Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.

eller uttagas, förrän tjenstehjonet uppnått trettio år
eller ock inträdt i äktenskap.

Försummar husbonde att detta fullgöra böte 10
kronor, och kan försummelsen åtalas af allmän åklagare.

Om remiss till lagutskottet anhålles, och skulle
utskottet finna ansvarsbestämmelserna olämpliga, anhålles
vördsammast, att utskottet ville göra de föränringar
deri, som anses ändamålsenliga.

Stockholm den 24 Januari 1888.

Nils Åkesson

från Malmöhus län.

N:o 37.

Herr M. Kilman, om ändring i grunderna för utarrendering af
kronans domäner.

Det torde vara utom tvifvel satt, att den värderingsnämnd, som
vid utarrendering af kronoegendom skall bestämma den kontanta arrendeafgiften,
har en uppgift, som är icke blott svår titan rent af omöjlig
att, såsom sig bör, fylla. Fn dylik nämnd kan nemligen omöjligt
förutse, huru prisen å landtmannaprodukter komma att ställa sig’ under
loppet af de tjugu år värderingen afser; och likvisst har denna
nämnd skyldighet att bestämma en kontant — sålunda oföränderlig —
arrendeafgift, som skall motsvara det värde egendomen får under de
Bill. till JRiksd. Prof. 1888. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. 2

10 Motioner i Andra Kamm,aren, N:o 37.

tjugu åren, h vilket värde naturligtvis beror af priset på landtmannaprodukterna.
Derför synes mig arrendeafgifternas bestämmande i spanmål
vara enda möjliga sättet för värderingsnämnden att kunna verkställa
en praktiskt rigtig och rättvis värdering. Genom ett dylikt tillvägagående
vid arrendeafgifts bestämmande sker rättvisa så väl åt staten
som åt arrendatorn. Stiga spanmålsprisen under arrendeperioden,
så stiga äfven arrendeafgifterna, och staten åtnjuter, såsom rigtigt är,
en högre inkomst af sin egendom. Falla åter prisen, så minskas
äfven arrendeafgifterna och arrendatorn vederfares rättvisa, i det lian
slipper att Uttala högre arrende, än hvad hans inkomst af egendomen
befogar. På samma gång sålunda rättvisa uppnås genom arrendeafgifternas
bestämmande i spanmål, undvikes äfven genom detta förfaringssätt
det utsugningssystem, hvaråt ofta utarmade kronoarrendatorer,
manade af sjelfuppehållelsedriften, prisgifva kronoegendomarne, för att
i det längsta uppskjuta sin egen och sin familjs ekonomiska undergång.

Sedan optionsrätten numera blifvit införd, synes det vara af ännu
mera vigt, att värderingen sker fullt rättvist; ty förut hafva auktionerna
reglerat arrendebeloppen. Vid dessa värderingar anser jag, såsom sagdt,
arrendeafgifternas bestämmande i spanmål vara det enda rigtiga. Hvar
och en någorlunda kunnig jordbrukare kan nemligen med temlig noggranhet
beräkna, huru många tunnor spanmål, som i medeltal kunna
skördas på en viss areal, och huru stor andel af denna spanmål, som
kan undvaras för betäckande af arrendeafgiften. Deremot kan ingen
menniska förutse, huru stort penningbelopp denna spanmålsqvantitet
kan komma att representera under den betydande tidrymden af tjugu
år. Yerkställes icke värderingen med full rättvisa — hvartill, bland
annat, erfordras, att arrendeafgiften stiger och faller i samma mån som
spanmålspriset — så blir optionsrätten en missledande frestelse för
kronoarrendatorn. För honom hägrar nemligen hoppet, att han och
hans arfvingar allt framgent skola få behålla egendomen, emot det att
en rättvis värdering å densamma hvart tjugonde år eger rum, och är
det då icke så underligt, att han. på förbättringar å egendomen nedlägger
allt hvad han eger och mången gång ännu mera.

Förutsatt dock, att arrendet verkligen sättes i spanmål, är det
äfvenledes nödvändigt, att inlösen af hvarje års arrendespanmål göres
beroende af det pris arrendatorn för samma års skörd kan erhålla.
Får arrendatorn högre betalt, så har han råd att betala ett högre arrende,
hvaremot, om han får mindre betalt, arrendeafgiften äfven bör
genast minskas i samma proportion, emedan vanligen arrendatorns enda
tillgång är försäljningspriset för årets gröda. Visserligen ansåg man

Motioner i Andra Kammaren, N:o 37. 11

fordom en våda ligga deri att låta arrendeafgiften bero af det högre
eller lägre pris, spanmålen för året betingade. Då import af spanmål
icke förekom, var nemligen landet hänvisadt till sin egen produktion
och fluktuerade, vid sådant förhållande sp anm ålsprisen i öfverraskande,
grad, beroende på god eller dålig skörd inom landet. Helt följdrigtigt
inträffade också då, att spanmålsprisen voro högst under missväxtår.
Hade då arrendeafgiften gjorts beroende uteslutande af årets spanmålspris,
så skulle det onaturliga förhållande inträdt, att arrendeafgiften under
missväxtår blifvit högst. För att förekomma detta, bestämdes, att
arrendespaumålen skulle lösas efter femårigt eller tioårigt medelmarkegångspris.
Numera har dock importen så fullständigt reglerat förhållandet,
att mycket tvifvelaktigt torde vara, huru vida en bättre eller
sämre skörd inom landet har någon inverkan på spanmålspriset härstädes;
hvadan intet skäl torde numera förefinnas mot att låta arrendator!
lösa spanmålen efter samma pris han sjelf erhåller för den. Om ock
fluktuationen i spanmålsprisen fordom betingade den försigtigheten,
att spanmålen löstes efter medelmarkegångspriset för ett visst antal år,
så hade man likväl den tiden klokheten att låta arrendeafgiften bero
af spanmålsprisen. Nu deremot — oaktadt det ej står i mensklig
förmåga att förutse hvad spanmålen gäller om några få år och ännu
mindre om tjugu år, samt oaktadt ingen ens kan förutse den förändring
i penningens värde, som inom denna långa tid kan inträffa —
nu föreskrifver författningen, att arrendeafgiften fixeras i kontant —
oföränderligt — belopp.

Icke minst från statens sida synes arrendenas sättande i spanmål,
att lösas efter årspriset, vara önskvärdt, ty, då arrendena bestämmas
i kontant belopp, måste staten under dålig tid utsättas för gifna
förluster, utan att staten i goda tider har den motsvarande förmånen
att af den goda tiden draga den vinst, som kan betäcka den dåliga tidens
förlust. Sjunka spanmålsprisen, så undergräfves arrendatorernes
ekonomiska ställning, i följd hvaraf de tvingas att utsuga jorden, för
att i det längsta fördröja sin och sin familjs ekonomiska undergång;
och slutet blir i de flesta fall, att staten hos afgående arrendatorer får
dessa sorgliga fordringar på papperet, hvilka aldrig kunna uttagas, men
som förlama den utarmade arrendator^ förmåga att under sitt återstående
lif komma i en oberoende ställning. Stiga åter spanmålsprisen
under arrendeperioden, så har ju staten en direkt förlust deraf,
att arrendet icke stiger i samma mån, som prisen.

På grund af hvad jag nu anfört och under åberopande deraf, att
kongl. domänstyrelsen, kännande situationens mägtiga kraf, redan för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.

ett år tillbaka framkommit med förslag i samma syfte, får jag härmed
vördsamligen föreslå:

att Riksdagen måtte besluta, att vid blifvande utarrenderingar
af statens jordegendomar, från och med
innevarande år, arrendeafgifterna skola bestämmas i
spanmål, att lösas efter löpande årets markegångspris.

Att detta mitt förslag icke är beroende af endast
min uppfattning af förhållanderna, torde framgå deraf,
att de fleste af landets kronoarrendatorer i underdånig
petition hos Kongl. Maj:t anhållit om nådig proposition
i samma syfte. Vidare torde jag äfven få åberopa,
att staten synes hafva intresse vid, att just nu
arrendeafgifterna bestämmas i spanmål och icke i pengar.
I följd af medgifna uppsägningsrätten, skola nemligen
nu en mängd kronoegendomar utarrenderas,
hvartill kommer, att spanmålsprisen äro så låga, att
väl sämre knappt kunnat tänkas. Bestämmas arrendeafgifterna
i vissa kontanta belopp, så måste dessa belopp
grunda sig på egendomarnes värde för närvarande,
och sålunda måste arrendeafgifterna, bestämda
i penningar, i närvarande dåliga tid blifva mycket
låga. Häraf följer, att staten icke får ringaste fördel
af spanmålsprisens möjliga stigande under arrendeperioden.
Bestämmas deremot arrendeafgifterna i
spanmål, så måste staten, såsom vederbör, hafva betydande
vinst deraf, att spanmålsprisen stiga genom
tullskydd och möjligen förbättrade konjunkturer. Till
en dylik reflektion synes man vara väl berättigad, då
man tager i beaktande, att arrendeperioden utgör den
långa tidrymden af — tjugu år.

Om remiss af denna motion till vederbörligt utskott får jag vördsamt
anhålla.

Stockholm den 25 januari 1888.

Max Kilman.