Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

N:o 223.

Af herr J. M. Ekström©!*, i fråga om förändrade grunder för
valrätten till Riksdagens Andra Kammare.

Under de senaste tiotalen af år har folkmängden i våra större städer
ökats i en ganska hastig progression, under det att samtidigt ett stort
antal landskommuner visat tillbakagående i detta hänseende och landsbygden
i sin helhet visat endast ringa tillväxt och under eu del år, såsom
1888 och 1890, till och med minskning.

Nedanstående från befolkningsstatistiken hemtade siffror belysa närmare
detta förhållande.

År 1865 utgjorde folkmängden

i städerna omkring....................... 499,000 individer,

på landsbygden » 3,600,000 » ;

år 1890 utgjorde samma folkmängd

i städerna omkring........................ 900,000 individer,

på landsbygden » 3,900,000 » ;

Tillväxten under dessa 23 år var alltså, i procent räknadt:

för städerna..............................80 %

för landsbygden........................ fVa1*-

En så stor skilnad i utveckling torde vara lika menlig för städerna
som för landsbygden.

I städerna framalstras ett proletariat, som stundom alls icke eller
endast med konstgjorda medel kan sysselsättas, under det att samtidigt
mången landsbygd lider brist på behöflig arbetskraft.

De olycksbringande följder i sedligt, ekonomiskt och socialt hänseende,
som derigenom förorsakas samhället, äro allt för mycket kända och
i ögonen fållande för att här behöfva särskildt framhållas.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 44 Håft. (Näs 223—224.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

Det synes då, som statsmagternas åtgöranden böra gå i rigtning att
afhjelpa detta missförhållande genom att befordra landsbygdens utveckling;
men om detta behörigen skall kunna eg a rum, måste åt denna inrymmas
det inflytande inom representationen, som den rätteligen tillkommer.

Genom antagande af det nya representationsskicket erkändes äfven
personlighetsprincipen såsom grund för valrätt till Riksdagens Andra Kammare,
om också det ansågs nödvändigt begränsa denna rätt; men samtidigt
begick man, som det kan tyckas, den inkonseqvensen att göra skilnad
mellan städerna och landsbygden, så att åt de förra inrymdes större inflytande,
och denna skilnad har blifvit märkbarare i den mån städernas
befolkning tillväxt i starkare progression än landsbygdens.

Under första valperioden af det nya riksdagsskicket utgjorde antalet

ombud i Andra Kammaren,

från städerna................................ 55

från landsbygden.......................... 135

Summa 190.

För närvarande utgör antalet ombud i samma kammare

för städerna ................................... 81

för landsbygden........................... 147

Summa 228.

Under det antalet ombud från städerna under dessa 23 år stigit med
47 %, utgör denna stegring för landsbygden endast 9 %.

Jemföres åter antalet ombud med folkmängden, så kommer för hvarje
ombud från städerna 11,000 invånare, under det att för landsbygden antalet
för hvarje ombud utgör 26,500. Städernas befolkning är således nära
21/2 gånger så talrikt representerad som landsbygdens.

Ett sådant förhållande torde vara allenastående inom något land, och
den enda förklaringsgrund, hvarför i den nya riksdagsordningen en sådan
öfvervigt kunnat medgifvas, torde vara, att vid tidpunkten för antagandet
städernas befolkning i förhållande till landsbygdens var mycket mindre
än för närvarande, och att man säkerligen icke väntade en så hastig tillväxt
af den förra, som sedan egt rum.

Genom bestämmelsen af inkomst-strecket 800 kronor, som 1865
motsvarade ett högre värde än för närvarande, öfverläts äfven valrätten
till den mera samhällsbevarande delen af befolkningen, hvarigenom allt för
hastiga rubbningar af den bestående ordningen förebyggdes.

Sedan riksdagsordningens antagande har emellertid den allmänna
meningen undergått en väsentlig förändring, och den åsigt gör sig allt mer
gällande, att valrätten bör utsträckas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

Vid denna riksdag föreligga äfven flera förslag i detta hänseende
dels med begi’änsning endast till myndighetsåldern (den s. k. allmänna
rösträtten), dels med begränsning till dem, som erlägga bevillning för biinkomst
o. s. v.; och, om äfven Riksdagen icke skulle finnas vara benägen
att villfara önskningarne om införande af allmän rösträtt, torde deremot
en sänkning af strecket slutligen komma att vinna dess bifall.

Men i samma mån som inkomst-strecket sänkes, kommer valmanscorpsen
att tillföras element af det samhällslager, som förut varit uteslutet
från valrätt, i större förhållande från städerna än från landsbygden.

Utsträckes valrätten exempelvis till alla dem, hvilka till staten betala
bevillning för inkomst, hvilket, med nu gällande bestämmelser i bevillningsförordningen,
skulle hafva samma verkan som streckets sänkande
till 500 kronor, skulle enligt 1885 års valstatistik nuvarande antalet valmän
....................................... ........................................................... 329,456

komma att ökas med............................................................................ 87,949

till 417,405,

motsvarande omkring 26 %.

Betraktar man förhållandet särskildt för stad ocli land, skulle denna
tillökning blifva för städerna, med deras nuvarande antal af 73,288 valmän,
36,045, motsvarande nära 50 *; men för landsbygden, med dess nuvarande
antal af 256,168 valmän, 51,904, motsvarande endast 20

Det lärer då icke kunna förnekas, att genom en dylik utsträckning
af valrätten, valmanscorpsen skulle tillföras en del nya element, som i
städerna, med dess relativt stora representantantal, blefve af den betydenhet,
att de skulle kunna menligt inverka på Andra Kammarens frisinnade,
men på samma gång varsamt återhållande skaplynne, och dermed äfventyra
samhällets nu jemnt och sundt fortgående utveckling. Detta utgör
vid valrättens utsträckning ett ytterligare skäl för ett rättvisare ordnande
af förhållandet mellan antalet stads- och landtrepresentanter.

I de länder, der personlighetsprincipen finnes tillämpad endast med
inskränkning med afseende på åldern, råder äfven full likställighet mellan
land och stad. Så i Tyskland, der ett ombud väljes af 100,000 invånare;
så äfven i Danmark, der ett ombud väljes af 16,000 invånare o. s. v.

Den s. k. allmänna rösträtten skulle väl äfven i vårt land nödvändiggöra
full likställighet mellan land och stad, med deraf följande ny indelning
af valkretsar, hvarvid det antagligen blefve nödvändigt att sammanföra
eu del mindre städer med omgifvande landsbygd. Men eu dylik
eventualitet torde åtminstone icke för närvarande behöfva ifrågasättas.
Sannolikare synes det, att inkomst-strecket borttages och rösträtten utsträckes

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

till dem, som betala bevillning för inkomst till staten, och vid ett sådant
förhållande torde äfven nuvarande valkretsar kunna bibehållas. Nu gällande
bestämmelser finge då fortfarande tillämpas för alla de städer, som
välja en riksdagsman, d. v. s. de, som hafva 10,000 invånare och derunder.
För städer med mer än 10,000 invånare kunde deremot likställig!]
etsprincipen i så måtto införas, att med bibehållande af en riksdagsman
för de första 10,000 dessutom väljes eu för hvart och ett 20,000-tal derutöfver.

Med dessa förändrade bestämmelser skulle antalet ombud i Andra
Kammaren, beräknadt efter 1890 års folkmängd, blifva

för städerna.................................... 57

för landsbygden............................ 147

S:a 204.

På hvarje ombud skulle komma:

för städerna................ 15,800 invånare

för landsbygden........ 26,000 »

hvadan städernas befolkning fortfarande blefve talrikare representerad än
landsbygden, nemligen 1,68 gånger, och således likställighetsgrunden endast
delvis blefve tillämpad.

Då dertill kommer:

att städerna väl äfven hädanefter skola tillväxa i en långt större
progression än landsbygden och förhållandet derigenom efter hand för dem
blifver fördelaktigare;

att, som ofvan blifvit visadt, samhällets intressen synas nödvändiggöra
en reduktion af antalet stadsrepresentanter i samma mån som rösträtten
utvidgas; och slutligen

att genom ofvannämnda bestämmelser förhållandet mellan stads- och
landtrepresentanter skulle blifva i det närmaste detsamma som strax efter
det nya statsskickets införande;

så synas dessa bestämmelser för frågans lösning vara väl egnade att
tillgodose alla intressen, framför allt fosterlandets.

I en vid denna riksdag afgifven motion, n:o 74, har äfven undertecknad
föreslagit valrättens utsträckning till dem, som erlägga bevillning
för inkomst till staten och i sammanhang dermed åldersgränsens framflyttning
till tjugufem år; men då rösträttsfrågan är af den vigt och omfattning,
att den knappast kan vinna sin lösning annat än genom ett af
Kongl. Maj:t framlagdt förslag, grundadt på eu Riksdagens skrifvelse och
deraf föranledd utredning, så tillåter jag mig på grund häraf och hvad
som ofvan blifvit anfördt, vördsamt föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

att, för den händelse Riksdagen skulle besluta
aflåtande! af en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att
få nuvarande valrätt till dess Andra Kammare utvidgad,
denna skrifvelse äfven måtte omfatta framställning om,
att Kongl. Magt täcktes taga i öfvervägande, huruvida
och i hvad mån åldersgränsen för utöfvande af denna
rätt bör höjas och likställighet mellan stad och landsbygd
med afseende på antalet riksdagsmän, efter folkmängd
räknadt, i nämnda kammare införas.

Anhållande jag vördsamt, att vederbörande utskott, om det finner
lämpligt, ville omredigera detta förslag och i detsamma införa närmare
bestämmelser med afseende på valrättens utvidgning.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 22 mars 1893.

,/. J/. Ekströmer.