RIKSDAGENS PROTOKOLL

1888. Andra Kammaren. N:o 47.

Tisdagen den 1 maj

kl. V, 3 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 24 nästförflutna
april förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos ock bordlädes för andra gången:
Konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 9, 10 ock 11;
Statsutskottets utlåtande n:o 55; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11 (i
samlingen n:o 33).

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

Sammansatta stats- ock kankoutskottets utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion angående uppförande å Helgeandsholmen af en
byggnad för riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret ock justitieombudsmansexpeditionen
m. m.;

Bevillningsutskottets memorial:

n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af bevillningsutskottets betänkande (n:o 8) angående
ännu oafgjorda delar af tullbevillningen; och

n:o 13, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2:a
punkten af bevillningsutskottets betänkande (n:o 9), angående allmänna
bevillningen.

Första Kammarens protokollsutdrag:

_ n:o 208, innefattande delgifning af kammarens beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 17), i anledning af väckt motion om

Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 47. X

N:o 47. 2

Tisdagen den 1 Maj.

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förordningen den
7 december 1888 i fråga om lösen för gravationsbevis; och

n:o 209, innefattande delgifuing af kammarens beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 18) om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om nådigt öfvervägande, huruvida ej bestämmelsen, att ändring
i kammarrättens beslut i fattigvårdsmål må sökas hos Kongl. Maj:tv
skulle kunna upphäfvas; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8 (i samlingen
n:o 34), i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t
med begäran om undersökning af svenska sjöfartsnäringens tillstånd och
framläggande af förslag till nämnda närings understöd.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3/i 3 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

3 N:0 47.

Onsdagen den 2 maj

kl. 11 f. bi.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne april.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 5.

§ 3.

Till handläggning företogs bevillningsutskottets memorial n:o 12, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af
bevillningsutskottets betänkande n:o 8, angående ännu oafgjorda delar
af tullbevillningen.

Punkterna, 1—4.

De i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner godkändes.

Efter föredragning vidare af punkten 5, deri utskottet, under förklarande
att enligt utskottets åsigt tre särskilda gemensamma omröstningar
borde ega rum i anledning af kamrarnes olika beslut i fråga
om tull å de särskilda slagen af »frö», till en början framlagt förslag
till sådan proposition i fråga om hamp-, lin-, raps- och roffrö, begärdes
ordet af

Herr E. G. Boström, som yttrade: Vid behandlingen af frötullen
har man följt olika föredragningssätt i kamrarne; den afgjordes i denna
kammare genom ett beslut, men i Första Kammaren sönderdelades
punkten och beslut fattades om hvarje särskild del. Enligt häfdvunnen
praxis har nu utskottet uppstält en särskild voteringsproposition för
hvarje klubbslag, men följden af att på detta sätt ställa kamrarnes
beslut mot hvarandra kan emellertid blifva den, att ehuru båda kamrame
varit ense om att klöfverfrö bör vara tullfritt, sådant frö dock
kan varda åsatt tull, i fall nemligen de föreslagna ja-propositionerna i
5:te och 7:de punkterna segra. Jag anhåller derför att kammaren behagade
återremittera punkterna 5, 6 och 7, på det utskottet må komma
i tillfälle att söka åstadkomma rättelse häri.

N:o 47. 4

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Vidare anfördes ej. Punkten återremitterades.
Punkterna 6 och 7 blefvo jemväl återremitterade.
Punkterna 8—19.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 4.

Efter föredragning härnäst af bevillningsutskottets memorial n:o
13, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2:dra punkten
af bevillningsutskottets betänkande n:o 9, angående allmänna bevillningen,
blef den af utskottet i detta memorial föreslagna voteringsproposition
af kammaren godkänd.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens beslut i de i
nästförestående två paragrafer omförmälda ärenden.

§ 6-

Föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag n:ö 208, innefattande
delgifning af bemälda kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring i förordningen den 7 december 1883, i
fråga om lösen för gravationsbevis.

Ordet begärdes af

Herr Waldenström från Visby, som anförde: Jag tillåter mig
yrka, att denna kammare behagade biträda Första Kammarens beslut
i denna fråga. Sker icke det, så förfaller naturhgtvis frågan, och då
komma de missförhållanden, som jag i min motion påpekat, att fortfarande
för eu obestämd framtid förefinnas.

Herr Lundberg yttrade: Då detta betänkande endast en gång
blifvit bordlagdt, tager jag mig friheten begära att det måtte ytterligare
bordläggas.

Med anledning af det af herr Lundberg sålunda framstälda yrkande,
deri flere af kammarens ledamöter hördes instämma, blef ärendet
å nyo bordlagdt.

§ 6.

Likaledes bordlädes:

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 209; samt

5 N:o 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8 (i
samlingen n:o 34).

§ 7-

Till kammarens afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 49,Ang. afloningsi
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående aflöningsstat fQXstatförtjenstetjenstepersonalen
vid folkskolelärarnes pensionsinrättning m. m. personalen vid

Mom. a.

Utskottet hemstälde i detta moment:

folkskolelärarnes
pensionsinrättning

m. vi.

»att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning,

att Riksdagen godkänner följande aflöningsstat för den vid folkskolelärarnes
pensionsinrättning, folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
samt lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa anstälda
personal:

		Tjenst-
	Lön.	go rings-pennin*	Summa.
		gar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1 ordförande och 2 leda-
möter i direktionen, arf-vodeu att såsom hittills
fördelas enligt Kongl. Maj:ts bestämmande ......	—	—	3,900
1 kamrerare......................	3,500	1,500	5,000
1 kassör och bokhållare ...	1,500	1,000	2,500
1 sekreterare och ombuds-
man.................................	1,000	600	1,600
1 vaktmästare....................	500	200	700
(åtnjuter derjemte för-månen af fri bostad och vedbrand).
Till extra biträden, ren-
skrifning, ved, ljus, städ-ning, skrifmaterialier m. m.	—	—	3,000

Ega hvardera rätt till
ålderstillägg med 500 kronor
efter 5 års väl vitsordad
tjenstgöring.

Eger rätt till ålderstillägg
med 200 kronor
efter 5 års väl vitsordad
tjenstgöring.

Eger rätt till ålderstillägg
med 100 kronor
efter o års väl vitsordad
tjenstgöring.

att jemte de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 31
december 1887 vid deri föreslagen aflöningsstat meddelade bestämmelser
tillämpas från och med år 1889; dock med rätt för den nuvarande
kassören och bokhållaren att, derest han så finner för godt, tillsvidare
icke ingå på den nya staten.»

N:o 47. 6

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Ang. afiönings- I en vid utlåtandet fogad reservation yrkade deremot herr F. A.
statför fantte-Boström, att anslaget till extra biträden m. in. skulle i enlighet med
ngl- Maj:ts förslag bestämmas till 3,800 kronor.

nes pensions inrättning

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

m. m.

(Forts.) Herr Persson i Mörarp: Jag har icke deltagit i detta ärendes

förberedande behandling inom statsutskottet. Hade jag det gjort, så
skulle jag otvifvelaktigt kommit att framställa ett annat yrkande än
om rent bifall till det af utskottet nu framlagda förslaget.

Min erinran gäller icke den af utskottet vidtagna åtgärden angående
nedsättning i tjenstemännens löner eller arfvodeu, utan den gäller
endast den omständigheten, att statsutskottet icke lemnat sitt tillstyrkande
till det af Kongl. Maj:t begärda anslaget af 2,000 kronor till
bestridande af förvaltningskostnaderna. Som herrarne finna af betänkandet,
har utskottet tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition i så måtto,
att det velat lemna 1,200 kronor, men deremot nekat de återstående
800 kronorna. Efter de upplysningar, jag erhållit af ledamöter i styrelsen,
anse de sig oundgängligen behöfva äfven dessa 800 kronor, dels
till inköp af inventarier och dels till följd af de minskade hyresinkomsterna
af det hus, som pensionsinrättningen eger. Det förhåller sig
nemligen så, att en lägenhet, som förut varit uthyrd för 1,500 kronor,
under föregående halfår stått alldeles outhyrd och direktionen har nu
måst nedsätta hyresbeloppet till 1,050 kronor. Det är en ganska väsentlig
minskning i de inkomster, som styrelsen har till sitt förfogande,
under det att med den ökning, som uppstått i göromålen, dels derigenom
att kassans tillgångar i väsentlig mån vuxit under de senare
åren, och dels till följd deraf att delegarnes antal så betydligt ökats,
utgifterna för förvaltningskostnaderna uppenbarligen måste blifva något
högre.

Jag skall äfven be att få nämna, att, mig veterligt åtminstone,
ingen inrättning varit mera måttlig i sina anspråk än denna, och jag
tycker, att när man visar ganska starka skäl för dessa utgifter, Riksdagen
icke bör vägra att åtaga sig dem. Jag skulle derför vilja hemställa
till kammaren, huruvida icke kammaren ville bifalla den af herr
Boström vid betänkandet fogade reservation, i enlighet med hvilken anslaget
skulle bestämmas till 3,800 kronor.

Häruti instämde herr Kardell.

Herr Bergman: Då, såsom den föregående talaren yttrat, de inkomster,
som denna pensionsinrättning haft att påräkna, genom minskad
hyresersättning för föreningens hus hafva nedgått, hvarigenom således
inkomsterna till bestridande af förvaltningen äfven minskats, och då
å andra sidan, såsom af Kongl. Maj:ts proposition tydligt framgår, göromålen
i icke oväsentlig grad på samma gång ökats, så förefaller det
mig litet obilligt att fordra, att styrelsen skall kunna bestrida det
ökade arbetet med minskade inkomster. Det synes mig derför, som
om det icke vore mer än billigt, att det bidrag, som reservanten föreslagit
i stället för det som utskottet föreslagit, måtte af kammaren, på

Onsdagen den 2 Maj, f. in.

7 N:o 47.

sätt den näst föregående talaren yrkat, beviljas, och jag ber derför att^?- aflöning*-få instämma i hans yrkande om bifall till reservantens förslag. stat förtjenst J

° personalen vid

folksJcolelärar Herr

Danielson: Jag tror dock icke, att det kan vara så syn- nes pensions nerligen

nödigt att bifalla Kongl. Maj:ts förslag i detta fall. Jag vill inrättning
blott nämna, att det inom utskottet blifvit upplyst, att det är ovisst, m- “•
huruvida de lokaler, hvilka denna inrättning eger, och som man ännu (Forts.)
icke fått uthyrda, komma att uthyras för det belopp, som de hittills
betingat, eller om man måste sänka hyresbeloppet. Då den frågan
ännu var oafgjord, ansåg man att höjningen af anslaget kunde anstå,
och detta var, som herrarne af betänkandet kunna se, utskottets skäl
för dess afstyrkande af förhöjningen. Man ville först hafva den saken
klar, om något behof förelåge, och då den frågan ännu var alldeles
oafgjord, tyckte man, som sagdt, att det icke vore välbetänkt att nu
tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag i denna del. På dessa skäl anhåller
jag ock om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner enligt de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. b) och c).

Pnföllos.

§ 8.

Föredrogos hvart för sig och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om beredande
af tryggad besittningsrätt åt innehafvare af vissa å kronans
utarrenderade egendomar befintliga lägenheter; och

n:o 51, angående statsbidrag för ny reglering af Luleå stad i följd
af den år 1887 staden öfvorgångna brand.

§ 9.

Härefter företogs handläggning af statsutskottets utlåtande n:o 52, Ang. anslag
i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående anslag till inrät-tiU inrättande
tande af en tvångsarbetsanstalt vid Svartsjö samt angående vissa vilkor^ “ tvays~
för Svartsjö slottsbyggnads jemte åtskilliga andra lägenheters upplå- vid svartsjö
tande för nämnda ändamål. m. m.

Uti två till Riksdagen den 19 sistlidne mars afiåtna propositioner,
n:is 32 och 33, hade Kongl. Maj:t dels (i propositionen n:o 32) föreslagit
Riksdagen att på extra stat för år 1889 under riksstatens andra
hufvudtitel anvisa ett belopp af 200,000 kronor, att i mån af behof
användas för inrättande vid Svartsjö af en tvångsarbetsanstalt för lösdrifvare
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslag, som, derom af
fångvårdsstyrelsen i ärendet afgifvet, funnes meddeladt i statsråds -

K:o 47. 8

Onsdagen den 2 Maj, f. in.

Ang. anslag protokollet öfver justitiedepartementsärenden nämnda dag, dels ock (uti
af proportionen n:o o3), under förutsättning att nyssnämnda proposition

arhetsanstait blefve bifallen, såsom vilkor för Kong! Maj:ts samtycke till Svartsjö
vid Svartsjö slottsbyggnads och öfriga i berörda protokoll angifna lägenheters uppm-
låtande till en dylik tvångsarbetsanstalt, föreslagit Riksdagen medgifva,.

(Forts.) att det under riksstatens första hufvudtitel uppförda ordinarie

anslag till »Drottningholms och Svartsjö slott», 24,600 kronor, måtte
under förändrad benämning »Drottningholms slott» från och med nästkommande
år få användas uteslutande till underhåll af Drottningholms
slott:

äfvensom att, jemte det vården och underhållet af Svartsjö slottspark
öfvertoges af fångvårdsstyrelsen, som jemväl måtte ega att till
förre hoffuriren Carl F. Åsberg under hans återstående lifstid utbetala
eu årlig pension till belopp, som kunde varda mellan honom och styrelsen
öfverenskommet, afkomsten af sådana Svartsjö underlydande,,
statsverkets disposition ej underkastade jordar, skogar och lägenheter,,
hvilka icke blefve till tvångsarbetsanstalten upplåtna, måtte framgent
ingå till Drottningholms slottskassa.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af den af Kongl. Maj:t sålunda
gjorda framställning, hemstälde utskottet i förevarande utlåtande, ■

a) att Riksdagen måtte på extra stat för år 1889 under riksstatens
andra hufvudtitel anvisa ett belopp af 200,000 kronor, att i mån af
behof användas för inrättande vid Svartsjö af en tvångsarbetsanstalt
för lösdrifvare i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslag, som derom
i ärendet afgifvits; samt

b) att Riksdagen, under förutsättning af bifall till hvad i mom. a)
föreslagits, måtte medgifva, att det under riksstatens första hufvudtitel
uppförda ordinarie anslag till »Drottningholms och Svartsjö slott»,
24,600 kronor, finge under förändrad benämning »Drottningholms slott»
från och med nästkommande år användas uteslutande till underhåll af
Drottningholms slott; äfvensom

att, jemte det vården och underhållet af Svartsjö slottspark finge
öfvertagas af fångvårdsstyrelsen, som jemväl egde till förre hoffuriren
Carl F. Åsberg under hans återstående lifstid utbetala eu årlig pension
till belopp, som kunde varda mellan honom och styrelsen öfverenskommet,
afkomsten af sådana Svartsjö slott underlydande, statsverketsdisposition
ej underkastade jordar, skogar och lägenheter, hvilka icke
blefve till tvångsarbetsanstalten upplåtna, måtte fortfarande ingå till
Drottningholms slotts kassa med samma rätt, hvarmed den hittills ingått
till den för Drottningholms och Svartsjö slott gemensamma kassan.

Mom. a).

Bifölls.

I fråga om mom. i) anförde:

Herr Lasse Jönsson: Då jag genom erhållen ledighet från riksdagsgöromålen
icke varit i tillfälle att inom utskottet deltaga i afgörandet
af denna fråga, ber jag att få för kammaren tillkännagifva

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

9 N:o 47.

min från utskottet beträffande sista punkten i detta betänkande af- Ang. anslag
vikande åsigt. Utskottet föreslår att afkomsten af sådana Svartsjö tljf mrätl“nde
slott underlydande, statsverkets disposition ej underkastade jordar,m-betsamtait
skogar och lägenheter, hvilka icke varda till tvångsarbetsanstalten upp- vid Svartsjö
låtna, må fortfarande ingå till Drottningholms slotts kassa med samma m. m.
rätt, hvarmed den hittills ingått till den för Drottningholms och Svart- (Forts.)
sjö slott gemensamma kassan. Inom utskottsafdelningen voro ledamöterna
från denna kammare af den temligen bestämda åsigten, att
dessa jordar och skogar antingen borde tillhöra Svartsjö slott och
fångvårdsstyrelsen, eller ock öfverlemnas åt domänstyrelsen. Denna
åsigt har emellertid icke lyckats göra sig gällande inom utskottet, utan
har utskottet i stället kommit till det beslut, som nyss nämndes.

Detta förslag anser jag vara alldeles origtigt. Ty när Riksdagen nu
medgifvit att den summa, som förut varit af riksens ständer en gång
för alla anslagen till underhåll af Drottningholms och Svartsjö slott,
hädanefter skulle oafkortad användas till underhåll af endast Drottningholms
slott, så torde detta belopp vara tillräckligt. Enligt riksens
ständers beslut vid 1809—1810 års riksdag blef vid reglering af Kongl.

Maj:ts hof- och hofstallstater anslaget ett bestämdt belopp i penningar
till bestridande af alla i särskild skrifvelse den 18 november 1809
uppräknade, dermed förenade utgifter, att användas efter eget godtfinnande,
hvaremot riksens ständer »såsom en i everldliga tider åt
dem förbehållen rättighet öfvertogo förvaltningen och användandet af
nedannämnda kungs- och kungsladugårdar med dertill hörande hemman
och lägenheter, som förut stått under Kongl. Maj:ts företrädares omedelbara
styrelse, nemligen Drottningholm, Svartsjö m. 11., dock att Deras
Kongl. Majestäter och den Kungliga familjen må vara obetaget, att till
deras höga nöje och sommarsejour nyttja de kongliga slotten med till—
lydande trädgårdar och lustparker».

Här blir det ''ganska kinkigt att, i saknad af närmare bestämmelser,
afgöra, huru stor del som skall öfverlemnas åt fångvårdsstyrelsen
för ifrågavarande ändamål. Skulle fångvårdsstyrelsen behöfva
flera jordegendomar, så är det klart att derför måste erläggas en afgäld
till slottskassan. Nu säger visserligen utskottet å sid. 8 i sitt betänkande,
att detsamma vill uttala önskvärdheten af att jemväl en del
af den intill slottet belägna parken må till den ifrågasatta fångvårdsanstalteu
upplåtas. Men utan tvifvel hade det rättaste sättet varit att
Riksdagen tydligt och bestämdt uttalat, huru mycket som komme att
tilldelas fångvårdsstyrelsen och huru mycket som skulle tillhöra slottsförvaltningen.
Allra bäst hade varit att öfverlemna dessa jordar m. m.
åt domänstyrelsen. Då hade det varit lätt för fångvårdsstyrelsen att
få så stor del af dessa jordar, som kunde behöfvas. Men då jag icke
kan begära, att kammaren nu skall på rak arm acceptera detta mitt
förslag, skall jag yrka återremiss, så att statsutskottet måtte kunna
reglera denna sak att få den del af jordarne öfverlemnad till domänstyrelsens
förvaltning, som icke behöfves för fångvårdsanstalten, och
slottskassan skulle nöja sig med dess 24,600 kronor.

Jag yrkar sålunda återremiss.

N:o 47. 10

Onsdagen den 2 Mai, f. m.

Ang. anslag Herr Daniels on: Sedan kammaren nu bifallit punkten a), anser

af i(;ke att något kan göras i det af herr Lasse Jönsson antydda

arbetsamdh syfte- Det förefaller mig som om han vid föredragningen af punkten
vid Svartsjö a) hade bort framställa sina anmärkningar mot förslaget, så att man
m. m. kunnat taga i öfvervägande, huruvida Riksdagen bort på några andra
(Forts.) vilkor än de af utskottet föreslagna antaga Kongl. Maj:ts proposition.
Jag vill påpeka, att det i mom. b) talas om endast »Svartsjö slott
underlydande, statsverkets disposition ej underkastade jordar, skogar
och lägenheter». Således kan statsverket i detta fall hvarken vinna
eller förlora något. I de lägenheter, som Kongl. Maj:t ensamt egen rätt
att disponera öfver, kan naturligtvis icke göras intrång, så framt icke
Konungen sjelf vill eftergifva något. Det behöfver visserligen närmare
utredas, huru mycket af dessa jordar tillhör Konungen och huru mycket
som tillhör statsverket, men derför anser jag nu icke lämpligt att infordra
utlåtanden från domänstyrelsen och hofförvaltningen, utan detta
kunde lätt nog utredas sedermera, om t. ex. statsrevisorerna ville egna
uppmärksamhet åt saken.

Hvad beträffar frågan om, hvilka lägenheter skulle anses tillkomma
fångvårdsstyrelsen, fingo vi vid besök å stället tillräckligt reda derpå.
Det är nemligen de lägenheter, som för närvarande arrenderas af
hoffuriren Åsberg eller trädgårdsmästare-, vaktmästare- och åldfruboställena.

Utskottet har framhållit önskvärdheten deraf att jemväl eu del af
den intill slottet belägna parken upplätes till fångvårdsanstalten, och
detta ansåg jag för min del nödvändigt samt tror, att Konungen icke
skall vägra att gå in derpå. Såsom herrarne veta, ligger slottet alldeles
intill parken, och inuti parken, ett litet stycke från slottet är eu
graf eller kanal med åtskilliga broar öfver, och intill denna kanal härmän
tänkt att fångvårdsanstalten behöfde disponera parken. Kan detta
icke låta sig göra, så får naturligtvis dervid bero. Kongl. Maj:t och
fångvårdsstyrelsen få förhandla om denna sak, och kunde man för anstalten
endast få eu liten ribba af parken, finge man i yttersta fall
vara nöjd dermed. Det är emellertid nödvändigt att den del af parken,
som ligger närmast slottet och som behöfves för tvångsarbetsanstalten,
afskiljes från den del af parken, som begagnas såsom lustpark af allmänheten.

Jag tror sålunda, att man icke bör blanda ihop denna fråga med
hvad herr Lasse Jönsson framhöll, ty detta reder sig nog genom eu
blifvande undersökning. Staten förlorar, som sagdt, ingenting genom
antagande af detta förslag, likasom den icke heller kan vinna något
vidare genom en återrenhss af denna punkt.

Jag anhåller derför om bifall till mom. b), helst som kammaren
redan bifallit mom. a), och i utskottets förslag upptages orden »med
samma rätt» som Konungen nu disponerar de afsedda jordarne.

Herr Andersson i Högkil: För min del anser jag, att frågan i
denna del icke är tillräckligt utredd. Statsutskottet hemställer här
bland annat att »afkomsten af sådana Svartsjö slott underlydande,
statsverkets disposition ej underkastade, jordar, skogar och lägenheter,
hvilka icke varda till tvångsarbetsanstalten upplåtna, må fortfarande

Onsdagen den 2 Maj, f. ra.

ll N:o 47.

ingå till Drottningholms slotts kassa med samma rätt, hvarmed den
hittills ingått till den för Drottningholms och Svartsjö slott gemensamma
kassan». Hvarpå grundar sig då den rätt, som utskottet här1
talar om? Vid riksdagen 1809—1810 beslöts att Kong! Maj:t skulle
till Rikets Ständers fria disposition och förvaltning öfverlemna bland
annat Svartsjö med alla dertill hörande egendomar och lägenheter till
och med hof- och stallängar; dock att slottet med tillydande trädgård och
park skulle få af Kongl. Maj:t och den Kong! familjen nyttjas »till deras
höga nöje och sommarsejour». Om parken och trädgården vid Svartsjö,
som skulle upplåtas åt fångvårdsstyrelsen, är således icke något att säga;
men hvilka äro dessa andra under Svartsjö slott lydande jordar, skogar
och lägenheter, hvarom såväl den kongl. propositionen som utskottets utlåtande
talar, och huru hafva de i strid mot 1809—1810 års riksdagsbeslut
un dandragits statsverkets disposition? Jag har i Riksdagens
bibliotek sökt få reda härpå, men har icke lyckats, och domänstyrelsen,
der jag förfrågat mig, har icke heller kunnat upplysa derom. Dock
fann jag hos domänstyrelsen, bland eu massa handlingar rörande Svartsjö,
reda på en den 15 oktober 1815 daterad förteckning på de lägenheter,
som vederbörande »ansett» höra till Svartsjö slotts territorium.
Deri upptages: tomtplatser, trädgårdar, äng- och slåttermark i trädgårdarne
samt betesmark i lustträdgården till 57 tunnland 8 kappland;
och detta torde vara hvad som afsetts med tillydande »trädgård och
park». Vidare upptages: kongl. djurgården med tomter, åker, hagmark,
äng, ängsbackar och betesmark till 164 tunnland 24 kappland.

Förteckningen är upprättad och undertecknad af en Ant. Ulr.
Eerndés.

Jag fann vidare ett den 6 november 1815 utfärdadt »memorial»,
deri samme Eerndés helt enkelt förklarade att Sundby eller Holmstuguhagen
skulle tillkomma Svartsjö slott. Måhända finnas flera sådana
förteckningar och memorial, ehuru jag icke lyckats få reda på dem.
Jag hade dock förestält mig, att statsutskottet bort lemna en fullständig
utredning af hithörande förhållanden, så att Riksdagen fått kännedom
om storleken och beskaffenheten af denna statens egendom, äfvensom
om den grund, hvarpå samma egendom un dandragits statsverket.
Men då så icke skett, skall jag, i syfte att få eu sådan utredning verkstäld,
taga mig friheten att yrka punktens återremitterande till statsutskottet.

Herr Lasse Jönsson: Jag är till väsentlig del förekommen af
den siste talaren; men gent emot vännen Danielson, som sade, att då
vi nu antagit första punkten af utskottets förslag, vi vore förhindrade
att återremittera den andra, ber jag få erinra, att denna senare enligt
mitt förmenande alls intet har att göra med den förra punkten, hvari
anvisats 200,000 kronor för inrättande vid Svartsjö af en tvångsarbetsanstalt.
Denna, andra punkten är något helt annat; här är det fråga
om dispositionen af vissa till slottet hörande jordar och lägenheter.
Han sade också, att vi varit på platsen och sett hvilka jordar och
lägenheter som skulle tillhöra anstalten, nemligen trädgårdsmästare-,
vaktmästare- och åldfruboställena med tillhörande egor. Men kan man
tänka sig att man skulle vara belåten med att hafva 300 arbetsfångar

Ang. anslag
till inrättande
af en tv ang sarbetsanstalt

vid Svartsjö
in. in.
(Forts.)

47. 12 Onsdagen den 2 Maj, f. in.

Mg. anslag på denna lilla areal? De måste bland annat sysselsätta sig med stenTf
T" sprängningsarbeten, och derför behöfves mark, som enligt förslaget tillarbetsanstait
hör slottskassans förvaltning. Eljest måste man anskaffa mark af envid
Svartsjö skilda jordegare, eller mot särsldld ersättning af slottsförvaltningen,
m. m. som kan af fångvårdsstyrelsen fordra huru stor afgift som helst. Man

(Forts.) hör således vara ense med slottsförvaltningen i detta afseende, om det
icke skall blifva ett ständigt bråk härom.

Jag har för öfrigt, i likhet med näst föregående talare, icke kunnat
finna på hvad sätt dessa jordar kommit under slottskassans förvaltning.
Det är tydligt stadgadt i 1809 års skrifvelse, att de skulle indragas till
statsverket, men till slottet skulle endast höra trädgården och parken.
Då Konungen dessutom efter detta slipper underhålla Svartsjö slott,
torde de 24,600 kronor årligen vara fullt tillräckliga endast för underhåll
af Drottningholms slott, utan att några jordar eller arrende deraf
kunna anses erforderliga. Om jorden blefve stöld under domänstyrelsens
förvaltning, finge man klarhet och reda i saken, och för slottskassan
spelar detta en obetydlig roll.

Jag yrkar sålunda fortfarande återremiss och anser att det vore
bra, om kammaren beslutade en sådan.

Herr Danielson: Jag ber endast att få rätta eu missuppfattning
af den siste talaren. Då jag nyss hade ordet, sade jag icke att vi äro
förhindrade att nu återremittera denna punkt, ty detta kan kammaren
naturligtvis göra, utan jag sade att en återremiss icke tjenar något till,
då jag antager att Första Kammaren kommer att bifalla utskottets
förslag. Jag vill dessutom ännu en gång erinra derom, att på sidan 6
af utskottets utlåtande finnes tydligt angifvet hvad som skulle tillkomma
fångvårdsstyrelsen. Det heter nemligen: »bland de Svartsjö slott underlydande
lägenheter vore f. d. trädgårdsmästarebostället och orangerihuset
samt vaktmästare- och åldfruboställena med tillhörande trädgårdsland
och egor, hvilka lägenheter äfven blifvit föreslagna att för
fångvårdens behof upplåtas». Vi veta sålunda mycket väl hvad vi få
och dessa ställen äro särskildt betecknade på kartan och i handlingarna
angifna, hvadan detta icke är något ovisst, såsom herr Lasse
Jönsson ansåg. Här afses ju sådana lägenheter, som icke äro underkastade
statsverkets disposition; de andra lägenheterna disponeras
af Konungen, som eger förfoga öfver dem huru han för godt finner. En
återremiss synes mig således icke tjena något till, och det blefve dessutom
omöjligt för statsutskottet att hinna med denna sak under dessa
dagar, då man gerna ser, att riksdagsarbetet påskyndas så mycket
som möjligt. Man måste då infordra utlåtande från domänstyrelsen,
som måste låta sina tjensteman göra utredningar och sedan finge frågan
underställas hofförvaltningen, hvilket allt skulle fordra en lång tid.

Jag tror derför, som sagdt, att det icke vore lämpligt att återremittera
frågan, utan vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr Lasse Jönsson: Jag skall medgifva, att kammaren kommer
i sämre ställning, om den antager eu återremiss och Första Kammaren
bifaller utskottets förslag, och jag skall derför nu framställa ett be -

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

in N:o 47.

stämdt yrkande i stället för min förra begäran om återremiss. Om Ang. anslag
kammaren bifaller hvad jag nu föreslår, kan, derest kamrarne fatta tai inrätt(mdt
olika beslut, frågan komma under gemensam votering. Jag yrkar s
lunda att senare delen af punkten b) måtte erhålla följande lydelse: vid Svartsjö
att, jemte det vården och underhållet af Svartsjö slottspark öfvertagas »>• maf
fångvårdsstyrelsen, som jemväl eger till förre hoffuriren Carl F. (Forts.)
Åsberg under hans återstående lifstid utbetala en årlig pension till
belopp, som kan varda mellan honom och styrelsen öfverenskommet,
afkomsten af sådana Svartsjö slott underlydande, statsverkets disposition
ej underkastade jordar, skogar och lägenheter, hvilka icke varda till
tvångsarbetsanstalten upplåtna, må ställas under kong! domänstyrelsens
förvaltning. Jag gör detta yrkande och återtager mitt förra yrkande
om återremiss, så att icke följden endast blir en hemställan till
kammaren att fatta beslut, derest Första Kammaren bifaller utskottets
förslag i denna punkt.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Bergström: Till
eu början vill jag fästa uppmärksamhet på nödvändigheten deraf, att
man inom utgången af nästa år har färdig en tvångsarbetsanstalt, som
kan upptaga de arbetsfångar, som för närvarande äro inhysta å Rindö
redutt och vid nästa års slut icke vidare kunna der inrymmas och åt
hvilka å denna plats lämplig sysselsättning icke heller kan beredas.

Det är således en hård nödvändighet för de tveksamme att nu afgöra
detta ärende i enlighet med utskottets hemställan, sä att man kan på
annat ställe emottaga dessa fångar. Ett afslag å Kong! Maj:ts proposition
föranleder dertill, att ärendet icke kan ånyo förekomma förr
än vid nästa års riksdag; och kammaren inser lätt, att under 1881*
års sommar man icke kan skapa en dylik tvångsarbetsanstalt, som
kan inrymma alla dem, hvilka skola der inrymmas. Att staten skulle
sättas i den ovärdiga belägenheten, att till följd deraf att den icke
har någon sådan anstalt färdig, nödgas släppa lösa desse till allmänt
.arbete dömde personer, det vore höjden af skandal.

Man har här icke nog beaktat två betydelsefulla omständigheter,
som på frågans bedömande inverka. Den ena är den, att Konungen
förklarat sig villig upplåta Svartsjö slott endast på de af chefen för
finansdepartementet tillstyrkta vilkor. Märkom väl detta! Jag tillåter
mig icke uttala hvilka följder en af Riksdagen vidtagen förändring af
dessa vilkor skulle medföra. Min egen åsigt derom är temligen stadgad.

Den andra omständigheten är, att statsutskottets utlåtande i en
ganska väsentlig omständighet skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition.
Statsutskottet har nemligen till det i den kongl. propositionen förekommande
förslag att afkomsten af sådana Svartsjö slott underlydande,
statsverkets disposition ej underkastade jordar, skogar och lägenheter,
hvilka icke varda till tvångsarbetsanstalten upplåtna, må fortfarande
ingå till Drottningholms slotts kassa, fogat följande tillägg: »med samma
rätt, hvarmed den hittills ingått till den för Drottningholms och
Svartsjö slott gemensamma kassan». Detta tillägg är märkligt och
dertill försigtigt, ty det förekommer den möjligheten, att ett bifall till
utskottets hemställan skulle kunna anses innebära en bekräftelse af
den rätt, hvarunder ifrågavarande lägenheter hittills disponerats under

Ji:o 47. H

Onsdagen den 2 Maj, f. va.

Ang. anslag Drottningholms och Svartsjö slott. Utskottet ingår icke i någon profil
a*'' l''enna u^an frågan står öppen att när som helst upptagas.

arbetsanstalt Herr Lasse Jönsson lärer ju tillhöra statsutskottets första utgiftsiifd
Svartsjö afdelning, hvars ledamöter besökt stället, men han tyckes icke hafva
m. m. begagnat det tillfälle, som stått honom till buds att närmare taga reda

(Forts.) på förhållandena på platsen. De jordar och lägenheter, hvarom han
talade och som han förmenade böra stå under domänstyrelsens förvaltning,
ligga alldeles icke i slottets omedelbara närhet, utan äro belägna
ganska långt derifrån, och alla de vådor, som han på grund af detta
sitt antagande förespeglade oss skola uppstå, i händelse tvångsarbetsanstalten
behöfde utvidgas, förefinnas för den skull alldeles icke. Ty
en sådan utvidgning af tvångsarbetsanstalten, att den skulle sträcka
sig en hel mil från slottet, kan naturligtvis icke ifrågakomma. De lägenheter,
som jemte slottsparken ligga i omedelbar närhet af slottet, utgöras,
såsom mitt anförande till statsrådsprotokollet utvisar, af f. d.
trädgårdsmästarebostället med tillhörande orangeri och trädgård, vaktmästarebostället
med derintill liggande egor och åldfrubostället med
trädgård och egor. Men de andra lägenheterna, hvilka äro att hänföra
till parker och djurgårdar, ligga alldeles icke i något sammanhang med
den föreslagna tvångsarbetsanstalten. Detta är jag i tillfälle att upplysa,
fastän jag icke någonsin besökt Svartsjö slott.

Jag får derjemte begagna tillfället att förklara, att jag för min
del icke har något emot den önskan, som utskottet i sitt betänkande
uttalat, nemligen att en del af slottsparken också måtte läggas till
tvångsarbetsanstalten. Den, som häremot skulle hafva något att invända,
vore väl den allmänhet, som plägar å helgedagar lustfärda till
slottsparken. Men allmänhetens tycken och nöjen få naturligtvis stå
tillbaka för statens behof.

Ännu en beaktansvärd synpunkt vill jag framhålla, nemligen huruvida
kammaren skulle tilltro sig att på de uppgifter, hrr Lasse Jönsson
och Petter Andersson lemnat, förklara och besluta, att dessa lägenheter,
som nu disponeras af ståthållareembetet vid Drottningholm och
Svartsjö, skola återgå till statsverket och ställas under domänstyrelsens
förvaltning. Jag kan icke tro, att något sådant är möjligt. Vore det
en enskild man, som på grund af förläningsbref innehade dessa lägenheter,
så kunde han tryggt svara: Mine herrar, varen goda och stämmen
mig till domstol! Jag kan icke, vill icke antaga, att svenska
Riksdagen i förment magtfullkomlighet skulle vilja begagna detta tillfälle
att till statsverket indraga dessa lägenheter, som Sveriges konungar
allt sedan 1810, således under snart åtta 10-tal af år, oklandradt innehaft
och disponerat. Herr Lasse Jönssons förslag derom synes mig
hafva så ringa utsigt att vinna kammarens bifall, att jag ur taktisk
synpunkt hellre ser att han med det inflytande, som kan stå honom
till buds, söker framdrifva detta förslag i stället för det af honom först
framstälda yrkandet, att frågan måtte återremitteras till utskottet. Men
nu kommer dertill, att undersökningar i ämnet, som jag låtit i domänstyrelsen
anställa, visa, att det är med ganska god rätt, som ifrågavarande
lägenheter innehafvas och disponeras af slottsförvaltningen.
Dock, som denna fråga ej egentligen hör hit, så vill jag icke trötta

15 N:o 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

kammaren med eu redogörelse för dessa undersökningar. Men utredningen
är gjord och finnes hos mig att taga del af.

På dessa skäl hemställer jag på det lifligaste om bifall till utskottets
hemställan äfven i andra punkten, och vill dervid ännu en
gång påpeka det äfventyrliga uti att söka göra en ändring i de vilkor,
hvarunder Konungen förklarat sig villig att för ändamålet upplåta
Svartsjö slott. Genom upplåtelsen af detta slott gör dock det allmänna
en besparing af minst 300,000 kronor. Har kammaren mod att underkasta
sig eu sådan förhöjd utgift genom att nu afslå statsutskottets
hemställan, så må kammaren inför landet taga ansvaret härför på sig.

Herr Carl Ifvarsson: Kammarens mod torde icke böra ifrågasättas;
den första och största frågan här är enligt min uppfattning
den: behöfves Svartsjö slott för det ändamål, som nu är före? Om
denna, fråga besvaras med ja, såsom jag tror den måste göras, då är
man ju också nödsakad att underkasta sig de vilkor, hvarunder man
kan få begagna slottet. Att här nu icke föreligger den frågan, huruvida
Konungen eller Riksdagen har rätt att förfoga öfver vissa af dessa
jordar m. m., derom borde väl alla vara på det klara.

Lika med herr Lasse Jönsson skulle äfven jag för min del helst
önska, att de inkomster, som ingå från Svartsjö, likasom det anslag,
som utgår till slottets vidmagthållande, kunde statsverket förbehållas;
men jag befarar, att om man nu skulle vidhålla detta, hela frågan
kunde falla. Jag tror derför att man får böja sig under de i Kongh
Maj:ts proposition framstälda vilkor, derest man vill sjelfva saken.
Hufvudsaken är i allt fall att tvångsarbetsanstalten kommer till stånd,
och, utgående från denna synpunkt, ber jag för min del att få yrka
bifall till utskottets af Första Kammaren redan biträdda hemställan.

Herr Björkman: Vid mitt besök vid Svartsjö slott gjorde det
på mig ett pinsamt intryck, att en så väldig byggnad skulle stå alldeles
obegagnad, då jag vet att det finnes tusental medborgare i vårt
land, som snart sagdt sakna tak öfver hufvudet. Den kongl. propositionen
i detta ämne gladde mig också derför: och då jag icke kan
finna, att några svårare förvecklingar kunna genom bifall till densamma
föranledas, likasom jag ock anser det nödvändigt att förskaffa dessa
tvångsarbetsfångar lämplig plats, så yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af det yttrande,
som fäldes från statsrådsbänken med afseende å slottskassans dispositionsrätt
till egendomen i fråga, samt med hänsyn till herr statsrådets
och chefens för justitiedepartementet uttalade uppfattning att
Riksdagen icke hade något att göra med de Svartsjö slott underlydande
jordar och lägenheter, så ber jag att få erinra, att det icke är
blott denna Riksdag, som haft frågan om denna jordegendom att behandla,
utan att den förevar redan vid 1809 års riksdag, hvarom
jag dock icke behöfver yttra mig, då andra talare redan erinrat om
de beslut angående slottets och tillhörande jordegendoms disposition,
som vid denna riksdag blefvo fattade. Deremot torde det vara af

Ang. anslag
till inrättande
af en tvångsarbetsanstali

vid Svartsjö
m. m.
(Forts.)''

N:o 47. 16

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Ang. anslag nöden att erinra derom att, vid 1817—18 årens riksdag — sedan
till inrättande j(ong-p Maj:t hade äskat ett belopp af öfver 27,000 rdr bko till reparaarbetsanstait
^onev vid Svartsjö slott — rikets ständer då förklarade att något
vid Svartsjö statsanslag för detta ändamål icke erfordrades, enär Kong! Maj:t kort
m. m. förut hade förordna!, att samma slott, såsom dåmera otjenligt att be(Forts.
) gagnas af någon kunglig person, borde med tillhörande jord bortarrenderas,
samt att vissa byggnader derstädes skulle nedtagas och
till andra behof användas. Det var väl antagligen i följd häraf, som
år 1816 kontrakt blef uppgjordt med eu person i Stockholm om arrende
af 107, mantal, som enligt äldre handlingar utgöra Svartsjö slott eller
kungsladugård. Detta arrende bestämdes ursprungligen att utgå med
600 tunnor spanmål. Men det dröjde ej längre än till 1823 års riksdag,
innan arrendatorn kom och begärde nedsättning i detta arrende,
hvilket rikets ständer beviljade på det sätt, att arrendet till en början
för 10 år nedsattes till 450 tunnor, hvarjemte de tillika anhöllo att
Kongl. Maj:t täcktes låta anställa en noggrann laga undersökning af
kungsgårdens alla förmåner och utgifter samt vid nästa riksdag lemna
rikets ständer del af det befunna förhållandet. Sedermera, med anledning
af den 1827 verkstälda undersökningen om Svartsjö kungsgårds
beskaffenhet, sökte samma person vid den följande riksdagen, 1828—30
årens riksdag, ånyo hos Kongl. Maj:t att den vid 1823 års riksdag
beviljade nedsättningen i arrendet måtte få fortfara under återstående
14 arrendeåren. Arrendet var nemligen uppgjordt på 30 år. Statsutskottet
tillstyrkte, att sökanden ett år utöfver den förut beviljade
tiden måtte få tillgodonjuta berörda nedsättning; men då vid frågans
afgörande två riksstånd stannade mot två, ansågs frågan derom förfallen.
Emellertid framgår af de handlingar, som då voro för statsutskottet
tillgängliga, att Svartsjö kungsgård skulle enligt en år 1814
författad karta bestå af 10''/, mantal och innefatta, utom gårdstomt
och backar till ett arealinnehåll af 113 tunnland ol3/, kappland, åkerjord
313 tunnland 24 kappland, äng 293 tunnland 6 kappland, skog
123 tunnland 23 kappland; hvarjemte handlingarna innehålla, att egorna
hade jemn och god jordmån, men saknade skog för gårdens alla behof,
äfvensom tillräckligt beto i hagarne, sedan i de sistnämnda, från år
1816, blifvit till åker upptagna 51 tunnland 20 kappland. Vid den
derpå följande 1834—35 årens riksdag sökte arrendatorn åter nedsättning
i arrendet. Riksens ständer beslöto i anledning deraf, att sökanden
mot ett årligt arrende af 500 tunnor spanmål, hälften råg och
hälften korn, finge innehafva samma arrende under den återstående
arrendetiden, räknad från och med 1833, till 1847. Sedermera, vid
1840—41 årens riksdag, biföllo riksens ständer samme arrendators ansökan
att erhålla förnyadt arrendekontrakt från midfastan 1847, då
det föregående arrendet skulle upphöra, emot utgörande af det förut
fäststälda arrendebeloppet af 500 tunnor spanmål, men med vilkor att
den af honom påbörjade kanalgräfning för uttappning af ett å kungsladugårdens
egor befintligt kärr, blefve före midfastan 1847 behörigen
fullbordad och med skyldighet för sökanden att, så länge han med
arrendet fortfore, ifrågavarande kanal i fullgod! skick underhålla.

Det har således varit vid icke mindre än fem riksdagar, under
hvilka riksens ständer haft att besluta om arrende och arrendesumman

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

17 N:o 47.

för rleiiua kungsgård, ocli då förefaller det mig, som om man icke Ang. anslag
borde med fullt så stora ord, som herr statsrådet gjorde, tala om slotts-til1 inräl[ande
kassans eller kronans uteslutande rätt att disponera ifrågavarande arbetsanstait
jordar. wc svartsjö

Emellertid får jag säga, att jag icke är emot att bifalla utskottets »»•
hemställan sådan den är formulerad, och detta helt enkelt på grund (Forts.)
af det tillägg, som utskottet gjort, nemligen »att afkomsten af sådana
Svartsjö slott underlydande, statsverkets disposition ej underkastade
jordar, skogar och lägenheter, hvilka icke varda till trångsarbetsanstalten
upplåtna, må fortfarande ingå till Drottningholms slotts kassa
med samma rätt, hvarmed den hittills ingått till den för Drottningholms
och Svartsjö slott gemensamma kassan»; men jag kan icke heller
undertrycka den mening, att, efter de studier jag varit i tillfälle att
göra af hithörande handlingar, jag må säga att denna rätt förefallit
mig vara minst sagdt apokryfisk. Jag hemställer dock om bifall till
utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergström: Den
siste talarens skicklighet i anställande af arkivforskningar är kammaren
väl bekant. Men hvad han nu framdragit kan enligt mitt förmenande
icke i ringaste mån öfva något inflytande på förevarande fråga. Yi
veta, att kungsladugården Svartsjö med derunder lydande hemman
blifvit indragen till statsverket. Detta skedde på grund af riksens
ständers underdåniga skrifvelse den 1 december 1809 och Konungens
samtycke till den deri gjorda framställningen. Att riksens ständer
haft att göra med arrendesumman för den indragna egendomen är helt
naturligt. Enligt 77 § regeringsformen äro ju kronans domäner föremål
för Riksdagens omvårdnad, och Riksdagen bestämmer grunden för
deras förvaltning. Men talaren lär icke kunna uppgifva ett enda
exempel på, att Riksdagen någonsin befattat sig med sättet för utarrendering
af de lägenheter, hvarom nu är fråga, eller med nedsättning
af deraf utgående arrendejifgifter. Och det är endast sådant som
kunde vara afgörande. Är det någon, som vågar förneka det faktum,
att, sedan regleringen år 1810 egt rum, ståthållareskapet på Drottningholms
och Svartsjö slott oklandradt disponerat öfver dessa lägenheter?

Har Riksdagen någonsin inblandat sig i bestämmandet af arrendesumman
för dessa lägenheter? Kan ett sådant faktum uppvisas, så
skall jag möjligen böja mig för detsamma.

Den utredning, som skett i detta ärende, har varit ganska grundlig.
Sedan år 1810 Konungen förklarat sig gilla riksens ständers
förslag och beslut, tillsattes eu särskild komité för att bringa hushållningen
å de till statsverket indragna kungs- och kungsladugårdar till
öfverensstämmelse med nämnda beslut. En landtmätare, Grijsinger,
upprättade år 1814, enligt komiterades uppdrag, två kartor, den ena
öfver Svartsjö slotts område och den andra öfver ladugårdens egor.

Af handlingarna visar sig, att dessa egor, som enligt 1725 års skattläggning
hörde till kungsladugården, och derunder lydande 10V2 mantal
afträdts till statsverket, hvaremot ifrågavarande lägenheter fingo förblifva
under ståthållareskapets disposition. Det heter ju: beati possidentes;
och det återstår för herr Lasse Jönsson och de, som dela hans

Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 47.

2

N:o 47. 18

Onsdagen den 2 Maj, f. in.

Ang. anslag åsigt, att ådagalägga, att ståthållareskapet obehörigen disponerar ifrågatiii
inrättande ylande jordar och lägenheter! Men för öfrigt är icke här tid och
arbetsanstaitrum för förebringande af bevisning derom. Jag kan icke föreställa mig,
vid Svartsjö att kammaren nu skulle vilja sätta sig till doms öfver ståthållareskam.
m. pet och förklara att detsamma obehörigen disponerar dessa lägenheter.
(Forts.) Ty den andra parten skall också höras. Den som har lust att upptaga
denna fråga i behörig ordning kan göra det, men, jag upprepar det,
här är ej rätta rummet derför.

Jag vill, som sagdt, ej trötta kammarens tålamod med att uppräkna
de data och fakta, som kommit mig att antaga såsom visst, att
ståthållareskapet är i sin fulla och goda rätt, då det fortfarande besitter
dessa lägenheter.

Herr Lasse Jönsson: Äfven med fara att trötta kammaren

måste jag dock nämna, att jag anser att regeringen hade bort lemna
de af herr statsrådet berörda handlingarna och upplysningarna till
statsutskottet, och att statsutskottet i sin ordning bort framlägga dem
för kamrarne. Då hade saken varit klar. Men nu är den oklar, och
vi kunna icke bilda oss något omdöme i densamma.

Jag må vidare nämna, att Riksdagen flere gånger, äfven förutom
de af talaren från Örebro län uppräknade tillfällen, haft befattning
med frågor rörande dessa jordar. Så till exempel beslöt 1848 års
Riksdag, att de 28 tunnor spanmål, som från vissa hemman gingo till
ifrågavarande kungsladugård, skulle lösas med 600 riksdaler. Det är
denna summa, som tillkommit till de 16,000 rdr b:ko, som först dit
ingingo.

Det är icke, såsom herr statsrådet tycktes anse, nu fråga om att
nn draga in dessa jordar, utan detta skulle naturligtvis bero på andra
man och på Kongl. Maj:t. Riksdagen kan ju i detta fall icke fatta
något absolut beslut, men Riksdagen kan säga: vi gå in på saken
under det vilkoret, men icke under det. Jag tror icke att något laga
hinder skall möta för det.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af herr statsrådets
anförande ber jag få- anmärka, att af statsutskottets betänkande n:o
55 vid 1828—1830 årens riksdag inhemtas just, att enligt kartan af 1814,
hvilken ligger till grund för statsutskottets då afgifna utlåtande i denna
fråga, Svartsjö kungsgård innehar de egor, som det der talas om. Är
det så, att Svartsjö slott innehar andra egor, som herr statsrådet anser
tillhöra slottet under sådana förhållanden, att de skulle följa med
för fångvårdens behof, må det så vara. Men detta framgår icke af de
handlingar jag varit i tillfälle att se och icke heller åt den kongl.
proposition, som vid denna riksdag framlagts. Är det emellertid så,
att det finnes andra egor, som tillhöra slottet, så vill jag gerna medgifva,
att herr statsrådets uppfattning är rätt. Men är det återigen
så, att det icke finnes andra egor än de, som omtalas i 1814 års karta
med tillhörande beskrifning, tror jag mig hafva rätt i denna fråga, att
nemligen alla dessa egor voro afsedda i 1816 års arrendekontrakt. Då
jag från början icke tänkt yttra mig i denna fråga, utan endast med

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

19 3S:o 47.

anledning af debatten uppträda så bar jag icke heller i detalj tagit
reda på alla dessa förhållanden, men jag föreställer mig, att saken
kan framdeles komma att utredas på ett fullt tillfredsställande sätt.
Just den omständigheten, att statsutskottet bifogat det förut omtalade
tillägget, gör att jag instämmer i dess hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ io.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 53, med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättande under år 1889
af arbetena på nya kasernetablissement för Svea lifgarde och andra
lifgardet m. m.

§ 11-

<

Till behandling förekom vidare statsutskottets utlåtande n:o 54,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om eftergift å 1887
års arrende för en del kronoegendomar samt om befrielse från utgifvande
till kronan af vissa så kallade skilnadsarrenden äfvensom inom
Riksdagen väckta förslag i hithörande ämnen.

I eu till Riksdagen den 6 innevarande månad afgifven proposition
(n:o 38) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva:

dels att arrendatorerna af kronans utarrenderade egendomar måtte
å arrendeafgiften för sistförfiutna arrendeår åtnjuta eftergift med tio
procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu vore
obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras
kontant, att afkortas å 1887 års arrendemedel; dock att från åtnjutande
af denna eftergift skulle undantagas innehafvarne af följande arrenden,
nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke
hänförliga, särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom
qvarnar, sågar, hus och tomter in. m.;

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendomarne; arrenden

bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;

arrenden af Malmö och Kristianstads hospital förut tillhöriga hemman
och lägenheter;

arrenden af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena ]/]6 mantal Brännårby i Södermanlands län, ]/4 mantal
Lilla Holgryte i Jönköpings län och ‘/4 mantal Gräsöna i Skaraborgs
län;

arrenden, hvilka redovisades till indelningshafvare på gammal stat;

samt

andra arrenden, hvilka icke ingingo omedelbarligen till statsverket;

Ang. anslag
till inrättande
af en tvångsarbetsanstalt

vid Svartsjö
m. in.

(Forts.)

Om eftergift
t 1887 års arrende
för en
del kronoegendomar.

N:0 47. 20

Onsdagen den 2 Maj. f. in.

Om eftergift
å 1887 års ar
rende för en
del krotioeg
endomar.
(Forts.)

dels och att, der för kronoogendom, med afseende hvarå rätt till
''arrendets uppsägning enligt kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 egt
rum, men icke begagnats, skilnadsarrende skulle utgöras af förutvarande
arrendator, denne måtte, så vidt han icke förverkat sitt kontrakt på
grund af vanhäfd, befrias från utgifvande af skilnadsarrendet för den
tid af arrendeperioden, som den 14 mars 1889 återstode.

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, hade vid densammas behandling jemväl förehaft
nedannämnda, inom Riksdagens Andra Kammare väckta och till
utskottet remitterade motioner i förevarande ämne, nemligen:
motion n:o 38 af herr M. Kilman, som hemstält,
att Riksdagen måtte besluta, att från och med år 1887 den kontanta
delen af hvarje arrendeafgift skulle valveras i spanmål, efter det
vid arrendets ingående gällande tioårsmedelmarkegångspris, och att den
sålunda i spanmål förvandlade arrendeafgiften skulle lösas med penningar,
efter löpande årets markegångspris; eller

att Riksdagen måtte bevilja kronoarrendatorerna trettio procents
afskrifning å arrendeafgifterna för år 1887;

motion n:o 77 af herr O. Knek,son i Bjersby, i hvilken motion
herr Joh. Sjöberg med flera instämt, med förslag,

att Riksdagen, derest herr Kilmans ofvanberörda förslag skulle
lemnas utan bifall, ville under de vilkor och på de grunder, som nästlidet
år bestämdes, dels medgifva uppsägningsrätt åt de kronans arrendatorer,
hvilkas kontrakt upprättats under åren 1884 och 1885, dels
lemna eftergift med vissa procent å 1887 års arrendeafgifter för kronans
samtliga arrendatorer; öfverlemnande motionären åt statsutskottet att
föreslå såväl tiden för de uppsagda arrendenas upphörande, hvilken tid
dock icke borde bestämmas senare än till den 14 mars 1890, som ock
det belopp af 1887 års arrendeafgifter, som borde kronans arrendatorer
efterskänkas;

motion n:o 84 af herrar A. Olsson i Omakärr och P. Truedsson,
med hvilka herr L. F. Odell instämt, och som föreslagit,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, det skilnadsarrenden, som
för tiden till och med den 14 mars 1887 i följd af förverkade kontrakt
påförts eller drabba de på obestånd komne f. d. arrendatorer af kronans
egendomar, måtte från och med den 14 mars 1889 afskrifvas och
ej derefter vidare i kronans räkenskaper upptagas;

motion n:o 94 af herr A. Svensson i Edum, med hvilken herr A.
Johansson i Löfåsen med flere instämt, om att de kronoarrendatorer,
som enligt kongl. kungörelsen af den 13 juli 1887 uppsagt sina arrenden,
måtte få åtnjuta eu lindring i arrendeafgiften för åren 1887 och
1888 med tio (10) procent af arrendebeloppet; samt

motion 183 af vice talmannen, herr Sven Nilsson, hvilken med
anledning af Kongl. Maj:ts förenämnda proposition hemstält om följande
förändringar i de af Kongl. Maj:t i samma proposition föreslagna bestämmelser,
nemligen:

dels att 10 procent af arrendet måtte beviljas för de ifrågavarande
arrendatorerne äfven för åren 1884 och 1885 och således undantag
endast göras för de arrenden, hvarom arrendekontrakten upprättats efter
1886 års början;

Ousdagen den 2 Maj, f. m.

21 N:0 47.

dels att de arrendatorer, som under de sista 10 åren annorledes pm eftergift
än för vanhäfd af egendomen måst afträda sina arrenden och vid den“
nya utarrenderingen blifvit staten skyldige skilnadsarrenden, måtte vardar*jVo»o-”
befriade från utgifvande af hela det skilnadsarrende, som den 14 mars egendomar.
1889 för dem återstode. (Forts.)

Beträffande till en början de sålunda framlagda förslagen, i hvad
de afsågo eftergift å arrenden för en del kronoegendomar, hemstälde
utskottet under

Mom. A,

att Riksdagen, med afslag å förenämnda motioner i hvad de afsåge
en vidsträcktare eftergift i arrendena för kronans utarrenderade
egendomar, måtte, med bifall till hvad Kongl. Maj:t i denna del föreslagit,
medgifva,

»att arrendatorenta af kronans utarrenderade egendomar må å
arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift med tio procent,
att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu må vara
obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras
kontant, att afkortas å 1887 års arrendemedel; dock att från åtnjutande
af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden,
nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke
hänförliga, särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom
qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendomarne; arrenden

bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;

arrenden af Malmö och Kristianstads hospital förut tillhöriga hemman
och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena bjs mantal Brännårby i Södermanlands län, */4 mantal
Lilla Holgryte i Jönköpings län och ''/4 mantal Gräsöna i Skaraborgs
län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;

samt

andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket.»

Vid momentet funnos fogade reservationer af följande ledamöter från
Andra Kammaren, nemligen:

herr vice talmannen Sv. Nilsson;
herr J. Anderson i Tenhult; och

herr O. EricJcson i Bjersby, hvilken sistnämnde föreslagit:

»dels att den af utskottet föreslagna lindring i arrendevilkoren för
kronans arrendatorer måtte beviljas jemväl de arrendatorer, hvilkas
arrendekontrakt upprättats under 1884 och 1885 med de undantag,
utskottet i öfrigt i punkten A) af dess hemställan bestämt,

K:o 47. 22

Onsdagen den 2 Maj, f. ni.

Om eftergift dels ock att med enahanda undantag jemväl de arrendatorer, kvil"rendé
för In kas kontrakt upprättats under nyssnämnda båda år, må lemnas rätt
del krom- uppsåga sina arrenden till upphörande senast den 14 mars 1890
egendomar, med iakttagande af de vilkor derför, som under nästlidet år i sådant
(Forts.) hänseende faststäldes för de arrendatorer, åt Indika uppsägningsrätt
då medgafs».

Herr Erickson i Bjersby begärde ordet och yttrade: Som herrarne
veta, beviljade sistlidet års så kallade majriksdag en del af
kronoarrendatorerna eftergift af 10 procent i deras arrendeafgifter för
år 1886, samt rätt att uppsäga sina arrenden till afträde den 14 mars
1889. Oaktadt Riksdagen i sin den 5 juli nästlidet år till Kongl.
Maj:t aflåtna skrifvelse i ämnet anförde, att, då det blifvit nuvarande
arrendatorer medgifvet att uppsäga arrendena, ytterligare anspråk på
nedsättning i arrendeafgifterna endast undantagsvis borde för framtiden
ifrågakomma, hafva likväl både Kongl. Maj:t och flera enskilda motionärer
vid innevarande riksdag framstält förslag om beredande af ytterligare
lindring för kronoarrendatorerna i arrendeafgifterna m. m. Dessa
förslag hafva i viss mån tillstyrkts, men, såsom herrarne af utskottets
betänkande se, har jag inom utskottet i vissa delar haft en från utskottets
majoritet afvikande mening, hvilken innehålles i min vid betänkandet
fogade reservation. Jag har nemligen i den, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med innehållet i min uti detta ämne till Riksdagen
afgifna motion, yrkat det tillägget till utskottets beslut, att eftergiften,
som utskottet nu tillstyrkt, äfven borde tillgodonjutas af de arrendatorer,
som fått sina kontrakt upprättade under åren 1884 och 1885,
hvarjemte jag äfven yrkat, att dessa senare arrendatorer skulle medgifvas
samma uppsägningsrätt, som tillerkänts de arrendatorer, som
afsågos i nästförutgångne Riksdags beslut i frågan.

Att de skäl, som utskottet för afslag å detta mitt yrkande anfört,
äro ohållbara, torde icke af någon, som har reda på jordbruksförhållandena
under åren 1884 och 1885, kunna bestridas. Utskottet säger,
»att då dessa arrendeaftal» — de nemligen, hvilka upprättats under
nyssnämnda två år — »uppgjorts efter det den hufvudsakliga förändringen
i konjunkturerna för jordbruket inträdt, arrendatorn kunnat
vid aftalets ingående grunda sina beräkningar på redan inträffadt fall
i spanmålsprisen». Jag hemställer till herrarne, om konjunkturerna
för jordbruket hufvudsakligen voro desamma under åren 1884 och
1885 som under de följande åren. På samma gång jag medgifver, att
tecken till prisfall redan åren 1884 och 1885 visat sig, äfvensom att
må hända tillfälle till afsättning af jordbrukets alster till rimligt pris
redan då minskats, påstår jag dock, att prisen å jordbruksprodukter
voro väsentligt bättre då än nu, och att de arrendatorer, som nämnda
år kontraherade om sina arrenden, följaktligen icke gerna kunde beräkna,
att tiderna derefter skulle blifva sådana, som de sedermera visat
sig blifva och allt fortfarande äro. De hade snarare anledning att
betrakta de då rådande tidsförhållandena som eu tillfällighet och hoppas
på bättre tider, hvilka dock icke kommit, utan alldeles tvärtom.
Vidare säger utskottet: »Härtill kommer, att, sedan i kongl. förordningen
den 10 november 1889, angående förändrade grunder för för -

23 N:o 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

valtningen af kronans jordbruksdomäner, föreskrifter meddelats, hvari- Om tf utgift
genom en noggrannare värdering af de arrendelediga kronoegendomarne''''^^ yör en
åsyftats, antagas kali, att vid de arrendeauktioner, som egt rum efter dd krono.
det berörda förordning börjat tillämpas, den erbjudna arrendeafgiften egendomar.
i allmänhet icke öfverstigit arrendevärdet.» För min del är jag öfver- (Forts.)
tygad, att alla af denna kammares ledamöter, som deltagit i sådana
värderingar, skola erkänna, att man vid värderingarna 1884 icke kunde
beräkna egendomarnes arrendevärde efter samma grunder, som följts
vid arrendeuppskattningarna under åren 1886 och 1887 och efter hvilka
man antagligen måste beräkna arrendena äfven innevarande år. Jag
har sjelf deltagit i dylika uppskattningar under år 1884, såsom af 1883
års landsting utsedd uppskattningsman; likaså under 1887; och jag
kan försäkra herrarne, att man, åtminstone inom det uppskattningsområde
jag tillhörde, hade helt olika åsigter om egendomarnes arrendevärde
åren 1884 och 1887. År 1884 ansågs det redan då inträffade
prisfall å jordbruksalster icke kunna betraktas annorlunda än såsom
mera tillfälligt; försäljningspriset hade då ännu icke på långt när
sjunkit så mycket som det derefter gjort. Man måste vid uppskattningarna
år 1884 taga helt andra omständigheter i betraktande än år
1887, och den jordbruksegendom, hvars arrendevärde år 1887 beräknades
till 500 kronor, skulle år 1884 hafva betingat omkring 50 proa
högre arrende. Vid sådant förhållande vågar jag upprepa, att de skäl
utskottet åberopat för afstyrkande af mitt förslag icke äro öfverensstämmande
med verkligheten. Nyssnämnda af utskottet åberopade skal
äro för öfrigt alldeles desamma, som vederbörande myndigheter förut
anfört mot den af mig yrkade utsträckningen af lindringen i kronoarrendatorernas
arrendevilkor. Men det är ju uppenbart, att, huru
omsorgsfullt utarbetade myndigheternas beräkningar i dylika fall an
äro, de likväl, såsom uppgjorda på embetsrummet, icke kunna vara
■fullt tillförlitliga. De kunna väl synas rigtiga i teoretiskt hänseende,
men äro vanligen origtiga i praktiskt. ... ,

Efter hvad jag sålunda anfört, torde jag med fullt skal kunna
påstå, att de arrendatorer, som fått sina kontrakt upprättade 1884
eller 1885, äro fullt ut lika berättigade till lindring i sina arrendevilkor
som de, hvilka innehafva äldre kontrakt. Jag vågar till och
med påstå, att de förra äro i eu ännu sämre ställning än de senare,
tv de äro bundna vid sina kontrakt ännu 15 a 16 år, medan de äldre,
som redan fått och efter utskottets förslag nu skulle ytterligare erhålla
lindring, innehaft sina arrenden under en jemförelsevis lång följd åt
,år, af hvilka man får antaga, att eu stor del varit för dem gynsamma.
Billigheten fordrar således att äfven de två årsklasser, om hvilka jag
nu särskilt talat, komma i åtnjutande af den lindring, som utskottet
föreslagit för de öfriga, och att äfven dem beviljas uppsägmngsratt.

Innan man skrider till afgörande i denna sak, måste man dock
hafva klart för sig, om krouoarrendatorerna höra hafva någon lindring
i sina arrendevilkor och i sådant fall utsträckningen och sättet derloi.

I förstnämnda hänseende svarade senaste Riksdag ja, och för min del
har jag haft och hyser fortfarande den uppfattningen, ty jag anser, att
det är med statens fördel förenligt och jemväl staten värdigt, att äfven
den lemnar sina arrendatorer någon sådan lindring, i fall åt behof, 1 et

N:0 47. 24

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

åTssfirfaJA de flskilde jordegarne göra, såsom herrarne litet hvar torde hafva
re»de^v “LkannedomJ om: cell när de så handla, sker det icke blott i arrendatodei
krono- utan ajven i deras eget intresse, ty lemna do arrendatorn eu

egendomar, behöflig ettergift, sä kunna de också säga till honom: Du får denna
(l* orts.) lindring derför, att du skall kunna reda dig och väl sköta egendomen,
iy det ar gifvet, att om eu arrendator tryckes af för hårda arrendevdkor,
så måste han för tillfället taga af jorden allt hvad han kan för
att kunna gorå ratt for sig och derjemte existera, utan tanke på bibehållande
åt jordens förmåga att bära goda skördar jemväl kommande
är —- ett brukningssätt, som medför förlust icke minst för jordegaren.

Ai man således på det klara med, att lindring i kronoarrendatorernas
arrendevilkor nu är erforderlig, blir frågan: Hvilka af kronans
arrendatorer hora erhålla denna lindring? Enligt min åsigt hade Riksclagen
redan i fjor, då lindring bereddes eu del af dem, bort taga det
som ,lag lla föreslagit, nemligen att utsträcka lindringen till jern°a
iqq- arife.ndatorer> som fått sina kontrakt upprättade senast under
är l8»o Kigtigheten åt denna mening torde jag redan hafva ådagalagt,
likasom billigheten deraf, att rättelse härutinnan nu sker.

Återstår således sättet för lindringen. Senaste Riksdag efterskänkte,
såsom jag i början af mitt anförande yttrade, åt en del arrendatorer
tio procent åt arrendebeloppen för 1886 samt lemnade dem rätt att
uppsuga sina arrendekontrakt. . Nu föreligger visserligen förslag om ett
annat satt att lösa frågan, hvilket är ganska beaktansvärdt, nemligen
att omsatta de kontanta afgifterna i spanmål att lösas efter årets
markegångspris. Detta sätt för frågans lösning har dock antagligen
ingen utsigt för sig, sedan Riksdagen vid ett föregående tillfälle i principen
uttalat sig deremot; och jag kommer således för min del att
yrka, att lindringen skall ega rum på det sätt utskottet föreslagit, eller
med efterskänkande äfven nu af vissa procent af arrendebeloppen. Jag
ar i det fallet Höjd med utskottets förslag, 10 proc., ty i min motion
ai jag icke fixerat någon siffra, utan öfverlemnat den saken åt utskottet,
och om utskottet föreslagit 5 proa, så hade jag sålunda på
förhand förklarat mig nöje! äfven dermed.

i , Nu. kan man invända, och jag vet, att man skall göra det: När
skola dessa eftergifter taga slut? Hvad den saken beträffar, kunna vi
vara temhgcn lugna, ty de arrendatorer, som 1887 fingo lindring i 1886
ärs arr®aden ock rätt att uppsäga sina arrenden till afträde den 14
mars 188J, kunna icke uppträda med några anspråk på eftergift i
vidare man an möjligen på lindring i arrendet för år 1888. Och om
nu uppsagningsrätt till afträde den 14 mars 1890 tillerkännes jemväl
de arrendatorer, som fått sina kontrakt upprättade under åren 1884

bo°: s“ veta 71’ aar anspråken på lindring jemväl från deras
sula måste taga slut. Man kan äfven invända: Hvarför skola kronoarrendatorerna
halva lindring i sina arrendevilkor? Den sjelfegande
jordbrukare!! befinner sig ju icke i bättre ställning än kronoarrendatorn,
men kan icke blifva delaktig af denna lindring. Det är väl sant, att
jemväl den sjehegande jordbrukarens ställning är högst bekymmersam;
och ingen önskar högre än jag, att åtgärder måtte vidtagas till förbättrande
åt hans stallning. Men eu sådan förbättring kan ju ej ske
på samma satt som för kro noar ren datorerna, den måste vinnas på

25 N:0 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

skattereformernas våg, genom beredande af tillfällen till lån mot billig
ränta o. s. v. För ölrigt kan väl ingen påstå, att vi icke äfven för''
honom sökt göra hvad vi kunnat, ehuru, sorgligt nog, med ännu ganska
ringa resultat i följd af det stora motståndet deremot inom riksdagen.
Den omständigheten, att hemmansegarens ställning är ogynsam, bör väl
i allt fall ej anföras såsom skäl mot nu ifrågasatta lindring; det vore
ju att resonera sålunda: derför att jag har det dåligt, bör äfven min
broder hafva det dåligt, och man bör härvid också komma i håg, att
af den redan beslutade grundskatteafskrifningen hafva kronoarrendatorerna
ej haft ringaste gagn, hvilket de ej heller komma att få af en
fortsatt afskrifning.

Ännu ett skäl emot det af mig framstälda förslaget skulle möjligen
kunna anföras, det nemligen, som vanligen i denna kammare brukar
anföras, att frågan icke är tillräckligt utredd. Man vet icke, kan man
säga, hvad resultatet skulle blifva, om äfven dessa tvä års klasser af
arrendatorer erhölle den åt utskottet för andra föreslagna lindring och
den af mig yrkade uppsägningsrätt. Jag har uppgjort en kalkyl i
detta hänseende med ledning af statutskottets memorial n:o 34, innehållande
förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, hvarvid det visat sig, att de kronoarrendatorer, som fått
kontrakt upprättade under åren 1884 och 1885, uppgå till ett antal
af olö, och att deras sammanlagda arrendesumma i kontant och
naturaprestationer för ett år belöper sig till omkring 276,000 kronor.
Dm. vp lemnade äfven dessa lindring af 10 proc., som utskottet föreslagit
för de andra, skulle statsverkets inkomster minskas med endast
cirka 27,000 kronor. Det är allt. Och om uppsägningsrätten begagnades
i samma omfång som af dem, som förra riksdagen fingo denna
rätt, skulle antalet ledigblifvande arrenden blifva ytterligare allenast
omkring 60.

De af kammarens ledamöter, som möjligen hafva den åsigten, att
man icke alls bör bevilja kronoarrendatorerna någon lindring i deras
arrendevilkor, stå, om jag så får säga, på eu ren och fäst grund. Om
dem åter, som yrka bifall till utskottets förslag oförändradt, kan man
icke säga detsamma. Ty 1884 och 1885 års kronoarrendatorer äro,
jag upprepar det ännu eu gång, lika berättigade till lindring som de
föregående årens. Det finnes visserligen i åtskilliga delar af landet,
särskildt i Norrland, der kronoarrendatorernas antal är ringa, sådana
arrendatorer, som på^ grund af särskilda omständigheter befinna sig
i eu helt annan ställning, än hvad fallet är på andra orter; men jag
hoppas, att herrarne icke skola taga hänsyn till läns- och ortsintressen,
utan uteslutande se på landets bästa i dess helhet. Jag har icke
framstält mitt'' förslag ur synpunkten af egna intressen. Jag är nemligen
. sjelf icke kronoarrendator och har ingen anhörig, som är det,
och i mitt kommittentskap finnas endast sex kronoarrendatorer, som
fått sina kontrakt upprättade under åren 1884 och 1885. Deraf kunna
herrarne sluta, att jag icke handlat af enskildt intresse, utan endast
för landets nytta i dess helhet och derför, att jag ansett mitt förslagvara
förenligt med statens fordel samt betingas af billighet.

På grund af hvad jag sålunda anfört och styrkt skall jag, herr
talman, be få yrka bifall till utskottets förslag med en mindre för -

Om eftergift
°i 1887 års arrende
för en
del kronoegendomar.

(Forts.)

fl:0 47. 26

Ousdagen den 2 Maj, f. m.

Om eftergift ändring. Denna förändring skulle bestå deri, att momentet A) skulle
ärende för två punkter, af livilka punkten Do skulle blifva lika lydande

Tedel krön™ med utskottets förslag under mom. A) med allenast den ändring, att
egendomar, orden: »arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början»
(Forts.) skulle utbytas mot orden: »arrenden, hvarom kontrakten upprättats
efter 1886 års början» samt 2:o skulle vara så lydande: »att med enahanda
undantag, som omförmälts i föregående punkt, jemväl de kronans
arrendatorer, hvilkas kontrakt upprättats under åren 1884 och
1885, må lemnas rätt att uppsäga sina arrenden till upphörande den
14 mars 1890 med iakttagande af de vilkor derför, som under nästlidet
år i sådant hänseende faststäldes för de arrendatorer, åt livilka
uppsägningsrätt då medgafs.» Såsom herr talmannen ser, är allt hvad
jag utöfver hvad utskottet föreslagit begär blott och bart, att äfven
de kronoarrendatorer, som fått sina kontrakt upprättade år 1884 och
1885, må få 10 procent lindring liksom de andra af utskottet omförmälda
tillika med uppsägningsrätt i likhet med hvad förut beviljats
för kronoarrendatorer med kontrakt af äldre data.

Häruti instämde herrar Wieslander, Andersson i Löfhult, Sjöberg,
Petersson i Boestad och Jönsson i Mårarp.

Vidare anförde:

Herr Bengtsson i Gullåkra: Då frågan om lindring af kronoarrendatorernas
skyldigheter under förra årets riksdag förevar till behandling
inom denna kammare, var jag för min del välvilligt stämd
derför, emedan jag ansåg att de skulle kunna vara i behof af eu sådan
lindring. Men det synes mig, som om man nu håller på att slå in på
en bana, der man enligt min förmening lätt skulle kunna komma att
gå allt för långt. Vid föregående års riksdag beviljades alla dem, som
innehaft sina arrenden i 5 år, optionsrätt, äfvensom samtliga arrendatorer
rättighet att uppsäga sina arrenden till upphörande den 14 mars 1889,
hvarjemte alla, hvilkas kontrakt voro upprättade före 1884, fingo 10 proc.
lindring i arrendet för 1886. — Det synes mig, som om man derigenom
uppfylt allan rättfärdighet, och att de, som icke velat begagna sig af
dessa förmåner, väl få svara för de skyldigheter, de en gång iklädt
sig. Jag medger visserligen, att åtskilliga af dem kunde behöfva ytterligare
lindring, men jag är också fullt öfvertygad om, att en stor del
kronoarrendatorer icke behöfva en sådan lindring, som bär är föreslagen.
Jag vet särskildt fall, då kronoarrendatorer uppbära af sina
underarrendatorer högre arrende än hvad de sjelfva för hela egendomen
betala till staten. Hvad blir nu följden, om man beviljar denna
lindring? Jo, att de sjelfegande jordbrukare komma att af sina inkomster
skatta till en del af kronans arrendatorer med ett visst belopp,
derför att dessa sitta och begagna statens egendomar alldeles gratis.
Jag för min del kan icke se saken på annat sätt, och skall derför för
min del yrka afslag på denna punkt.

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Den föreliggande frågan
kan säkerligen icke betraktas från samma synpunkt, som den siste talaren

27 N:0 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

gjorde, då han sade, att man förra året uppfylt altan rättfärdighet
genom att bevilja en nedsättning för arrendatorerna med 10 procent. Jag
her få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att just det år, som nu
afses för lindringen, varit det svåraste som någonsin inträffat. Det
är åtminstone i min ort förhållandet, att prisen på de produkter,
som kronoarrendatorerna skulle använda för betalningen af arrendena,
fallit ända till hälften af de pris, som kunde betingas under det år,
för hvilket nedsättningen förra året egde rum med 10 proc. Då föreställer
jag mig, att man icke rätt gerna kan försvara, att man ansett
det vara rättvist bevilja eu nedsättning i arrendena för ett år, då
prisen stodo mycket högre, till och med dubbelt så högt som under
det år, hvilket framställningen nu afser, men att man vägrar att bevilja det.
Var det rättvist att bevilja nedsättningen i arrendet under ett år, då det
var dubbelt lättare att betala detsamma än nu, så måste det väl
äfven vara konseqvent och rigtigt att äfven medgifva nedsättningen för
ett år, då det är dubbelt svårare. Jag tror derför att man med
mycket goda skäl kan försvara en nedsättning i kronoarrenden äfven
för det år, som nu är i fråga, men jag föreställer mig ock, att med
detsamma skall det vara slut, ty man kan väl icke antaga att dessa
pris på jordbruksprodukter skola fortfara att falla ytterligare, utan
bär man väl skäl hoppas att de i stället skola stiga.

Med den motion, jag sjelf väckt, afsåg jag endast att få rättvisa
mellan arrendatorerna, och jag föreslog derför att äfven för arrenden,
som öfvertagits åren 1884 och 1885, det skulle beviljas samma nedsättning
af 10 proc., som föreslagits för arrendatorer, som fått sina
arrenden före nämnda år och som vid föregående riksdag äfven erhållit
nedsättning. Då jag gjorde donna framställning, var jag i likhet med
den siste talaren fullt medveten om att det finnes kronoarrendatorer,
som förra året fingo 10 proc. nedsättning, men sitta i den ställning,
att de icke bort hafva någon lindring. I likhet med honom känner jag
sådana arrendatorer, som utarrenderat mindre delar af sin egendom
till underlydande arrendatorer, till torpare, bvilka för sina arrenden
betala till kronoarrendatorn mer än han sjelf betalar för hela egendomen.
När dylika kronoarrendatorer fått lindring, så tror jag att, om
man skall skipa rättvisa, lindringen bör utsträckas äfven till dem, som
fått sina arrenden de två nämnda åren 1884 och 1885. De, som motsätta
sig detta, hafva nu såsom motiv derför anfört, att sistnämnda
arrenden bestämdes under en tid, då produktprisen voro temligen
låga. Jag vill dock fästa kammarens uppmärksamhet på, att produktprisen
då icke voro på långt när så låga som de voro det år, för
hvilket den nu ifrågasatta lindringen skulle gälla. Och äfven tror jag,
att man begagnat den praxis vid fastställandet af 1884 och 1885 års
arrenden, att man icke tog någon så stor hänsyn till de låga pris, som
funnos på tiden, då arrendena bestämdes; ty man hade förhoppning om
att icke dessa dåliga pris skulle fortfara, utan man jemförde prisen
med dem, som funnos under de närmast föregående åren, och det gjorde
att man i allmänhet kom till ganska höga arrenden, som i nuvarande
tider äro omöjliga att fullgöra. Det är ju då alldeles klart att, om
man har denna erfarenhet, man icke kan sätta sig emot det förslag,
som blifvit framstäldt af den förste talaren. Ehuru jag icke tror att

Om eftergift
å 1887 års arrende
för en
del kronoegendomar.

(Forts.)

N:o 47. 28

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om eftergift den uppsägningsrätt, som han föreslog att dessa båda årens arrendatoå
''""rer skulle erhålla, skall komma att medföra någon nämnvärd förändring,

krono" eftersom man icke har anledning tro, att många skulle begagna sig deraf,
egendomar, så tycker jag dock, att konseqvensen af Riksdagens förra beslut fordrar,
(Forts.) att de, som arrenderat kronoegendomar under åren 1884 och 1885,
böra blifva likstälda med dom, som fått sina arrenden förut, och då
någon olägenhet för staten icke derigenom kan uppstå, så anhåller jag
om bifall till utskottets förslag med den förändring, som herr Oscar
Erickson föreslagit.

Herr Smedberg instämde med herr vice talmannen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Ehuru jag skulle önskat att ännu eu stund åhöra den diskussion, som
jag föreställer mig komma att ega rum i denna kammare öfver denna
fråga, kan jag dock icke göra det, emedan jag måste närvara vid frågans
behandling inom Första Kammaren. Jag anhåller att redan nu
få yttra några ord i frågan. Jag vet nemligen att många dela de
åsigter, som här nyss af en talare uttalades, medan andra hafva en alldeles
motsatt åsigt, nemligen att ingen efterskänkning skall ske. Jag
föreställer mig, att eu och annan anser, att endast vissa kategorier af
kronoarrendatorerna böra komma i åtnjutande af denna efterskänkning.
Somliga komma då att säga, att de, som hafva fått den förmånen att
lemna sina arrenden år 1889, derigenom fått en så stor förmån, att
de icke böra få någon eftergift af 10 procent, emedan de erhållit eftergift
på de öfriga årens arrende och emedan, om man sammanräknar
alla lindringar, som derigenom kommit dem till godo, dessa uppgå till
sä stora belopp, att de icke behöfva någon vidare efterskänkning.
Deremot komma säkerligen andra att säga, att de personer, som hafva
uppsagt sina arrenden, äro de mest nödstälda och derför äro förtjenta
af någon lindring för de sista svåra åren. De hafva genom uppsägningen
gifvit till känna, att arrendena voro för höga, så att de icke kunde
bära dem, och då vore väl billigt, att det bereddes dem någon ytterligare
förmån för den återstående tiden. Andra anse, att just de, som
icke sagt upp, derigenom förklarat sig vara nöjda, och att de skulle
hafva sagt upp, om de varit i nödstäld belägenhet. Häremot komma
åter andra att invända, att de icke kunnat säga upp arrendena, antingen
af det skälet, att de nedlagt så stora kostnader på byggnader,
afdikningar och dylikt, att de måste hafva hemmanen qvar ännu en tid för
att få åtminstone något af dessa kostnader betäckt, eller också derför, att
de icke nedlagt sådana kostnader, som de äro förpligtade till, och
dessa äro de, som äro mest illa deran. De frukta nemligen, att en
afträdessyn skulle blifva ruinerande för dem, emedan de derigenom blefve
skyldiga att på eu gång fullgöra sina stränga vilkor, och de vilja derför
bibehålla sina arrenden till slut, för att endast så småningom behöfva
fullgöra byggnadsskyldigheten.

Så ställer det sig med denna fråga, att man der kan försvara
hvilken ståndpunkt som helst. Hvad som i fjor var orsaken till att
det mötte så stora svårigheter att bevilja eftergift, var den omständigheten,
hvilken äfven synes af de kongl. propositionerna både i fjor och

29 N:0 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

i år och hvarom äfven representanterna torde ega kännedom från sin Om eftergift
hemort, nemligen att det finnes ganska många kronoarrendatorer, som“ 1887 års ar''
icke behöfva någon lindring, utan tvärtom ganska val gå ut med jrono-*
sina arrenden. Svårigheten ligger deri, att man icke kan undvika att egendomar.
gifva äfven dem en förmån, som icke behöfva den. Men då de arren- < Forts.)
datorer, som äro i den ställning, att de icke behöfva någon lindring i
sina arrendevilkor, äro ett ganska ringa antal mot den stora mängden,
så har man låtit saken passera och föreslagit att skänka efter 10 procent
till alla, alldenstund det visat sig, att det i det hänseendet förefinnes
en allmän önskan i landet, och saken blifvit tillstyrkt af de flesta
Kong! Maj:ts befallningshafvande.

Man söker också att finna en utväg att skipa rättvisa genom att
åstadkomma en förändring af arrendesystemet, medelst arrendenas omsättning
i spanmålspris. Om denna fråga behöfver jag icke yttra många
ord, då jag är viss om att den nog skall komma att beröras af flere
talare. Jag hoppas att Riksdagen icke för närvarande skall fatta ett
beslut, som kommer att förändra arrendesystemet i den rigtningen.

Men efter som jag berört den frågan, vill jag på förhand göra ett väsentligt
inkast och uttala eu förhoppning, att kammaren icke måtte
inlåta sig derpå, emedan en så synnerligt vigtig sak bör föregå densamma
som ordnandet af markegångssättningen på ett bättre sätt.

Jag behöfver väl icke inför denna kammare utveckla de skäl, som göra •
denna sak nödvändig, i händelse man skulle besluta sig för den nyss
nämnda förändringen.

Som herrarne påminna sig från ett föregående tillfälle, när det
var fråga om arrendenas sättande i spanmål, för att derigenom
åstadkomma lindring åt kronoarrendatorerna, så blef det ådagalagdt,
att med den valvation, som då var föreslagen, lindringen skulle
i medeltal komma att uppgå ända till 18 procent, ehuru på skilda orter
divergensen blefve högst betydande. Riksdagen föredrog då att öfver
en bank lemna lindring och efterskänka 10 procent af arrendebeloppet.

Och på samma grunder har Kongl. Maj:t nu föreslagit att lindringen
skulle ega rum.

Nu kan man väl tycka, som eu af de föregående ärade talarne, att
det vore väl, om på somliga orter denna eftergift utsträcktes för ännu
flera år än Kongl. Maj:t föreslagit. Men från Halland och delar af
Skåne och Vestmanland har förklarats, att icke vidare eftergifter behöfvas;
på det sättet skulle Riksdagen sålunda skänka efter mer än
som vore rätt och billigt,

I detta fall som i så många andra är det bästa en fiende till det
goda, och att det rätta ligger midt emellan ytterligheterna. Hvad
Riksdagen här gör är en gärd af billighet, och någon rätt att fordra
eftergift hafva ju arrendatorerna icke. På samma gång som jag tilllåter
mig att säga detta, får jag säga att det ligger mig mycket om
hjertat, att billighet kommer att utöfvas, och att Riksdagen visar sig
lika liberal i år som i fjor och bifaller Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jonson i Fröstorp: Herr talman, mine herrar! Sedan jag
begärde ordet, har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
afgifvit ett så fullständigt yttrande, att jag har för min del icke

N:o 47. 30

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om eftergift mycket att tillägga. Men jag ber att få erinra, att då Riksdagen aflat
Vende "’^en skrifvelse förra året till Kong! Maj:t, hvilken innehöll, att arrendadel
krön™ turerna finge rätt att afsåga sig sina arrenden likasom de erhöllo opegendomar.
tionsrätt, Riksdagen på samma gång bestämdt uttalade, att den endast
(Forts.) undantagsvis för framtiden ville lemna några eftergifter.

Jag tror visst, att det kan vara en och annan arrendator, som kan
vara i behof af eftergift; men jag vet också, att lika många, om icke
flera, icke behöfva någon. Man har nu mycket svårt att skilja mellan
dem som behöfva och dom som icke behöfva erhålla lindring. I utskottet
var man på afdelningen mycket betänkt på att tillstyrka afslag
på Kongl. Maj:ts proposition, emedan man ansåg behofvet icke vara så
stort, som mången föreställer sig. Här har det kommit att rent af
blifva på modet att tala om nedsättning i arrendena för kronoarrendatorerna.
Jag tror att det ligger mycken våda i om vi komma att
ytterligare fortsätta på den väg, som man är inne på. Ty när skola
anspråken på eftergifter på det sättet sluta? Jag vet det icke, ty de
återkomma år efter år. Vi hafva hört af talaren från Skåne, att det
finnes hemmansegare som sitta med ganska stora skulder, hvarpå de
få betala sina räntor, och som ändå få betala sina utskylder till kronan.
Det blefve då dessa, som finge betala den eftergift, som kronoarrendatorerna
skulle erhålla, och kanske dessa hemmansegare vore i
■ mycket större behof af eftergifter, än kronoarrendatorerna. Jag tror
derför, att det är tid att så snart som möjligt sluta med dessa eftergifter,
ty anspråken växa år efter år.

I)et tillgår i allmänhet på det sättet, att en arrendator sätter sig
i spetsen och sammankallar arrendatorerna i orten, och så sätta de
upp en petitionsskrift, hvari för alla utan urskilning begäras eftergifter.
Det är emellertid, såsom jag redan antydt, icke så af behofvet påkalladt
att lemna eftergifter åt alla, i synnerhet sedan de nu fått optionsrätt,
utan kronoarrendatorerna torde få göra detsamma som andra,
nemligen afvakta bättre tider. Det må i det hänseendet ytterligare
framhållas, att den enskilde jordegaren har lika svårt att betala sina
utskylder, som kronoarrendatorerna hafva att betala sina arrenden.

Hvad särskild! angår de arrendatorer, som erhållit sina arrenden
1884 och 1885, vill jag erinra derom, att redan innan dessa arrenden
tillkommo, hade man vid arrendesättningen börjat tillämpa Kongl. Maj:ts
förordning af år 1882, hvarigenom uppskattningen blef tillförlitligare
än-förut. Följaktligen hade arrendatorerna klart lör sig egendomarnes
värde och afkastning, när de arrenderade dem, och blefvo icke missledda,
utan hade tillfälle att sätta sig in i förhållandena, så att de
visste, hvad de skulle betala. Dessutom hade redan då arrendena
fallit ganska betydligt. Ty 1884 och 1885 hade de dåliga tiderna
redan inträdt. Men de som derförinnan erhållit sina arrenden, de
hafva naturligtvis svårt att betala sina arrenden, och just derför har
utskottet tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition att lemna åt dem en eftergift
af 10 procent.

Med uttalande af dessa skäl anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 2 Maj, f. m. 31 Jfco 47.

Herr L iss Öl. Larsson: Herr talman! Jag var icke närvarande Om eftergift
i utskottet, när ärendet slutbehandlades. Men jag har inom afdelnin-" 1887 års ar~
gen, der jag är ledamot, varit med om behandlingen af den forell g- ''Zli krono?
gande frågan och jag har der förfäktat den åsigten, att man icke borde egendomår.
bifalla Kongl, Maj:ts proposition, samt tror att man rätteligen förfar, (Forts.)

om man icke bifaller densamma. Jag trodde, att denna fråga skulle
vara afgjord med det beslut, som Riksdagen fattade i fjor. Riksdagen
uttalade sig nemligen då så tydligt i sin skrifvelse den 5 juli, att man
icke hade anledning vänta, att frågan redan nu skulle förekomma.

Riksdagen säger der, att den anser att någon lindring borde arrendatorerna
beredas, och att Riksdagen derför gått in på den af Kongl.

Maj:t föreslagna lindringen af 10 procent på arrendena. Och, heter
det vidare i skrifvelsen, då man derjemte medgifver arrendatorerna
rätt att uppsäga sina arrenden, så att'' de som så önska kunna komma
ifrån desamma, så skulle vidare anspråk på nedsättning i arrendeafgifterna
icke kunna för framtiden förekomma, eller åtminstone endast
undantagsvis. Men det kunde icke vidare komma i fråga att så att
säga i klump skänka efter på samma sätt som i fjor, hvarken 10 procent
eller något annat procenttal.

Som herrarne erinra sig, förelågo i fjor många andra förslag, än
det som gillades af Riksdagen, till beredande af eftergifter och lindring
åt kronoarrendatorerna. Det var förslag, som hade mycket skäl för
sig, men voro förenade med betydande kostnader. Och derför var det,
så vidt jag kan förstå, som Riksdagen då skänkte efter 10 procent
i klump åt alla, äfven med fullt medvetande om, att eu hel mängd
kronoarrendatorer fingo denna present utan all reson, men det skedde
derför att man icke kunde skilja dem åt och det gälde blott ett år.

För att nu slippa ifrån den svåra pröfningen om, hvilka som voro i
behof af nedsättning och hvilka som icke voro det, medgaf man
arrendatorerna uppsägniugsrätt, hvarigenom staten afhände sig alla
förmåner gent emot arrendatorerna och öfverflyttade alla fördelar på
dessa, som efter behag skulle få afgöra, om de ville bibehålla sina
kontrakt eller icke. På detta sätt hoppades man slippa ifrån den
svåra pröfningen af de olika behofven. Detta var tydligen meningen
och, så vidt jag kunde finna, rådde ingen meningsskiljaktighet i detta
fall. Jag skulle således icke hafva varit med om att sålunda skänka
efter 10 procent i klump utan afseende på, om behof deraf förfunnes
eller icke, så vida det icke varit under den förutsättning, att det blott
skedde för en gång och att man sedan var qvitt saken. Nu vill man
emellertid hafva uppsägningsrätten utsträckt äfven till dem, som träffat
arrendeaftal under åren 1884 och 1885, och att äfven dessa skulle
erhålla 10 proc. afdrag å arrendet. Jag förstår icke, hvarför man icke
så gerna kan säga 1886 och 1887 också, ty under denna tid kunna
jn äfven mindre förmånliga kontrakt hafva ingåtts. Man är på detta
sätt slutligen inne på den banan, att så snart en arrendator icke är
belåten med sitt kontrakt, så har han rätt att säga upp det eller få
nedsättning i arrendet, och staten skall alltid gifva efter, men hvad
tjenar då hela denna apparat med kontrakt, uppskattning och auktioner
till,. om kontrakten icke skola hafva mer att betyda, än att man
oupphörligt i strid mot dem utsträcker förmånerna för arrendatorerna?

i\:o 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. ro.

Om eftergift Det finnes nog en och annan, som ingått ett oförståndigt kontrakt, men
“ trs “'' ''sådant förekommer ju på alla områden, och man kunde ju med sådana
,edel krono-1 grundsatser komma och fordra, att staten skulle träda emellan vid
egendomar, hvarje affär, som misslyckades. Om man pressar ner arrendena under
(Forts.) den svåra tiden, så skulle ju staten kunna anse sig hafva rätt att åter
höja arrendena, då bättre tider komma, men det vore ju obilligt, säger
man. Det vore dock i sjelfva verket icke mer obilligt än att man
nu vill sätta ned dem. För mig gäller ett ingånget kontrakt, och bestämmelserna
böra fullgöras icke blott från den ena sidan, utan äfven
från den andra, och när en arrendator, som anser sig hafva ingått ett
ofördelaktigt kontrakt, lemnas rätt till uppsägning, då anser jag, att
staten har uppfylt allan rättfärdighet mot honom.

Man har mycket resonerat om dessa saker, men min tro är, att icke
så särdeles många komma att begagna sig af uppsägningsrätten, och jag
är säker på, att när det verkligen kommer till kritan, så sitta de nog
qvar. En ganska stor del har icke velat begagna sig af den medgifva
rätten, men lika fullt vilja de hafva arrendet nedsatt.

Af aktning för föregående Riksdags beslut i frågan, ansåg jag mig
i utskottet pligtig att yrka afslag på den kongl. propositionen och de
motioner, som gingo i samma rigtning, och det är just med hänsyn
till denna skyldiga aktning för Riksdagen, som jag förenar mig med
herr Jöns Bengtsson i Gullåkra om hans yrkande på afslag å denna
punkt.

Herr Kilman: Som jag sjelf är kronoarrendator, hade jag icke
ämnat yttra mig i denna fråga, då det gäller efterskänkning i arrendeafgifterna,
men jag anser mig skyldig upplysa kammaren om, huru
skörden i allmänhet utfallit i vestra Sverige under förra året, en sak,
som torde tala för denna åtgärd. Jag ville också besvara ett påstående,
som här blifvit gjordt, nemligen att eu arrendator genom
underlåtenhet att begagna sig af sin uppsägningsrätt erkänt, att arrendebeloppet
icke är för högt.

I fråga om skördeförhållandena kunna många intyga, att eu sådan
torka, som rådde förra året, icke förekommit i mannaminne, och detta
orsakade eu så dålig foderskörd, att den största foderbrist råder, åtminstone
i min hemtrakt. Massor af kreatur hafva måst slägtas ned,
och nöden har varit stor.

Beträffande påståendet att den, som icke begagnar sin uppsägningsrätt,
dermed erkänner, att arrendeafgiften icke är för hög, så vill jag
hemställa till dem af kammarens ledamöter, som äro jordbrukare och
känna dessa förhållanden, huru vida detta påstående kan vara rigtigt.
Om man arrenderar eu egendom och på den nedlägger kanske allt
hvad man eger, bygger och rödjer samt söker upparbeta den under
flera år, så är man mycket frestad att sitta qvar på sin torfva. Men
flera uppsägningar skulle nog gjorts, om icke arrendeauktionerna vore
sådana hasardspel, som de i sjelfva verket äro i följd af de skriftliga
anbuden. Man resonerar nemligen som så, att om man säger upp
ett arrende, der man nedlagt må hända allt hvad man eger, så kan
en spekulant komma och bjuda eu krona mer än man sjelf bjudit, och
man står då der på bar backe med hustru och barn. Under sådana

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

33 N:o 47.

förhållanden söker man hellre att afvakta bättre tider och stannar Om eftergift
qvar. Ett annat skäl, hvarför så få uppsägningar egt rum, är options-"1887 års ar~
rätten. Det ligger något förledande i denna optionsrätt, och det var ^ellronP
mycket klokt handladt af Riksdagen, att, när den beslutade uppsägnings- egendomar.
rätten, den äfven beslutade optionsrätten, ty eljest hade säkerligen (Forts.)
ännu flere uppsägningar blifvit gjorda. Man hoppas på bättre tider
och mången hoppades äfven att förändrade förhållanden skulle inträda,
om tullagstiftningen ändrades. Man hoppas, att eländet skall taga slut,
och äfven om man har en del år qvar på arrendet, så söker man bibehålla
det. Jag vill förtydliga detta med två exempel, af hvilka det
ena berördes af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,

En af mina grannar kom till mig och sade: »Jag har åtta år qvar på
mitt arrende och betalar i arrendeafgift dubbelt så mycket som det är
värdt, men mina hus äro dåliga och nästan nedruttnade, och uppsäger
jag, så kommer jag att vid afträrlessynen åläggas en sådan ersättning,
att jag blir ruinerad, och derför måste jag fortsätta.» En annan sade:

»Jag bär nedlagt allt hvad jag eger i egendomen och derför måste jag
sitta qvar, oaktadt jag betalar för högt arrende.» Under sådana förhållanden
synes det mig icke vara något bevis för att arrendesumman
icke är för hög, att så få uppsagdt, och man kan knappast tänka sig,
att endast eu sjettedel af arrendena blifvit uppsagda, om det icke varit
just på grund af dessa skäl.

Herr Jonson i Fröstop yttrade: när skola arrendatorerna eu gång
upphöra med att begära nedsättning af arrendebeloppen? Derpå vill
jag svara, att den dag, då arrendet får betalas i naturaprestationer
och icke såsom nu i penningar, så att arrendet blir beroende af de
pris, som deras produkter betinga, den dagen upphör billigheten i
arrendatorernas begäran om eftergift.

Herr Diss Olof Larsson yttrade, att mången arrendator ingått ett
oförståndigt aftal, men kan man väl säga, att det var oförståndigt
att på 1870-talet ingå kontrakt, grundade på dåvarande pris, ty
ingen vill väl påstå att det den tiden var möjligt förutse de pris,
som nu äro rådande.

Jag har med hvad jag sålunda yttrat velat besvara några anmärkningar
i fråga om uppsägningsrätten och lemna upplysning om de
behjertansvärda förhållandena i vestra Sverige, der den jordbrukande
befolkningen på senare tider lidit ofantligt af den förfärliga torkan och
den deraf förorsakade foderbristen.

Herr Lyttkens: Herr talman! Mina herrar! Då frågan om nedsättning
i arrendeafgifterna förra gången var före i kammaren, var jag
tyst, oaktadt jag hade reda på, att det fans en stor mängd arrendatorer,
som hade underarrendatorer, af hvilka de erhöllo mer i arrendeafgifter
årligen för deras små arrenden, än hvad de sjelfva betalade i
arrende för hela kronoegendomen. Men då likväl så många andra
kronoarrendatorer befunno sig i betryckta förhållanden, ansåg jag att
förslaget derför borde bifallas, oaktadt, som sagdt, man dervid skulle
komma att gifva en mängd arrendatorer en present. Jag skulle heller
icke i år hafva besvärat kammaren i denna fråga, om icke nu åter
framställs pretentioner på ytterligare nedsättningar i arrendeafgifterna.

Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 47.

3

N:o 47. 34

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om eftergift Den siste talaren nämnde om de dåliga skördeförhållandena i vestra
« lss? års ar-gyerige under förra året. Jag har också någon kännedom derom, efterXmtoL-™
som ia§ s.ielf ar bosatt der, och skall gerna medgifva, att vi det året
egendomar, fingo en mycket dålig fodergröda, men på samma gång vill jag till(Forts.
) lägga, att vi icke på många år, åtminstone i min hemtrakt, haft en så
god vintersädsgröda som just då. Då dertill kommer att Riksdagen
fattat ett beslut, hvarigenom allt betryck för landthruket skulle komma
att upphöra, nemligen beslutet om ett nytt tullsystems införande, så
måste man ju anse att äfven kronoarrendatorerna skola komma i åtnjutande
af verkningarna deraf.

Under detta år blef icke ett enda arrendekontrakt uppsagdt inom
Hallands län, men detta kanske också berodde mycket derpå, att
halländingarne äro ett arbetsamt folk, som sköter sin jord som få.

I fråga om det gjorda förslaget, att arrendeafgifterna skulle bestämmas
i spanmål att lösas efter årets markegångspris, så minnes jag
mycket väl från den tid, då kronoarrendena fingo utgöras i spanmål,
att högljudda klagomål uppbäfdes af arrendatorerna deröfver, att under
missväxtår, då spanmålspriset steg, de fingo betala betydligt högre
arrendeafgifter, än under goda år, då priset på spanmålen stod lågt.
De klagade häröfver och sade, att det vore bättre, om arrendeafgiften
vore på förhand bestämd till ett visst penningbelopp, på det de under
missväxtår icke skulle få sina arrendeafgifter kanske tre- å fyrdubblade.

Man bar sagt, att kronoarrendatorerna skulle hafva en viss billig
pretention på att få nedsättning i sina arrendeafgifter. Nå väl. De
hafva ju en gång fått en sådan, och de hafva derjemte fått rätt att
uppsäga sina arrenden, om de icke äro nöjda med dem. Met det oaktadt
hålla de möten och petitionera för att få ytterligare eftergifter,
och i det afseendet kan jag upplysa om att den ifrigaste agitatorn i
den vägen inom Halland är en stor godsegare, som dessutom bar
mycket penningar, men han fick icke mer än tre arrendatorer att
skrifva på en sådan petition. De andra arrendatorerna skämdes att
göra det och förklarade att de icke beböfde det.

Under sådana omständigheter skulle jag vara färdig att instämma
med herr Jöns Bengtsson och yrka afslag, men då jag är fullt öfvertygad
derom, att Kongl. Maj:t, som är i tillfälle att bättre än en enskild
person, som endast känner till förhållandena i en viss trakt,
öfverse det hela och inhemta upplysningar om förhållandena i de olika
delande af riket, äfven begagnat sig af detta för denna propositions
framläggande, vill jag, som endast sett förhållandena beträffande denna
fråga i en enda trakt, yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, oaktadt
jag vet, att många kronoarrendatorer finnas, som icke hafva behof af
nedsättningen. Jag skulle dervid helst hafva velat fästa det vilkor att
de kronoarrendatorer, som hafva underarrendatorer och torpare, skulle
vara skyldiga att låta dessa äfven få någon fördel af nedsättningen,
men då jag inser, att bestämmelser i detta hänseende vore ett ingrepp
i enskildes aftal, skall jag icke yrka derpå. Under uttalande likväl af
billigheten derutinnan, att äfven de fattige finge någon fördel med af den
föreslagna nedsättningen, her jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i denna punkt.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

35 >'':o 47.

Herr Carl Hvar sson: Efter det yttrande, som nyss afgifvits af Om eftergift
min länskamrat, kunde jag icke behöfva tillägga mycket. I likhet med® 1887 års ar''
honom tror äfven jag, att för en del arrendatorer på vissa orter den reJ£fe/röJnoen
föreslagna nedsättningen är obehöflig, men medgifver också, att den egendomår.
på andra orter kan vara berättigad. Oaktadt detta medgifvande anser (Forts.)
jag dock, att tiden bör vara inne, då man måste tänka på att stäfja
anspråken i detta afseende, så att de icke utsträckas allt för långt,
ty medgifver man ytterligare eftergifter, medför detta äfven ytterligare
anspråk. Det synes mig derför, att man nu bör hålla på, hvad Kongl.

Maj:t föreslagit och utskottet tillstyrkt, men heller icke gå längre. På
grund häraf yrkar jag bifall till utskottets förslag. Skulle det emellertid
komma till votering mellan deras förslag, som vilja hafva ytterligare
utsträckning af eftergifterna och rent afslag, kommer jag att rösta för
det senare.

Herr Kilman: Jag vill endast göra herr Lyttkens uppmärksam
derpå, att de af mig omnämnda förhållandena gälde året 1887, och att
det derunder icke fans några spanmålstullar.

Herr Ekeborgh: Då jag redan från början tillkännagifvit, att jag
till denna fråga står på samma ståndpunkt som herr Erickson i Bjersbyn,
kan det nu vara alldeles onödigt att försöka framlägga några
ytterligare skäl för de åsigter, som af honom och herr vice talmannen
förut uttalats. Jag skall derför helt enkelt inskränka mig till att yrka
bifall till det af dem gjorda yrkandet.

Herr Jonsson i Hof: Jag begärde ordet egentligen för att
fästa herr Kilmans uppmärksamhet derpå, att hans påstående att
nu införda tullar icke skulle hafva någon betydelse för arrendatorerna
under 1887 ej kan hålla streck, emedan man icke kan antaga'' att all
spanmål utaf 1887 års skörd blifvit såld af arrendatorerna före tullens
införande samt att tullens verkan på prisförhöjningen å spanmål således
bör komma dem till godo. Jag hyser för min del den uppfattning i
denna fråga, att kammaren handlar klokast, om den afslår så väl utskottets
som öfriga framställningar i ämnet, och tror, att hvad af förra
Riksdagen beslöts i frågan torde vara tillräckligt att tillfredsställa alla
billiga anspråk i detta afseende.

Jag sluter mig derför till dem, som yrkat rent afslag.

Herr Johansson i Löfåsen: Då jag är motionär i denna fråga,
skall jag be att få yttra några ord.

Då Riksdagen förlidet år beviljade de kronoarrendatorer, som det
önskade, rättighet att uppsäga sina arrendekontrakt, kan man antaga,
att de, som icke begagnat sig deraf, icke heller vore i behof af några
eftergifter. Under sådant antagande hafva vi äfven motionerat om lindring
i 1887 och 1888 års arrendebelopp endast för dem, som uppsagt
sina ifrågavarande kontrakt. Statsutskottet har emellertid tillstyrkt,
att alla arrendatorer skola få en lindring på 10 procent i arrendeafgifterna.
Oaktadt jag] för min del icke kan inse, att denna lindring
bort utsträckas längre än till dem, hvilka genom uppsägning af sina

N:0 47. 36

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Om eftergift kontrakt bevisat, att de vore i behof af någon lindring, vill jag dock
& 188~ års cw''-}|u icke gorå något annat yrkande än på bifall till utskottets förslag.

7fÖl* £Yb
dd hvono egendomar.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag är en af reservanterna i denna
(Forts.) fråga, skall jag be att få yttra några ord, och vill då till att börja med
tillkännagifva, att jag kommer att ansluta mig till det yrkande, som
min granne till venster framstält.

Herr Jöns Bengtsson i Gullåkra uttalade såsom sin öfvertygelse,
att en del af arrendatorerne icke behöfde denna nedsättning i sina
arrendeafgifter. Derutinnan instämmer jag med honom, ty det blir ju
lindring äfven för dem, som hafva mycket billiga arrenden. Förlidet
år förelåg äfven denna fråga till Riksdagens behandling, hvarvid förslag
väcktes derom, att en undersökning skulle företagas af domänintendenterne
med biträde för att få utrönt, hvilka af arrendatorerne
voro i behof af en nedsättning i arrendeafgifterna. Men sådan framställning
Diet då icke af Riksdagen bifallen. Då ett dylikt förslag nu
icke föreligger, är det ju klart, att, om Riksdagen besluter en nedsättning
i alla arrendeafgifter, denna äfven kommer dem till godo, som
deraf icke äro i behof. Jag har af statsutskottets betänkande n:o 34
sett, att några arrendekontrakt icke upprättats under åren 1884 och
1885 inom den trakt, han representerar. Den ifrågasatta nedsättningen
kommer således att vara obehöflig för den ort han representerar.

Herr Johannes Jonson i Fröstorp har sagt sig icke vilja biträda
det förslag, som nu föreligger, i den utsträckning, flere af kammarens
ledamöter föreslagit, och uppgifvit, att tiderna 1884 voro lika dåliga
som nu. Jag medgifver visserligen, att tiderna då icke voro goda, men
de voro likväl bättre än nu. Man hade i alla fall den tiden den öfvertygelse,
att de snart nog skulle blifva bättre, och att de dåliga konjunkturerna
snart voro öfvergående. Vald af landstinget har jag varit
uppskattningsman vid utarrendering af kronans domäner i flere år uti
den ort, jag bor, och der i likhet med öfriga upppskattningsmän under
åren 1884 och 1885 icke fäst tillräcklig uppmärksamhet å de låga pris,
som äfven då voro gällande, hvaraf följde att arrendebeloppen föreslogos
högre än som vederbort. Slutligen har jag af samma betänkande
sett att endast ett arrendekontrakt tillkommit i hans distrikt under
nämnda år.

Herr Liss Olof Larsson nämnde, att han icke skulle vilja vara med
om nedsättning i arrendeafgifterna, i fall man utsträckte yrkandena
längre än hvad utskottet i detta fall föreslagit. Inom hans ort kan
detta icke hafva så stor betydelse, ty det synes som om der icke mer
än fyra arrenden under den ifrågavarande tiden tillkommit, hvilka tillsammans
skulle gifva 2,000 kronor. Samma förhållande eger rum på
flere andra orter, t. ex. inom Halland, hvarest under förlidet år ej någon
uppsägning ifrågakommit till följd deraf, att arrendena derstädes
äro billiga. Men då inom andra orter, i synnerhet den, jag tillhör,
ganska många arrenden finnas, inom länet ej mindre än 3Ö0 sådana,
samt arrendebeloppen i allmänhet äro ganska höga, så anser jag lindring
höra beredas dem och att uppsägningsrätten äfven bör utsträckas
till kontrakt, upprättade under åren 1884 och 1885.

Sedan jag sagt detta, ber jag att, såsom jag i början förklarade

37 ?i:o 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

vara
yrkandet.

min afsigt, få instämma i det af herr Erickson

Bjersby gjorda Om eftergift

å 1887 års arrende
för en
del krono kf

detta statsutskot -

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman!
tets betänkande finner man, att utskottet bär afslagit alla motioner i
fråga om kronoarrendena och bifallit Kongl. Maj:ts proposition. Då
jag är en af dem, som undertecknat den af herr Anders Svenson i Edum
väckta motion, så skall jag be att få säga några ord i saken.

Denna motion går ut på en lindring i arrendeafgiften med 10 procent
för alla dem, hvilka enligt föreskrifterna i kongl. kungörelsen af
den 13 juli 1887 uppsagt sina arrenden. Under behandlingen af denna
fråga vid sistlidne riksdag fattades det beslut att icke endast bevilja
10 procents lindring åt alla kronoarrendatorer utan ock att medgifva
dem rättighet att uppsäga sina arrenden. I deu skrifvelse, som då af
Riksdagen afiäts till Kongl. Maj:t, heter det tydligt och klart, att: »då
det blefve nuvarande arrendatorer medgifvet att uppsäga arrendena,
ytterligare anspråk å nedsättning i arrendeafgifterna endast undantagsvis
borde för framtiden förekomma, enär sådana anspråk icke med skäl
borde kunna framställas af de arrendatorer, som icke begagnat sig af
uppsägningsrätten.»

Häraf framgår, att användandet af denna uppsägningsrätt ansågs
utgöra ett säkert bevis på, hvilka som voro för högt beskattade, och
att denna rätt beviljats för att de skulle fä tillfälle att komma ifrån

egendomar.
(Forts.)

de hårda arrendekontrakten.

Vid genomläsande af den kongl. propositionen finner man, att en
hel mängd kronoarrendatorer ingått till Kongl. Maj:t med begäran om
nedsättning. Dessa petitioner hafva utstälts till konungens befallningshafvande
i de olika länen för yttrande i frågan, men åtskilliga af dessa
hafva helt och hållet afstyrkt medgifvande af en sådan lindring. Så
t. ex. yttrar länsstyrelsen i Södermanlands län: »att sedan genom nådiga
kungörelsen den 13 juli 1887 tillfälle blifvit beredt de arrendatorer,
som sådant önskade, att efter uppsägning lemna sina arrenden,
hvarje ytterligare eftergift i form af nedsättning i ett eller flera års
arrendeafgift saknade fog, samt att eu sådan eftergift skulle för arrendatorerne
inom länet i en stor mängd fäll blifva en obehöflig skänk.»
Konungens befallningshafvande i Hallands län har äfven afgifvit ett
liknande yttrande, med tillägg att, då ingen enda af arrendatorerne
inom länet uppsagt sitt arrende, detta vore bevis på, att de icke voro
för mycket betungade. Kommer man så till Blekinge län, så finner
man der ungefär samma åsigt uttalad, att kronoarrendatorerne icke äro
för högt beskattade och att således icke någon eftergift der är behöflig.
I Vestmanlands län har konungens befallningshafvande klart och tydligt
uttalat, att de kronoarrendatorer, som icke begagnat sig af sin uppsägningsrätt,
icke böra komma i åtnjutande af någon lindring. _

Dessa tydliga och klara yttranden från konungens befallningshafvande
i de län, som här angifvits, tycker jag, att statsutskottet borde
mer hafva fäst sig vid och ej helt och hållet tillstyrkt eftergift för alla
arrendatorer, äfven för dem, som icke uppsagt sina arrenden. Då frågan
vid sista riksdagen förelåg, yttrade en talare från Skåne, med hvilken
jag instämde, att det finnes ganska många arrendatorer, som hafva

N:o 47. 38

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

P™ *f‘tr9iSt underarrendatorer under sig och af dem betingat sig så höga arrenden,
“rendéför att (le ^ öfverskott på den ursprungliga arrendesumman. Man uttalade
del krono- då den förhoppning, att desse skulle i sin mån medgifva lindring åt
egendomar, sina underarrendatorer efter samma procent, som de sjelfva fått. Efter
(Forts.) hvad man har säkert reda på, har dock så icke skett. '' Det lärer finnas
många arrendatorer, som hafva temligen låga arrenden, å hvilka de fått
10 procents lindring, men de hafva dock ej beviljat ett enda öres lindring
för sina underarrendatorer, hvilka måst till sista skärten betala
sina arrenden efter kontraktets bestämmelser. Derför vill jag icke gå
in på att medgifva lindring åt dem, som icke sjelfva öfva samma barmhertighet
mot sina underarrendatorer.

_ På grund af hvad jag nu anfört och hvad i kongl. propositionen
anförts^ af ofvannämnde konungens befallningshafvande, ber jag att få
yrka bifall till herr Anders Svensons i Edum väckta motion. Det skulle
endast blifva en ganska ringa förändring i första punkten af utskottets
betänkande, nemligen att orden »som enligt kongl. kungörelsen af den
13 juli 1887 uppsagt sina arrenden» skulle inflickas mellan orden »egendomar»
och »må», och hela förslaget blefve i öfrigt oförändradt.

Då skulle punkten börja så: »att arrendatorerne af kronans utarrenderade
egendomar, som enligt kongl. kungörelsen den 13 juli 1887
uppsagt sina arrenden, må» etc. och så fortsättes det så som i utskottets
betänkande står. Jag anhåller om proposition på detta mitt yrkande.

I detta yttrande instämde herr Svenson i Edum.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan oförändrad, dels på bifall till hvart
och ett af de utaf herr EricTcson i Bjersby och herr Persson i Stallerhult
framstälda ändringsförslag och dels slutligen på utslag å så väl
utskottets som ofriga i ämnet framstälda förslag. Herr talmannen
fann den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad;
men som votering begärdes, upptog herr talmannen i och för bestämmande
af kontrapropositionen å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka
det som afsåg afslag å samtliga förslagen nu förklarades hafva flertalets
röster för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades
votering, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition i denna
votering antagits yrkandet om bifall till herr Ericksons förslag, nu till
eu början uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i hufvudvoteringen om mom. A) i
statsutskottets utlåtande n:o 54 antager yrkandet om afslag å så väl
utskottets hemställan som samtliga i denna del väckta förslag,

röstar Ja;

röstar Nej;

Den, det ej vill,

39 1N'':0 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af herr O. Erickson i Bjershy framstälda yrkandet.

I den votering, som anstäldes enligt denna voteringsproposition, affaires
173 ja och 31 nej; och erhöll sålunda propositionen for hufvudvoteringen
följande lydelse:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet hemstält
i mom. A) af utlåtandet n:o 54,

röstar Ja:

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som samtliga väckta förslag i förevarande del.

Denna senare votering visade 76 ja, men 126 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nejpropositionens innehåll.

Mom. B

Bifölls.

I sammanhang med förenämnda frågor hade utskottet till hand- Ang. före1
äggning förehaft nedannämnda jemväl blom Andra Kammaren väckta
och till utskottets förberedande behandling öfverlemnade motioner, nem-grunderna fot

Imen- utarrendering

° motion n:o 37 af herr M. Kilman, som föreslagit af kronans

att Riksdagen måtte besluta, att vid blifvande utarrendermgar af domaner.
statens jordegendomar från och med innevarande år, arrendeafgifterna
skulle bestämmas i spanmål, att lösas efter löpande årets marke -

San8motion n:o 67 af herr Back P. Er sson, med hvilken herr L. F.
■Odell instämt, och som anhållit, att Riksdagen ville besluta

att kostnaden för af- och tillträdessyn samt de hvart femte år
eller oftare anbefalda synerna af kronans utarrenderade bostallen mätte

bestridas ensamt af staten; samt , . .

motion n:o 127 af herr A. Nilsson i Rmkaby, med hvilken herr

P. Truedsson instämt, och som föreslagit

att de arrendatorer af statens domäner, som uppsagt arrendet till
afträde, måtte få nytt arrende efter den arrendeafgift, som dertill utsedde
män komme att föreslå, eller ock på öppen auktion, samt

att vid auktion för bortarrenderandet af statens domaner hädanefter
förseglade anbud måtte afskaffas.

Utskottet hemstälde emellertid under mom. C:

a) att herr M. Kilmans sistnämnda motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

N:o 47. 40

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

slagn/%7- Äherr Back R Erssous omförmälda motion måtte af Riks ändringar

i Cia§en aisla8.: Samt

grunderna för c) att herr A. Nilssons berörda framställning icke måtte till någon
utarrendering Riksdagens åtgärd föranleda.

af kronans
domäner.

(Forts.) Sedan till eu början utskottets hemställan under litt. a) blifvit
uppläst, anförde:

Herr Kilman: Jag både hoppats, att denna min motion, som
• f-ii en andringen vid utarrenderingar af kronans jordegendomar, att
i stallet för de nuvarande penningearrendena afgifterna bestämdes i
naturapersedlar, ^ skulle röna ett annat öde i utskottet, än den gjort,
iy detta, att låta arrendeafgifterna bero på landtmannaprodukternas
pris tor året, gor det för en arrendator mindre riskabelt att åtaga sig
ett kronoarrende och är enligt min tanke den enda rättvisa grund efter
hvilken arrendeafgifterna kunna bestämmas.

Jag är också öfvertygad derom, att, om man ser saken från statens
synpunkt, man kommer till samma resultat. Jag tror, att staten
skulle hafva ganska betydande fördelar af eu öfvergång till detta system.
° J

Hvad kronoarrendatorerna beträffar, så är det ju en gifven sak
att, om spanmålspriset stiger, sedan arrendeafgifterna blifvit bestämda’
arrendatorerna då få råd att betala högre avgifter; men om spanmålspriset
laner, blir följden naturligtvis den, att arrendatorerna blifva ruinerade.
Men innan dessa sätta sig_ och sina familjer under konkurs
och på bär backe, sa utsuga de naturligtvis kronoegendomarne. Följden
larat har man sett hundratals gånger. En dylik utsugen egendom
måste sedan utarrenderas på nytt, och då till lägre pris. Kronan får
fordringar åt den ruinerade arrendator^ hvilka för kronan icke hafva

!''n lomnm i Bessa fordringar uppgå för närvarande, såsom vi sett,
till 1,200,000 kronor. Men for arrendator!! har detta den sorgliga följden,
att hans skuld till kronan, som hänger öfver honom som ett
damoklessvard under hela lifstiden, sätter honom ur stånd att sedan
utöfva någon sjelfständig verksamhet. Det är således visserligen gifvet
att den arrendator, som ingår arrendekontrakt under eu tid, då det är
låga pris, har utsigt att förtjena mera på arrendet, om spanmålspriset
stiger; men detta motväges tillräckligt af den risk han löper,
om priset å landtmannaprodukter faller. F

Hvad kronan beträffar, torde det vara alldeles tydligt, att, om det
ar hxa peiimngearrenden och priset på landtmannaprodukter stiger,
sedan arrendet ar ingånget, kronan icke har någon fördel af denna
prisstegring. Jag frågar då: vore det icke mycket rättvisare och billigare,
att kronan under sådana förhållanden finge högre betalning för
sina egendomar? Och äfven om priset på landtmannaprodukter fäller,
forlorar kronan derpå. Ty kronoegendomarne blifva då utsugna och
förlora i varde. °

Det har dessutom — och icke utan skäl — mycket talats om det
ledsamma uti dessa petitioner om afskrifning af vissa procent af arrendeafgifterna;
sådant kommer icke i fråga och kan aldrig med någon

41 Jf:0 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

billighet komma i fråga, om arrendeafgiften göres beroende af det pris ^g. fsnarrendatorerna
för hvarje år erhålla för sina landtmannaprodukter. ändringar i

Förr — såsom vi veta — hade vi spanmålsarrenden. Skälet, k.va,T-grunde,:na för
för man frångick detta system, var det, att under missväxtår det ona- utarrendering
turliga förhållandet inträffade, att arrendatorn fick betala mest, när «/ kronans
skörden var minst. Ty priset steg, kanske till och med fördubblades do™,nertill
följd af missväxten. Men jag vill fråga herrarne, om någon — när (For 8J
vi hafva sådana jernvägskommunikationer, som nu finnas inom hela
landet, när vi hafva en så liflig förbindelse med utlandet och en så väl
ordnad import — verkligen på allvar kan tro, att en dålig skörd i
Sverige skulle särdeles betydligt inverka på priset. Jag tror det icke.

Jag tror, att importen af amerikansk och rysk spanmål gör, att prisstegringen
blir högst obetydlig. Jag anser derför det egentliga skälet,
som förut anförts mot de rörliga arrendena, numera vara bortfallet.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framhöll såsom
eu olägenhet, att markegångssättningen icke är ordnad så som den
borde. Jag tror icke, att någon af oss vill bestrida rigtigheten af detta
påstående. Men jag vill fråga, om detta är ett skäl för att icke öfvergå
till det af mig föreslagna systemet. Jag har tagit mig friheten att i
ett tillägg till motionen, inlemnadt till statsutskottet, framhålla med
afseende på arrendeafgifterna ett förslag, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kronobergs län för ett år sedan framstält och hvarigenom
frågan på ett praktiskt sätt skulle lösas. Jag tror icke det är skäl
att låta frågan falla, derför att markegångssättningen för ögonblicket
icke är väl ordnad. Åtskilliga motioner äro ju också väckta i syfte att
få densamma bättre ordnad; och detta torde nog kunna ske.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag om bifall till min motion.

Herr Carl Ifvarsson: För den, som sedan någon tid tillbaka
varit med, är det nogsamt bekant, huru förhållandena voro under den
tid, då arrendeafgifterna skulle utgå efter markegångspriset på spanmål
eller andra persedlar. Man vet, hvilken oupphörlig klagan det
var öfver de o egentligheter som inträffade, då vid missväxt en arrendator
alltid fick betala för mycket, men deremot under goda år slapp
undan med mycket mindre. Jag ber också att få erinra kammaren
om de strider, som uppstodo i fråga om markegångspriset; dylika strider
skulle säkerligen åter uppstå, om man finge igen det gamla systemet.
Till och med under den tid, som förflutit sedan landstingen
kommo till stånd, har man varit i tillfälle att se sådana strider. Man
har sett, huru kronoarrendatorerna fäktat för att få markegångspriset
nedsatt; om de lyckats, har klagomål anförts å kronans vägnar, och i
motsatt fall ofta af arrendatorerna. Hvad har följden blifvit deraf?

Den har icke kunnat blifva annat, än att utgången beror på hvad kammarrätten
eller slutligen Kongl. Maj:t besluter i frågan. Om man nu
skulle komma in på den banan och få igen alla de gamla olägenheterna,
så undrar jag, om detta skulle vara något så särdeles efterlängtansvärdt.

Härtill kommer också, att det i fråga om utdebiteringen skulle blifva
mycket mera besvär. Man längtade förr efter att få penningearrenden

U:0 47. 42

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

.ing. före- och afiöningar bestämda i penningar, för att slippa ifrån att i detta afändrilgar"i
seenc^e vara beroende af markegångstaxa!! och de oegentligheter, som af
grunderna /öj-<^ensamraa föranleddes, ehvad det var missväxtår eller goda år. Om man
utarrendering nu skulle såsom förut låta spanmålspriset blifva bestämmande, så skulle
af kronans detta dock variera mycket. Man kan antaga, att priset icke är detdomäner.
samma det ena och andra året; och dock skulle arrendeafgifterna vara
(Jorts.) beroende deraf. Vanligen är det så, att när man ser, att det är låga
pris, man föreställer sig, att det aldrig kan blifva höga pris; men
när det är höga pris, tror man det aldrig kan blifva låga. Men erfarenheten
visar att de alltid vexla. Jag tror derför att det så väl för
arrendatorerna som för staten är bäst som det är, eller att man har
bestämda arrendeafgifter. Ty om det under det ena året är litet mera
fördelaktigt för den ene eller andre, så kan det åter vexla det andra
året, så att förhållandet blir motsatt.

Jag skulle derför önska, att vi icke måtte komma tillbaka till så
intrasslade förhållanden, som förr funnits med afseende på arrendena
och aflöningen, och att man icke sloge in på den bogen, emedan, när
man väl kommit dit, samma klagan skulle uppstå som förut. På detta
sätt skulle man endast gå fram och tillbaka; och en sådan omkastning
blir alltid ganska besvärlig. När man fått det nya, blir man icke belåten
dermed. Nej, rnine herrar, låtom oss se oss före, innan vi slå in
på en ny bana i detta hänseende.

Jag vill icke upptaga kammarens tid vidare. Jag hemställer blott
om bifall till utskottets förslag.

Herr Jonson i Fröstorp: Visserligen kan man, då man först
genomläser herr Kilmans motion, göra sig den föreställningen, att, om
markegångspriset lägges till grund för spanmålsarrendena, allting dermed
vore väl bestäldt. Men då man närmare ser på saken, finner man,
att det icke är sjelfva spanmålen, som spelar hufvudrolen i jordbruket.
Ty det är hufvudsakligen ladugårdsprodukter och förädlade landtmannaprodukter,
som i allmänhet utgöra räntepersedlarne. Arrendeafgifterna
skulle således bestämmas icke blott i spanmål, utan äfven i
smör, _ ost, mjölk, fläsk och hvarjehanda saker. Detta lär väl vara föga
lämpligt, då mai! — såsom här blifvit upplyst — icke har den tillförlitlighet
i markegångstaxa^ som erfordras i dylika fall.

Det är olämpligt äfven derför, att alla räntepersedlar redan på
grund af 1869 års förordning äro satta i penningar. Då så är förhållandet,
böra ju äfven arrendena vara satta i penningar. Framför
allt skulle uppbördsväsendet i ganska väsentlig grad försvåras, om
man nu skulle återgå till spanmålsarrendena och valvera dem i penningar.
Visserligen bär motionären lemnat in ett kompletteringsförslag
till utskottet, men jag hemställer, huru vida det kan vara lämpligt, att
utskottet någonsin tager ett sådant förslag under ompröfning, som icke
blifvit i motionen intaget. Det skulle ju vara i högsta grad olämpligt,
om utskotten i allmänhet skulle taga upp sådana förslag, som icke
kommit under Riksdagens ögon, lika väl som motionerna i allmänhet.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

43 N:0 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

Herr Kilman: På herr Ifvarssons yttrande vill jag blott svara, Ang. .förevita
det icke alls är sagdt, att allt nytt är godt, lika litet som det är
gifvet, att allt gammalt är dåligt. Förr i tiden voro visserligen spån- grunderna för
målsarrendena olämpliga på grund af de onaturliga förhållanden, som utarrendering
inträffade under missväxtår, men den olägenheten anser jag nu full- «/ kronans
komligt undanröjd. Hvad som var dåligt då, kan vara godt nu. domare,-.

För öfrigt glömde jag att nämna en sak, som enligt min tanke l*01’»-)
borde vara ett afgörande skäl för att frångå penningearrenden. Det
är nemligen den, att ingen värderingsnämnd i verlden kan säga, hvad
priset på landtmannaprodukter kommer att blifva om 3—4 och än
mindre om 20 år. Det är sålunda ett komplett hasardspel att värdera.

Att man alltså för värderingen af arrendeafgifterna har sådana grunder,
som ingen värderingsnämnd kan beräkna, må väl vara ett tillräckligt
skäl attvgå ifrån hela det systemet. Fn värderingsnämnd kan nog
mycket val, om den känner till jordbruksförhållandena i orten, bestämma,
att den och den gården bör kunna gifva så och sa många
tunnor säd eller så och så många skålpund smör, och att så och så
stor andel af detta hör afsättas till arrendeafgift, men en värderingsnämnd
kan omöjligen säga, hvad priset för dessa produkter kommer att
blifva. Sålunda blir hela värderingen blott en sinkadus. En sådan
orimlighet i värderingen hör vara tillräckligt skäl att gå ifrån systemet.

Hvad herr Jonson i Fröstorp yttrade, angående behofvet af att
verkställa värderingen efter flera olika jordbruksalster, kan vara mycket
rigtigt. Jag har också i mitt förslag upptagit äfven smör. Och hade
utskottet velat saken, hade det varit lätt för utskottet att efter orden
»i spanmål» tillägga »och öfriga landtmannaprodukter». Det hade då
ej haft något skäl att klubba i hjel motionen.

Jag anhåller fortfarande om bifall till mitt förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Hamra.

Herr Rundbäck: Herr Ifvarssons erinringar om den gamla tidens

arrendeförhållanden, huru man betalte sina arrenden i spanmål efter
markegångspris, tror jag alls icke kunna tillämpas på det förslag, som
major Kilman framstält. Förfaringssättet skulle alls ej blifva detsamma
nu, som då. Allt det trassel och alla de besvärligheter, som då dervid
förekommo, t. ex. i följd af forsellönen och äfven på grund af räntegifvarnes
och räntetagarnes ömsesidiga uppsägningsrätt m. m. dylikt,
skulle naturligtvis undanrödjas. Afgifterna skulle erläggas alldeles som
nu; arrendena skulle blott bestämmas efter spanmålsprisen, men erläggas
i penningar. Inga af de olägenheter, som vidlådt det äldre
systemet, skulle bär ifrågakomma.

Jag ber vidare att särskildt få fästa uppmärksamheten på huru
som de, som i landsorten hafva domänförvaltningen om hand, för att
kunna bestämma arrendebeloppen måste uppgöra kalkyler och dervid
då bestämma: »Så och så mycket spanmål, så och så mycket hö kan
odlas och så och så många kreatur uppfödas på den gården». Först
då de kunnat bestämma detta — och de måste göra det för att kunna
erhålla ett rimligt förslag — kunna de afgöra: »Så och så mycket
skall betalas i arrendeafgift för den gården». Det är under sådana

S:0 47. 44

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

domäner.

(Forts.)

Ang. före- förhållanden naturligt, att, om uppskattningen sker ett dyrt år, så
ändring ar"i komma arrendeafgifterna att blifva ganska höga till följd af spanmålsgrundema
/dvP™ei1 ock prisen på de öfriga landtmannaprodukterna. Är det åter
utarrendering sådana tider som nu, då prisen äro låga, så blifva arrendena kanske
af kronans allt för billiga. Vid uppgörandet af alla arrendekontrakt måste emel<ömanet,
lertid sadana kalkyler uppgöras för bestämmande af arrendesumman.
Någon så stor olägenhet medförde detta icke, så länge man vid arrendeauktioner
hade rätt till fria anbud och kunde bjuda öfver, så långt
man behagade. I allmänhet, tror jag, blefvo då de arrendebelopp,
som domänstyrelsen åsatt, öfverbjudna af arrendatorerna. Man fick
alltså, hvad man ville; det gick derför lätt för sig att värdera: man
var ej så noga. Ville ingen bjuda så högt som den bestämda värderingssumman,
så fick man bjuda till nyes.

Men nu är förhållandet mycket kinkigare, och den uppgift, som
ställes på domänstyrelsen eller dess förtroendemän, mycket mera grannlaga.
Ty numera,, då optionsrätten är införd, heror ju allt på det belopp,
som först föreslås vid värderingen eller sedan af domänstyrelsen
bestämmes. Det finnes ingen prutmån; så snart en värderingssumma
är fixerad, hjelpa inga böner. Arrendatorerna måste betala så mycket;
eljest få de gå. Det är derför så mycket nödvändigare, att arrendeafgifterna
få bestämmas efter spanmålsprisen med ledning af dessa
kalkyler, som man redan nu måste uppgöra. Man kan ju eljest fråga:
»Hvarför gorå sådana beräkningar och sedan icke tillämpa dem; hvad
tjenar det till?» Det kan ju hvem som helst inse, att en beräkning,
som duger i år, icke duger nästa år.

Men i det fall, som en sådan kalkyl är rigtig — eller för det år,
då den är uppgjord — borde man följa den och sålunda låta arrendeafgifterna,
såsom major Kilman föreslagit, stiga och falla på samma
sätt som spanmålsprisen.

Då det synes mig, att detta är det enda sätt, hvarpå denna kinkiga
arrendefråga kan få en tillfredsställande lösning, ber jag att få
yrka bifall till detta, efter mitt förmenande, mycket välbetänkta förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Herr Kilman sade, att hans promemoria
till statsutskottet borde hafva gifvit detta anledning att föreslå bifall
till hans motion, och sade vidare, att om utskottet velat göra något,
så hade det kunnat. Jag vill då blott erinra, att, så vidt jag kunnat
finna, fans det i utskottet ingen, som gillade hans förslag, derför att
man ansåg det olämpligt. Detta var alltså anledningen, att man icke
framlade något sådant förslag som han önskade.

Utgår herr Kilman från den synpunkten, att man aldrig mer har
att befara missväxt eller prishöjning i följd af missväxt, kan han förutsäga
detta, ja, då är hans förslag i någon män hållbart. Men det kan
val ingen föreställa sig, att icke en missväxt och dermed följande prisstegring
skulle kunna inträffa.

Dessutom vill jag fråga i afseende på förslaget att bestämma arrendeafgifterna
efter priset på vissa produkter: Hvilka persedlar skola
bestämma arrendena ? Och skall man hafva särskilda för hvarje arrendator,
allt efter ortens förhållanden? En arrendator har hufvudsakligen
lagt an på boskapsskötsel; han är då mest beroende af priset på

45 N:0 47.

Onsdagen den 2 Maj, f. m.

kreatur. En annan åter har anlagt, sin hushållning hufvudsakligen på Ang. före produktion

af mjölk, smör och ost. En tredje producerar lin såsom

vx ju hafva hört från Norrland: det är der hufvudanaren. Ångra t ^grunderna för

kanske hålla i sina orter fast vid spanmålsförsäljning såsom sin huf- utarrendering

vudsakliga rörelse. Om man skulle få någon egentlig idé i arrende- «/ honans

afgifternas bestämmande efter jordbruksprodukternas pris, blefve man

alltså nödsakad att taga ofantligt många persedlar med i räkningen. or 3''''

Och när man sedan skall bestämma markegångspnsen på alla
dessa olika persedlar, hvilka strider skola då icke uppstå, och hvilket
besvär vid debiteringen! Och huru länge skall man dröja med betalningen?
Skall den anstå tills tvist om beloppet är afgjord, eller skall
man betala arrendet först, och efteråt, sedan tvist om markegångstaxa!!
är klar, få restitution, i fall ändring vinnes? Visserligen blefve det då
alltid åtskilligt att göra för häradsskrifvare, kronofogdar och kammarrätten;
men hvad allmänheten vunnit derpå, hvad det stora hela vunnit,
det har jag svårt att inse. ... , ,

Detta gör, att jag fortfarande yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Kilman: Först och främst vill jag bestrida, att jag någonsin

fält det yttrandet, att det aldrig skulle kunna blifva missväxt. Något
sådant har jag aldrig sagt, utan jag säde, att man icke hade att vänta
någon synnerlig förhöjning i spanmålspriset i följd af missväxt.

Så vill jag tillägga ett par ord och besvara ett yttrande af herr
Ifvarsson. Herr Ifvarsson talade om, att mitt förslag skulle vålla
staten stora kostnader och ofantligt besvär, om det skulle tillämpas.

Jag vill våga hvad som helst, att det icke skall kosta staten ett enda
öre mer, ty våra uppbördsverk inom fögderierna kunna helt visst utsluta
affären på 24 timmar eller ett par dagar och behöfva icke några
ökade inkomster för det. Det har ju ofta blifvit framhållet här i kammaren,
att man kan pålägga tjenstemännen ökad tjenstgöring, utan att
betala högre lön.

Slutligen vill jag tillägga, att saken icke är ny. I Danmark till—
lämpas ett sådant system beträffande både spanmål och smör och till
och med lefvande kreatur. Således innebär mitt förslag cj alls någon
nyhet.

Herr Persson i Mörarp: Herr talman, mine herrar! Redan
från statsrådsbänken hafva vi hört den mening uttalas, att nu gällande
bestämmelser för markegångsprisens åsättande äro så otillfredsställande,
att man på grund af dem icke kan vänta sig någon trygghet med hänsyn
till markegångssättningen. Till ytterligare bevis härför ber jag att
få anföra några siffror ur den redogörelse i ämnet, som domänstyrelsen
afgaf vid sistlidne riksdag, då frågan äfven var föremål för behandling.

Af dessa siffror framgår, till hvilken grad prisen på samma slags spanmål
kunna variera i olika län. Så befinnes det, att år 1886 — det
år, redogörelsen omfattar — markegångspriset på råg var lägst kr. 1: 45
i ett län och högst kr. 2: 20 i ett annat, på korn lägst kr. 1: 51 i ett
län och högst kr. 1: 86 i ett annat, samt att å hafre lägsta priset utgjorde
85 öre i ett län och högsta icke mindre än kr. 1: 21 i ett

N:0 47. 46

Onsdagen den 2 Maj, f. ro.

Ang. före- annat; allt pr kubikfot räknadt. Att vid sådant förhållande arrendeändringlr
''] a%lfter.nas bestämmande efter spanmålspriset skulle leda till stora orättgvundema
timligen påtagligt. Man kan tänka sig, om t. ex. för två ar utarrendering

rendatorer med hvar sitt hemman af lika god beskaffenhet, belägna i
uf kronans närheten af hvarandra, men i olika län, de respektive arrendeafgifterna
''/TTi ^stämdes efter spanmålspriset, att det då kunde hända, att den ene
01 8'' arrendatorn finge lösa sitt arrende med 50 till 60 procent högre belopp
än den andre. Redan häri ligger ju eu orimlighet. Men missförhållandet
blir ändå större, då man tager i betraktande, huru skiljaktiga
de åsigter äro, som kunna göra sig gällande vid fastställandet
af markegångsprisen, i det att vid ett landsting det är tiondegifvarne,
som diktera besluten härutinnan, och vid ett annat tiondetagare.
Alltså, så länge man icke har mera trygghet än hvad nu är händelsen
beträffande markegångssättningen, kan det icke vara annat än oegentligt
att lägga spanmålsprisen till grund för arrendeafgifterna.

Nu säger herr Kilman, att, om hans förslag antages, möjligheten af
framställningar om ytterligare eftergifter i afseende å arrendebeloppen
vore af klippt. Jag är af alldeles motsatt åsigt. Ty om arrendet sättes
i, spanmål för att lösas efter årspriset, blir, såsom jag nu sökt visa,
följden den, att en arrendator i det ena länet får lösa sin spanmål
med högre belopp än en arrendator i det andra länet; ett missförhållande,
som naturligtvis icke kunde annat än framkalla ytterligare anspråk
på arrendenedsättningar.

Hen- Kilman säger vidare, att han med sitt nu efteråt afgifna, till
statsutskottet inlemnade förslag, utgörande ett slags komplement till
motionen, afsett att få ett mera normalt, ett mera konstant markegångspris,
hvarigenom vidare anspråk på arrendeeftergifter kunde förebyggas,
diet skulle nemligen gå till på det sättet, att länsmännen, hvar och en
för sitt distrikt, månatligen skulle insända uppgifter om gällande
spanmålspris till kronofogdarne, och desse, likasom magistraten i städerna,
i sin tur sedermera aflemna uppgifterna till Konungens befallningshafvande;
hvarefter de sistnämnde hade att fastställa det lösningspris,
som skulle ligga till grund för arrendets utgörande. Jag
tror dock att man bör betacka sig för ett dylikt förfaringssätt och att
framför allt arrendatorerna skola göra det.

Jag anser således, att så många skäl tala för statsutskottets afstyrkande
af herr Kilmans förslag, att jag tror mig vara fullt berättigad
att yrka bifall till den nu föredragna punkten.

Herr Carl Ifvarsson: Då herr Kilman påstått, att jag skulle
hafva påbördat honom ett yttrande, som han aldrig fält, skall jag anhålla
att få upplysa honom om, att så ingalunda varit fallet, jag har
lok® sagt, att herr Kilman yttrat, det missväxt här i landet vore en
omöjlighet, utan jag har sagt, att herr Kilman tyckes utgå från den
förutsättningen, att missväxt icke skulle komma att- inträffa, enär han
eljest omöjligen kunnat komma till det slut som skett.

Efter diet öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
gifvit propositioner enligt de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

47

Onsdagen deri 2 Maj, f. m.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då kammaren
genom utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.