Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

N:o 50.

Af herr J. EliassOll, om ändringar i gällande tulltaxa.

Under Riksdagens förnyade pröfning vågar undertecknad åter draga
frågan om förändringar i nu gällande tulltaxa.

Öfver allt i vårt land, så väl i stad som på landsbygd, samt i tal
och i skrift, förspörjes en allmän klagan öfver dåliga tider. Obestridligt
torde det ock vara, att skäl till sådan klagan förefinnes, och ingen lärer
väl kunna för sig sjelf dölja, att för eu stor del af fäderneslandets inbyggare
den nuvarande ekonomiska ställningen är synnerligen bekymmersam
och beklagansvärd. Gerna kan ingen heller tänka sig, att en förändring
till ett bättre skall inträda, utan att några åtgärder vidtagas; och
det är under sådana förhållanden som jag ansett det vara representantens
pligt att icke tysta sin öfvertygelse om hvad fosterlandets och dess invånares
närvarande och framtida väl och sjelfständighet klöfver.

Det anfördes nyss att den nuvarande ekonomiska ställningen är
för en stor del af landets invånare synnerligen bekymmersam, och den
kan icke heller vara annorlunda. Gerna kan det icke framkalla annat
än missbelåtenhet från deras sida, som se saken sådan den verkligen är.
Xär de svenska arbetsgifvarne och arbetstagarne för deras produktion
sakna skydd inom eget land emot de utländske, och när i följd deraf
den utländske arbetaren får af svenska konsumenter den arbetslön, som
kunnat af landets egna arbetare förtjenas, i fall arbetet fått utföras
af svenska händer, samt när den svenska producenten skall vara skyldig
Bill. till Rilcsd. Prof. 1888. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Käft. 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

att af sin inkomst skatta till stat ock kommun för den produktion som
kan åstadkommas, hvarifrån den utländske för att göra intrång på den
inhemska marknaden, är alldeles befriad, så förefaller det mig att ett
missnöje dermed icke saknar berättigande.

Om nu bekymmer och missbelåtenhet uttalas i allmänhet, och
giltiga anledningar dertill förefinnas, så kan man äfven våga påstå, att
missnöje och skäl dertill icke saknas för de enskilda näringsidkarne och
arbetarne. Några af dessa tillåter jag mig här påpeka.

Landtbrukarne jemra sig öfver prisfall å jordbrukets produkter,
öfver fastigheternas och annan egendoms värdenedsättning samt öfver
skatternas och skuldsättningens tillökande; och vill man närmare betrakta
jordbrukarens ställning, hans arbete och försakelser i allmänhet, så torde
det medgifvas att hans lott icke någonsin varit afundsvärd, men allraminst
nu. Det är ingen tillfredsställande tanke, som uppstår hos eu
jordbrukare, hvilken under större delen af sitt lif kämpat för tillvaron,
som är skuldsatt och ser denna skuld ökad år från år, då han märker
sin egendoms värde, utan sin ringaste förskyllan, nedsatt till hälften
och antagligen snart derunder, hvarigenom han vid borgenärers kraf
blir som man säger på bar backe, med utsigt att på ålderdomen falla
fattigvården till last. Föga uppmuntrande är det då att börja som
jordbrukare; men månne det ej är nödvändigt för fäderneslandet att
några egna sig deråt, och huru skulle det se ut, om inga jordbrukare i
landet funnos.

läkare af bergshandteringen och andra dermed förenade näringar
äro ock underkastade bekymmer. De tvingas af den utländska konkurrensen
antingen att nedlägga sina verk, eller drifva dem med förlust,
eller ock nedsätta arbetslönerna för arbetare och underhafvande. Hvilketdera
som helst är icke hugncsamt för verksegaren, till föga fromma
för dennes arbetare och icke heller till någon nytta för samhället. Det
borde, efter mitt förmenande, af en hvar som motverkar tullskyddet, tänkas
på belägenheten för de redlige och idoge arbetare, hvilka befinna sig
vid ett verk som nedlägges, och besinnas huru sådant upptoges, i fall
dessa verks arbetares ställning vore deras egen.

En del fabrikanter och handtverkare, som äro utan afsättning för
sina tillverkningar, sakna icke heller anledning till bekymmer deröfver
att utländska varor förbrukas så mycket som sker, och hvilket gör det
till en nödvändighet för dem att minska sin rörelse och afskeda sina
arbetare. Deras ställning är icke den lyckligaste. Att en lång tid af

Motioner i Andra Kammaren, N:o SO.

sitt lif hafva med arbete och försakelse egnat sig åt inlärandet af yrkesskicklighet
och, sedan denna uppnåtts, se sina förhoppningar om arbete
och bröd gäckade af utlandets konkurrenter, kan ju anses kårdt. Jag
vågar tillåta mig undra hvad embets- och tjensteman skulle säga om slikt
dem vederfores.

Arbetarne höra äfven till de missnöjde. Deras klagan i allmänhet
är öfver minskade tillfällen till arbetsförtjenst och nedsatta arbetslöner.
De mera tänkande bland landsbygdens arbetare motse dock att det icke
kan blifva annat än sämre och sämre, så länge tullagstiftningen bibehålies
sådan den är. Andra åter, och synnerligen städernas arbetare,
fordra skydd emot intrång af arbetare från landsbygden, bevisande derigenom
sig gilla skyddsprincipen, när det gäller förmenad konkurrens från
egna landsmän, men iakttaga ej bättre konseqvensen än att de anse andra
böra vara utan skydd för sitt arbete gent emot utländska producenter.
De besinna icke hvad erfarenheten visat, att ju mer jordbruks- och andra
landsbygdens näringar blifva tryckta, desto mer ökas befolkningen i städerna,
till föga fromma för förutvarande arbetare. Det gifves ock en
tredje art, och dessa äro de missnöjdaste, eller de alldeles arbetslöse, som
drifva land och rike omkring. Deras antal har på senare tid ökats i
oroväckande grad, och att desse snart skola omfatta socialismens läror
och vinna förstärkning, är ty värr antagligt. Fåfäng gå lärer mycket
ondt, säger ett skriftspråk, som icke torde kunna jäfvas, och att nödens
väg och lastens stig gå hvarandra nära, det har erfarenheten mången
gång visat vara en sanning. Men om nu missnöje bland en stor
del af landets arbetare är rådande, oaktadt prisen å lifsförnödenheter äro
ovanligt låga, så borde det efter min tanke, kunna kallas inkonseqvent
påståendet om att prisbillighet är till sann lycka för arbetaren. För denne
är tillfälle till stadigt och lönande arbete obestridligen en hufvudsak; men
att uppnå detta mål, när landets befolkning tager eu stor del af sina behof,
som här kunna produceras, från utlandet, derigenom lemnande arbetslön
åt utländske arbetare, det torde ingen gerna kunna tänka sig.
Dertill är vårt land för fattigt och alltför skuldbelastadt.

Hvad tankar de tusenden och åter tusenden af vårt lands inbyggare,
som utvandra till fjerran vestern, hafva, hvad nytta för fäderneslandet,
hvad tillfredsställelse för de qvarvarande sådan utvandring medför,
det förtjenar törhända äfven att beaktas. Ingen lärer väl kunna
påstå, att alla, som emigrera, drifvas dertill af äfventyr slusta. Icke heller
kan det antagas, att alla senare tiders utvandrandes utflyttning varit

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

föranledd af synnerligen gynsamma utsigter för framtiden i det främmande
landet. Hvarföre så många lemna sitt fädernesland, är otvifvelaktigt
af missnöje med kär rådande förhållanden. Det kan ju finnas några,
som med gladt mod öfvergifva fosterjorden, icke gifvande skäl derför
ock i kopp om att på andra sidan verldshafvet få en bättre utkomst för
sig ock de sina, men det har ock funnits de, som icke gjort någon hemlighet
af anledningen till deras långväga flyttning, anseende sig af sitt
fädernesland förskjutne ock af omständigheterna tvingade till landsflykt.
Det har från mångas läppar hetat: hvad skall man här taga sig till
annat, när något lönande arbete icke kan fås? Med skäl torde ingen
kunna påstå, att en stor årlig utvandring är till nytta för samhället och
tillfredsställande för fosterlandsvännen. Arbets- och förs var skrafter gå ur
landet och på samma gång icke så ringa penningekapital. Antagas kan
att många af de utvandrande komma i nöd och trångmål, samt få det
sämre än de haft det här, och det moraliska ansvaret derför, hvem kan
drabbas deraf, om icke de styrande? Säga hvad man vill, men icke är
det öfverbefolkning å landsbygden, som gifvit anledning till den ökade
emigrationen. Det må äfven sägas hvad som helst derom, men mig förefaller
det, att på samma gång som statsutgifterna ökas, så bör man ock
vara betänkt på att göra hvad göras kan för att få de skattdragande att
i landet qvarstanna.

Hvad som för mig förefaller oemotsägligt, det är, att i eu stat, i
ett samhälle, ja till och med i familjen, med ganska få undantag, det
helas väl är äfven den enskilde individens; men kan man säga att vid
tullfrågans behandling någon af dess motståndare sökt att angifva något
verkligt och på erfarenheten grundadt motiv i sådan syftning? Man kan
likväl våga hysa den öfvertygelse, att en fråga sådan som denna klöfver
ett betraktande äfven ifrån nämnda synpunkt. Tänkom på huru det skulle
gestalta sig i samhället, derest, i hvad fall som helst, ingen brydde sig
om det allmännas bästa, ingen hade den ringaste tanke på efterkommande,
utan vore i alla afseenden sig sjelf närmast! Hade våra förfäder handlat
på det sättet, skulle antagligen Sverige såsom sjelfständig stat i detta nu
icke funnits till.

Om man uppmärksamt betraktar, huru frågan rörande skyddstullar
för landets näringar blifvit under tidernas lopp uppfattad och behandlad,
och om man känner, att vid bestämmandet af tullfri införsel utaf större
delen af hvad som i Sverige kan produceras det icke var folket och dess
representanter som dertill bidrog, samt om man tillika ser på följderna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

deraf för landet i dess helhet, så kan man ju våga säga, att frihandelns
början och en afvikelse från ett förut följdt system endast är att betrakta
som ett experiment, hvilket. dock blifvit ganska långvarigt. Huru detta
försök utfallit, derom föreligger nu mer än 30-årig erfarenhet. Hvad
denna vittnar om, det torde äfven vara nödigt att beakta. Det är derföre
som jag, för bemötande af de gensägelse!’, hvilka man med temlig
visshet har att emotse, för att minska dessa gensägelse^ kraft och verkan,
för att närmare visa den ekonomiska ställningen inom landet och för att
gifva stöd för mina åsigter, tillåter mig anföra några fakta.

Rikets statsskuld utgjorde:

Enligt betänkande angående Sveriges ekonomiska och finansiella
utveckling under åren 1834—1860, utom gälden till riksbanken för
1808 och 1809 års krigskostnader, hvilken år 1.834 uppgick till
6,600,000 Rdr:

Vid slutet af år 1835
» » » » 1845

» » » » 1855

samt efter andra uppgifter:
Vid slutet af år 1865
» » » » 1875 .

» » » » 1885

Rdr Rmt 3,673,896.

33,618.
» » 1,689,546.

Kr. 74,068,019: 99.
» 140,146,936: 44.
» 247,069,595: 20.

Det visar sig häraf för mina ögon att Sverige under tullskyddets
dagar kunnat betala landets gäld åsamkad under krig, men deremot under
senare tider af fred och lugn, hvarunder alla näringar utvecklats, hopat
skuld på skuld.

Härvid skall det sägas att statsskuldens ökande är föranledd af
jernvägsbyggnaderna, och att det icke ligger någon fara uti att skuldsätta
sig för produktiva ändamål. Sådant kan ju försvaras, om man endast
ser förhållandet ytligt och utan betänkande; men betraktar man saken
något närmare, så torde alla betänkligheter emot en i hög grad tillväxande
skuldsättning för jernvägsbyggnader under nuvarande förhållanden icke
vara häfda. Det förefaller mig obestridligt att jernvägarne i och för sig
icke äro produktive, då det är folkets produktion och export som härvidlag
gäller. Det förefaller mig vidare att jernvägslånen äro till allrastörsta
delen i utlandet upptagne; att årliga räntor och annuiteter skola till utländske
kapitalister utgå, samt att Sveriges invånare således, för att ej
öka skuldsättningen genom att upptaga nya utländska lån till dessa räntor

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

och kapitalafbetalningar, måste producera och till utlandet exportera mera
än under de tider, hvarunder jernvägar och större statsskuld icke funnes.
Men andra fakta bevisa raka motsatsen häraf, och ändå heter det: låt gå.
Enligt kommerskollegii berättelser angående utrikes handel och sjöfart
åren 1836—1885 utgjorde öfver skott et å utförseln

under åren 1836—1845, sammanlagdt Kr. 35,625,415.

* » 1846—1855 » * 25,494,000 61,119,415.

detta under tider då svenskt arbete var af lagarne skyddade emot utlandets
öfver pr oduk tion.

Men deremot har importen öfverstigit exporten, hvadan brist i utförseln
uppstått under de senaste 30 åren. Denna brist utgjorde:

under åren 1856—1865 .....Kr. 51,644,000.

» » .1866 — 1875 .....» 238,746,194.

» » 1876—1885 .....* 662,406,862. 952,797,056.

Med dessa siffror för ögonen, kan jag icke finna annat än att det
är äfventyrligt för landets framtida oberoende att fortsätta på den redan
efter min tanke alltför långt beträdda banan: ökad utländsk skuldsättning och
minskad export. De anförda siffrorna äro dock icke de enda som förtjena
beaktande från fosterländsk synpunkt. Det gifves flere, efter mitt sätt att
se, för den uppmärksamme betraktaren.

Till desse vågar jag räkna kypoteksbankens och hypoteksföreningarnes
utländska obligationsskuld, som år 1861 utgjorde sammanlagdt
74,981,488 kr. 52 öre, men år 1885 uppgått tillsammans till 215,328,437
kr. 47 öre, samt andra i utlandet upptagna lån af enskilda jernvägsbolag,
kommuner och penningeinrättningar, jemte importörers gäld för införskrifna
varor. Desse senare låta sig ej ens tillnärmelsevis till slutsumman beräknas,
men »hvad som är visst» det torde vara, att ju mer man lånar,
dess mer blir man skyldig, och att ju större de i utlandet upptagna lånen
bli, destomera måste det produceras uti och exporteras från landet
till betäckande af ränta och amortering, samt att ingen endast genom att
låna och skuldsätta sig vinner ekonomiskt oberoende, utan tvärtom derigenom
kommer närmare och närmare sin ruin.

Under sådana förhållanden tränger sig antagligen på flere betraktare
än mig den frågan: Är det tänkbart, att Sveriges ekonomiska och
på samma gång politiska sjelfständighet bibehålies derigenom, att skuld -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

sättningen till utlandet och importen derifrån ökas mer och mer i så oroväckande
grad? Ja, det tränger sig på mig eu annan fråga som jag stält
till mig sjelf, eller den: är det konseqvent att offra nära hälften af statens
nuvarande inkomster för försvaret emot möjliga och endast anade
utländska politiska fiender, då det icke, snarast sagt, göres det minsta
för att mota påträngande fiender till svenskt arbete, svensk näringsflit
och svenska folkets ekonomiska bestånd? Det är till och med en tredje
fråga i anledning af den nästföregående som det varit mig svårt att
komma ifrån utan ett nekande svar, och den lyder: kan det från alla
sidor sedt vara moraliskt rättvisare och mera gagnande fäderneslandet,
att alla skatta till staten för bibehållandet af dess politiska sjelfständighet,
men icke till landets framtida ekonomiska oberoende? Det har för
mig varit och är omöjligt att inse annat än att solidarisk ansvarighet
gäller så väl i det ena som andra afseendet. Det förefaller mig att ansvaret
inför efterverlden, om det går fäderneslandet illa, träffar icke allenast
jordbrukaren och industriidkaren, utan ock kapitalisten samt köp-,
embets- och tjenstemännen. Det förefaller mig äfven att följderna drabba
ej endast den enes utan ock den andres afkomlingar.

Om, detta oaktadt, förhållandena inom landet och för den enskilde
icke visade tydliga tecken till en oroande ökning af skuldsättningen, så
skulle fosterlandsvännen, den på framtiden tänkande, kunna låta sig nöja
och icke bry sin hjerna för att motverka låt-gå-systemets bibehållande;
men det gifves siffror äfven för den, som icke sträcker sin synkrets så
långt som till fäderneslandet i dess helhet, och ändå äro efter min uppfattning
tillräckligt beaktansvärda. Statistiken visar:

att den i fastighet å landet intecknade skulden utgjorde, efter
samma beräkningssätt, hvilket på senare tid antagits för utrönande deraf:

vid 1855 års slut..........

» 1885 » » ........

att landskommunernas skulder uppgingo:

vid 1875 års slut, till.........

»1885» » .........

och att landstingens skulder belöpte sig:

vid 1875 års slut, till........

» 1885 » » » . ....

Kr. 147,247,320.
» 898,102,233.

5,292,765.

13,832,557.

1,012,800.

2,753,760.

När mau vid sidan häraf och genom kommersekollegii berättelser
angående utrikes handel och sjöfart åren 1871—1885 erfar att under

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

dessa 15 år exporten af oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror uppgått
till värde utöfver införseln af 1380,389,287 kronor, och det torde
vara obestridligt, att eu stor del fastigheters kapitalvärde derigenom minskats,
samt dertill kommer att det icke hör till sällsyntheterna, om
jordbruksfastigheter nu säljas tvångsvis till 50 procent af bevillningstaxeringssumman,
så kan ingen gerna ega skäl till det påståendet, att
Sveriges jordbruksfastigheter i allmänhet vunnit någon värdeförhöjning,
motsvarande den ökade skuldsättningen, utan i stället nödgas medgifva
att förhållandena äro alldeles motsatta.

Yid behandlingen af tullfrågan såväl vid Riksdagen som i den
offentliga pressen har man ofta fått höra och se såsom skäl emot införandet
af skyddstullar för lifsmedel anföras, att det i Sverige icke kan
produceras så mycken säd som behöfs för dess invånare. Emot sådana
invändningar anser jag mig böra här inlägga en gensaga och tillåter
mig angifva några skäl för mitt tvifvel om ofelbarheten i dessa motståndarnes
motiv samt dervid söka att endast hålla mig till uppgifter, som
kunna kallas officiella.

Uti det betänkande angående Sveriges ekonomiska och finansiella
utveckling under åren 1834—''1860, som den 9 februari 1863 afgafs
af särskildt i nåder förordnade komiterade, säga dessa, sid 23: »Så
vidt statistiska upplysningar kunnat erhållas i fråga om den tid, som
ligger närmare bakom år 1820, finnes väl införsel, men ej utförsel af
spanmål hafva egt rum. Från och med sistnämnde år förekomma både
införsel och utförsel, den senare väl i början till ett ringare belopp, men
med tiden i allt större proportioner, och allt sedan 1830 är det endast
under fem särskilda år, nemligen åren 1837—39 och 1851—52, som
sammanlagda beloppet af införd spanmål, alla slag, öfverstiger i tunntal
hvad från riket blifvit utfördt. Detta ådagalägges af följande femårsvis
grupperade öfversigt, hvari det belopp af mjöl eller gryn, som in- eller
utförts per lispund, blifvit efter det i tulltarifferna bestämda förhållande
till tunntal förvandlad!» Derefter upptaga komiterade en beräkning
öfver införsel och utförsel af spanmål, och som slutar med ett utförselbelopp
under åren 1830—1860 af tillsammans . . 14,040,471 tunnor

och en sammanlagd införsel under samma tid af . 4,078,062 »

hvadan öfverskottet å utförseln uppgick till . . 9,962,409 »

Vidare anföra samma komiterade å sidan 25: »Och torde af allt

detta den säkra slutsats kunna dragas, att jordbruket inom riket numera

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

uppnått den ståndpunkt, att det under vanliga förhållanden eger ständig
tillgång att kunna vid efterfrågan förse den utländska marknaden med
spanmål äfven af de vigtigare och dyrbarare sädesslagen».

Sådant var förhållandet under de tider då tullskydd fans, och
detta gifver anledning att söka utreda, om Sveriges jordbruk blifvit sämre
sedan den tiden.

Enligt uppgifter, hemtade dels ur skattejemkningskomiténs den 20
Oktober 1876 afgifna betänkande och dels utur betänkandet i fråga om
lämpligheten af differentialtullar, som afgifvits den 15 December 1886,
utgjorde den odlade jorden i riket:

år 1860 .............. 4,057,835 tunnland

* 1884 .............. 6,049,121

Under dessa år har således den odlade jorden vunnit en tillökning
i areal af till det närmaste 49 procent. Under samma tid har folkmängden,
som utgjorde 1860: 3,859,728 och 1884: 4,644,448, ökats med endast
20,4 procent. När härtill kommer icke allenast att ganska betydliga jordförbättringar
under senare tider egt rum, och dertill användts både enskild
från fäder afgången förmögenhet och genom hypoteksföreningar och banker
erhållna lån, samt till och med anslag från staten, utan ock annat brukningssätt
införts, bättre redskap och maskiner användts, äfvensom att
kommunikationerna inom landet väsentligen förbättrats, så borde det kunna
antagas att från Sveriges jord kan åstadkommas äfven nu och framgent,
tillräckliga lifsmedel i säd för dess innebyggare.

Men hvad visa kommerskollegii berättelser angående utrikes
handel och sjöfart, sedan tullskydd för jordbrukets produkter infördes
i Tyskland och Frankrike? Jo, att utom europeiskt hvete och rysk
råg här i landet vunnit afsättning, så att importen tillbakasatt svensk
produktion. Yärdet å in- och utförsel af spanmål, alla slag, samt mjöloch
gryn, under åren 1881—1885, utgjorde enligt nämnda berättelser
sammanlagdt:

Införsel..............Kronor 204,094,239.

Utföre!.............. * 144,147,316,

In- och utförsel af dessa slags varor under åren 1886 och 1887 skall
antagligen uppvisa ännu bedröfligare resultat.

Härvid skall det invändas, att om ock spanmålsexporten minskats,
så har i det stället utförseln af öfriga landtbruksprodukter under senare
Jlili. till Riksd. Prof. 1888. 1 Rami. .2 Afd. .2 Band. 9 Höft. 2

Motioner i Ändra Kammaren, N:o SO.

tider ökats så betydligt, att jordbruket derigenom beredts vinst. För att
visa att så icke är förbållandet, anser jag mig böra anföra några från
kommerskollegii berättelser äfven sammandragna siffror.

Under åren 1871 -1885 har af landtbruksprodukter och deraf
uppkomne varor, såsom spanmål, mjöl, gryn, kli, bröd, stärkelse och jäst,
potatis, lin, hampa, lefvande djur alla slag, kött, fläsk, smör, ost, korf,
ägg, ull, hästhår, tagel, oberedda hudar, talg, ister, benmjöl, gödningsämnen,
kreatursfoder samt klöfver och gräsfrö införsel värdet utgjort:

under åren 1871—1875	.....Ivronor	261,232,686
» » 1876—1880 . . .	. . »	336,934,942
» » 1881—1885 . . .	..... »	387,309,230
hvaremot utförseln af samma slags	varor uppgått till värde
under åren 1871—1875, af	..... Kronor	260,175,393
» » 1876—1880, » . .	..... »	281,671,462
» » 1881—1885, » . .	..... »	280,853,958
Brist i utförseln utgör således:
under åren 1871 —1875	..... »	1,057,293
» 1876—1880 . . .	..... »	55,273,480
» 1881—1885 . . .	..... »	106,455,272

Ser man särskildt på det första och sista af dessa år, sfi visa sig
följande förhållanden:

1871 utgjorde import värdet af ifrågavarande produkter
...............Kronor 31,447,895

och exportvärdet ........... » 51,683,891

således ett värde-öfverskott å exporten af . . . » 20,235,996

1885 var förhållandet motsatt. Införsel värdet utgjorde
då.............. - 81,910,221

och utförsel värde t........... 61,378,546

hvadan uppstod eu brist i utförselvärdet af . » 20,531,675.

Så visar sig import och export af landtbruksprodukter särskildt,
och ändock är icke i dessa summor värdet af de från utlandet införda
samt för landtbruket begagnade redskap och maskiner inräknadt.

Från en del af de frihandelsvänlige har på senare tid låtit sig
höras ett medgifvande om tullskydd för andra landtbrukets produkter,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

men icke för råg. Ett genmäle deremot kan ju icke icke skada, enär
frågan i detta afseende torde behöfva ses från mer än en sida.

Om det nn skulle antagas att tullskydd bestämmes för hvete och
korn, såväl malet som omalet, och om man vidare antager att råg och
rågmjöl få införas tullfritt, så torde man, efter min tanke, äfven böra taga
följderna deraf i betraktande. Det har förut visat sig svårt för tullstatens
tjensteman att utan kemisk undersökning skilja hvete och rågmjöl. Denna
svårighet föranledde i början af detta årtionde upphäfvandet af bestämmelsen
om tullafgift för mjöl af hvete, efter endast ett års tillämpning.
Det kan då icke gerna anses tjenligt att medan det förra är i friskt
minne än en gång experimentera på samma sätt.

Såsom skäl för motverkandet af tullskydd å lifsmedel har det ofta
anförts, att tull å dessa blir en skatt, lika för alla konsumenter, och att
skatterna rättvisligen böra träffa de skattdragande i förhållande till dessas
skatte förmåga. Om likväl det nu gällande tull- och beskattningssystemet
är bygd! på sådan grund, derom må det tillåtas mig vara tviflare. Det
gifves efter mitt sätt att se flere anledningar till misstro, och af hvilka
jag vill påpeka några få.

Betraktar man införsel värdet och tnllafgiften å kaffe 1885, så
utgjorde det förra 14,526,293 kronor och den senare 4,017,892 kronor.
Tullafgiften öf verstiger således i medeltal 28 procent af införsel värdet;
men den utgår lika för både bättre och sämre vara. När det då kan antagas
att den fattige och den torftige i allmänhet förbrukar den sistnämnda, så
följer derutaf att skattens förhållande till skatteförmågan icke i detta fall
eger tillämpning. Om kaffetullen nedsattes, skulle ju denna orättvisa
förminskas.

Det är dock flere införselartiklar, hvarmed det förhåller sig på
samma sätt. Granskar man kommerskollegii berättelser om import
och tullafgifter, så visas att de senare utgjorde 1885, beräknadt å införselvärdet
:

För	Kakao . .......	......16,7 procent
»	Peppar ..........	......46,i
»	Saffran .........	...... 9,4 »
»	Apelsiner.........	......2 5
»	Yindrufvor ........	......5,9 »
	Väfnader: Helsiden: felb och plys .	......4,7 »
	andra slag	3,1 »

Motioner i Andra Kammaren, Ko 50.

För Väft)åder:

Halfsiden: felb och plys.......10,7 procent

andra slag.......7,8 »

Bomulls-varor, andra slag än felb och plys,

glesa väfnader och segelduk:
tryckta eller pressade .
Yllevaror: andra slag än filtar, mattor och
pressduk

Band: silkessammets och siden
» Halfsiden ....

» andra slag ....

Strumpor: af hel- och halfsiden
andra slag .

Spetsar, uddar och blonder: silkes och linne

andra slag .

12,2

I4,i

5,9

5,6

10,0

2,8

11.8

Tillser man åter i hvad förhållande skatterna för konsumtion af
utländskt vin och spirituösa samt i Sverige produceradt bränvin står,
gent emot införsel- och produktionsvärden, så visar sig, att den sammanlagda
skatten till stat och kommun för komsumtion af svenskt bränvin
utgör mer än 250 procent af tillverkningsvärdet, då deremot tullafgiften
för så kalladt franskt draf bränvin under 1885 uppgick till endast 26,5
procent och å utländskt hit importeradt vin till blott 12,6 procent af
införselvärdet.

Med anförandet af dessa siffror är egentligen afsedt, dels alt fästa
uppmärksamhet på orättvisan för den mindre bemedlade att erlägga i
proportion större konsumtionsskatt till staten för sina förnödenhetsvaror
än den rike och förmögne, dels ock att tillbakavisa påståendet om att vår
nu gällande tulltaxa är så utmärkt väl afpassad efter förhållandena att
den icke tål några rubbningar.

Sockertullen torde förtjena eu särskild anmärkning, och derom vore
mycket att säga. Hvad jag till en början vill anföra i detta afseende,
det är, att socker blifvit en nödvändighetsvara för landets befolkning,
såväl fattig som rik, att tullen derå är för hög, då densamma för hit
1885 infördt socker utgjorde för raffineradt 89,2 procent, för oraffineradt
till färgen icke mörkare än H:o 18, 122,2 procent och för oraffineradt till
färgen mörkare 74,6 procent af införselvärdet, samt att en nedsättning af
denna skatt icke skulle komma att medföra ovilja hvarken för de fattige
eller rike konsumenterne.

Motioner i Andra Kammaren, Ko 50.

Efter hvad mig synes är det äfven andra omständigheter som förtjena
att tagas i betraktande vid fråga om sockertullen. Den är, efter
min tanke, icke endast en finanstull utan ock eu skyddstull. Enhvar
som opartiskt vill sätta sig in i förhållandena torde, om ock tyst, erkänna
det. Icke så ringa qvantiteter socker produceras inom landet, för kvilket
skatten till staten endast utgör två femtedelar emot sockertullen.
Att statsverket, efter nu gällande tullsystems grundsatser, derigenom gör
eu förlust till förmån för hvithetsodlingen, är ju alldeles gifvet. 1882
uppgafs denna i medeltal årligen under åren 1873 —1881 till 109,000
kronor och särskild! under år 1881 till 159,089 kronor 82 öre. Sedan
dess har hvithetssockertillverkningen ökats, och på samma gång äfven
statskassans förluster efter nu gällande regel; men att skyddstull är till
finnandes för den ena landsdelens jordbruksproduktion och icke för den
andras, det kan icke gerna kallas likställighet, och man saknar ej heller
anledning att fråga sig hvarföre så är, samt om det bör så vara. I fall
då sockertullen nedsättes, och på samma gång kvitbetssockertillverkningsafgiften,
så att lika tullskydd bereddes kvitbetsodlingen som andra landsdelars
jordbruksproduktion, så skulle rättvisa provinserna emellan åstadkommas.

Länge bär man som skäl, så väl emot införandet af skyddstullar
för de näringar, indika deraf äro i saknad, som ock för beviljandet af
anslag för både nödiga och inbillade behof, fått höra anföras statskassans
blomstrande tillstånd. Sedan likväl tecken nu börjat visa sig, att statsinkomsterna
af tull, bränvin och jernvägar, jemte arrendemedel och bevillning,
minskats, och troligen komma att göra det mer och mer, torde
detta skäl höra till en redan förgången tids.

Huru olika tullfrågan blifvit uppfattad, är märkligt för betraktaren,
å rkcsidkare och fabrikanter, som haft ständigt skydd för sina produktioner,
och hvarigenom dessa mer och mer utvecklats, do hafva under tidernas
lopp vunnit tillökning deri och finna sig särdeles belåtna, samt bekymra
sig icke om öfriga näringars undergång. Andra åter, för livilka
efter erfarenhetens vittnesbörd det närvarande tullskyddet är otillräckligt,
de ropa högljudt på eu utsträckning deraf för egna tillverkningar, men
kämpa emot, när det gäller för dem som äro alldeles värnlösa. Det helas
väl får icke vara med i mångas patriotiska räkning. Ännu märkligare
förefaller det mig, att man i så mångt och mycket vill söka att efterhärma
de europeiska stormakterna, synnerligen i fråga om försvar, men

Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

icke vill följa deras exempel, när det gäller att värna näringarne och
deras kikare i allmänhet, samt dessutom icke erkänna att den ene så väl
som den andre producenten har icke endast rättigheter utan äfven skyldigheter.
Detta ser efter min uppfattning verkligen illa ut.

Då ganska många af de europeiska länderna och Amerikas förenta
stater omgärdat sina näringar med ganska höga skyddstullar; — då det
måste erkännas att Sverige är ett fattigt land och att det skall bli ännu
fattigare, om dess hufvudnäringars undergång än längre befrämjas; — då
dess skuldsättning och statsutgifter betydligen år från år ökats, men det
deremot visat sig att statens inkomster minskas i oroväckande grad, samt
då landets import öfverstigit exporten under åren 1881—1885 med sammanlagdt
öfver 369 millioner kronor, så, och då dertill kommer, att svenska
folket i arf efter sina fäder fått frihet och sjelfständighet, icke endast
i politiskt utan äfven i ekonomiskt afseende, samt deraf efter mitt förmenande
följer en moralisk pligt att lemna detsamma i arf åt efterkommande,
må det icke anses obefogad!, förkastadt eller förmätet att yrka
skydd för allt svenskt arbete, alla lofliga svenska näringar, emot utländsk
konkurrens.

Med anledning af det nu anförda, och åberopande i öfrig! hvad
som af mig uttalats i min till sistlidne års första Riksdag afgifna motion
i samma fråga, vågar jag föreslå:

a) att Riksdagen för sin del beslutar de förändringar
i nu gällande tulltaxa, som af 1887 års första
Riksdags bevillningsutskott, i dess utlåtande Nio
1, tillstyrktes, med undantag i fråga om majs och
ost, å hvilka artiklar, vid samma års senare riksdag,
tullsatser infördes;

b) att, för den händelse tull åsättes flere eller
färre af de i omförmälda utskotts utlåtande under
N:o 1 —10, 12, samt 14 och 15 upptagna varor, Riksdagen
jemväl måtte fatta beslut om att dessa tullar
såsom tilläggsafgifter skola äfven så fort som möjligt
innevarande år utgöras;

c) att Riksdagen derjemte beslutar nedsättning
af tullen å socker, i den mån statsverkets tillstånd
sådant medgifver; samt

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 50.

d) att Riksdagen, dessutom beslutar de öfriga förändringar
i tulltaxan, som erfordras till vinnande af
skydd för allt svenskt arbete emot utländsk konkurrens,
och är förenligt med nu gällande traktater,
eller eljest, vid jemförelse med de nu utgående tullar
å olika alster, kunna finnas nödiga att förändra, i
hvilket afseende bevillningsutskottet torde framställa
förslag.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.
Stockholm den 26 januari 1888.

Jan Eliasson

från Upsalit län.