Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

eller reparation af fartyg, må tullfritt införas och att
Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, att detta beslut
må genast tillämpas.

Stockholm den 18 januari 1890.

O. A. Brodin

>'':o 25.

Af lierr O. A. Brodin, om afskaffande af tullen å fartyg.

Under 1888 års riksdag beslöts, att fartyg och båtar af jern äfvensom
ångfartyg af trä, med tillbehör, skulle åsättas en tull af 10 procent
af värdet.

Denna tull antogs med anledning af den införda tullen på jernplåt
in. ti. materialier för skeppsbyggnad, »på det att icke de svenska verkstäderna
måtte komma att intaga en sämre ställning än förut i konkurrensen
med utländska far tygsbyggare.»

Sedan denna tull nu varit gällande i nära tvenne år, hafva verkningarne
deraf erfarits.

Skeppsredare, som önskat köpa fartyg, hafva, då träfartygen varit
tullfria, hufvudsakligast köpt gamla sådana från utlandet. Af dessa hafva
många antagligen varit af ganska dålig beskaffenhet, kanske så underordnad,
att de ej, pa grund af lagstiftningen, vidare fått begagnas i sitt
hemland. Härigenom har visserligen Sveriges handelsflotta förökats i tontal,
men denna förökning af gamla otidsenliga fartyg torde icke vara någon

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

vinst för landet. De jernfartyg, som inköpts, hafva nästan uteslutande
varit gamla ångfartyg, hvilka kunnat inköpas för mycket låga pris, derför
att tullen ej skulle stiga till för höga belopp. Då dessa fartyg, i anledning
af deras sämre beskaffenhet och deras maskiner af äldre konstruktion
med stor kolförbrukning, sålts till de låga prisen, så har icke
heller i detta fall landet haft någon fördel häraf, enär de antagligon ofta
blifvit förlustbringande för rederierna, blya tidsenliga ångfartyg, som vore
fördelaktigast för rederier att ega, hafva ej, på grund af den höga tullen,
kunnat inköpas. Dylika ångfartyg hafva ej heller kunnat byggas inom
landet, då tullarne på alla behöfliga materialier, som till stor del måste
importeras, fördyrat desamma och sålunda hindrat, att fartygsbyggnader
kunnat utföras till antagligt pris. Sålunda hafva de inhemska nybyggnaderna
i detta hänseende nästan uteslutande omfattat fartyg för inhemsk
kust- eller Östersjöfart. På senaste tiden hafva äfven de största valsverken
varit så upptagna af beställningar för andra behof, att de ej kunnat
åtaga sig leveranser inom tider, som erfordrats för att fartygsbyggare skulle
kunna åtaga sig leveranser inom fordrad tid.

Under senast förflutna IY2 år hafva frakterna stått högre än
under flera föregående år, och detta, såväl som svårigheten att fördelaktigt
placera penningar, har föranledt, att många rederier velat inköpa eller
kontraktera om tidsenliga ångfartyg, men tullen å fartyg och här ofvan
relaterade förhållanden hafva hindrat utförandet häraf.

Kederihandteringon är en naturlig och vigtig industri för Sverige,
men dess handhafvande fordrar lång och dyrköpt erfarenhet för att blifva
inkomstbringande, och är det derför af största vigt, att do få, som egna
sig deråt och förvärfvat denna erfarenhet, må kunna utveckla sin affär.

Då tullen på fartyg införts i afsigt att gagna landet genom att
befordra den inhemska tillverkningen af fartyg, men den visat sig vara
hinderlig för skeppsrederihandteringens tidsenliga utveckling, och då de
inhemska skeppsbyggerierna äro helt och hållet beroende af att rederihandteringen
finnes, så har tullen på fartyg alltså icke uppfylt det afsedda
ändamålet. Det är sålunda nödigt, att erforderliga förändringar i lagstiftningen
göras, så att rederikandteringen må kunna på ett tidsenligt sätt
utvecklas, ty endast derigenom är det möjligt för de inhemska fartygsbyggarne
att kunna påräkna beställningar.

För att denna utveckling af skeppsrederinäringen må kunna vinnas,
hvarigenom äfven den svenska skeppsbyggerihandteringen äfven förr eller
senare måste hafva fördel, tager jag mig friheten vördsamt föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

att Riksdagen måtte besluta, att den under 1888
införda tull å fartyg måtte upphäfvas, samt att tillämpningen
deraf må fortast möjligt träda i kraft.

Stockholm den 18 januari 1890.

O. A. Brodin.

N,o 26.

Af herr J. P. JailSSOll i Saxhyttan., om ändrad lydelse af § 1
i förordningen i afseende på handel om lösören m. m. den 20
november 1845.

I kong!, förordningen den 20 november 1845 föreskrifves, som
bekant, åtskilliga särskilda åtgärder, hvilka skola iakttagas för att lösören,
kvilka sålts, men förblifva i säljarens vård, må kunna fredas från
utmätning för säljarens skuld. Underlåtenhet af någon bland de sålunda
föreskrifna åtgärderna medför förlust af den säkerhet, som köparen genom
aftalet velat bereda sig, och den försålda egendomen kan utmätas för
säljarens skuld såsom en honom fortfarande tillhörig egendom. Afsigten
med dessa inskränkande föreskrifter är tydligen att skydda säljarens borgenärer
mot förlust genom dylika lösöreköp.

Men i ett fall -— och detta ett ganska vigtigt — bereder förordningen
borgenärerna intet skydd. Om nämligen säljaren försättes i
konkurs, förblir en lösöreköpsafhandling gällande gent emot konkursboet,
äfven om med densamma icke så förfarits som i 1845 års förordning
föreskrifves. Meningarne hafva visserligen varit delade derom, huru förordningen
härutinnan bör tolkas. Så har professor E. Y. Nordling i