Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

5

N:o 2é.

Af herr J. EliaSSOn i Skuttungeby, om införande i 15 kap.

strafflagen af bestämmelse angående straffpåföljd i vissa
fall för den, som hindrar annan från lofligt arbete.

I närvarande tid visa sig flera oroande företeelser, som varit obekanta
för våra fäder, och hvilka, efter undertecknads uppfattning, hota
att störande inverka på samhällslugnet.

Bland dessa företeelser intaga de vanligblifna strejkerna ett framstående
rum samt påkalla, efter mitt förmenande, statsmagternas uppmärksamhet
och en ändring i lagstiftningen.

Det är icke min afsigt att klandra alla arbetsinställelser eller
söka minska friheten för arbetaren. Det förefaller mig, att den, som
icke af samhället för brott straffats med frihetens förlust, bör utan
andras inblandning ega fritt arbeta hvarest och mot den ersättning som
han kan betinga sig och att sådant bör vara hvars och ens ensak.
Sjelf, och ingen annan, står han ju i ansvar för följderna. Detta öfverensstämmer
ock med lagarne och i långliga tider följd praxis, ja till
och med med nutidens läror om menniskans fri- och rättigheter; men
hvad jag för min del icke kan gilla, och som dessutom, efter mitt omdöme,
ej gerna kan betraktas annat än som en motsats till friheten,
det är intrigerna, mången gång från ointresserade, för en arbetsinställelse,
samt öfvertalningen till och hotet för underlåtenhet att följa
andras åsigter och föreskrifter, hvarigenom arbetare hindras i sin frihet
att arbete fullgöra. Dylika åtgärder hafva likväl, efter hvad erfarenheten
enligt min uppfattning visat, utöfvat det största inflytandet, synnerligen
vid strejker med större omfattning. År det dock arbetarens
rätt och öfverensstämmande med svensk frihet och nutidens uppfattning

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

deraf, att gent emot arbetsgifvare, och vid antagande af arbete, handla
som enskild och fri person, då förefaller det mig, att han äfven bör
ega samma rätt af ointresserade och af kamrater samt blifva i denna
rätt skyddad af lagarne och staten. Så är dock icke förhållandet för
närvarande och i verkligheten.

Ser man på strafflagen, så finner man, att den stadgar ansvar i
flera och tydligen omnämnda fall för brott mot annans frihet och för
åtgärder, hvarigenom andras väl äfventyras. Den innehåller ock, i 22
och 23 §§ af 15 kap. bestämmelser om ansvar för förbrytelser af
nu antydda art. Det förefinnes dock i 24 § det stadgandet, att brott,
som äro sagda i §§ 22 och 23, ej må åtalas sjelfmant af allmän åklagare.
Sistnämnda föreskrift har, efter min uppfattning, haft till följd, att anstiftare
och ledare af arbetsinställelser merendels gått fria från bestraffning,
enär det kan förutsättas, att ett flertal, af fruktan för hämnd, icke
våga till åtal anmäla dylika agitationer. Tager man likväl i betraktande,
att mångas fattigdom, försakelser och lidanden uppkommit genom
strejker, och att detta förhållande icke grundats på eller förorsakats af
alla i arbetsinställelser deltagandes frivilliga åtgöranden, samt att strejkerna,
vid tiden för strafflagens antagande, voro, om icke obekanta, likväl
mindre allmänna än nu, så torde det, när man ser saken från arbetarens
synpunkter, kunna sättas i fråga, om det ej vore nödigt att
antaga en ny bestämmelse, hvarigenom det mera tydligt stadgades ansvar
för den eller dem, som medelst list, lock, hot eller tvång, i afsigt
att åstadkomma skada, förmår annan att inställa sitt arbete och afstå
sin arbetsförtjenst eller hindrar honom från att ett lofligt arbete
utföra.

I vårt land, liksom i flera andra länder, hafva arbetsinställelser rätt
ofta under senare tid förekommit; men få torde dock de fall vara, då
arbetarne derigenom vunnit någon verklig fördel. Merendels har det
ock visat sig, att främmande agitatorer, hvilka förlora minst på en dålig
utgång, gifvit anledning och uppmanat till en strejks början och
fortsättning. Som oftast har till och med den på afstånd från platsen
boende betraktaren märkt tydliga tecken, att s. k. strejkbrytare
behandlats i strid med lagarne och tänkesätten om frihet. Tvång har
varit det utmärkande vid nästan alla arbetsinställelser. Utan tvång
vore det knappt tänkbart att en sammanhållning skulle kunna vinnas.
Om likväl detta tvång är i fäderneslandets och dess inbyggares sanna
intresse, så att det derför förtjenar tolereras, derom torde det finnas
många tviflare.

Det kan gerna icke förnekas, att flera arbetsinställelser likna och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24. 7

urarta till uppror. Man har ofta sett, att militärbevakning eller ökad
polis varit nödvändig för samhällsfridens bevarande. I verkligheten
tyckes det förhålla sig så, att staten, i fråga om arbetsvägran och dess
följder, endast, har skyldigheter, men inga rättigheter. För min del
kan jag icke finna, att deri ligger konseqvens.

Under sådana förhållanden förefaller det mig vara icke endast
en rättighet, utan äfven en pligt för statsmagterna att betrakta arbetsinställelsers
upphofsman såsom brottslingar mot annans frihet, och
stadga ansvar, hvarigenom man kan våga hoppas att i någon mån minska
hvad som obestridligen är för arbetaren både demoraliserande och
ekonomiskt ruinerande. Att allmän åklagare tillerkännes rättighet och
ålägges skyldighet att sjelfmant åtala brott af nu ifrågasatt art, borde,
efter min tanke, icke vara mera förbjudet än åtal för förseelser, som
hafva mindre verkningar till följd, h vilka åklagare nu eger beifra.

Af dessa skäl vågar jag föreslå,

det Riksdagen beslutar:

att i 15 kap. strafflagen, som handlar om brott
mot annans frihet, må intagas en bestämmelse af följande
lydelse:

Den, som förbryter sig mot annans frihet derigenom,
att han, i afsigt att åstadkomma skada, medelst
list, lock, hot eller tvång, förmår någon att, afstå lofligt
arbete, eller hindrar dess utförande, dömes till
straffarbete från och med 6 månader till och med 2
år; samt

att, om denna framställning vinner bifall, den
ifrågasatta bestämmelsen intages under § 24 och de
nuvarande 24 och 25 §§ förändras till §§ 25 och 26.

Med hemställan, att denna motion måtte till lagutskottet remitteras,
vågar jag anhålla, att utskottet ville i mitt förslag göra de redaktionsförändringar,
som äro nödige.

Stockholm den 26 januari 1892.

Jan Klia,sson

från Upsala län.