Motioner i Andra Kammaren, N:o 19.

N:o 19.

Af herr K. Schönbeck, med förslag till ändrad lydelse af § 1
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

I första paragrafen af kong!, förordningen den 9 juni 1871, angående
fattigvården, äro de grunder och omständigheter angifna, som
lagligen berättiga den enskilde att, utan fattigvårdssamhälles särskilda
bestämmelser, erhålla nödtorftig fattigvård. Denna paragraf åberopas
också på flera ställen i samma förordning; och vid afdömande af uppkommen
tvist emellan två fattigvårdssamhällen om ersättning enligt
§ 29 för lemnadt understöd åt en person, som eger hemortsrätt inom
annat samhälle än det, som beviljat understödet, beror målets utgång,
såvida i rätt tid sökt är, uteslutande derpå, om fattigvården lemnats
på grund af § 1 eller icke.

Enligt denna paragraf skall nödtorftig fattigvård lemnas, då
minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva,
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, saknar egna
medel samt vård och underhåll af annan.

Man finner häraf, att lagstiftaren i främsta rummet tänkt på nödstälde
minderåriga, och detta med rätta; ty, utom det att desse icke
sjelfva kunna i någon mån hafva skuld till sin nödstälda belägenhet,
äro de, lemnade åt sig sjelfva, väl ändå de mest hjelplöse af alla.
Dessutom har måhända äfven den omständigheten tagits med i räkningen,
att klokheten bjuder fosterlandsvännen att sörja för det uppväxande
slägtets vidmagthållande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 19.

Men af paragrafens ordalydelse finner man, att den minderårige
för att enligt denna kunna tillerkännas fattigvård, skall icke allenast
vara i saknad af egna medel, utan jemväl af vård och underhåll af
annan.

Så länge de dömande myndigheterna icke tolkade denna bestämmelse
allt för mycket restrictivt, utan ansågo behofvet af understöd enligt
§ 1 vara för handen, då styrkt var, att den, som vården och underhållet
ålåge, var till följd af sin fattigdom och ringa inkomst oförmögen-att
uppfylla dessa sina pligter, kunde paragrafen gerna i oförändradt
skick bibehållas. Annorlunda är dock förhållandet numera, då
myndigheterna fästa ett så hufvudsakligt afseende å paragrafens bokstafliga
ordalydelse, att fall förekommit, som utvisat, att, äfven om en
enka är alldeles utblottad på existensmedel och har fem minderåriga
barn att försörja, så anses hon likväl icke vara i behof af fattigvård
för sig och barnen enligt § 1, då hon icke af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är till arbete alldeles oförmögen.

Att en sådan tydning af berörda paragraf kan vara fullt rigtig
och med lagstiftarens mening öfverensstämmande, derom tillåter jag
mig här uttala tvifvelsmål, enär högsta domstolen de första åren, efter
det 1871 års fattigvårdsförordning träd t i tillämpning, och då intrycket
af paragrafens andemening ännu bibehölls i friskt minne, vid mer än
ett tillfälle åt densamma gaf en motsatt tydning. Och fullt förvissad
känner jag mig derom, att ett sådant tydningssätt, som det under senare
åren tillämpade, icke gerna kan anses öfverensstämmande med
det ursprungliga syftemålet med fattigvården i riket, att vara ett barmhertighetsverk
i stort, ett kärlekens verk af lyckligare lottade till förmån
för den arma och ofta lidande nästan.

Enligt mitt förmenande kan emellertid ingen vara i större behof
af att komma i åtnjutande af ett sådant kärlekens offer, än en fattig
enka med flera barn. Ty för henne blir det icke allenast ett lekamligt
lidande att svälta tillsammans med barnen, utan jemväl en den mest
tärande sorg att se sig stå i vägen för barnens erhållande af fattigvård,
då hon icke sjelf förmår att underhålla dem.

Jag anser derför, att en förändring af ifrågavarande paragraf
är numera högst nödig.

Nu kan visserligen häremot invändas, att, enligt § 2, fattigvårdssamhälle
eger bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelso
iaktagas för beviljande af fattigvård i andra fall än dem, hvilka i § 1
omförmälas. Men i allmänhet öfverlemnas det nog åt styrelsen att
äfven fatta beslut härom och dervid iakttaga den största möjliga spar -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 19.

samhet med kommunens medel. Dessutom kan icke regresstalan om
ersättning för sålunda beviljadt understöd föras emot annat fattigvårdssamhälle,
inom hvilket understödssökanden möjligen har hemortsrätt.
Och den erfarenheten har jag, att fattigvårdsstyrelserna såväl som de
respektive samhällena äro högst obenägna att bevilja understöd åt en
familj, som egentligen har hemortsrätt inom annan kommun, då hvarje
utsigt saknas att utfå ersättning för det lemnade understödet, enär detta
icke utgått på grund af § 1. Under sådant förhållande har utan tvifvel
mången nyvorden enka med minderåriga barn kommit att rent af lida
nöd. Och gent emot en församlings vägran att i sådant fall lemna
understöd, torde Konungens befallningshafvande stå magtlös, ehuru det
åligger denna myndighet på grund af § 28 landshöfdingeinstruktionen
att vaka deröfver, att de behöfvande erhålla vård och det understöd,
som omständigheterna påkalla.

Det torde derför vara af vigt, att något tillägg göres till ifrågavarande
paragraf, och detta icke allenast för deras skull, som söka
understöd, utan jemväl för att bringa fattigvårdsförordningen i en närmare
öfverensstämmelse med nämnda paragraf i landshöfdingeinstruktionen,
samt för beredande åt fattigvårdssamkälle af rätt till ersättning
på grund af 29 § samma förordning för understöd, som lemnats behöfvande,
fast icke ålderstigen eller sjuk, enka, som har barn och som
har hemortsrätt inom annat samhälle.

Med stöd af hvad jag sålunda i saken anfört, hemställer jag
vördsamt,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 1 af
kongl. förordningen den 9 juni 1871, angående fattigvården,
erhåller följande ändrade lydelse:

Befinnes minderårig, eller enka med minderåriga,
obemedlade barn, eller den, som i följd af ålderdom,
kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är
oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna
medel samt underhåll och vård af annan; då skall
nödtorftig fattigvård honom eller henne lemnas.

Stockholm den 16 januari 1894.

Kristian Schönbeck.