Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

N:o 11.

Af herr (t. F. BCFIlllcs, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om förslag till ändring i gällande bestämmelser
rörande kungsådra.

Den förändring, som 20 kap. byggningabalken erhöll genom kongl.
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund af den 30
december 1880, är ganska märklig i så måtto, att, då fråga är om anläggande
af nya verk och användande af hittills obegagnad vattenkraft i våra
större vattendrag, der kungsådra förekommer, det möter stora svårigheter
att ens kunna utröna, huru mycket vatten med rätta tillkommer en strandegare;
att förändringen utestänger möjlighet att på nyttigt sätt få använda
äfven en del, större eller mindre, af den ofantliga vattenmängd, som genom
nämnda kongl. förordning blifvit tilldelad kungsådran; och att förhållandet
mellan de båda strandegarne på ömse sidor af ett vattendrag blir nästan
omöjligt att utreda, så att en rättvis fördelning dem emellan af den relativt
obetydliga återstod, som kungsådran lemnat, kan verkställas. Men
äfven för äldre verk, som möjligen icke kunna förete särskildt tillstånd till
sina dambyggnader — och dessa torde vara många — har inträdt en osäker
ställning, alldenstund de kunna utsättas för oberäkneliga rättstvister, och
om, i följd af sådana, de blifva hänvisade att i enlighet med nuvarande
lag söka rättighet till ny dambyggnad, hafva de icke blott blifvit berölvade
hvad de länge innehaft och ansett sig rätteligen innehafva, utan blifva
då, liksom eu anläggare af nytt verk, utsatta för alla här ofvan anförda
svårigheter.

Den gamla, 1734 års lag stadgar i 20 kap. 3 §: »Der kungsådra af
ålder varit häfver, skall tridiung af vattnet öppen lernnas, och der segelled
är, 12 alnar; till båtled 8 alnar, allt i djupaste vattnet». Lagstiftaren både
dervid den praktiska uppfattningen att göra en särskild bestämmelse för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

segel- och båtled, som kompletterade den allmänna, då denna icke i nämnda
fall var tillfyllestgörande, inseende den stora olikhet, som förefinnes i olika
intressens sätt att använda de fördelar, ett vattendrag erbjuder.

Den 1S80 utkomna kongl. förordningen gör ingen skilnad i detta
afseende, utan stadgar endast, att »kungsådra skall, så framt den ej är
annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till eu
tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd.
» Om man söker i lagberedningens motiv till den gjorda förändringen,
finner man, att lagberedningen derom icke yttrat annat, än att
»till berigtigande af deri efter beredningens åsigt med kungsådrans begrepp
ej öfverensstämmande tolkning af 20 kap. 3 § byggningabalk^!, enligt
hvilken med tridiung af vattnet skulle förstås tredjedelen af vattenqvantitcten,
blifvit bestämdt uttaladt, att nämnda mått afser vattendragets bredd
vid normalt medelvattenstånd under en viss tidsperiod.» Ehuru här icke
är fråga om tolkning af gamla lagparagrafer, må man undra, om ej 1734
års lagstiftare med sin rediga och klara tankegång godt kunde skilja mellan
begreppet vatten, som är en kropp, och bredden, som är ett mått. Lagberedningen
tillägger tröstande, att »i de kungsåder, hvilkas bredd och
läge äro lagligen annorledes bestämda, kan föreskriften ej medföra någon
obehörig inverkan på redan befintliga förhållanden.»

Ja väl, men det torde vara få ställen, der kungsåder! till bredd och
läge är lagligen bestämd, och vid nya anläggningar och för de nya »förhållanden»,
som med hvarje dag kräfva allt mera uppmärksamhet och som
allt mer visa oss, huru vi nyttigt och fördelaktigt borde kunna begagna
oss af dessa våra naturliga tillgångar, torde nämnda föreskrift icke blott
icke vara en förbättring, utan ett mycket större hinder mot sådan användning,
än någonsin fans i den forna 3 § med dess »tridiung af vattnet»,
åt hvilken af tekniskt lärde och praktiskt bildade män måst gifvas tolkningen:
en tredjedel af framrinnande vattenmängd, såsom varande den enda
förnuftiga och ensamt möjliga vid fråga om beräkning af vattnet såväl mellan
kungsådra och de båda strandegarne som mellan dessa sistnämnda sins emellan.

Man måste naturligtvis medgifva, att lagens nuvarande lydelse är
fullt tydlig och icke kan gifva rum för olika tolkningar, samt att vattendragets
bredd lätteligen af hvar och en kan uppmätas, äfven om olika meningar
kunna uppstå om djupaste vattnets rätta läge och i följd deraf om
kungsådrans skjutande mer eller mindre åt ena eller andra stranden. Vid
vattenfall och i fråga om vattenkraft kan dock äfven detta vara af stor
vigt, men i lugnvatten och i allmänhet, der farled förekommer eller kan
förekomma, torde ingen särdeles svårighet uppkomma att finna eu nöjaktig
lösning af frågan om kungsådrans rätta och lämpligaste läge.

Motioner i Andra Kammaren, N.-o 11.

Jag vill derför antaga, att nuvarande bestämmelse, att kungsådran
skall omfatta eu tredjedel af vattendragets bredd, fortfarande blir den allmänna
regeln, men då måste en särskild bestämmelse göras för de delar
af vattendragen, som genom sina fall ega en naturkraft lämplig att användas
på nyttiga verks inrättande och drift, likasom 1734 en särskild
bestämmelse gjordes för segel- och båtled. Jag torde derför i det följande
få uppehålla mig endast vid nu gällande lagbestämmelses tillämpning
på vattenfall och dermed jemförliga forsar.

Skall då vid ett vattenfall, antingen tvärt stupande eller mer eller
mindre långsträckt, kungsådran beräknas till en tredjedel af vattendragets
bredd och framgå i djupaste vattnet, är det otvifvelaktigt, att den vid alla
förekommande fall skall sluka den ojemförligt större delen af framrinnande
vattenmängden och lemna relativt högst litet åt de båda strandegarne.
Derjemte komma dessa sins emellan att erhålla väsentligt olika anparter af
den dem tillkommande återstod af vattenmassan. Tv äfven om djupaste
vattnet skulle ligga midt i strömfåran, kan medeldjupet efter den ena
strandegarens tredjedel vara betydligt mindre och, om vattnets hastighet
är lika vid båda stränderna, betydligt mindre vatten der framrinna än på
motsatta sidan, för att icke tala om att en olika hastighet hos vattnet kan
ytterligare förstora denna olikhet. Här antog jag dock, att kungsådran
låg midt i strömmen och att de båda strandegarne finge njuta hvar sin
tredjedel af bredden. Men lika ofta och till och med i vanligaste fall befinner
sig största djupet ej midt i strömmen, utan mer eller mindre åt
ena stranden, och då tillkommer ytterligare den orättvisan, att man icke
ens af vattendragets bredd kan åstadkomma en rättvis fördelning, ty ingen
kan kan väl ifrågasätta, att ene strandegaren hos grannen midt öfver skall
tillerkännas den del af strömmens bredd, som fattas honom!

Och likväl är den urgammal denna grundsats, äfven upptagen i vattenrättsförordningens
1 §, att »en hvar eger, att det vatten, som å hans grund
finnes, sig tillgodogöra» eller att eganderätten till vattnet tillkommer den,
som eger stranden; och i 4 § stå äfven dessa ord: »efter ty å hans hälft
belöper». ■

Uti denna ursprungliga eganderätt har visserligen tid efter annan en
begränsning måst ske för att ej lägga hinder i vägen för vissa allmänna
och enskilda intressen, såsom farled, fiske, flottled, och för att skydda ofvanoch
nedanför boende jord- och strandegare, och på 1600-talet uppkom
namnet »kongsådra». Uti en sådan begränsning af deras ursprungliga rätt,
så länge deri höll sig blott inom behöfliga gränser, hafva strandegarne, och
det med rätta, måst finna sig. Morr då denna begränsning, som under
tidernas lopp blifvit större och större, slutligen utmynnat i nuvarande be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

stymmelse, att öfver allt i vattendraget kungsådran skall omfatta eu tredjedel
af vattendragets bredd, och derigenom, utan att det är behöfligt för
andra allmänna eller enskilda intressen, beröfvat strandegaren större delen
af det, som ursprungligen var hans tillhörighet, torde det vara skäl, att
en utredning göres för att tillse, om ej sådant kan förekommas och vårt
land kunna, äfven utan att någons rätt förnärmas, få tillgodogöra sig den
rikliga och billiga drifkraft, som försynen beskärt oss i landets många
vattenfall.

Och detta torde väl ock kunna ske, då man besinnar, hur relativt
litet vatten i en större ström behöfver tagas i anspråk för flottning, huru
liten plats och litet Vatten behöfves, för att med ganska enkla anordningar
liskens upp- och nedgång ej må förhindras och då segel- och båtled ej
förekommer i den del af vattendragen, hvarom nu är fråga.

Man har sagt, att redan nu, medelst 10 § i vår gällande lag, möjlighet
förefinnes för en anläggare af vattenverk att efter föreskrifven syn
göra intrång på kungsådran eller att för sitt ändamål intaga äfven en del
af det vatten, som framrinner på den kungsådran tilldelade eu tredjedel
af bredden, men ibland juristerna sjelfva äro i detta afseende diametralt
motsatta åsigter gällande, ett förhållande, som ensamt kunde tala för åtminstone
ett förtydligande af lagens mening.

Slutligen har det framhållits, såsom det förnämsta försvaret för nuvarande
bestämmelse, att den är nödvändig till skydd för jordbruket. Men
hvilken nytta jordbruket kan hafva af att kungsådran skall intaga en
tredjedel af strömmens bredd, torde svårligen kunna bevisas. Bland menige
man, i synnerhet från slättlandet, finnes ofta en begreppsförvirring i så
måtto, att eu dambyggnad anses nödvändigt förorsaka en uppdämning äfven
ofvanför fallet. Men en dylik förvexling kan man ej förutsätta hos dem,
som föra nuvarande lagens talan. Skall jordbruket anses lida derigenom,
att lagstiftningen tilläte större användning af vattenkraften i våra forsar,
så kan sådant väl endast träffa de jordegare, som bygga och bo utefter
vattendragen i fråga, antingen ofvanför eller nedanför en dambyggnad.
Alla dessa äro skyddade genom uttryckligt förbud i 6 § att »så bygga,
att genom uppdämning eller annorledes mehn tillskyndas någon, som ofvan
eller nedom eger jord, vattenverk eller annan egendom». Hvad faran för
uppdämning beträffar, må dessutom ej förbises den allmänna regeln inom
hvarje ordnadt samhälle, att ingen får begagna sig af annans egendom.
Ty, om någon söker förstora sitt fall genom uppdämning, som sträcker sig
till andras egor, så begagnar han sig icke blott af hvad han eger, nemligen
en viss fallhöjd efter sina stränder, utan söker äfven genom sådan
förhöjning af fallet tillskansa sig något som han icke eger, hvilket. han

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

derför måste antingen först på vanligt tillåtligt och lagligt sätt sig förvärfva
eller från hvilket han måste afstå.

Äfven antages ofta af dem i dylika saker mindre hemmastadde, att
en dambyggnad, om den också ej förorsakar uppdämning vid vanligt vattenstånd,
dock vid flod, som vanligen inträffar om våren, men understundom
äfven vid annan tid, nödvändigt skulle lägga hinder för vattnets aflopp
och derigenom vid dylika tillfällen, om ej annars, åstadkomma större olägenhet
än före dammens anläggning. Det är dock ett misstag, att sådant
behöfver ske. Men det fordras, att företaget blifvit underkastadt utredning
och pröfning af ojäfvige och verkligt sakkunnige män, som ega kunskap
och förmåga att bedöma anläggningens inflytande på vattendraget i allmänhet,
bestämma de anordningar, som böra vidtagas för skydd af fiske,
flottled och farled, samt granska och godkänna uppgjorda byggnadsförslag.
Om vid en sådan undersökning det yppar sig, att ett enskildt mindre intresse
genom en tilltänkt anläggning skulle komma att trädas för nära,
bestämmer redan vår nuvarande lag, när och på hvilka vilkor sådant kan
få ega rum.

Fullt öfvertygad, att våra vattenfall, utan att förnärma någons rätt,
kunna med en klok lagstiftning komma en mer och mer sig utvecklande
industri till godo, får jag derför föreslå,

att Riksdagen måtte besluta att ingå till Kongl.
Maj:t med underdånig framställning om behofvet af
sådana ändringar i nu gällande författningar,

att strandegare må, efter förutgången undersökning
och utredning, kunna af vederbörande myndighet
berättigas att för vinnande af drifkraft intaga äfven eu
del af vattnet i kungsådran eller till och med öfverbygga
strömmen till hela dess bredd, dock så,'' att skada derigenom
ej tillskyndas ofvan- eller nedanför liggande jord
eller vattenverk, ofvan- eller nedanför liggande fisken
eller i strömmen ordnad farled eller flottled, samt att
hinder ej uppstår för strandegaren på andra sidan al
strömmen att tillgodogöra sig sin andel af vattnet.

Stockholm den 20 januari 1896.

G. F. Bevndes.

Bill. till