Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.

Ko 34.

‘.''i- . ■ j\■ »11 . '' .>:*=? j a;:'': v- i.;» i., j- i ♦

Af herr 0. Anderson i Hasselbol, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag i syfte af införande
i vissa fall af vilkorliga straffdomar.

Det vilkorliga domfällandet för mindre förbrytelser vinner allt
mera erkännande uti de civiliserade länderna och har senast blifvit
lagfäst äfven i Frankrike.

I staten Massachusetts i Nordamerika och i Belgien, der det vilkorliga
domfällandet varit längst bepröfvadt, har det lemnat ett särdeles
godt resultat, i det att icke mer än omkring 2 °/o de sålunda
dömde hafva återfallit i brott.

Att resultatet af ett sådant domfällande i synnerhet för första
resan brott och mindre förbrytelser skall verka så välgörande, det synes
''"mig vara helt naturligt, ty i en sådan dom är inlagd en tydlig
kärleksbevisning, hvilket alltid verkar välgörande på den, som deraf
blifver delaktig, äfvensom att en sådan dom skulle stå som en varnande
väktare öfver den brottslige, alltid manande honom att vandra ostraffligt
sin väg fram, om han vill undgå att drabbas af den dom, som, i
händelse han ännu en gång komme i delo med strafflagen, med dubbel
tyngd faller öfver hans hufvud. Deremot synes det korta fängelsestraffet
icke allenast onyttigt, utan genomgående skadligt; det nedsätter
personen, i egna och andras ögon, försvagar hans känsla af egen värdighet,
och hans moraliska spänstighet är nedbruten. Efter undergånget
straff återvänder han till sitt hem vanärad; stundom kan han ej
mera finna sitt lefvebröd, han har förlorat sin plats hos landtmannen
eller på verkstaden, eller ock hafva kunderna öfvergifvit honom. Dagsverkaren
har sin enda slyrka i arbetets regelbundenhet, endast denna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.

gör det möjligt, att hans dagliga behof kan tillfredsställas. Dömes han
nu till fängelset, rubbas alla vilkoren för hans existens; från denna
stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet; modlöshet inställer sig och
han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande
plan, som leder till lösdrifveri och återfall i brott.

Det vilkorliga domfällandet deremot är först och främst en varning,
jemväl i betydelse af tillrättavisning; men det är äfven mycket
mera, ty det fastställer det straff, hvartill den tilltalade gjort sig skyldig
och hotar honom att, första gången han å nyo begår en straffbar
förseelse, det ådömda straffet skall i hela dess vidd gå i verkställighet.
Straffet eftergifves icke, det endast uppskjutes, men är dock såsom
straff i allmänhet underkastadt preskription, eller med andra ord lemnar
den brottslige tillfälle att på fri fot genom sin obrottsliga vandel
aftjena detsamma, och genom uppskofvet förringas icke straffet i och
för sig, ty om den vilkorligt dömde under preskriptionstiden gör sig
skyldig till nytt straff och det vilkorligt ådömda straffet således utan
reduktion sammanlägges med det senare, så blir straffeffekten större
och känbarare, än om hvartdera straffet verkstälts på sin tid.

Chefen för det belgiska fångvårdsväsendet, som varit i bästa tillfälle
att på nära håll studera det vilkorliga domfällandet, rekommenderar
densamma på det varmaste till efterföljd. Hotet om verkställighet
i händelse af återfall, har han bland annat vid ett tillfälle yttrat,
vore eu vida starkare tygel på brottsligheten, än det verkliga straffet.
Sjelfva domen vore tillräckligt repressiv emot ringare bedrägerier,
obetydliga tjufnadsbrott, våldsamheter och injurier, och saknade ej
heller preventiv verkan emot personer, som ännu bära fruktan för att
stå tilltalade inför domstol. Lagen vore ett korrektiv emot öfverdrifferna
i ett straffsystem, hvars resultat vore att fylla fängelserna med en hop
menniskor, som helt hastigt passerade dom, ofta till ohjelplig skada
för deras egen framtid, alltid utan något gagn för samhäliet, och bland
alla de olika medel, som blifvit föreslagna till inskränkning i användandet
af de gagnlösa och skadliga fängelsestraffen af kort varaktighet,
vore det vilkorliga domfällandet det enda praktiska.

Vid 1890 års riksdag väcktes af undertecknad motion med förelag,
det Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af ett förslag till sådan
ändring af strafflagen, att vilkorlig framtidsdom blefve införd för första
resan begångna mindre brott och förseelser. Denna motion blef af
samma Riksdags lagutskott behandlad i utlåtandet n:o 49, deri utskottet
erkänner, att förslaget vore förtjent af lagstiftarens uppmärksamhet,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.

men ansåg sig icke kunna för närvarande tillstyrka en skrifvelse, och
ansåg en sådan skrifvelse mindre behöflig, då frågan redan understälts
Kongl. Maj:ts pröfning genom en den 24 februari 1890 till Kongl. Maj:t
ingifven framställning af chefen för fångvårdsstyrelsen. Men som det
icke försports, att Kongl. Maj:t tagit saken i öfvervägande, och som jag
är fast öfvertygad om nyttan af en lagändring i det syfte jag framstält,
och sakens framgång skulle väsentligen befordras, om Riksdagen
uttalade sig för en lagändring i angifna syftet, har jag icke tvekat
att å nyo väcka förslag i detta ämne, hvarvid jag utöfver hvad jag här
anfört tillåter mig åberopa motiveringen till min motion vid 1890 års
riksdag.

Jag är emellertid ingalunda okunnig om, att just under de sista
åren i utlandet mycket tvistats om ändamålsenligheten af vilkorligt
domfällande samt att dervid bland ansedda fackmän stridiga meningar
förekommit, äfvensom att en högt aktad svensk jurist (O. W. Stael v.
Holstein i jurid. arkiv för 1890) sökt ådagalägga, att frågan för närvarande
saknar betydelse för den svenska lagstiftningen. Möjligen skulle man
häruti vilja finna ett skäl för att antingen ännu en gång undanskjuta
mitt förslag eller ock alldeles afvisa det. Jag tillåter mig då framhålla,
att dock ingen gitta! bestrida, att de kortvariga frihetsstraffen äro förknippade
med så stora olägenheter och vådor, att det måste te sig som
en bjudande pligt att taga denna fråga i snart och allvarligt öfvervägande.
Hvad åter beträffar påståendet, att särskildt frågan om vilkorligt
domfällande skulle sakna betydelse för oss, så är detta påståendes
rigtighet ingalunda bevisad dermed att man, såsom den ofvan nämnde
författaren, framhåller, att många framstående utländske förkämpar för
det vilkorliga domfällandet anse denna straffart icke vara tillämplig,
då fråga är om böter, som skola förvandlas till fängelse, samt uppvisar,
att hos oss i olikhet med i utlandet ojemförligt största delen kortvariga
frihetsstraff just är förvandlingsstraff. Ty till en början är dock
ett faktum, att just i det land i Europa, der man först infört denna
straffart och sedermera äfven mycket prisat den, eller Belgien, tillämpas
vilkorligt domfällande äfven på bötesstraff. Men vidare och framför
allt lär det väl vara oemotsägligt, att ett kortvarigt frihetsstraff är
en lika olämplig straffart äfven då straffet uppkommit genom förvandling
af böter, samt att derför sjelfva hufvudfrågan, eller minskningen
af de kortvariga frihetsstraffens användning, ingalunda hos oss bär
mindre betydelse än i andra land.

Deremot har jag ansett, att på grund af det ofvan anförda mitt
förslag borde få en något vidsträcktare omfattning^ än då jag senast
Bih. till Riksd. Prof. 1893. 7 Samt. 2 Afd. 2 Band, 7 Raft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.

framlade det, så att regeringen anmodades att undersöka frågan om
de kortvariga frihetsstraffen i hela dess vidd samt föreslå lämpliga åtgärder
till de nuvarande missförhållandenas afhjelpande, der sådant
kan ske, genom införandet af vilkorligt domfällande, och eljest, om sådant
finnes lämpligt, genom andra straffarter.

Slutligen tillåter jag mig framhålla, att då Sverige hittills ansetts
stå så högt på fångvårdens område, borde man väl i en så vigtig fråga
som denna icke endast vänta på utlandets utredningar och rön, utan
anse sig mägtig att sjelf taga saken i öfvervägande med ledning af
vår inhemska erfarenhet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen må hos Konungen anhålla, att
Konungen ville låta utreda och undersöka, i hvad mån
de hos oss förekommande kortvariga fängelsestraffen
må kunna ersättas med det i vissa utländska lagar
stadgade vilkorliga domfällandet eller andra lämpliga
straffarter, samt till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill en sådan undersökning kan föranleda.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 24 januari 1893.

O. Anderson

från Hasselbol.

I denna motion instämma:

Hugo E. Hamilton. Carl Palm.

Olof Olson Ernst Beckman.

i Stensdalen.

“ i'' *

Wilh. Nilson.

i ■*