Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.

N:o 34.

Af herr K. Schönbeck, om skrifvelse till Kongl. Maj;t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till
ändrad lydelse af förordningen den 13 september 1864
angående ränta vid försträckning.

Enligt handelsbalkens 9 kapitel 6 § är det förbjudet att taga
eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrådet om året;
och viss påföljd för öfverträdelse häraf finnes jemväl i samma paragraf
stadgad. Men enligt kongl. förordningen den 13 september 1864, angående
den s. k. fria räntan, eger hvad som sålunda är stadgadt icke
tillämplighet vid försträckning, som mot förskrifning, utan säkerhet af
inteckning i fast egendom eller pant af i sådan egendom intecknadt
skuldebref, lemnas på viss tid ej öfverstigande sex månader.

Af sistnämnda kongl. förordning kan man finna, att den tidens
lagstiftare måste hafva varit det fria aftalet särdeles bevågne. Såsom
regel torde detta också vara ganska rigtigt; men det finnes väl ingen
regel utan undantag. Och enligt mitt förmenande borde såsom ett
undantag från det fria aftalet gälla, att räntan icke finge öfverstiga
vissa procent af det utlånta kapitalet. Ty man bör dock betänka, att
det härvidlag gäller att skydda de allra fattigaste och mången gång
oerfarnaste mot kapitalisters onaturligt högt uppdrifna förvärfsbegär.
Detta är också i vår närvarande tid så mycket mera af behofvet påkalladt,
som materialismen och den krassa egoismen under de senare
20 å 30 åren gripit omkring sig med en oerhörd kraft. Också har
man tyckt sig finna, att, såsom en följd deraf, snikenheten och den
mest utpreglade roffarenaturen, som förr med rätta väckte afsky och

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.

förakt, nu mera rätt väl fördragas äfven inom de bildade klasserna,
så att till och med yltringarna deraf ofta endast betecknas såsom bevis
på drift och företagsamhet. Men genom en sådan snedvridning
af det allmänna rättsmedvetandet blifva de mindre lyckligt lottade prisgifna
åt en lika hejdlös som hjertlös utplundring.

Procenteriet ''har också sedan 1864 frodats ganska ansenligt och
detta icke allenast hos sådana personer, som gjort till sitt yrke att begagna
sig af andras nödstälda belägenhet för att för sina penningar
utpressa en ränta af 40 å 60 procent om året och deröfver, utan jemväl
hos sådana, som under filantropiens förklädnad drifva lånerörelse i
så kallade pantaktiebanker mot en ränta af gemenligen 36 procent om
året. Men detta kan enligt min tanke icke kallas för annat än ocker.
När man nu besinnar, att ett sådant ockrande bedrifves af rikt och
uppburet folk mot i allmänhet de allra fattigaste och mest hjelplösa i
samhällena, så må man väl rysa för att sådant kan ske under lagens
hägn och myndigheternas uppsigt i ett land, der folket berömmer sig
af att icke allenast i fråga om allmän civilisation och kultur utan jemväl
i kristligt afseende befinna sig på en hög ståndpunkt.

Väl inser jag, att förvaltningskostnaderna i en sådan inrättning,
der till säkerhet för försträckningarna gemenligen nedsättas kläder,
möbler och andra skrymmande saker, äro i förhållande till rörelsekapitalet
så stora, att det icke låter sig göras med hänsyn till inrättningens
bestånd och delegarnes utfående af en skälig ränta för sina
insatta medel att taga en så pass begränsad ränta som efter sex procent.
Men erfarenheten har dock gifvit vid handen, att en ränta af
15 å 20 för hundradet om året icke allenast räcker till för bestridande
af förvaltningskostnaderna och till utdelning åt aktieegarne af
en skälig ränta, utan jemväl till afsättande af något, om ock ringa,
öfverskott till reservfond. Der 36 procent beräknats och utpressats,
har det åtminstone på ett ställe i södra Sverige visat sig, att, förutom
nämnda förmåner, rörelsen beredt sina lyckliga egare den glädjen, att
aktiekapitalet inom en jemförelsevis kort tid fördubblats, så att aktieegarne
tilldelats för hvarje aktiebref ett nytt sådant; och derefter
kunna de med säkerhet alltså påräkna tolf procent utdelning i stället
för sex å sina insatta medel.

Det är tydligt, att de yrkesmessige »procentande» göra jemförelser
mellan sig och bemälde hedrade bolagsmän, Indika, gemenligen
varande i besittning af alla möjliga materiella förmåner, derjemte ofta
vilja gälla för bildningens, moralitetens och kristendomens målsmän.
Och vid dessa jemförelser finna de ett stöd eller ett försvar för sin

Motioner i Andra Kammaren, N:o 34

handtering. De hafva åtminstone icke anspråk på att förvärfva både
guld och ära af sin rörelse, utan åtnöja sig med det förstnämnda.
Men nog inse de, att det dock icke är så synnerligen stor skilnad
mellan 36 procent och 40.

Lagstiftningens mellankomst synes mig här vara i hög grad behöflig.
Som emellertid icke jag, men väl Kongl. Maj:t, förfogar öfver
ett tillräckligt material för frågans behöriga utredning, tillåter jag mig
vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till en sådan ändring
af kongl. förordningen den 13 september 1864, att
någon gräns sättes för räntans storlek vid sådan försträckning
af penningar, som deri omnämnes, och
att i intet fall må, vid sträng påföljd för öfverträdelse
deraf, högre ränta tagas, än hvad som sålunda
pröfvats vara å ena sidan mera rimligt och å andra
sidan tillräckligt för pantaktiebankernas bestånd.

Stockholm den 24 januari 1895.

Kristian Schönbeck.

Bih. till Riksd. Prof. 1895.

1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft.