Motioner i Andra Kammaren, N:o 157.

N:o 157.

Af herr E. J. Ekman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till
ändringar i strafflagen i syfte af dödsstraffets afskaffande.

Någon har sagt, att strafflagen är ett folks kulturhistoria, och att
den tydligast af allt visar, på hvilken grad af bildning och mensklig utveckling
ett folk befinner sig, och att ju råare och mindre upplyst ett folk
är, desto grymmare är dess strafflag och tvärtom.

Är detta sant, då bör man hafva rätt att fordra, att dödsstraffet,
denna mörka fläck på de s. k. kristna staternas lagstiftning, snart må för
alltid blifva utplånad. Och särskildt har man skäl att vänta, att dödsstraffet
afskaffa^ ur den svenska strafflagen, då Sveriges folk onekligen
genom sin framstående skolbildning intager ett af de främsta rummen bland
verldens bildade nationer.

Jag tager mig friheten anföra hvad vår store jurist Richert yttrat
i denna fråga. Han säger: »Ju mera man i verldshistorien betraktar fortgången
af menniskoslägtets utveckling och ju mera man deri skönjer en
högre ledning från mörker till ljus, från våld till rätt, från blodshämnd
till förbättringsstraff, ju mer klarna de moln, som skymma framtiden, och
ju mer bortfaller all misströstan derom, att äfven dödsstraffen en dag —
och denna icke alltför långt aflägsen — skola ur lagarne utplånas. Jag
bekänner, att jag, från den första stund jag började tänka något i denna
sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet. Jag
tror på statens pligt att hylla, icke den försoningslära, som ropar efter lif
för lif, men den som vill ingen syndares död, utan att hvar och en omvänder
sig och lefver. Jag tror på statens pligt att verka för sin höga
bestämmelse till slägtets förädling, icke med uppfostran af några få, som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 157.

gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra, som kallas den råa
massan, utan med en lefvande, oskrymtad och från mannamån frigjord
menniskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet framskridande
seger, icke åt det onda, utan af det göda, i trots af alla reaktionära krafters
motstånd. Jag tror deremot icke på skriket om vådorna af den närvarande
tidens s. k. filantropiska syftning, emedan jag märker i denna syftning
en flägt af den ande, som arbetar på mensklighetens förlossning ur
egoismens bojor; och jag tror föga på hufvud och hjerta hos den, som kan
håna eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer, bland många flere mer
eller mindre uttalade tvifvelsmål om den ofelbara förträffligheten i hvarje
qvarlefva från en förgången tid, också misstro till dödsstraffens ovilkorliga
förträfflighet. Min öfvertygelse är, att i samma mån staterna under medvetande
af sitt rätta mål fortgå på den rätta humanitetens bana, d. v. s.
i den mån som de kristnas i detta ords stora och sanna betydelse, i samma
mån skola alla straff, som kräfva, icke menniskors förbättring, utan menniskors
blod, blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse
går jag i grafven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke i något samhälle
med verklig kultur skola ett hälft sekel öfverlefva mig».

Frågan om dödsstraffets afskaffande ur den svenska strafflagen har
under det nya riksdagsskicket inom Riksdagen varit bragt å bane tre gånger.
Tre år efter strafflagens antagande eller år 1867 väcktes motion om dödsstraffets
afskaffande. Lagutskottet vid 1867 års riksdag ansåg sig visserligen
icke kunna förorda den väckta motionen om dödsstraffets afskaffande
af det skäl, att det ännu ej gått mer än tre år, sedan det derom stadgades
i strafflagen. Men utskottet förklarade dock, att det var af den meningen,
att dödsstraffet inom kort skulle de facto bortfalla, i det att den allmänna
meningen skulle upphöra att vidare utkräfva detsamma. Den väckta motionen.
hade dock så när gått igenom i båda, kamrarne; det hängde endast
på en röst i Första Kammaren; men på den föll ock förslaget. Följande
år väcktes ånyo tvenne motioner i ämnet. Lagutskottet tillstyrkte då motionerna,
men dessa afslogos då i båda kamrarne, hufvudsakligen till följd
af den dåvarande justitieministerns afstyrkande yttrande. År 1871 väcktes
ånyo en motion i samma syfte, men den kom besynnerligt nog icke längre
än till lagutskottet, i hvars arkiv den spårlöst försvann. Sedan dess har,
mig veterlig^ ingen motion i ämnet väckts. Mer än 20 år äro emellertid
nu förflutna, hvarunder det allmänna omdömet hunnit stadga sig om det
okristliga och olämpliga i dödsstraffets bibehållande. Under de sist förflutna
åren har det åtskilliga gånger tillämpats och skall nu snart åter
tillämpas. Men hvarje gång sådant skall ega rum, gifver sig oviljan till
känna mot detta officiella mord.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 157.

Man kan icke, såsom mig synes, försvara, ett sådant tillvägagående
hvarken från kristendomens synpunkt, från nödvärnsprincipens synpunkt
eller från det afskräckande exemplets synpunkt.

Kristendomen tillåter icke någon jordisk magt att taga en annans
lif. Det är endast Gud, som är herre öfver lif och död. Öfverheten skall
med rättvisans svärd skipa rätt och rättvisa bland menniskorna. Men den
rätten att taga en annans lif har den icke. Man skall icke kunna uppvisa
ett enda exegetiskt hållbart bevis derpå ur vårt nya testamente. Den innersta
nerven i nya testamentets lagstiftning är dessutom kärleken, som
söker den fallnes upprättelse, men icke den fallnes förpassande utom området
för förbättring.

Hvad åter nödvärnsprincipen angår, så har den alls ingen betydelse,
sedan fängelsesystemet blifvit. så ordnadt, att man kan på det fullkomligaste
oskadliggöra en brottsling, som är vådlig för samhället.

Och hvad slutligen det afskräckande exemplet angår, så har erfarenheten
visat, att mordens antal alls icke minskats under tider, då dödsstraffet
ofta och till allmän beskådning tillämpats. Tvärtom. Vår egen och andra
länders historia bär derpå mångfaldiga bevis. Justitierådet Olivecrona anför
i sin bok om dödsstraffet såsom bevis på, i huru ringa mån detta straff
verkar afskräckande, att en pastor Roberts i Bryssel uppgifvit att af 167
till döden dömda personer, som han beredt, 161 förklarat att de åsett afrättningar.

Lifligt öfvertygad om, att tiden nu är inne för en förändring i vår
strafflag i ofvan angifna, syfte, vågar jag härmed i ödmjukhet föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t,
med uttalande af den åsigt, att dödsstraffet bör såsom
straffar t borttagas ur nu gällande strafflag, anhålla, att
Kongl. Maj:t, täcktes låta utarbeta och till en blifvande
riksdag framlägga förslag till de ändringar i strafflagen,
som till följd af dödsstraffets afskaffande blifva erforderliga.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 28 januari 1893.

E. J. Ekman.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

I förestående motions	syfte instämma:
Emil Hammarlund.	Anton Halm.	J. Bromée.
J. P. Jansson.	N. Nilsson i Vrängebol.	Adolf Aulin.
J. Nordin.	J. Persson.	S. J. Kardell.
J. A. Fjällbäck.	Fridtjuv Berg.	Olof Olsson.
J. Mankell.	Magnus Höjer.	V. Vahlin.
E. Norman.	D. Persson. John Olsson. N:o 158.	Joh. Johansson i Stockholm.

Af herr M. Dalin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till bankväsendets omorganisation.

Det har länge varit ett önskningsmål, att vårt bankväsende borde
omorganiseras så, att riksbanken blefve ett verkligt centrum för detsamma
och öfvertoge hela sedelutgifningsrätten; men de enskilda sedelbankerna,
hvilkas storartade och i allmänhet gagnande verksamhet man ej må förneka,
hafva egt så starka försänkningar i de inflytelserika samhällslagren,
att man ej hittills kunnat komma till någon uppgörelse om samarbete eller
fördelning af bankverksamheten mellan dem och riksbanken. Tydligt är,
att de enskilda bankerna med de djupa rötter, de hafva i vår nationalekonomiska
utveckling och de insatser, de dagligen göra i densamma, ej