Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

N:o 47.

Af herr J. G. Hazén, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till
kraftigare lagbestämmelser ang. uppfästning sbidrag till
oäkta barn från dess fader.

Ärfda-balkens 8 kap. 7 § stadgar till förmån för der omnämnda
oäkta barn: »Dock njuten de af fader och moder nödtorftig föda och uppfostran,
till dess de sig sjelfva nära kunna. Dör endera af föräldrarne,
och lemnar ej gods efter sig, föde den då barnet, som efter lefver». Samma
grundsats ligger ock innesluten i vår fattigvårdslags bestämmelse: »Ålig gande

i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga,
å andra sidan, hvarandra försörja».

I anledning häraf kan fader till oäkta barn naturligtvis på laglig
väg dömas till uppfostringshjelp; men erfarenheten ådagalägger, att detta
i många fall är ganska ändamålslöst, ty dels kan fadren, när det gäller,
sakna utmätningsbara tillgångar, dels kan han ock genom bortflyttning,
som ej är möjligt att förhindra, göra sig så godt som oåtkomlig. I hvilket
fall som helst lemnas ju barnet från den sidan hjelplöst och dess moder,
om än felaktig, står mer än tillbörligt ensam med sin börda för att kastas
antingen på det torftiga föräldrahemmet eller ock på sin kommuns fattigvård,
der hon till äfventyrs hamnar under dess husbondevälde.

Förgäter moder sitt barn, så har ju strafflagen, och detta med rätta,
för henne ganska allvarsamma bestämmelser; men om fadern gör detsamma,
kan lagen svårligen i minsta mån nå honom, och dock torde han i de
flesta fall hafva varit den mest brottslige.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47. 7

En sådan skriande åtskilnad vid i grunden likartad förseelse måste
förr eller senare vika för den ur kristendomens djup framsprungna humanitetsidé,
hvilken framtränger i denna tid och kännetecknar sig äfven deri, att
den häfdar den svagares rätt. Inför densamma är det visst, att det bör
komma till kraftigare erkännande och klarare uttryck, att sedlighetens
pligt och upprättelsens förbindelser äro lika för man och qvinna — och
detta icke allenast till fromma för sedligheten sjelf utan jemväl till förmån
för de arma, vanlottade barn, hvilka redan från början äro stälda utanför
ett föräldrahems ljuflighet och derför böra i de öfriga samfundsformerna
vinna ett ökadt stöd.

Med afseende på bidrag till barnuppfostran är för oäkta barn och
dess moder en mycket gynsammare ställning både i Norge och i Danmark
än hos oss. I Danmark t. ex. har lagen af den 20 april 1888 till skydd
för moder och oäkta barn på det kraftigaste ålagt kommunen en synnerlig
omvårdnad för utbekommande af bidrag, som icke erlägges af vederbörande
barnfader. Der stadgas bland annat: »När det underhållsbidrag, hvilket
skall erläggas af fader till ett utanför äktenskap afladt barn, icke betalas
i rätt tid, och modren företer attest från sin vistelsekommuns kommunalstyrelse,
att hennes förmögenhetsförhållande och arbetsförtjenst icke tillåta
henne att ensam sörja för barnets försvarliga underhåll och uppfostran,
då är hon, för så vidt hon är berättigad till försörjning här i landet, berättigad
till att antingen sjelf eller genom kommunalstyrelsen i sin vistelsekommun
fordra bidraget för det sista året från fattigvården i den kommun,
hvari barnfadren uppehåller sig, utan att sådant betraktas som en henne
meddelad fattighjelp. Lyckas det icke att finna hans vistelsekommun,
kan bidraget fordras från hans försörjningskommun». — Modren erhåller
alltså det tillerkända bidraget från den kommunalstyrelse fadren tillhör,
och eger sedan denna styrelse, enligt andra bestämmelser i den danska
lagstiftningen, att med rätt stor kraft göra sin rätt gällande vare sig genom
införsel i hans inkomster, utpantning eller tvångsarbete. Härigenom erhåller
barnet sitt bidrag till stöd för sig och dess moder, och fadren kan
ej komma undan — och bådadera är rätt.

Det synes vara högst önskligt, att denna grundsats vinner mera
utpreglad gestalt äfven i vår fattigvårdslag, och detta inom de former
densamma medger. Till äfven ty rs skulle det kunna ske derigenom, att
vid dess 29 § blir ett tillägg af ungefär denna lydelse: Då fader till
oäkta barn ej i behörig ordning betalar den uppfostringshjelp, som enligt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

lagakraftvunnen dom honom åligger, skall, der barnets nödtorftiga uppfostran
sådant kräfver, berörda bidrag genom Konungens befallningshafvandes
åtgärd godtgöras för fadrens räkning från det fattigvårdssamhälle,
der han då har sin hemortsrätt, och förblir sedan detta samhälle för bidraget
ansvarigt, ända till dess han kan hafva förvärfvat sig ny hemortsrätt.

Eu sådan bestämmelse må från fattigvårdssamhällets ståndpunkt
ej synas obillig, ty då faderskapet blifvit lagligen styrkt, så finnes väl
egentligen ingen skälig anledning, hvarför barnet i försörjningsväg skall
uteslutande tillhöra modern, moderns föräldrahem eller modems fattigvårdssamhälle,
och detta i många fall äfven med afseende på den andel,
som åligger fadren — så ter sig frågan, om fader och moder hafva olika
fattig vårdssamhällen. Men skulle så vara, att fattigvårdssamhället är för
dem båda gemensamt, så bör det för visso ligga i dess eget intresse, att
det är fadren, hvilken räknas såsom den fattige och för hvars räkning
fattigvård måste utgå, ty härmed är för detsamma ännu närmare utsigt
att göra sin egen rätt gällande. Dock för att med afseende härpå det i
hvarje hänseende må blifva mera öppen och klart utstakad väg, torde
till 35 § böra blifva ett tillägg i denna eller liknande rigtning: Då

fattigvårdssamhälle för fader till oäkta barn nödgats bekosta eller ikläda
sig honom ådömd uppfostringshjelp, skall han inom försörjningstiden, der
fattigvårdsstyrelsen så pröfvar skäligt och i öfrigt ej synnerligt förmildrande
omständigheter göra sig gällande, stå under dess husbondevälde,
till dess skedda kostnader blifvit godtgjorda och för återstående belopp
blifvit lemnad äskad säkerhet.

Att i en dylik bestämmelse ligger förödmjukelse och känbart tvång
för den försumlige fadren må ej nekas; men huru som helst är väl detta
tvång ändock ringa vid jemförelse med det tvång, som kommer att
åligga modren. I öfrigt torde utsigten mot och farhågan för ett sådant
tvång vara ganska helsosam och tillika i många hänseenden manande till
frivillig uppgörelse, hvarigenom många af nu gängse svårigheter kunde
förebyggas och — till sedlig väckelse — en mera kraftig förnimmelse
göra sig gällande, att förseelse kräfver uppgörelse och att denna uppgörelse
från mannens sida är ej så att säga en nådegåfva, utan en verkligt
borgerlig pligt inför en icke allt för mycket vanmägtig lag.

I anledning häraf vågar jag — med öppen rätt för vederbörande
utskott att närmare formulera den grundtanke motionen påsyftar —
vördsamt föreslå,

Motione* i Andra Kammaren, N:o 48.

att Eiksdagen behagade hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Eiksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser
i kongl. förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871, hvarigenom uppfostringsbidrag till oäkta
barn från dess fader må kunna blifva obligatoriskt
för det fattigvårdssamhälle fadren tillhör, så ock, i samband
härmed, att omförmälda fattigvårdssamhälle må
vinna ökad rätt gent emot den försumlige fadren.

Stockholm den 25 januari 1895.

J. G. Hazén.

N:o 48.

Herr S. B. Bruhn, om tillägg till 7 § i förordningen angående
stämpelskatt.

Det synes vara tvifvel underkastadt, huruvida stadgandet i 7 §
kongl. förordningen angående stämpelskatt den 9 augusti 1894, som från
stämpelskatt fritager kommuner i mål och ärenden rörande de allmänna
vägarne, eger tillämpning å väghållningsdistrikt och dessas målsmän, vägstyrelser.
Enahanda bestämmelse rörande kommuners frihet från stämpelskatt
fans i 1890 års förordning angående stämpelafgiften, men det oaktadt
har det inträffat, att handlingar till vägstyrelse rörande väghållningsdistriktets
ärende belagts med stämpelpapper. Då det i analogi med den
frihet från stämpelskatt, som är medgifven åtskilliga andra institutioner
och inrättningar, och särskildt kommuner i fråga om vägärenden, borde
Bih. till Rilcsd. Prof 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Höft. 2