Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

N:o 33.

:j; va ,K;i

Af herr J. EliilSSOII, om ändrad lydelse af 63 § i lagen angående
väghållning sbesvärets utgörande på landet den 23

oktober 1891.

, . \ ,t

Emot den nya väglagen af den 23 oktober 1891, som nu i de
flesta väghållningsdistrikt börjat tillämpas, har redan uppstått klander
bland dem, som förut varit väghållningsskyldige. Man har fått höra
missnöjen uttalas från flera distrikt öfver lagens otydlighet, som föranledt
olika tolkningar, ja till och med rättegångar, och från andra, att
besvären och utgifterna för de väghållningsskyldige ökats. Det heter
från många håll, att vägväsendet blir efter väglagens tillämpning dyrare
och besvärligare än förut.

Om dessa och än flera missnöjen äro befogade eller ej, torde erfarenheten
i en snar framtid vittna. Hvad man dock för närvarande
kan se, är att det i vissa fall gifves skäl för ändringar ju förr ju hellre.
Min afsigt härmed är ock att påvisa behofvet af en lagförändring i
fråga om sättet för debitering och uppbörd af vägskatten.

I lagens 63 § stadgas: Konungens befallningshafvande ombesörjer,
på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten varder .genom
vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven
och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande
Konungens befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning af
sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke
kunnat indrifvas.

Häraf följer, att kronans uppbördsmän ega skyldighet leverera medlen
i länets ränteri samtidigt med kronoskatterna och emot en provision
af 3 procent.

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 33-

Inom det län jag tillhör är det flere distrikts väghållningsskyldige,
som beslutat på försök ett annat sätt för debitering och uppbörd. Detta
kan dock icke vara rekommenderande, så länge väglagen har den lydelse,
som i dess 63 § stadgas; men det gifver likväl anledning att
ifrågasätta ändring.

Bland skälen derför ställer sig kanske främst, att när större
delen af vägskatten skall användas till ersättning för vinterväghållningen,
hvilken på de flesta ställen tillkomma endast vägskattsbetalande,
så är det hårdt för en stor del af allmogen, hvars penningtillgångar
vid tiden för kronouppbördsstämmornas hållande måste strängt anlitas,
att då lemna beloppet i förskott och 3 å 4 månader derefter få det
åter. Det kan anses obefogad!, att medel, hvaraf staten icke erhåller
det minsta, och som äro enskilda vägdistrikts tillhörigheter, hvarom
dessa förfoga utan att derför inför statens myndigheter ega redovisningsskyldighet,
skola vara fastlåsta under statstjenstemäns vård så lång
tid. Efter min tanke vore icke så mycket att säga härom, i fall staten
bekostade debiteringen och uppbörden, men när de väghållningsskyldige
derför måste erlägga 3 procent, så kan det förefalla skäligt, att
det blefve något bättre stäldt.

En annan omständighet är, att nu gällande stadganden medföra
obehöfliga besvär och risker för vägstyrelserna och onödiga kostnader
för väghållningsdistrikten genom de uppburna medlens insättning i
landtränteriet och vägstyrelsernas i anledning deraf uppkommande skyldighet
att efter Konungens befallningshafvandes ^anordning der utqvittera
dem. I händelse afståndet från länsresidensstaden är ringa,
uppkommer ingen synnerlig olägenhet häraf, men så är icke förhållandet
i de orter, der våglängden utgör flera mil och kommunikationsmedlen
äro dåliga samt på samma gång dyra. Vägstyrelserna frestas
i så fall att välja emellan en resa, som för distriktet blir dyr, eller anlitande
af kommissionär och derför stå risken. Om någotdera häraf
är nyttigt, vågar jag för min del betvifla.

. Genom stadgandet i väglagen, att hvarje härad utgör eu gemensamhet
för sig, står väghållningen efter mitt förmenande mycket nära
de kommunala skyldigheterna, synnerligen å de ställen inom landet, der
härad eller tingslag utgöres af en enda kommun. Det ligger så nära
till hands den tanken, att debitering och uppbörd af vägskatten kan
skäligen uppdragas åt kommunalnämnderna. Erfarenheten har visat,
att debitering och uppbörd af kommunalutskylderna kunnat försiggå
utan nämnvärda olägenheter samt utan statens myndigheters medverkan,
och då förefaller det mig, att vägskatten äfven kan och bör åt kom -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

munalnämnderna anförtros. Hvad som i så fall borde tillkomma statens
embets- och tjensteman är, synes det mig, att förhjelpa kommunalnämnderna
till utfående! tredskovis af det, som icke godvilligt betalas, på
samma sätt som är stadgadt för kommunalutskylder; men mera är efter
mitt förmenande icke behöfligt.

Mitt tilltänkta förslag, att få vägskattens debitering och uppbörd
Överflyttad! från häradsskrifvare och kronofogde till socknarnes kommunalnämnder,
skall antagligen bemötas med påståendet, att kommunalnämnderna
hafva för mycket förut. På samma gång som jag i viss
mån medgifver detta, så dristar jag likväl påpeka, att kommunalnämndernas
åligganden icke härigenom väsentligen ökas. Under den tid
som gått, sedan väglagen utfärdades, hafva kommunalnämnderna, åtminstone
i Upsala län, af Konungens befallningshafvande förständigats att
uppgöra vägfyrktalslängderna till ledning vid val m. m. De äro således
förut skyldiga att ega kännedom om debiteringsgrunden. En hvar som
deltager i väghållningsbesväret har äfven till åliggande att erlägga
kommunalutskylder, hvadan det icke kan blifva fråga om flere betalande.
Hvad som skulle komma att egentligen ökas äro 2:ne kolumner i debiteriugslängden,
den ena för vägfyrktalet och den andra för vägskatten.
Om ock åt kommunalnämnderna uppdrages att af influtna medel verkställa
utbetalningar efter vägst.yrelsens anordning, så kan detta icke
gerna anses mycket besvärande. Derjemte bör, efter min tanke, icke
lemnas opåaktadt, att om kommunalnämnderna tillerkännas samma provision,
som nu är för vägskatten bestämd, eller 3 procent, så skulle det
antagligen verka större belåtenhet för nämndernas ordförande i de
kommuner, som lemna ingen eller ringa ersättning, att emottaga ett
återväg hvilket mången gång torde vara till fromma för kommunerna.
Huru jag än ser saken, så förefaller mig förändringen praktiskt utförbar,
och att den skulle medföra afsevärda fördelar, så väl för vägstyrelse
som väghållningsskyldige, det torde ej kunna förnekas.

I fråga åter om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som
i anseende till bristande tillgång icke kunna indrifvas, så förefaller det
mig, att förordnandet derom torde rättast böra de väghållningsskyldige
tillkomma.

Af dessa anledningar och skäl vågar jag föreslå,
det Riksdagen beslutar,

att 63 § i väglagen den 23 oktober 1891 erhåller
följande förändrade lydelse:

Sedan vägskatten, på sätt i § 58 är stadgadt,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 33.

blifvit bestämd, och hvilket alltid bör ske med undvikande
af bråktal, tillkommer det vägstyrelsen att,
årligen innan den 15 oktober, lemna kommunalnämnderna
i distriktet underrättelse derom.

Kommunalnämnderna, hvar inom sin kommun,
åligger derefter att ombesörja vägskattens debitering
och uppbörd i sammanhang med kommunalutskylderna;
och gäller dervid allt hvad för de senare är
stadgadt. I ersättning derför åtnjutes en provision
af tre procent å det levererade beloppet.

Af influtna medel skola kommunalnämnderna inom
kommunen verkställa utbetalningar efter vägstyrelsens
anordning. Hvad som derutöfver uppbäres öfverlemnas
till vägstyrelsen så fort lämpligen ske kan; och
skola restantierna af kommunalnämnderna redovisas
före den 1 september.

De väghållningsskyldige eg a att vid sammanträde,
som i § 58 omförmäles, förordna om afskrifning af
sådana afgifter. till vägkassan, som i anseende till
bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Hos lagutskottet, till hvars behandling motionen torde blifva hänvisad,
anhålles vördsamt, att utskottet ville åt ordalydelsen i förslaget
gifva den form, som utskottet finner lämpligast.

Stockholm den 24 januari 1895.

Jan Eliasson.