Motioner i Andra, Kammaren, N:o 180.

N:o 120.

Af herr J. Ericson i Borekulla, om inlösen till statsverket af
det så kallade gamla landgillet i Halland.

Naturen af de så kallade halländska kyrkohemmanen har till följd
af källornas otillräcklighet, såsom bekant, aldrig kunnat på ett bindande
sätt utredas. Ända till fram emot 1860-talet gjorde såväl kronan som
kyrkorna och presterskap^ anspråk på sjelfva eganderätten, medan
åborna å sin sida påstodo att hemmanen voro ursprungligen af skattenatur.
En och annan åbo hade dock på allra sista tiden börjat att
förträngas från åboskapet och ersättas af. arrendatorn. Men återstoden
kunde med gamla handlingar visa sig vara i besittning af en stadgad
'' åborätt. Hemmanen erlade utom skatten till kronan ett årligt
landgille till kyrkor och prester.

Genom kongl. kungörelsen den 11 september 1863 blefvo dessa
sväfvande förhållanden reglerade. Det bestämdes deri bland annat,
att de hemman, der ej kyrkans eganderätt kunde med köpe- eller donationsbref
styrkas, och som ej vore anslagna till boställen, stom-,
annex- och mensalhemman, skulle få lösas till skatte. I och med detsamma
bestämdes äfven uttryckligen, att för kronans räkning ej vidare
anspråk på eganderätten till dessa hemman skulle väckas. Såsom skatteköpeskilling
åsattes de skatteköpta hemmanen årliga penning^- och
spanmålsräntor; och sagda nådiga kungörelses 2:dra punkt stadgade i
mom. c att kyrka eller prest, som ensam åtnjutit landgille af hemmanet,
finge ock ensam, jemte landgillet, uppbära ofvan omförmälda räntor,
men att, der landgille vore delad! emellan flere, räntorna skulle
åtnjutas i förhållande till hvarderas andel i landgillet. De utskylder,
som hvila på de skatteköpta så kallade halländska kyrkohemmanen, äro
sålunda af tre slag:

Motioner i Andra Kammaren( N:o 120.

l:o) de vanliga utskylderna;

2:o) de till kyrkor och prester utgående årliga penninge- och
spanmålsräntor, hvilka, såsom framgår af ofvanstående redogörelse, ej
äro att betrakta såsom annat än skatteköpeskilling; och

3:o) det gamla landgillet.

Hvad detta gamla landgille beträffar, så synes det alldeles uppenbart,
att den lindring i grundskatterna, hvilken kongl. kungörelsen den
5 juni 1885 medgifver, borde också hafva kommit de så kallade halländska
kyrkohemmanen till godo, i fall kronan haft detta landgille såsom
en -sig behållen uppbörd. Men då nu hemmanen i likhet med
skattefrälsehemmanen hade att erlägga sin skatt icke till kronan utan
till enskilde, så kunde lindring för dessa så kallade halländska kyrkohemman
icke ifrågakomma med mindre än att innehafvaren af landgillet,
d. v. s. kyrkor och prester, erhölle ersättning för sina genom
skattelindringen minskade inkomster. Rättvisan synes dock fordra att
lindring i landgillets erläggande lika väl kommer att eg a rum som lindring
egt rum i annan grundskatt. Billigheten kräfver en sådan åtgärd
vis å vis de så kallade halländska kyrkohemmanen lika väl som beträffande
skattefrälsehemmanen. Och i den nationella hushållningens
intresse må det icke anses annat än välbetänkt, om dessa så kallade
halländska kyrkohemman, hvilka äro betungade af så dryga skatter,
att största delen af jordens afkastning går åt till utskyldernas betäckande,
måste i skattehänseende blifva i någon mån likstälda med
Sveriges öfriga hemman.

För att hålla kyrkor och prester skadeslösa kunde såsom en utväg
tagas i betraktande, huruvida icke landgillet, såsom vanlig grundskatt,
kunde ingå till kronan och kronan å sin sida lemna ersättning till
prester och kyrkor ur t. ex. åttonde hufvudtitelns anslag »kleresistaten»
och »kyrkors underhåll». Genom en sådan åtgärd blefve frågan
om lindringen på ett enkelt sätt löst. Och icke skulle väl någon i en
sådan åtgärd vilja se ett försök från kronans sida att ånyo göra anspråk
emot kyrkor och prester samt få kronan betraktad såsom ursprunglig
egare af jorden. Den enda olägenheten häraf kunde möjligen
ligga deri, att något hemman blifvit skatteköp!, der en senare undersökning
skulle kunna uppvisa att det haft natur af donations- eller
köpehemman. Ehuru likväl det icke är troligt att så blefve förhållandet,
s}mes det dock som om man kunde taga ett sådant fall med i
beräkning, och från den synpunkten förfara vid lindringen af det landgille,
som åligger de så kallade halländska kyrkohemmanen, på samma
sätt som vid beredandet af lindring i den på skattefrälsehemmanen
Bill. till Rihd. Prot. 1880. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Käft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

hyllande grundskatt. Och om man väljer den metoden, har man derjemte
vunnit, att äfven de ömtåligaste anspråk från kyrkornas och
presternas sida blefve fullt tillgodosedda.

Med anledning af hvad jag anfört, vågar jag vördsamt föreslå att
Riksdagen måtte besluta:

a) att det landgille, som af de skatteköpta så
kallade halländska kyrkohemmanen utgöres, måtte,
under de närmare vilkor, som af Kongl. Majd komma
att bestämmas, efter hembjudan inlösas af statsverket,
i likhet med den inlösen af skattefrälseräntor, som
under de sist förflutna åren egt rum;

b) att af statsverket inlöst landgille måtte erhålla
samma lindring, som må tillkomma öfrig grundskatt; och

c) att sådant landgille, som icke på sätt i förestående
båda moment omförmäles blifvit statsverket
till inlösen hembjudet, måtte erhålla ej mindre samma
rätt till lindring, som den Riksdagen i skrifvelse den
5 juni 1887 i dylika fall medgifvit åt skattefrälseräntor,
än äfven den rätt till lindring, som må framdeles
varda i grundskatters utgörande ytterligare
medgifven.

Stockholm den 26 januari 1889.

Joll. Ericson.

Borekulla, Halland.

Stockholm, K. L. Beckman, 1889.