Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.

N:o 180.

Af herr J. Ericson i Borekulla, om skatte]''enäring för de skatteköpta
s. k. halländska kyrkohemmanen.

I det utlåtande (N:o 42), som statsutskottet förra året afgaf öfver
min då väckta motion (N:o 120) angående skattelinäring för de skatteköpta
s. k. halländska kyrkohemmanen, anfördes såsom skäl för afslag
å motionen: 1) att hemmanen nyligen blifvit lösta till skatte, 2) att det
gamla landgille, hvari skattelindring af mig föreslogs, vore en af hemmanen
frivilligt åtagen skatt och 3) att landgillet sålunda till uppkomst och
beskaffenhet vore ojemförligt med grundskatterna. Hvad beträffar första
anmärkningen må det tillåtas mig framhålla, att en tid af 25 år gått förbi
sedan k. kungörelsen angående skatteköp af de s. k. halländska kyrkohemmanen
den 11 sept. 1863 utfärdades. Sedan dess hafva förhållanden
inträffat som gjort att den åberopade kongl. kungörelsens bestämmelser i
många stycken tillhöra ett föråldradt föreställningssätt. Man har nu redan
verkstält en delvis grundskatteafskrifning, och med hvarje dag träder
nödvändigheten af frågans slutliga lösning fram med allt större styrka.

I fråga om frivilligheten må erinras derom, att de ytterst hårda
skattevilkor, som föreskrefvos innehafvarne af de s. k. halländska kyrkohemmanen
vid deras skatteköp, accepterades på grund af den tvingande
nödvändigheten på en tid, då vid våra riksdagar äfven de mest skriande
orättvisor i jordbeskattningen endast med största svårighet kunde erhålla
någon rättelse. Hvad fick man nu på det s. k. halländska kyrkohemmanet
för dessa hårda skatter? Jo, man fick på papperet erkänd en
besittningsrätt, som i regeln kunde uppvisa urgammal häfd. Man köpte
sig fri från våldsinkräktningar, som man fruktade ännu mera än de nya

Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.

skatter man »frivilligt» åtog sig. Det var derför som man gick in på
att, utan ändring uti de till staten utgående allmänna skatter och besvär,
jemte landgillet, dessutom årligen betala dels en spanmålsränta motsvarande
2/s af landgillet och dels derjemte ännu en viss årlig, äfven i spanmål
bestämd, ränta. Det gälde ett gammalt hemman, å hvilket bonden icke
utan goda skäl ansåg sig sedan urminnes tid vara skattebonde, fastän
hemmanets ränta blifvit, helt visst honom oåtspord, bortförlänad. Der
deremot kronan bortarrenderat ett af sina hemman, och der kronarrendatoms
åtaganden varit af en helt annan frivillig art än här, der har
man dock icke ansett frivilligheten i åtagandet möta hinder för meddelande
af behöfliga lindringar i vilkoren.

Återstår frågan, om landgillet till sin uppkomst och beskaffenhet
är hänförligt till det slags onera, som kallas grundskatter. Vid denna
frågas besvarande torde man kunna lemna ur räkningen landgillets ursprungliga
tillkomst. Såsom jag i min förra motion påpekat, vet man
med full visshet ingenting derom, ehuru arkivernas gömmor snarare lära
tala för, att landgillets uppkomst och beskaffenhet är enartadt med de
skatter i gamla Sverige, som fått namn af grundskatter, än de. tala mot en
sådan uppfattning. Statsutskottet synes deremot syfta på landgillets ställning
efter utfärdandet af ofvananförda kongl. kungörelse den 11 sept. 1863.

Betraktar man då landgillet såsom ingående i skatteköpeskillingen,
så kan jag icke finna annat än att det s. k. halländska kyrkohemmanet
har samma ställning som ett vanligt skatteköpt kronohemman, vid hvilket
man, så vidt det är mig bekant, städse vid skatteköpets uppgörande
tagit hänsyn till den å hemmanet hvilande grundskatten. Betraktar man
återigen den sidan, att landgillet varit och är bortförlänadt, så tyckes
man hafva en fullkomlig motsvarighet med skattefrälsehemman i det gamla
Sverige.

Om sålunda intet af de skäl, som statsutskottet anfört för afslag
å min motion, kunna af mig betraktas såsom bindande, må det icke förtänkas
mig, om jag under fullt förtroende såväl till statsutskottets fördomsfrihet
vid profvande af mina nu andragna skäl, som till Riksdagens
behjertenhet att vilja på rent praktiska skäl lindra skattebördan, der den
är mest tryckande, vågar ånyo framkomma med det förslag, jag förra
året väckte, eller att Riksdagen måtte besluta:

a) att det landgille, som af de skatteköpta
s. k. halländska kyrkohemmanen utgöres, måtte,
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Häft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.

under de närmare vilkor, som af Kongl. Maj:t komma
att bestämmas, efter hembjudan inlösas af statsverket,
i likhet med den inlösen af skattefrälseräntor, som
under de nästförflutna åren egt rum;

b) att af statsverket inlöst landgille måtte erhålla
samma lindring, som må tillkomma öfrig grundskatt, och

c) att sådant landgille, som icke, på sätt i förestående
båda moment omförmäles, blifvit statsverket
till inlösen hembjudet, måtte erhålla ej mindre samma
rätt till lindring, som den Riksdagen i skrifvelse den
5 juni 1887 i dylika fall medgifvit åt skattefrälseräntor,
än äfven den rätt till lindring, som må framdeles
varda i grundskatters utgörande ytterligare medgifven.

Stockholm den 27 januari 1890.

Joll. Ericson.

Borekulla.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.