Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

N:o 56.

Af herr J. Andersson i Lysvik, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utsträckt rätt för sterbhusdelegare att erhålla
gemensam expedition i lagfartsärenden.

Vid 1892 års riksdag afgaf undertecknad följande motion:

»Vid 1887 års riksdag beslutades i anledning af väckt motion skrifvelse
(n:o 46) derom, ''att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder
i syfte, att sterbhusdelegare, de der gemensamt afhändt sig dem
genom giftorätt eller arf tillfallen fastighet och hvilkas laga åtkomst
dertill måste, innan lagfart må nye egaren beviljas, vara genom lagfart
bekräftad, måtte kunna å fastigheten undfå lagfart utan att särskildt
protokollsutdrag och särskildt lagfartsbevis skulle behöfva af hvarje
sterbhusdelegare för hans andel lösas.’

Detta beslut motiveras dermed, att ''fall kunna inträffa, då de kostnader,
hvilka åtfölja lagfarten, förefalla oskäligt betungande, i synnerhet
om värdet af fastigheten är obetydligt. Ett sådant fall är det, då
fast egendom i boet efter en afliden person tillfallit flere sterbhusdelegare,
hvilka då enligt på många orter vedertagen praxis nödgas
att en hvar för sin lott i fastigheten lösa särskildt protokollsutdrag
och särskildt lagfartsbevis. Det kan härvid, om fastighetens
värde är ringa och sterbhusdelegarne äro många, hända, att kostnaderna
för lagfarten föga understiga eller till och med öfverstiga vär -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

det af fastigheten. Detta missförhållande framträder i synnerhet, då
sterbhusdelegarne gemensamt vilja försälja fastigheten, i hvilket fall ingen
vigt ligger derpå, att en hvar af dem erhåller särskildt bevis om
lagfarten’.

På grund af denna skrifvelse utfärdades den 16 december 1887
kongl. kungörelse, angående ändrad lydelse af 11 § i förordningen den
7 december 1883 angående expeditionslösen med följande tillägg:

''Söka sterbhusdelegare eller testamentstagare lagfart å fast egendom,
som dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och varder å
samma rättegångsdag lagfart jemväl sökt å senare fång, hvarigenom
egendomen i dess helhet öfvergått till en eller flere af delegarne eller
till ny egare, eller har lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt,
skall i förstnämnda ärende gemensam expedition utfärdas, der ej annorlunda
begäres.’

Det för i detta tillägg stadgade medgifvandet — att då genom
giftorätt, arf eller testamente bekommen fastighet öfvergår till ny
egare, som å samma rättegångsdag söker lagfart å sitt fång, skall å
det första fånget gemensam expedition meddelas — i berörda riksdagsskrivelse
anförda skälet, ’att i vissa fall kostnaderna för den sökta
lagfarten förefalla oskäligt betungande, såsom om fastigheten är ringa
och sterbhusdelegarne många, då det kan hända, att kostnaderna för
lagfarten föga understiga eller till och med öfverstiga värdet af fastigheten’,
samma skäl gäller äfven, om fastigheten icke afyttras. Men
det kan ej vara rätt, att arfvingar, om de behålla sin ärfda fastighet,
skola drabbas af dryg kostnad, som i betydlig mån reduceras, derest
fastigheten försäljes. Ett sådant förhållande, som att fastighetens värde
ej motsvarar lagfartskostnaden, har ock i Riksdagens anförda skrifvelse
erkänts som ett missförhållande, ehuru framträdande i synnerhet, då sterbhusdelegarne
vilja försälja fastigheten. Men ett erkändt missförhållande
bör rättas, hvilket så mycket lättare bör kunna ske, då någon rättsgrundsats
ej utgör hinder derför, utan nämnda förhållande uppstått
enligt åberopade riksdagsskrifvelse genom ''på många orter vedertagen
praxis’.

Om ock särskildt lagfartsbevis, såsom betryggande eganderätten
och erforderligt för intecknings beviljande, för hvarje arfslott anses
böra bibehållas, så synes dock gemensamt protokollsutdrag vara tillräckligt,
så väl då lagfart förklaras hvilande som då lagfart beviljas.

Domstolars praxis i dylika fall är, att då sökt lagfart förklaras
hvilande, protokollsutdrag derom meddelas en hvar sterbhusdelegare
med uppgift om hindret för dess undanrödjande, samt då lagfart be Bih.

till Rikad. Prot. 1803. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Haft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

viljas, utfärdas derom protokollsutdrag, som åtföljer lagfartsbeviset för
hvarje arfslott.

Det må ju anses orimligt och ett onödigt betungande, att för meddelande
af underrättelser om hinder för sökt lagfart samtlige sterbhusdelegare
skola vara ålagda lösa hvar sitt protokollsutdrag, då ett dylikt
gemensamt vore för ändamålet tillräckligt. Äfven vid lagfarts meddelande
å ifrågavarande fång bör ett för sterbhuset gemensamt protokoll
vara till fyllest, då ej annorlunda begäres.

Att göra lagfartskostnad mer betungande än nödigt kan ej medföra
något gagn. Tvärt om. Utom det i många fall känbara och tryckande
i en sådan uppoffring blir följden af dylika praxis, att för kostnadens
skull sterbhus i det längsta möjliga uppskjuta med arfskiftesförrättning
och ansökan om lagfart. Inom den kommun, jag tillhör,
blefvo år 1890 omkring 100 sterbhus i följd af för långvarigt dröjsmål
af rätten ålagda att vid vite inom viss förelagd tid inkomma med arfskifte,
vid hvilkas uppgörande fall förekom, då förste arflåtarens bröstarfvingar
voro aflidna, så att arfskifte jemväl efter dessa måste samtidigt
upprättas. I sådant fall kan svårighet möta för erhållande af giltiga
underskrifter.

Med stöd af det anförda får jag hemställa,

att Riksdagen uti aflåten skrifvelse ville anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, att den
i ofvanberörda stadgande medgifna rättighet att erhålla
gemensam expedition måtte, angående protokollsutdrag,
utsträckas jemväl till de fall, då af sterblmsdelegare
eller testamentstagare sökt lagfart förklaras
hvilande eller af rätten beviljas utan att å
samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare
fång.»

Denna hemställan blef af Andra Kammarens tillfälliga utskott
n:o 1 i dess utlåtande n:o 5 tillstyrkt och af samma kammare utan
diskussion bifallen. Deremot hemstälde Första Kammarens tillfälliga
utskott n:o 3 i sitt utlåtande n:o 5, att Första Kammaren icke måtte
biträda Andra Kammarens beslut, hvilken hemställan af kammaren utan
diskussion godkändes.

Förnyande af denna motion föranledes af derom framstäld begäran
så väl af rättens ledamöter som lagfartsökande inom min hemort.
De skäl, som af dessa framhållits — för dem nog starka för be -

Motioner i Andråt Kammaren, N:o 56.

höfligheten af den föreslagna ändringen — äro desamma som i motionen
anförts,

De af tillfälliga utskottet anförda motiv för dess afstyrkande äro
i förkortad form hufvudsakligen: l:o att med förslagets antagande den
reda och säkerhet i eganderättsförliållandena, som med lagfartsskyldigheten
afses, skulle kunna äfventyras; 2:o att sedan Riksdagens omtörmälda
skrifvelse afläts, förhållandena blifvit i väsentlig mån förändradegenom
af se värda lättnader i lagfartskostnaderna uti förevarande fall;
3:o att stadgade afgifter under nuvarande förhållanden ej, enligt utskottets
förmenande, kunna antagas i någon nämnvärd grad vara betungande;
4:o att i de sannolikt ytterst sällsynta fall, då afgiften för protokoll
kan anses vara betungande, den utväg står öppen, som i kongl. kungörelsen
den 16 december 1887 anvisas, nemligen gemensam försäljning
af fastigheten; 5:o att, enligt utskottets påstående, genom godkännande
af det väckta förslaget en större genom giftorätt eller arf åtkommen
fastighet skulle beredas större lättnad än en mindre; samt 6:o att en
arfvinge eller testamentstagare till fastighet skulle komma i en gynsammare
ställning än en köpare.

Härvid må först bemärkas, att med förslagets godkännande lagfart
hvar för sig fortfarande skulle af sterbhusdelegare kunna erhållas
på derom framstäld begäran. I de fall, då sådant ansåges nödigt och
afseende ej fästes vid kostnaden, komme utan tvitvel den utvägen äfven
att anlitas.

Huru den reda och säkerhet i eganderättsförliållandena, som med
lagfartsskyldigheten afses, skulle kunna äfventyras, om gemensamt protokoll
utfärdades i antydda fall, kan jag ej inse, då lagfartsbeviset,
som är hufvudhandlingen och tillfyllestgörande för styrkande af åtkomsten,
bibehålies. Att så icke kunde bli förhållandet synes uppenbart
äfven deraf, att någon ovilkorlig bestämmelse om särskild! protokoll
i dylika fall ej finnes, utan har nämnda ordning uppstått genom
på många orter vedertagen praxis. Med nuvarande lagstiftning har
äfven förekommit, att häradsrätt på begäran meddelat gemensamt ej
mindre lagfartsprotokoll än äfven utan begäran lagfartsbevis. Om deremot
sterbhus uppskjuter det längsta möjliga med arfskittes upprättande,
deraf kan verklig oreda uppstå.

Att lindring i lagfartskostnaden blifvit beredd genom utsträckt stämpelfrihet
och i visst fall gemensam expedition, borde väl ej utgöra hinder
för beredande af ytterligare lättnad. Eu sådan lindring är ock för den
mindre bemedlade åt verkligt behof påkallad. Om någon gång samma
förmån skulle tillgodokomma äfven bemedlade, kränktes väl ej derigenom

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

någons rätt. Det har förr händt, att en för mindre bemedlad afsedd
förmån äfven kommit bemedlade till godo, hvarpå såsom exempel må
erinras om värnpligtiges dagaflöning samt nedsättning af kaffe- och
lysoljetullen.

Om ock de fall vore sällsynta, der värdet å ifrågavarande slag af
fastighet är så ringa, att kostnaden för protokollet kunde anses oskäligt
betungande, så förminskas ej deraf tyngden för hvar och en. Men
nu äro på vissa orter, i synnerhet inom den ort, jag tillhör, sådana fall
ej sällsjmta. Klagan öfver nämnda kostnad förspörjes både af lagfartsökande
och rättens ledamöter. Den faktiska kostnaden för berörda
protokoll är ej blott stadgad lösen 1 krona, utan äfven för bevis 50
öre samt ombudsprovision. Då lagfart förklaras hvilande, fördubblas
nämnda kostnad genom lösen af två protokoll jemte provision, så att
kostnaden kan uppgå ända till 4 å 5 kronor, ett ingalunda obetydligt
belopp för den mindre bemedlade.

Att genom onödigt dryg lagfartskostnad indirekt nödga till försäljning
af mindre arfslotter, torde ej vara välbetänkt. Hellre då genom
lindring af nämnda kostnad underlätta bibehållandet af den ärfda fastighetslotten,
att den medfödda kärleken till fädernejorden — i inskränktare
och vidsträcktare mening — ej minskas. Egendomligt, för att ej
säga inkonseqvent, skulle ock vara att i ett fall försvåra åtkomsten af
ärfd och genom testamente eller giftorätt erhållen fastighet och i ett
annat fall genom lagstiftning — såsom ifrågasatt är — bereda mindre
bemedlade tillfälle att bilda egna jordbruk.

Huru genom godkännande af förevarande förslag större lättnad i
lagfartskostnaden skulle efter nuvarande förhållanden beredas den, som
genom ifrågavarande fång åtkommit fastighet till 1,000 kronors värde
eller derutöfver, än den, som på enahanda sätt åtkommit fastighet till
mindre, värde, är för mig ofattligt. Efter min uppfattning skulle lättnaden
i båda fallen bli lika, enär protokollslösen, bevisafgift och provision
i begge fallen äro desamma. Ofta torde ock lättnad i lagfartskostnaden
vara af lika stort behof för den större arftagaren som för
den mindre, ty den enes så väl som den andres arfslott kan i många
fall vara belastad med gäld, ehuru denna ej blir synlig i arfskifte öfver
den fasta egendomen, då, såsom ej sällan sker, arfskifte upprättas
särskildt öfver fastighet och särskildt öfver lös egendom, i hvilket fall
boets ställning visas endast i lösörearfskiftet, som ej behöfver lagfaras
och sålunda ej kommer till rättens kännedom.

Vid jemförelse mellan en arftagare och en köpare förekommer dock
den väsentliga skilnaden, att den förre ej kan undgå sin arfslott, äf -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

ven om den är belastad med dryg gäld, så vida han ej vill söka sig
urarfva och är tvungen vid laga påföljd lagfara sitt fång, men den senare
eger full frihet att inlåta sig i köp eller ej, allt efter som han
finner för sig förmånligast, med frivilligt åtagande af dermed förenade
kostnader.

Med bifall till motionen skulle beredas lättnad icke allenast för lagfartsökande
af ifrågavarande kategori, utan äfven expeditionshafvande
genom minskade expeditionsgöromål.

Jag får alltså med stöd af det anförda förnya hemställan derom,

att Riksdagen uti skrifvelse anhåller, det Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga sådan åtgärd, att den i kongl.
förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen,
11 §, sådan denna § lyder enligt kongl.
kungörelsen den 16 december 1887, medgifna rättighet
att erhålla gemensam expedition måtte, i hvad angår
protokollsutdrag, utsträckas jemväl till de fall, då
af sterbhusdelegare eller testamentstagare sökt lagfart
förklaras hvilande eller af rätten beviljas utan att å
samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare
fång.

Stockholm den 26 januari 1893.

J. Andersson.

Från Vermlands län.