RIKSDAGENS PROTOKOLL

1886. Första Kammaren. N:o 20.

Lördagen den 20 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.

Justerades protokollet för den 13 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Konstitntions-Utskottets utlåtanden:

N:o 1, i anledning af motion om ändring af § 14 Riksdagsordningen;
och

N:o 2, i anledning af väckt motion om ändring af § 60 Riksdagsordningen
;

Stats-Utskottets utlåtande N:o 11, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel; samt

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 44, i anledning af väckt motion om rättighet för kyrkostämma
att granska debiterings- och uppbördslängderna för uppbörd
af presterskapets löneinkomster; och

N:o 45, i anledning af Kamrarnes återremiss af det i Utskottets
utlåtande N:o 16 afgifna förslag till lag angående ändrad lydelse af
4 § i förordningen om nya vexellagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 7 Maj 1880.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 21, till Konungen, angående beviljade statsbidrag till
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 20. 1

2

Lördagen den 20 Mars, e. m.

vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående
vilkoren för sådana statsbidrags erhållande.

Föredrogos Stats-TJtskottets den 17 innevarande Mars bordlagda
memorial:

N:o 31, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor.

Bifölls.

N:o 32, med anledning af Kamrames skiljaktiga beslut vid behandlingen
af vissa till regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel hörande frågor.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Pettersson från
denna dag till den 25 nästinstundande April.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

In hdem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 23 Mars, e. m.

3 N:o 20.

Tisdagen den 23 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr Statsrådet Loven aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda nådiga
propositioner till Riksdagen:

l:o) angående ett årligt anslag för Hans Kongl. Höghet Hertigen
af Gotland;

2:o) angående bestämmelser om vård och förvaltning af Stockholms
stads allmänna begrafningsplatser;

3:o) angående anordnande invid Lunds hospital af en asyl för
sinnessjuka;

4:o) angående pensionsrätt för innehafvare af en professur, afsedd
att vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet genom särskilda gåfvomedel
upprättas; samt

5:o) angående efterskänkande af Kronans rätt till danaarf efter
torparen Johan Peter Nyberg från Auråkra.

Herr Grefven och Talmannen mottog dessa propositioner med
förklarande att de skulle af Kammaren i grundlagsenlig ordning behandlas.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Upplästes följande till Kammaren ankomna handlingar:

Protokoll, hållet inför Statsrådet och Chefen för Kongl.

Justitiedepartementet den 20 Mars 1886.

Medicine doktorn m. m. Charles Dickson hade denna dag afiemnat
fullmakt, utvisande att han vid riksdagsmannaval, som af stadsfullmäktige
i Göteborg den 18 innevarande månad förrättats, blifvit
utsedd att för en tid af nio år från sistnämnda dag vara ledamot af
Riksdagens Första Kammare; och sedan berörda fullmakt funnits vara
i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande

N:0 20. i Tisdagen den 23 Mars, e. m.

fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret, utan att desse mot
fullmakten framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver
hvad sålunda förekommit skulle meddelas Första Kammaren.

In fidem

G. R. Lilienberg.

Utdrag af protokollet, hållet hos Riksdagens Andra Kammare
den 20 Mars 1886.

S. D. Riksdagsmannen för Göteborgs stad Med. Doktorn, Kommendören
af Kongl. Maj:ts Nordstjerneordens Första klass m. m.
Charles Dickson anhöll, under förmälan att han den 18 i denna månad
blifvit af Stadsfullmäktige i nämnda stad utsedd till ledamot i
Första Kammaren och vore sinnad att mottaga detta uppdrag, om befrielse
från sin befattning såsom ledamot af Andra Kammaren; Och
beslöt Kammaren, med godkännande af det till stöd för afsägelse^
anförda hindret, bifalla omförmälda anhållan, samt att om den härigenom
inom Kammaren uppkomna ledigheten, jemlikt 28 § Riksdagsordningen,
hos Konungen göra anmälan.

Som ofvan.

Ur protokollet
A. E. J. Johansson.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 22, till Konungen med förslag till ändrad lydelse af
8 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 Mars 1862.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvud titel;

N:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättning
under år 1887 af arbetena på nya kasernetablissement för
Svea lifgardet och Andra lifgardet m. m.;

N:o 34, i anledning af väckt motion om förändring i tiden för
arrendeafgifternas erläggande för kronans utarrenderade egendomar;

N:o 35, i anledning af väckta förslag om försäljning af åtskilliga
kronans egendomar;

N:o 36, i anledning af väckt motion om upphörande af den rusthållare
vid Kongl. Andra Lifgrenadierregementet åliggande skyldighet
att bekosta exercisammunition;

Tiadagen den 23 Mars, e. m.

8 N:0 20.

N:o 37, i anledning af väckt motion om afskrifning af en del af
kyrkotionden i provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän
samt beviljande af ett extra anslag för sådant ändamål af 20,000 kronor
att utgå under år 1887; och

N:o 38, i anledning af väckt motion om nedsättning i den afgäld,
som påförts till kungsgårdar i Skåne hofveriskyldiga hemman;

Bevillnings-TJtskottets memori al:

N:o 8, i anledning af återremiss af Utskottets betänkande N:o 4
angående vilkoren för tillverkning af bränvin; och

N:o 9, i anledning af återremiss af rista punkten i Utskottets
betänkande N:o 7 angående allmänna bevillningen; äfvensom

Banko-Utskottets utlåtande N:o 8, i anledning af återförvisning af
rista punkten af Utskottets memorial N:o 4 i fråga om användandet
af Riksbankens vinst för år 1885.

Föredrogos och bordlädes de vid detta sammanträde till Kammaren
öfverlemnade Kongl. propositionerna.

*

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran LagUtskottets
den 17 innevarande Mars bordlagda utlåtande N:o 43 äfvensom
följande, den 20 i samma månad bordlagda ärenden, nemligen:
Konstitutions-Utskottets utlåtanden Nås 1 och 2, Stats-Utskottets utlåtande
N:o 11 samt Lag-Utskottets utlåtanden Nås 44 och 45;

hvarefter, på framställning af Herr Grefven och Talmannen, beslöts,
att dessa ärenden skulle sättas sist å föredragningslistan till
nästa sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

*

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N o 20 6

Onsdagen den 24 Mars.

Onsdagen den 24 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets utlåtande och
memorial:

N:o 3, i anledning af motion om ändring af § 33 Riksdagsordningen;
samt

N:o 4, angående ändring af § 54 Regeringsformen.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts under
gårdagen bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående
ett årligt anslag för Hans Kongl. Höghet Hertigen af Gotland.

Föredrogs och hänvisades till Lag-Utskottet Kongl. Maj:ts sistlidne
dag bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående bestämmelser
om vård och förvaltning af Stockholms stads allmänna
begrafningsplatser.

Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts under
gårdagen bordlagda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anordnande invid Lunds hospital af en asyl för
sinnessjuke;

2:o) angående pensionsrätt för innehafvare af en professur, afsedd
att vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet genom särskilda gåfvomedel
upprättas; samt

Onsdagen den 24 Mars.

T N o 20.

3:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
torparen Johan Petter Nyberg från Auråkra.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden N:ris 11 samt
33—38.

Efter föredragning af Bevillnings-Utskottets sistlidne dag bordlagda
memorial N:o 8, i anledning af återremiss af Utskottets betänkande
N:o 4 angående vilkoren för tillverkning af bränvin, lades
memorialet till handlingarna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Bevillnings-Utskottets under gårdagen bordlagda memorial N:o 9 och
Banko-Utskottets samma dag bordlagda utlåtande N:o 8.

Föredrogs å nyo och godkändes Lag-Utskottets den 17 och 23 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 43, i anledning af väckt motion
angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol
eller myndighet mot inländsk man ställa borgen för kostnad och
skada.

Föredrogos å nyo och godkändes Konstitutions-Utskottets den 20
och 23 innevarande Mars bordlagda utlåtanden:

N:o 1, i anledning af motion om ändring af § 14 Riksdagsordningen
; och

N:o 2, i anledning af väckt motion om ändring i § 60 Riksdagsordningen.

Upplästes ett från Kongl. Justitiedepartementet ankommet protokoll
af följande lydelse:

Protokoll, hållet inför Statsrådet och Chefen för Kongl.
Justitiedepartementet den 23 Mars 1886.
Direktören m. m. Gustaf Elis Fischer hade denna dag aflemnat
fullmakt, utvisande att han vid riksdagsmannaval, som af Stadsfull -

5T:C 20. 8

Onsdagen den 24 Mars.

mäktige i Stockholm den 22 innevarande månad förrättats, blifvit utsedd
att för en tid af nio år från sistnämnda dag vara ledamot af
Riksdagens Första Kammare; och sedan berörda fullmakt funnits vara
i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande
fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret, utan att desse mot
fullmakten framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver
hvad sålunda förekommit skulle meddelas Första Kammaren, hvarjemte
fullmakten skulle till Kammaren öfverlemnas för att hållas Direktören
Fischer tillhanda.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 20 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 11, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel.

Herr Ro os, Wilhelm: Den löneförhöjning, som nu begäres,
motiveras icke, såsom vanligen eljest är fallet, af ökade lefnadskostnader,
ehuru naturligtvis dessa drabba postpersonalen, likasom andra
tjensteman, utan den påkallas framför allt af den utomordentliga tillväxt
i posttrafiken och den stora utvidgning af postförbindelserna,
som under de senare åren egt rum och för hvilka redogöres i den
skrifvelse, ^hvilken finnes bifogad den Kongl. propositionen. Jäfvats
har icke påståendet, att posttjenstemännen äro mer ansträngde än andra
tjensteman. Icke heller har det bestridts, att i allmänhet posttjenstemännens
arbete betalas sämre än arbetet i andra statens med
Postverket jemförliga verk, oaktadt det är ett arbete, som omfattar
icke blott söckendagar, utan äfven sön- och helgdagar och ofta måste
fortgå^ jemväl en stor del af natten. Emellertid har Stats-Utskottet
med åberopande af de ogynsamma tiderna och den tryckta ekonomiska
ställningen i landet, ansett att det begärda bidraget borde nedsättas
med ungefär en tredjedel. Jag inser till fullo det ändamålslösa
i att söka åstadkomma en ändring i det förslag, som blifvit af
Stats-Utskottets samtlige ledamöter biträdt. Måhända skulle till och
med följden deraf blifva en helt annan än den man afsett. Men då
jag sålunda afstar från hvarje yrkande på en annan utgång än den
Utskottet förordat, gör jag det under antagande att, om i dag de mest
i ögonen fallande olägenheterna af nuvarande löningssätt varda afhulpna,
denna omständighet icke, då, under förändrade förhållanden,
frågan åter upptages, skall åberopas såsom ett hinder för den fullständigare
omreglering af postpersonalens löningsvilkor, som af oafvishgt
behof påkallas.

In fidem

G. JR. Lilienberg.

Löneförbättring
åt en del
jfosttjenstc -

män.

1 punkten.
Mom. a).

9 N:0 20.

Onsdagen den 24 Mars.

Friherre von Essen, Fredrik: Då den föregående talaren icke
gjort något yrkande i afseende å Stats-Utskottets förslag, har jag i
anledning af hans yttrande ingenting annat att säga, än att jag hos
Herr Grefven och Talmannen anhåller om proposition på bifall till
Utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll Kammaren hvad Utskottet
i afseende på förevarande moment hemstält.

Mom. b)—e).

Biföllos.

2 punkten.

Bifölls.

3 punkten.

Friherre Klinckovvström: Det är egentligen endast mot en
obetydlig del af den stora tullaflöningsfrågan, som jag vill göra en
anmärkning. För tullförvaltaren i Skellefteå har nemligen här begärts
en tillökning i hans samtliga löneförmåner till belopp af 1,000
kronor, ålderstillägget deri inberäknadt. De skäl, som blifvit anförda
för denna lönetillökning åt nämnde tjensteman, återfinnas i Kongl. Maj:ts
nådiga proposition rörande sjunde bufvudtiteln i statsrådsprotokollet
sid. 17 och skulle lämpligen kunna resumeras till tre olika delar.

Det första skälet skulle vara det, att tulluppbörden vid denna
tullkammare vore så betydlig, att löneförhöjningen på denna grund
vore billig. Generaltullstyrelsen har dervid gjort en jemförelse med
tulluppbörden vid olika tullkammare i landet, hvilkas chefer hafva en
lönetillökning motsvarande den, som här begäres för tullförvaltaren i
Skellefteå. Dermed är dock det egna förhållande, att, om de fasta
löneförmånerna skulle grundas på tulluppbörden, den fasta aflöningen
naturligtvis sattes på en rörlig skala, ty det är ju bekant, att det
ena årets tulluppbörd icke liknar det andra vid de olika tullkamrarne.
Och hvad som ännu mera måste frappera, är, att för alla de här
uppräknade olika tullkammare, för hvilkas chefer samma aflöning
finnes bestämd som den, hvilken här begäres för tullförvaltaren
Skellefteå, tulluppbörden är så högst olika, att det finnes tullkammare,
der den uppgår till nära fyra gånger så mycket som den uppbörd,
hvilken i medeltal egt rum vid tullkamrarne i Skellefteå —
jag vill här blott nämna tullkamrarne i Vesterås, Hudiksvall och
Linköping. Vid andra åter är uppbörden betydligt mindre än den i
Skellefteå. Således är det alldeles gifvet att detta skäl för den begärda
lönetillökningen åt nu ifrågavarande tullförvaltare alldeles icke
är ett giltigt skäl.

Löneförbättring
åt en del
posttjenstemän.

(Forts.)

Anslag till
tullverket.

N:o 20.

Anslag till
tullverket.
(Forts)

10 Onsdagen den 21 Mars.

Det andra skälet åter skulle vara att det öfvervakande af den
s. k. Norrbottenslagen, som eger rum inom detta distrikt, skulle
medföra så mycket arbete för tullförvaltaren, att detta vore en anledning
till den begärda löneförhöjningen. Men, mine herrar, utom
det att jag tror, att den tullbevakning, som inom detta tullkammardistrikt
egt rum för att tillse att nämnde lag iakttages, sällan eller
aldrig lemnat resultat, som visat att lagen blifvit trädd för nära,
måste man besinna att tullförvaltaren har särskild godtgörelse, om
han lyckas lägga beslag på trävirke, som är af dimensioner, stridande
mot denna lags föreskrifter. Han har nemligen s. k. beslagsandel
och är således, om han lyckas göra ett beslag, fullt ersatt för
det arbete och den möda, han dervid kan hafva lagt i dagen.

Det tredje skälet slutligen, som, enligt Generaltullstyrelsens förslag,
i statsrådsprotokollet upptages till stöd för den ifrågasatta lönetillökningen,
skulle vara det, att lefnadskostnaderna i Skellefteå vore
jemförelsevis höga. Ja, det är mycket svårt att veta, huru dermed
förhåller sig, då man icke sjelf är bosatt på denna ort, men jag har
haft tillfälle att i detta afseende förfråga mig hos en person, som är
bosatt i orten och härom bör hafva lika stor, om icke större erfarenhet
än höga vederbörande, som formulerat detta förslag, och denne
person försäkrade mig, att i Skellefteå lefnadskostnaderna alldeles
icke äro så värst höga.

Det är dessutom en annan sak, som talar för att ingen löneförhöjning
för denne tullförvaltare bör ega rum, och det är den lättnad,
han och öfrige tullförvaltare i norra Sverige åtnjuta i jemförelse
med tullkammarcheferna i södra delarne af landet, derigenom att under
minst sex månader om året alldeles ingen sjöfart inom distriktet
eger rum till följd af de klimatiska förhållandena. Då går denne
tullförvaltare under halfva året och gör ingenting, under det hans
kamrater i södra delarne af Sverige, der handel och sjöfart pågå i
mer eller mindre mån hela eller åtminstone största delen af året, få
tjenstgöra under hela året för samma aflöning. Äfven af denna anledning
synes mig, som om de af Regeringen anförda skälen för den
begärda löneförhöjningen icke äro tillräckligt talande.

Då man betraktar alla dessa skäl, finner man verkligen att de
endast äro svepskäl, synnerligast om man betänker, att denna lönereglering
faststäldes så sent som år 1883 och sedan dess inga talande
skäl förekommit, hvarför en rubbning deri nu skulle göras.
Det vore också ett farligt prejudikat att på de skäl, som här blifvit
anförda, göra undantag från en bestående lönestat. Då således dessa
skäl för mig alldeles icke varit talande, har jag frågat mig, hvilka
skäl, som kunde ligga under hela denna fråga; och se, det befinnes
då, att ett verkligt skäl finnes, men som både Generaltullstyrelsen
och Herr Finansministern aktat sig att för Riksdagen framföra, vare
sig att det måhända icke varit för dem bekant eller att de ansett detsamma
icke vara tillräckligt talande för den ifrågasatta lönetillökningen.
Förhållandet är nemligen att ifrågavarande tullförvaltare i
Skellefteå lider af en sjukdom, som gör honom mindre tjenlig att
bestrida den tjenst, han bekläder. Han lider af den s. k. skrifvare -

Onsdagen den 2i Mars.

11

N:0 20.

sjukan och kan derför icke föra sina egna rullor och uppsatser utan
måste dertill använda en annan person. Ehuru detta visserligen talar
för att hans lön kan vara mindre tillräcklig, hemställer jag till en
och hvar, huruvida det är skäl att Riksdagen höjer eu lön åt en
person, derför att denne person är mindre tjenlig för den plats han

bekläder. Jag erkänner villigt, att nämnde person är duglig, nitisk

och för öfrigt synnerligen lämplig för platsen samt icke heller ålderstigen
— hans ålder är omkring 50 år. Men detta är dock icke
tillräckligt skäl att på det sätt, som nu skett, begära lönetillökning
för en person i statens tjenst, då han är för densamma mindre tjenlig,
utan mycket rigtigare hade då varit, att Regeringen på grund
af vederbörligt läkarebetyg för den ifrågavarande tjenstemannen begärt,
att han skulle komma på indragningsstat. Jag skulle för min
del visst icke haft något emot att bevilja honom på sådan grund en
lämplig pension, men att öka en persons löneförmåner, derför att han
är mindre duglig för sin tjenst, tyckes mig verkligen vara alltför orätt.

På grund af hvad jag nu i största korthet haft äran andraga,

anhåller jag om afslag på den del af den föredragna punkten, som

rör lönetillökning för tullförvaltaren i Skellefteå. I öfrigt har jag
mot hela tullverkets aflöningsstat ingenting att anmärka.

Hans Excellens Herr Statsministern Th em p t an der: Hvad beträffar
den senare delen af Friherre Klinckowströms yttrande, får jag säga, att
innehållet deraf verkligen varit för mig hittills fullkomligt obekant. Jag
hade icke ens förr än för några ögonblick sedan kännedom om hvad
den ifrågavarande personen hette. Men jag vill tillägga, att hvad
Friherre Klinckowström om samma person anförde var obekant äfven
för tullverkets här tillstädesvarande chef, för hvilken det var en
nyhet, att denne person icke skulle vara så qvalificerad, att han
kunde sköta sin tjenst, hvilket han tvärt om lärer göra på ett framstående
sätt, särskildt utvecklande ett synnerligt nit just med afseende
å öfvervakandet. af skogslagen, hvilket åliggande alldeles icke,
såsom Friherre Klinckowström föreställer sig, är af underordnad beskaffenhet
utan särskildt i nu ifrågakomna distrikt, hvarest en stor
trävaruexport eger rum, medför mycket besvär och arbete för tullförvaltningen.
Att man skulle kunna godtgöra detta besvär och arbete
på det sätt hvarpå Friherre Klinckowström hänvisat, förefaller mig
vara en temligen naiv uppfattning, ty i sådant fall skulle man i fråga
om alla sådana tjenster, hvilkas innehafvare fått sig tillförsäkrad viss
andel af böter, som ådömas för af dem upptäckta lagöfverträdelser,
kunna genom att hänvisa till denna eventuella fördel för tjenstemännen
frikalla sig från att aflöna dem. För öfrigt är detta åliggande,
att öfvervaka skogslagens tillämpning, för denne och öfrige tullförvaltare
inom Norbottens och Yesterbottens län ett åliggande utöfver
den tjenstgöringsskyldighet, som tillkommer deras vederlikar i de
södra delarna af landet.

Jag får vidare mot samme talare, som ansett att den nyligen
skedda löneregleringen för tullverket skulle utgöra hinder för bifall
till denna löneförhöjning, erinra att det förhåller sig alldeles tvärt om;

Anslag till
tullverket.
(Forts.)

N:r 20.

Anslag till
tullverket.
(Forts.)

12 Onsdagen den 24 Mars.

ty just denna lönereglering utgör en bestämmande anledning att nu
bevilja den ifrågasatta löneförhöjningen. Förhållandet var nemligen att,
då denna lönereglering af Riksdagen beslutades, fans icke Skellefteå
såsom stapelstad. Skellefteå har fått stapelrätt först senare. Men då
Kongl. Maj:t medgifver en ort stapelrätt och föreslår Riksdagen att
bevilja anslag för tullförvaltningen derstädes, kan man icke på förhand
göra sig eu föreställning rörande omfånget af de göromål, som skola
förekomma på platsen. Det är då en stående regel, att tullpersonalen
å platsen till en början inrangeras i den lägst aflönade kategorien af
tullpersonal i stapelorter. Deremot när platsen några år har fungerat
såsom stapelort och man kunnat vinna erfarenhet om göremålens omfång
och dessa visat sig erhålla den stora omfattning, som egt rum
i Skellefteå, är det blott en konseqvent tillämpning af löneregleringen,
att man uppflyttar den ifrågavarande tullförvaltningen i den kategori,
hvartill densamma vid jemförelse med likstälda tullförvaltningar är att
hänföra. Det är ingenting annat, som här är i fråga, och detsamma
har Riksdagen flere gånger förut gjort med afseende å nytillkomna
stapelstäder. Det är ju alldeles gifvet, att inom en så stor förvaltning,
som tullverket, man måste beträffande aflöningsförhållanden uppställa
vissa kategorier, och indela befattningarna i sådana, med hänsyn till
den olika vigten, ansvaret och trägenheten af göromålen, och jag vågar
påstå, att inom den kategori, hvartill Skellefteå enligt Kongl.
Maj:ts förslag blifvit hänfördt, är denna tullkammare bland de vigtigaste
och mest sysselsatta, och detta fastän tulluppbörden vid en och
annan af de öfriga till samma kategori hänförda tullkamrarne är
större. Men göromålen böra icke mätas uteslutande efter uppbörden,
ty i det afseendet inverka äfven andra faktorer. En af de vigtigaste
bland dessa är sjöfartens omfång, och Skellefteå med sina många underlydande
landthamnar är ett af de lifligast trafikerade tullkammaredistrikt i
vårt land. Det är med hänsyn till dessa omständigheter, som Kong]. Maj:t
enligt Generaltullstyrelsens förslag har ansett, att tullförvaltaren i Skellefteå
bör i aflöningsväg ställas i samma kategori som hans vederlikar
i de uti propositionen uppräknade stapelstäderna, och denna åsigt är
således endast förestafvad af rättvisa och hänsyn till hvad den en gång
faststälda löneregleringen kräfver. Det kan ju icke vara något önskvärdt
förhållande, att när man har en stat för ett verk, godtycket
skall bestämma till hvilken löneklass den ena eller andra tull platsen
skall höra. Sådant måste bestämmas med afseende å göromålens
mängd och det dermed förbundna ansvar och det måste anses rätt,
att härutinnan likstälde tjenstemän också åtnjuta lika lön. Med hänsyn
till dessa förhållanden hoppas jag, att Kammaren måtte bifalla
Dtskottets förslag.

Friherre von Essen, Fredrik: Efter det yttrande, Hans Exel lens

Herr Statsministern nu afgifvit, kunde det vara öfverflödigt att
från min sida göra annat än yrka bifall till Stats-Utskottets betänkande;
men då jag erhållit ordet, vill jag tillägga några ord till bemötande
af den förste talarens yttrande, emedan de påståenden, han
anförde till stöd för sitt yrkande i ämnet, icke böra få stå obemötta

Onsdagen den 24 Mars.

13 N:r 20.

i protokollet i de delar, der de icke redan blifvit vederlagda af Herr
Statsministern. Hvad först beträffar uppbörden, vid hvilken den förste
talaren särskildt fäste sig, så är det visserligen sant, hvad som jemväl
i den Kongl. propositionen finnes uppgifvet, att uppbörden i Skellefteå
icke stigit högre, än att det inom den kategori, till hvilken staden
nu skulle uppflyttas, endast finnas fyra platser med mindre uppbörd
än Skellefteå, och detta kunde nu visserligen vara ett skäl för att icke
bevilja iönetillökningen, men deremot är att märka, såsom ock i den
Kongl. propositionen framhålles, att fyr- och båkmedlen i Skellefteå
betydligt öfverstigit samma uppbörd i alla städer, tillhörande denna
kategori, med undantag af Hudiksvall, hvilket bäntyder på väsentligt
ökade göromål i Skellefteå. Den förste talaren anmärkte vidare, med
afseende på den ifrågavarande tullförvaltarens tilllsyn å efterlefnaden
af Norrbottenslagen, att han för det härigenom ökade arbetet åtnjöte
särskildt arfvode genom beslagsmedlen. Det lär verkligen vara förhållandet,
att härigenom till en början bereddes honom en inkomst,
som icke var utan betydelse, men den person, hvarom nu är fråga,
har inom detta område visat sig vara särdeles duglig, så att han de
första åren gjorde en mängd beslag, hvilket åter afskräckte från
vidare öfverträdelse!- af lagen, så att denna inkomst just i följd af
hans duglighet lärer blifvit betydligt reducerad och nu är ganska
liten.

Herr Friherre Klinckowström sade vidare, att det vore omtvistadt,
huru vida lefnadsomkostnaderna i Skellefteå voro så synnerligen höga.
För min del tror jag dock att Kammarens ledamöter härutinnan snarare
böra fästa afseende vid Hans Excellens Herr Statsministerns yttrande
och dela den åsigt, jag har, att i Norrland i allmänhet lefnadsomkostnaderna
äro dyrare än i det öfriga Sverige. Jag tror, att hvad
som i detta hänseende yttras i den Kongl. propositionen är mera tillförlitligt
än Herr Friherrens uppgift.

Härtill kommer, att i Skellefteå icke, såsom å de öfriga med
denna jemförliga tullplatserna, t. ex. Piteå och Luleå, finnes någon
uppsyningsman. Hade vederbörande känt till den omständigheten, att
den ifrågavarande tullförvaltaren hade skrifvaresjuka, så hade det kanske
varit lämpligare att begära en uppsyningsman till hans biträde,
men då detta icke var bekant för vederbörande, begärde de i stället
en löneförhöjning, hvilken emellertid kan sätta tullförvaltaren i tillfälle
att betala ett skrifvarebiträde, så att han i allt fäll kan sköta sin
tjenst ganska väl. Slutligen ber jag att, beträffande hela denna sak
få anmärka, att här är fråga om en obetydlig utgift, som Kongl. Maj:t
begärt på denna högst betydande stat, hvilken uppgår till öfver två
millioner kronor, och hvarå stora belopp kunna disponeras i många
fäll, utan att Kiksdagen derom har att afgöra. Omkostnadsstaten uppgår
nemligen till mer än 200,000 kronor. När nu tullverket begärt en
så ringa förhöjning, som på goda skäl blifvit accepterad af chefen för
Finansdepartementet, så har Stats-Utskottet, och äfven dess mest
sparsammme ledamöter, ansett sig böra tillstyrka denna förhöjning.
Jag får alltså yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

Anslag till
tullverket.
(Forts.)

N:0 20. H

Onsdagen den 24 Mars.

Anslag till
skogsväsen -det.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Gifven
och Talmannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats dels
bifall till hvad Utskottet hemstält, dels ock, af Frih. KUnckowström,
att Kammaren, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning om förhöjning
i aflöningen åt tullförvaltaren i Skellefteå, skulle med den ändring,
som deraf föranleddes, bifalla Utskottets hemställan.

Härefter gjordes propositioner enligt båda dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till Utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

4 punkten.

Herr Evers: Den 30 Oktober 1884 afgaf Domänstyrelsen en
underdånig framställning till Kongl. Maj:t i fråga om reglering af
skogsstatens lönevilkor, pensionsförhållanden och tjenstgöringsområden.

I denna har styrelsen utförligt redogjort för sagda stats nuvarande
organisation och lönevilkor, från och med 1870, då skogspersonalen
uppfördes på ordinarie stat. Vid nämnda tid beräknades statens
inkomst af skogarne till 236,300 kronor, och statsverket ansågs
derföre ej heller kunna belastas med den utgift, som derutöfver skulle
erfordras till skogsstatens tillfredsställande aflöning. Staten upptog
då 6 skogsinspektörer och 75 jägmästare. Då emellertid redan 1872
afkastningen af statens skogar visat sig uppgå till 747,768 kronor,
bestämdes genom Nådiga brefvet af den 5 Juni 1874 dels en löneförbättring
åt skogsstaten, dels att, förutom skogsinspektörerne, som
under tiden ökats till 7, jägmästarnes antal skulle ökas med 4. Genom
särskildt nådigt bref af 1869 har derjemte öfveriägmästaren i
Östergötland blifvit likstäld med skogsinspektörerna och utöfvar inspektörs
befattning inom detta län mot vissa bestämda löneförmåner.

Från 1874 har skogsstatens lönevilkor icke förändrats, men väl
dess personal något ökats, så att denna för närvarande upptager 9
skogsinspektörer, 1 öfverjägmästare, 85 jägmästare och 211 kronojägare
med en aflöning inalles af 404,400 kronor.

Från regleringen af skogsstaten 1869 till och med 1884 hafva
statsverkets kontanta inkomster af kronoskogarne, oberäknadt afkastningen
af häradsallmänningarne, som tillkommit menigheterna, af ecklesiastika
och militie boställen, som tillfallit boställshafvarne och vissa
fonder, och af utarrenderade allmänna hemman och lägenheter, sedan
försäljningskostnaderna frånräknats, ökats från 1870, då de uppgingo
till 339,266 kronor, till 1884, då de belöpte sig till 2,093,687 kronor.
Kronoparkernas ytvidd har under samma tid ökats så, att de, som år
1869 utgjorde 425,795 hektar, vid 1884 års slut uppgingo till 2,359,054
hektar.

Dels genom denna tillökning af kronoparkernas ytvidd sedan år
1869, dels genom en mängd förordningar sedan dess om utsyning och
försäljning af virke från de allmänna skogarne samt lagstadganden
angående förvaltningen af kronans skogar och icke minst genom
Kongl. förordningen den 10 November 1882 angående förändrade
grunder för utarrendering af Kronans jordbruksdomäner, äfvensom

Onsdagen den 2i Mars.

15 N:0 20.

genom de allt fortgående inköpen af skogbärande eller till skogsodling
tjenlig mark, hafva skogstjenstemännens göromål år från år så väsentligen
ökats, att Domänstyrelsen icke ansett sig kunna underlåta
att hos Kongl. Maj:t göra en framställning om förbättring af skogsstatens
lönevilkor. Domänstyrelsen hade likväl ansett, att på samma
gång som en löneförbättring var nödig, en reglering af tjenstgöringsområdena
för revirförvaltarne, allt för att kunna åstadkomma en minskning
i utgifterna, kunde ega rum, samt föreslagit en indragning af ej
mindre än 11 jägmästarelöner, hvilket likvisst ej kan ske med mindre
än att bevakarnes antal ökades.

Då emellertid Domänstyrelsens, i särskild underdånig skrifvelse
den 30 Oktober 1884, gjorda framställning angående bidrag till skogsstatens
aflöning från de ecklesiastika boställsskogarnes afkastning, i
den form Styrelsen föreslagit, på sätt det statsverkspropositionen bilagda
statsrådsprotokollet af den 11 December 1885, Bil. 2, närmare
utvisar, ej vunnit nådigt bifall och Domänstyrelsen enligt samma
protokoll blifvit anbefald, att i öfverensstämmelse med i nämnda protokoll
angifna grunder, utarbeta nytt förslag till lönereglering för
revirförvaltare (jägmästarne) och skogsbetjeningen, har endast den del
af styrelsens förslag, som rör skogsinspektörerna, genom Kongl. propositionen
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Domänstyrelsens
framställning blifvit till Riksdagen öfverlemnad och föreligger nu till
Kammarens behandling.

Beklagande, att densamma ej vunnit majoritetens inom Statsutskottet
bifall, vågar jag dock, vid det förhållande, att en stor del
af denna Kammares ledamöter inom Utskottet mot Utskottets hemställan
anfört sin reservation, hoppas, att denna Kammare skall skänka
den Kongl. propositionen sitt bifall. I sitt anförande till statsrådsprotokollet
af den 11 Januari i år, har Hans Excellens Herr Statsministern
och Chefen för Finansdepartementet å pag. 23—30 utförligt
redogjort för Domänstyrelsens framställning rörande dels en utvidgning
af skogsinspektörernes verksamhet och dels behofvet af en löneförbättring
och pensionering åt dessa, att jag med hänvisande till
detta ber att få framhålla, att enligt nu gällande instruktion för skogsstaten
är skogsinspektörernes uppgift i det väsentligaste begränsad
till utöfvande af kontroll öfver det sätt, hvarpå underlydande skogstjenstemän
och skogsbetjente fullgöra sina åligganden, hvaremot den
egentliga skogsförvaltningen är uppdragen åt jägmästarne, utan tillfälle
för skogsinspektörerna att deri ingripa under andra förhållanden,
än då fel eller försummelse af underlydande gifva dertill anledning.

Domänstyrelsen, som insett, att en förändring i de åligganden,
som hittills tillkommit skogsinspektörerna, vore af behofvet påkallad,
har också såsom stöd för denna sin motivering åberopat det utlåtande,
som den så kallade norrländska skogskomitén afgifvit i sitt betänkande
af den 21 December 1870. I detta afseende anför denna komité,
att “den ställning, som sålunda blifvit skogsinspektörerna anvisad,
icke satte dem i stånd att utöfva något verksammare inflytande
på skogshushållningen och att, derest den större erfarenhet, det mognare
omdöme och de mera odlade insigter, skogsinspektörerna måste

Anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

N:0 20. 16

Onsdagen den 21 Mars.

Anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

förutsättas ega, skulle kunna tillgodogöras på ett för det allmänna
fullt tillfredsställande sätt, en vidsträcktare befogenhet borde skogsinspektörerna
tilläggas, så att dessa erhölle ett effektivt chefskap öfver
skogspersonalen i orterna och i alla afseenden blefve en mellanlänk
emellan denna och den centrala styrelsen."

Inom Domänstyrelsen förekomma en mängd ärenden, som nu
trycka på denna förvaltning och hvaraf en del äro af den beskaffenhet,
att beslutanderätten derå utan olägenhet kunde från styrelsen
öfverflyttas på skogsinspektörerne. Förutom de ärenden, som i den
Kongh propositionen blifvit antydda att åt skogsinspektörerna böra
öfverlemnas, såsom att med ledning och på framställning af jägmästarne
upprätta de årliga förslagen till virkesförsäljningar, skogsodlingsarbetena
och andra förvaltningsåtgärder äfvensom granskning
på marken, der så ske kan, jemte siffergranskning (arealräkning, taxering
m. m.) af skogsindelningarna, ett arbete, som visserligen under
det sista året blifvit åt dem öfverlemnadt, men som förr verkstäldes
inom styrelsen af särskilda, för ändamålet anstälda extra biträden,
torde åt skogsinspektören kunna uppdragas att ändra gällande skogsindelningsplaner,
derest han i skogen funne sådant behöfligt till följd
af timad stormskada eller annan anledning. En del praktiska ärenden,
som nu vålla ganska stor tunga för den centrala styrelsen, kunde
öfverlemnas till skogsinspektörernas afgörande, såsom om utsyningar
af ek eller af virke till byggnadsskyldige. Så väl förra skogsstyrelsen
som Domänstyrelsen hafva utom instruktionen alltmer nödgats anlita
skogsinspektörerna. Sällan afgöres ett ärende inom styrelsens skogsafdelning
utan inspektörernes hörande. Deraf dubbel postgång, tidsutdrägt,
i båda fall beklaglig. Vore skogsinspektörerna verklige chefer,
till hvilka jägmästarne hade att inlemna sina skrivelser, skulle
deraf ej orsakas dröjsmål, såsom man påstått, utan tvärt om ärendenas
skyndsamma afgörande befordras. Den praktiska skogsskötsel!! vunne
i intensitet, då inspektörerna, utan att undertrycka jägmästarnes frihet
i förvaltningen, sjelfve finge ansvara för skogshushållningens framsteg
i distriktet och leda densamma i rätta hjulspår. En stat på öfver
800 personer, fördelad öfver hela landet, kan utan annat befäl än
en central myndighet i hufvudstaden, som naturligen ej kan förvärfva
sig tillräcklig personalkännedom, knappast göra landet de tjenster och
den nytta, som om nödigt befäl i orterna ständigt följde alla till
skogsväsendet hörande arbeten.

Jag föreställer mig också, att ingen vill påstå, att dessa platser
äro öfverflödiga. Då Domänstyrelsen hemstält om en förändring i
de blifvande skogsinspektörernas tjenstgöring och lönevilkor, har det
icke varit meningen att tillskapa några nya tjenster, såsom en talare
i Andra Kammaren behagade yttra vid remissen af statsverkspropositionen,
ty skogsinspektörerna eller öfverjägmästarne, som styrelsen
föreslagit de hädanefter skulle benämnas, skulle bibehållas vid samma
antal, eller 9, som hittills, utan här föreligger endast en framställning
om eu löneförbättring för dessa tjensteman, hvilkas göromål genom
här antydda åtgärder skulle betydligt ökas och hvilka för närvarande

IT N:0 20.

Onsdagen den 24 Mars.

tillsättas medelst förordnande på viss tid. samt att de skulle beredas
en mera tryggad ställning genom att uppföras å ordinarie stat.

Af statsverkspropositionen finna iierrarne, att skogsinspektörerna
för närvarande äro nio till antalet med hvar och en sitt distrikt, som
blifvit genom särskilda nådiga bref faststäldt. Denna distriktsfördelniug
är dock ännu icke fullständigt genomförd, all den stund inspektionen
inom Södermanlads och Östergötlands län fullgöres af från äldre
tider qvarstående öfverjägmästarne. Derest Riksdagen, som jag
vågar hoppas, bifaller Kong!. Maj:ts proposition angående pension åt
dessa sistnämnda tjensteman, komma deras inspektionsområden att
öfvergå till östra distriktet. Derjemte äro några jemkningar uti distriktsfördelningen
föreslagna, såsom kan inhemtas af statsverkspropositionen,
och till hvilken jag her att i detta afseende få hänvisa.

Hvad de nuvarande skogsinspektörernas aflöning vidkommer, så
utgör den i Norrbottens och Södra Norrlands distrikt 4,800 kronor,
men för de öfriga inspektörerna 3,800 kronor. Dessutom tillkommer
i resepenningar för skogsinspektörerna i Norrbottens och Södra Norrlands
distrikt 1,000 kronor, för dem i Yesterbottens, Jemtlands och
Bergslagsdistrikten 750 kronor och för de öfriga fyra inspektörerna
600 kronor. Då det vid flera tillfällen visat sig uppstå svårigheter
att till skogsinspektörsplatserna, med hvilka befattningar icke få förenas
skogsförrättningar åt enskilde, förvärfva de mest lämpliga personer
dels till följd af den ringa aflöning, som för närvarande utgår
till dem, och dels genom den mindre tryggande ställning dem erbjudes,
då dessa befattningar tillsättas medelst förordnande på viss tid,
hvarigenom jemväl en stor olägenhet för skogsinspektörernas vikarier,
hvilka icke under sin vikarietid få tillgodoräkna sig åldersberäkning,
eger rum, har Domänstyrelsen, med fäst afseende på de maktpåliggande
och ansvarsfulla värf, som hädanefter komrne att tillhöra
innehafvarne af dessa befattningar hemstält, att de måtte erhålla eu
aflöning af 4,800 kronor årligen, deraf två tredjedelar såsom lön och
en tredjedel såsom tjenstgöringspenningar, hvarjemte de skulle berättigas
atf derutöfver, efter intjenta fem år, undfå ålderstillägg med 600
kronor. Dessutom har Domänstyrelsen föreslagit en reglering af resepenningarne
samt att dessa måtte bestämmas för Norrbottens distrikt
till 1,000 kronor,‘för hvartdera af Yesterbottens, Mellersta Norrlands,
Gefle—Dala och Bergslagsdistrikten till 800 kronor samt för hvartdera
af Östra, Yestra, Smålands och Södra diktrikten till 700 kronor,
allt pr år räknadt. Mot hvad Domänstyrelsen sålunda hemstält, rörande
lönevilkoren och resepenningarna till de ifrågavarande tjenstemännen,
har Kongl. Maj:t ej haft annat att erinra, än att af det föreslagna
ålderstillägget, på samma samma sätt som föreslagits rörande den öfriga
aflöningen, två tredjedelar borde tilläggas karakter af lön och en
tredjedel utgöra tjenstgöringspenningar.

Vidare har Domänstyrelsen hemstält, att då det vore af vigt att för
skogsstatens personals bibehållande i tjenstedugligt skick, åt denna bereddes
så tillräckliga pensioner, att staten kunde" fordra deras afgång
vid den ålder, då deras tjenstbarhet kunde antagas vara i väsentlig
grad förminskad, öfverjägmästarne måtte berättigas att vid uppnådda
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 20. 2

Anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

2T:0 20. 18

Onsdagen den 2i Mars.

Anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

60 lefnads- och 30 tjensteår å allmännna indragningsstaten undfå pension
till lönens fulla belopp, till hvilken framställning Kongl. Maj;t
jemväl lemnat nådigt bifall.

Hela kostnaden för genomförande af nu föreslagna löneorganisation
för öfverjägmästarne skulle fordra en tillökning af det förut bestämda
anslaget af 7,350 kronor.

Stats-TJtskottet anför som motiv för sitt afstyrkande af denna
hemställan: “Hvad nu först angår regleringen af skogsinspektörsbe fattningarna,

så föreligga icke några särskilda skäl till det antagandet,
att den nu ifrågasatta regleringen af de nuvarande skogsinspektörsbefattningarna
ej skulle kunna utan synnerlig olägenhet uppskjutas, till
dess att tillfälle — att döma af föredragande departementchefens
yttrande vid ärendets föredragning sannolikt redan vid någon af de
närmaste riksdagarne — beredes att pröfva och afgöra frågan på en
o-ån o- i hela hennes vidd. Utskottet finner sig derför icke böra tillstyrka
Riksdagen att nu bifalla Kongl. Majds i regleringsfrågan framstälda
förslag; och lärer på grund häraf något uttalande från Utskottets
sida om samma förslags detaljer icke erfordras.“ Och vidare:
“Visserligen har föredragande departementschefen, enligt hvad ofvanberörda
statsrådsprotokoll den 11 December 1885 vidare gifver vid
handen, antydt, att skogsinspektörerne icke hafva någon omedelbar
befattning vid skogsvården samt följaktligen icke beröras af frågan,
huru vida förrättningar af sådant art böra särskild! ersättas, och Utskottet
vill icke göra någon erinran mot denna uppfattning, men
medelbart lärer dock denna frågas ordnande kunna inverka på bedömandet
af skogsinspektörsbefattningarnas omreglering. Af denna anledning
vore det enligt Utskottets uppfattning olämpligt, att Riksdagen
bunde sig genom att nu pa ett eller annat sätt ordna fragan
om skogsinspektörsbefattningarna. “ Hvad den senare delen af Utskottets
motivering vidkommer, ber jag få påpeka, att, om der funnes
någon anledning antaga, att det löneregleringsförslag som Domänstyrelsen
blifvit anbefald omarbeta för jägmästarne och skogsbetjeningen
i syfte att åt dem bereda ersättning för vissa arbeten å de ecklesiastika
boställsskogarne under annan form än styrelsen ursprungligen tänkt
sig, skulle kunna inverka på de blifvande öfverjägmästarnes aflöning,
jag ingalunda skulle vilja undertrycka den mening, som af Utskottet
här har blifvit framstäld. Men så är icke förhållandet, tv det bidrag,
som från dessa skogar skall utgå, berör endast jägmästarnes och möjligen
skogsbetjeningens aflöning, men ej på minsta vis skogsinspektörernas
eller öfverjägmästarnes, alldenstund de ej aflönas genom något
tillskott af ecklesiastika skogsmedel eller dessa tjenstemäns kontrollresor
af dylika medel betalas.

Då Utskottet förut säger, att denna frågas afgörande utan olägenhet
kan uppskjutas, så tror jag mig redan halva påpekat, hvilka
olägenheter nu förefinnas dels för Domänstyrelsen och dels deraf, att
dessa skogsinspektörer förordnas på viss tid och icke kommit på ordinarie
stat genom den otillfredsställande aflöningen för dessa och
derigenom att de vikarier, som nu tjenstgöra för skogsinspektörerna,
icke få tillgodoräkna sig någon åldersberäkning under denna sin tjenste -

19 N:o 20.

Onsdagen den 2i Mars.

tid, och ej minst att de fördelar, som af denna nya organisation vore
att påräkna, ju förr dess hellre böra komma skogsväsendet till godo,
och jag föreställer mig, att, ju förr vi kunna undanrödja dessa olägenheter
desto bättre. Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra
anhåller jag vördsamt hos Herr (trefven och Talmannen om proposition
på aflslag å Utskottets hemställan i den del, der den skiljer
sig från Kongl. Maj:ts proposition och bifall till denna senare oförändrad.

Friherre Kl in eko wström: Då ingen af de Första Kammarens
Stats-Utskottsledamöter — och de äro likvisst fem — som hafva biträdt
Utskottets förslag, uppträdt till försvar för detsamma, måste jag
väl åtaga mig detta otacksamma åliggande. Det är endast med få
ord jag vill gifva stöd åt den uppfattning i denna fråga, som inom
Utskottet har gjort sig gällande, och det är, att Stats-Utskottet har
ansett, att en partiel reglering af skogsstaten icke bör ega rum, då,
på sätt Kongl. Maj:ts skrifvelse gifver vid handen, en allmän reglering
skall förekomma vid någon följande riksdag. Jag tycker, att
detta _ enda _ skäl är så talande, att jag blott på grund deraf anhåller
om bifall till Stats-Utskottets ifrågavarande förslag.

Herr Tamm, Hugo: Då jag är en bland reservanterna i denna
fråga, och bifall här blifvit yrkadt till Stats-Utskottets förslag, skall
jag be att få yttra några ord för den mening, som jag inom Utskottet
har biträdt. Det skäl för afslag å den Kungl. propositionen, som förefallit
den föregående talaren så synnerligen kraftigt, nemligen att
frågan utan olägenhet kan uppskjutas, synes mig i verkligheten vara
ganska svagt. Ty man kan med fog uppställa den genfrågan: skulle
någon vinst uppstå genom ett sådant uppskof, men derpå har Utskottet
icke lemnat något svar, hvaremot Kongl. Maj:t, såvidt jag
kunnat fatta, har gifvit ganska kraftiga motiv för, att dels verkliga
olägenheter skulle uppstå genom ett sådant uppskof, och dels att eu
positiv vinst skulle göras genom ett bifall med allra första till den
föreslagna organisationen. Kärnan i detta Kongl. Maj:ts förslag är
icke den bila löneförhöjningen af 7,350 kr. — en summa af ringa
betydelse i en ekonomisk förvaltning, hvars bruttoinkomst belöper
sig till ungefär 2,000,000 kr. pr år — utan den, att genom en förflyttning
på ordinarie stat af en del tjensteman för Kongl. Maj:t möjliggöres
att åt sin tjenst försäkra de pålitligaste och bäste skogstjenstemän,
som kunna fås. Svårigheten att nu anskaffa dessa
har redan af den förste talaren blifvit framhållen, och med den kännedom,
som jag förmodar att många i denna Kammare ega om förhållandena
i landsorten, torde det vara herrarne bekant, att Kongl.
Maj:t i detta afseende måst täfla så väl med enskilde som med sina egna
tjenstemän. Med de enskilde skogsegarne, derför att desse i följd af
dyn vigt, som numera tillerkännes skogshushållningen, söka rycka till
sig de bästa skogskarlar, som stå till buds. Med sina egna tjensteman
åter på den grund, att inspektörerna äro förbjudna att skaffa
sig biförtjenst genom att åtaga sig enskilda skogsförrättningar, och

Anslag till
skogsväsendet (Forts.

)

N:o 20. 20

Onsdagen den 24 Mars.

Anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

derföre hellre stanna qvar på jägmästareplatserna, der de kunna på
så sätt förvärfva sig en icke obetydlig biförtjenst. För dem, som
hafva någon erfarenhet af hvad en omfattande ekonomi kräfver,
torde det vara klart, huru opraktiskt det är, att med den utvidgning,
som skogsförvaltningen tagit, dessa skogstjenstemän som spridda öfver
hela landet uppgå till 800 personer, oupphörligen i smått som stort
skola nödgas direkt hänvända sig till centralstyrelsen i Stockholm.
Ja, är det fråga om sådana småsaker som några betesrätter å en
allmänning, utsyning af några träd till allmänna byggnader eller dylikt,
då måste det skrifvas till Domänstyrelsen, styrelser nödgas åter för
att kunna gifva besked först infordra skogsinspektörernas utlåtande,
hvarefter styrelsen i alla fäll helt och hållet måste rätta sig, då det
är omöjligt för henne att på egen hand bedöma dessa förhållanden,
hvilka naturligtvis bero på lokalkännedom. På så sätt är styrelsen
öfverlupen af en mängd göromål, som försvåra hela förvaltningen,
och jag kan icke finna annat, än att just häruti ligger den hufvudsakliga
olägenheten. Kongl. Maj:ts önskan att nu införa en praktisk
anordning och dymedelst fä en mellanlänk mellan Domänstyrelsen
och alla dessa öfver alla landsdelar spridde 800 tjensteman, synes mig
så otvifvelaktigt gå i praktisk rigtning, att hvar och en, som har
någon sysselsättning med praktiska värf, bör finna, att detta förslag
uteslutande är stäldt på praktisk grund. Erkänner man nu detta, så
synes mig också den satsen vara klar, att i hvarje ekonomi är det
en gifven ekonomisk förlust att uppskjuta en god anordning, som
förenklar förvaltningen och gör den mera praktisk och inkomstbringande.

Medan jag nu har ordet, skall jag begagna detta tillfälle att
slutligen gifva ett annat särskildt motiv för min mening i denna
fråga. Kastar man en blick tillbaka på svenska skogshushållningens
historia, så skall man sannerligen icke finna den vacker. Från år
1821, efter hvilken tid man först erhåller säkra uppgifter, till år
1869, under hvilken period de särskilda anslagen utom uppburna
skogsmedel uppgingo till 1,122,909 kronor 92 öre, utgjordes hela
sammanlagda nettobehållningen af Sveriges statsskogar af 779,653
kr. 62 öre, hvilken summa sistnämnda år till Kiksgäldskontoret inbetalades
— d. v. s. nöjet att ega skogar hade kostat staten 343,256
kr. 30 öre. -— Från och med 1870 synes en ny frisk ande inblåst i
förvaltningen och rättvisan kräfver, att man gifver sitt erkännande åt
den utveckling, som under skogsstyrelsen denna förvaltningsgren sedan
har uppnått. Det är redan af den första talaren påpekadt, att, i
stället för de uppkomna förlusterna, mellan åren 1870—1884 en ren
nettobehållning uppstått af, tillsammans, 8,700,000 kronor. Om vi
särskildt betrakta de närmaste sista åren, 1881—1884, så hafva derunder
sbogsmedlen stigit från 1,504,032 kronor till 2,093,687 kr.
Men samtidigt med att inkomsterna stigit, hafva äfven utgifterna
sjunkit, ty de utgjorde år 1881 708,123 kronor 45 öre, men år 1884
endast 678,764 kronor 52 öre, hvaraf följden blef en vinst år 1881
af 795,902 kronor och 1884 af 1,414,923 kronor. Dessa siffror synas
mig så tydligt tala för, att den styrelse, som fått sig uppdraget att

Onsdagen den 24 Mars.

21 N:0 20.

ordna en så invecklad ekonomi som hela den stora svenska statsskogshushållningen,
väl har användt tiden och de krafter, som stått
till hennes disposition. Jag vet väl att berättigade anmärkningar
kunna göras mot det sätt, hvarpå statsskogarne på ett och annat
ställe handhafvas, men sedt i stort synes dock styrelsen kunna hänvisa
på sådana resultat af sitt arbete, att den är förtjent af det understöd
ett bifall till nuvarande framställning skulle innebära.

Dels på denna grund och dels emedan föreliggande förslag går
i en rent praktisk ekonomisk rigtning, får jag anhålla om afslag

Så Stats-Utskottets förslag i de punkter, der det skiljer sig från Kongl.
[aj:ts, och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad Utskottet
i förevarande punkt hemstält och sedan derpå att Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

5 punkten.

Herr Carlsson, Lars: Ehuru Stats-Utskottet har afstyrkt min
motion, och det derföre kan synas mindre skäligt att söka bidraga
till motionens framgång, vill jag dock, innan frågan slutbehandlas,
framlägga de skäl, som föranledt mig att väcka nu förevarande förslag.
Jag anser nemligen, för min del, att vården om och skötseln
af våra skogar utgöra ett statsändamål af största betydelse. Utan
skogar blefve vårt land obeboeligt. Dessutom äro ju skogsprodukterna
våra säkraste och förnämsta exportartiklar. Visserligen har
staten numera tagit väl reda på sina skogar, men de utgöra dock ett
mindretal i förhållande till de enskildes, och för dessa har staten gjort
ganska ringa. Det enskilda intresset beträffande skogens vård koncentrerar
sig hufvudsakligen och med få undantag omkring syftet att
erhålla en hastig och tillfällig inkomst, utan att man beaktar den
hundraåriga återväxten. Med tanken härpå äfvensom på det förhållande
att, med undantag af Norr- och Vesterbottens samt Gotlands
län, de enskildes frihet att handhafva sina skogar ingalunda är lagbunden,
utan fullkomligt fri, hafva inom vissa län rörelser uppstått
för att söka på öfvertygelsens och de praktiska skälens väg rationel!
föra skogsskötsel)! framåt. Landtbrukssällskapen och landstingen
hafva visserligen anslagit medel för detta ändamål, men man har befarat,
att utan statens mellankomst och bidrag dessa gryende länsintressen
skola slappas. Min motion afser derför, att staten gemensamt
med landstingen och hushållningssällskapen skulle verka för det
stora målet genom att t. ex. till billigt pris anskaffa och åt allmänheten,
isynnerhet de mindre jordegarne, tillhandahålla skogsfrö och
plantor samt planterare, hvilka skulle undervisa dem, hvarigenom den
goda saken skulle föras ett godt stycke framåt. Visserligen har Stats -

Anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

Ifrågasatt
anslag till
befrämjande
af skogsodling
m. m.

N:0 20. 22

Onsdagen den 24 Mars.

Ifrågasatt
anslag till
befrämjande
af skogsodling
m. m.

(Forts.)

Utskottet afslagit min motion, men jag liar erfarit, att den blifvit
mera gynsamt mottagen inom den afdelning af Utskottet, som först
behandlade frågan, och jag finner nu af betänkandet, att Friherre F.
von Essen till detta anfört en reservation, i hvilken instämt ledamöter
af så väl denna som Andra Kammaren.

Häraf vågar jag hoppas, att möjligen redan nu något kan göras
för saken.

Ehuru reservationen utesluter det statsanslag, motionen äskar,
så upptager reservationen i alla fäll den praktiska delen af min motion,
nemligen tillhandahållandet åt enskilda jordegare af frö och plantor
samt undervisare till billigt pris, hvarigenom det är möjligt att,
utan att man nu bestämmer sig för någon fix summa i statsanslag,
frågan i alla fall skulle kunna få en lycklig lösning genom en skrifvelse
till Kongl. Maj:t på sätt i reservationen föreslås, hvarföre jag
ock afstår från motionen samt förenar mig i reservationen.

I den händelse att frågan nu skulle falla, är jag förvissad, att
den “faller framåt*, och icke “bakåt", samt att den åter skall upptagas,
fostras och vårdas, säkerligen af större och mäktigare krafter,
än jag kunnat prestera, hvarigenom denna vårt lands lifsfråga slutligen
blir löst på det klokaste och bästa sätt. Jag yrkar afslag på
Utskottets betänkande och bifall till reservanternas förslag.

Friherre von Essen, Fredrik: Jag anhåller att till en början få
för Kammaren uppläsa clen reservation, jag tagit mig friheten anföra
och i hvilken flera af Stats-Utskottets ledamöter från denna Kammare
instämt:

“Utan tvifvel är denna framställning förtjent af uppmärksamhet,
såsom afseende ett ändamål, hvilket för hela landet är af stor vigt;
men med den ringa utredning, som nu föreligger, lärer dock icke
böra komma i fråga, åtminstone för närvarande och i sakens nuvarande
skick, att anvisa medel för dess främjande.

Dock synes det Utskottet, att vissa åtgärder i det af motionären
afsedda syfte redan nu skulle kunna vidtagas, nemligen på det sätt,
att enskilde erbjödes tillfälle att, i mån af tillgång, af staten erhålla
skogsfrö till lägre pris än det allmänt gällande; hvarjemte utlemnandet
till enskilde af plantor för skogsplantering, hvilket nu lärer ega
rum vid en eller annan af statens plantskolor för skogsträd, synes
böra utsträckas så långt, som sådant låter sig göra utan afsevärda
kostnader för staten.

Huru denna sak skall till sina detaljer ordnas, såsom t. ex. i
fråga om sättet för försäljningen af det frö, staten kan undvara, om
och i hvad mån staten kan låta den enskilde, som sådant behöfver,
erhålla någon handledning vid skogssådd och skogsplantering, om
staten sjelfständigt eller endast i förening med landsting eller hushållningssällskap
bör verka för ändamålet o. s. v., lärer endast genom
Kongl. Maj:t och vederbörande myndigheter kunna utredas.

Utskottet hemställer deidor,

att Herr L. M. Carlssons motion må på det sätt bifallas, att Riksdagen
besluter att hos Kongl. Maj:t hemställa, att Kongl. Maj:t täck -

Onsdagen den 24 Mars.

23 N;0 20,

tes taga i öfvervägande, om och på hvad sätt staten skulle för billigt
pris och i mån af tillgång åt enskilde kunna tillhandahålla skogsfrö
och plantor för skogsodling, ''samt låta anordna handledning vid skogssådd
och skogsplantering utan afsevärda kostnader för statsverket/

Detta är hvad som i reservationen blifvit framfördt och till detta
skall jag be att få lägga några ord till förmån för den åsigt, som
der blifvit framhållen.

Skogsvården i vårt land är ju en sak, som alla omfatta med stort
intresse, och dess befrämjande anses vara ett vigtigt statsändamål,
ehuru icke alla kunna förena sig om det sätt, hvarpå den bör främjas.
Man har äfven sagt, att hushållningssällskapen böra sysselsätta
sig med denna sak, utan att staten behöfde träda emellan, och det
göra de också. Men, till en början vill jag framhålla, att hushållningssällskapen
och landstingen icke kunna åstadkomma plantskolor
utan mycket större kostnader och måste lemna dem i hand på personer,
som icke alltid kunna väl vårda dem, och som icke i de särskilda
orterna äro dertill skicklige. Det är nödvändigt att dessa plantskolor
äro fördelade på många platser, så att allmänheten får«en lätt
tillgång på erhållande af plantorna. Detta i afseende å kostnaden.
I afseende å förmånen är naturligen meningen med hela saken att
göra frö och plantor till skogsodling så mycket som möjligt spridda.
Då nu staten kan tillhandahålla så väl skogsfrö som plantor synnerligen
billigt och på en mängd platser, är det ju klart, att dessa ändamål
bäst vinnas, om staten öfvertager bestyret med denna sak. Dess
skogstjenstemän, som äro förlagda vid de mindre skogsmarkerna, äro
icke så strängt sysselsatta af sina tjenster, att de icke kunna öka de
plantskolor, de redan hafva, och der tillhandahålla allmänheten sådana
plantor, hvilket för staten icke blefve kostsammare än att plantorna
kunde säljas billigare än de plantor, som uppdragas i de enskilda
plantskolorna. Jag tänker mig, att sättet för plantornas utlemnande
skulle blifva sådant, att i hvarje revir, der det funnes en så stor
plantskola, att man derifrån kunde lemna plantor, revirförvaltaren
lätt kunde laga att der funnes tillgång på plantor, hvilka han äfven
i mån af tillgången kunde utlemna till reqvirenter mot ersättning.
Man har i Utskottet framdragit ett skäl, som skulle tala mot detta
sätt, nemligen att egarne af stora skogsdomäner härigenom icke skulle
sjelfve anlägga plantskolor, då de på annat sätt kunde fylla sitt behof.
Jag tror dock icke att sådant är att befara, derför att en stor
skogsegare icke kan göra sig beroende af något så ovisst som att
på detta sätt anskaffa plantor hvarje år. Han måste nemligen alltid
vara tryggad genom egna plantskolor för att kunna erhålla det antal
plantor, han kan behöfva. Det är ännu en annan sak, som står omnämnd
i reservationen och lätt synes kunna utföras, nemligen önskvärdheten
af anställande af kunnige planterare att tillhandagå allmänheten
med handledning vid skogssådd och skogsplantering. Om saken
icke kommer att vinna någon större utsträckning, är ju dermed ingen
fara skedd, då icke derpå blifvit nedlagd någon större utgift. Kommer
den a andra sidan att blifva använd och af allmänheten omfattad
med intresse, kommer naturligen någon utgift derför att träffa

Ifrågasatt
anslag till
befrämjande
af skogsodling
m. m„
(Forts.)

N:0 20. 24

Onsdagen den 24 Mars.

Ifrågasatt
anslag till
befrämjande
af skogsodling
m. m.

(Forts.)

staten, dock ingalunda i förhållande till den stora nytta, hvilken genom
skogens återväxt deraf kan vinnas. Att detta sätt är det billigaste
för åstadkommande af skogsplantering och skogssådd, det kan
icke förnekas och, då man är ense om vigten och betydelsen af det
ändamål, man vill främja, synes det mig vara stort skäl att antaga
detta förslag, hvarför jag anhåller om proposition på bifall till min
reservation.

Grefve Sparre: Jag önskar redan i början af mitt anförande

fä uttala att det mål, som motionären afsett, måste för alla synas
synnerligen tilltalande. Då jag dock kommer att motsätta mig både
motionärens förslag och reservationen, sker detta följaktligen icke
derför, att jag ej uppskattar detta mål, utan beror endast derpå att
det sätt, man valt för vinnande af samma mål, synes mig icke vara
för ändamålet lämpligt. Jag kan väl fatta den meningen att söka
genom statsanslag, om jag så må säga, sporra intresset hos de olika
hushållningssällskapen i landet till ytterligare åtgärder i detta hänseende
; men fråga är, huru vida detta intresse nu är så lamt, att särskilda
åtgärder behöfvas för att ytterligare sporra det. För min del
tror jag det icke. Vid en granskning af de åtgärder, som i förevarande
hänseende vidtagits, finner jag att af de flesta hushållningssällskap
äro sådana åtgärder vidtagna och af landstingen hafva icke
så ringa belopp för ändamålet anvisats. Exempelvis vill jag anföra,
att landstingens bidrag uppgingo till 13,000 kronor för år 1884, och
af senast församlade landsting hafva troligen lemnats ytterligare bidrag.
Jag anser derför icke, att statens medverkan här kan vara behöflig,
så mycket mer som landstingens inkomster numera blifvit till
följd af Riksdagens beslut ökade.

För öfrigt synes mig denna fråga ligga helt och hållet inom
hushållningssällskapens och landstingens verksamhetsområden, och jag
anser, att staten har ett så tillräckligt stort fält för sin verksamhet i
öfrigt, att den icke bör ingå på detta speciella område. Om ock skäl
kunde framföras för bifall till motionen, då derigenom kanske icke så.
litet skulle kunna vinnas, i det att 50,000 kronor föreslagits under
förutsättning att hushållningssällskap eller landsting bidroge med lika
stor summa, så att tillhopa 100,000 kronor skulle för ändamålet användas,
så måste man dock, å andra sidan, säga att hvad af reservanterna
föreslagits är af så ringa beskaffenhet att, huru välmenande
än deras framställning må vara, den likväl icke bör föranleda något
Riksdagens beslut. Reservanterna inskränka sig till en hemställan,
att staten skulle för billigt pris och i mån af tillgång tillhandahålla
allmänheten skogsfrö och plantor för skogsodling samt låta anordna
handledning vid skogssådd och skogsplantering utan afsevärda kostnader
för statsverket. Hvad skogsfrö beträffar, så tror jag mig veta,
att staten sjelf köper icke så ringa qvantiteter skogsfrö. Hvad plantorna
angar, så vet jag icke hvad en skrifvelse i detta hänseende
skulle tjena till, då åtgärder redan blifvit vidtagna för spridning af
skogsplantor. Antingen blir hela denna åtgärd synnerligen liten och
bor i det fallet ej blifva föremål för riksdagens beslut eller ock, om

Onsdagen den 24 Mars.

25

deri verkar något, får den en så stor omfattning, att den blir till
skada för den statens verksamhet, hvilkens medverkan man vill påkalla.
Jag tror dessutom, att man måste erkänna att åtgärderna i
detta hänseende falla så fullkomligt inom hushållningssällskapens och
landstingens sfer och icke inom statens, att jag föreställer mig, det
Kammaren bör afslå så väl motionen som reservationen och bifalla
Utskottets hemställan.

Herr Bäckström: Jag är delvis förekommen af Grefve Sparre,

ty, liksom han, är jag af den åsigt att detta är en sak, om hvilken
hushållningssällskapen och landstingen böra taga hand. Ingen kan
vara mera intresserad än jag för skogsvården i allmänhet och i synnerhet
för skogsåterväxtens befordrande. Här har sagts, att saken
skulle blifva sämre utförd genom hushållningssällskapen än genom
staten, och att det skulle blifva billigare, om staten toge saken om
hand, ty staten kunde sälja frö och plantor för lägre pris än andra.
Jag vill emellertid nämna, att inom det hushållningssällskap och det
landsting, af hvilka jag är ledamot, har man sedan många år skänkt
både frö och plantor åt dem, som vilja anmäla sig till erhållande af
sådana, och man har till och med på landstingets och hushållningssällskapets
bekostnad skickat ikring forstmän för att plantera ut dessa
frön och plantor. Det har likväl varit svårt understundom att få folk,
som ville åtnjuta denna förmån, och just den klass, man skulle önska
intresserad för saken, nemligen de mindre jordegarne, hafva visat sig
mindre villiga i detta hänseende. För öfrigt tycker jag att det är
mindre lämpligt att besvära regeringen med denna sak; men det är
somliga, som drifva den satsen, att staten skall “lägga sin näsa i allt".
Detta skötes bättre af landsting, hushållningssällskap och enskilde.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Gäsparsson: Jag skulle helst yrkat bifall till motionen

med hela eller möjligen någon mindre del af det af motionären föreslagna
beloppet. Jag anser att, sedan Riksdagen på framställning af
Kong!. Maj:t indragit det stora anslag å — om jag minnes rätt —
250,000 kronor, som 1874 års riksdag anvisade till inköp för statens
räkning af för skogsodling tjenlig mark, Riksdagen nu borde lemna
ett mindre anslag till uppmuntran af den enskilda skogsvården, och
att i detta fall en samverkan mellan staten å ena, samt hushållningssällskapen
och landstingen å andra sidan mycket väl kunde ega rum,
på sätt som sker i afseende å åtskilliga andra ändamål, t. ex. befrämjandet
af husslöjden. Men då det icke inom Utskottet fans någon
utsigt för detta förslag, har jag måst inskränka mig till att instämma
i den reservation, som blifvit afgifven, enligt det gamla ordspråket:
“Små smulor äro också inåt". Jag medgifver, att detta sätt
att uppmuntra skogsodling icke är mycket storartadt, men det innebär
ju att man, utan att lemna någon i detalj gående anvisning, velat
helt och hållet öfverlemna saken till Kong!. Maj:ts bepröfvande. Reservationens
antagande skulle angifva åtminstone, att Riksdagen anser,
att denna sak är förtjent att uppmuntras och af staten omhänder -

N:o 20.

Ifrågasatt
anslag till
befrämjande
af skogsodling
ni. m.
(Forts.)

N:0 20. 26

Onsdagen don 24 Mars.

Ifrågasatt tagas, och ett uttalande i denna rigtning skulle icke sakna sin betyanslag
till ,jeise. Det är ur denna synpunkt jag instämt i reservationen, ehuru
afshigsod-6 .i:lo hellre önskat framgång åt motionen. Reservationen innefattar
Ung m. m. dock ett uttalande i syfte att staten bör uppmuntra skogsodlingen och
(Forts.) derför yrkar jag bifall till denna reservation.

Herr Stråle, Wilhelm: Den allmänna meningen har, måhända
med rätta, motsatt sig allt ingripande från statens sida i den enskilda
skogshushållningen, med undantag dock beträffande de norrländska
länen och Gotland. Följden har emellertid blifvit den, att ganska
stort missbruk med skogshandteringen i Sverige egt rum, och jag befarar
att skogskapitalet fortfarande minskas. En ärad talare på Yestmanlandsbänken
har nyss sagt, att det går mycket trögt att få skogens
egare att vidtaga åtgärder för en bättre skogsodling. Detta är
tyvärr sant, men en början till ett bättre förhållande har inträdt,
och de bemödanden några hushållningssällskap och landsting gjort
och för hvilka de förtjena tacksamhet hafva verkligen fört frågan uti
eu bättre ställning. I Stockholms län äro anslag beviljade för ändamålet
både af landstinget och hushållningssällskapet, och åtgärder för
skogsplantering hafva jemväl blifvit vidtagna. Men skogsplanteringen
medför icke obetydlig kostnad, och för min del tror jag att, med den
uppfattning staten har att icke hindra den enskilde från bruket af sin
skog på sätt han finner godt, staten ock bör göra något för att lära
den enskilde, huru han bör bruka och hushålla med sin skog. Jag
inskränker mig till att yrka bifall till reservationen.

Herr Tamm, Hugo: Jag har äfven varit bland dem inom Ut skottet,

som biträdt Utskottets förslag, och jag har gjort det dels på
den grund, som af Grefve Sparre blifvit framstäld, nemligen att det
icke är ett praktiskt sätt, som här föreslagits för ernående af det,
som vi alla vilja, en bättre skogshushållning från den enskildes sida,
i ty att det skulle föranleda en mängd trakasserier och ledsamheter,
om staten skulle åtaga sig såsom eu skyldighet att tillhandahålla sådana
saker som skogsfrö och skogsplantor, dels och af ett annat
skäl, som synts mig mycket talande. Det förefaller mig nemligen,
som om det hölle på att växa ut en viss fallenhet att allt mer i ekonomiska
frågor mindre lita på egen företagsamhet och egen omtanke,
och i allt, smått och stort, blicka upp till staten efter hjelp. Detta
är i min tanke en mycket farlig rigtning, och då det föreliggande ärendet
är en. angelägenhet, som lika väl kan ordnas på enskild väg, synes
det mig som om man här borde gå fram med varsamhet, så liten
än sjelfva saken kan synas. På så väl det af Grefve Sparre från praktisk
synpunkt anförda som det af mig nu angifna skäl yrkar iag bifall
till Utskottets förslag.

Friherre von Essen, Fredrik: Den förstnämnde talaren, som
motsatte sig den af mig afgifna reservationen, anmärkte bland annat,
att staten för närvarande köper frö och att det derför skulle vara
ett hinder för staten att börja utveckla sin fröklängning, så att staten

Onsdagen den 24 Mars.

27 N:o 20.

kunde sälja frö till allmänheten. Jag finner deremot att i den mån ifrågasatt
saken komme att utvecklas, kunna också frö säljas billigare, när det uu

sker i större skala. Hufvudsaken är emellertid plantorna. Här och af^ogsodhvar
på några få ställen lemnas redan nu plantor. Om plantskolor ling m. in.
anlades på våra kronoskogar, kunde allmänheten lätt få sitt behof af (Forts.)
plantor tillfredsstäldt. Jag ser deraf icke någon olägenhet, då kostnaden
derför skulle blifva ganska liten. Man har sagt att denna sak
antingen blir helt liten eller också blir den alldeles för stor. Blir
den liten, så blir också kostnaden ringa och skadan blir ingen annan
än att de, som väckt förslaget, icke få så stor ära deraf, men blir
-den stor, blir det till landets nytta. Om man med små medel kan
åstadkomma stora verkningar, hvarför då icke göra det? Nu säger
man, att man icke i vanliga fall bör vänja allmänheten att vända sig
till staten för att erhålla dess hjelp. Men här blir icke något prejudikat
i den rigtningen, ty här är förhållandet det, att staten förser
sig med skogsplantor i de skilda orterna för att kunna betrygga
skogstillgången för all framtid. Boställsskogarne och kronoparkerna,
som finnas öfver hela landet, gifva oss visshet om att vi alltid skola
hafva tillgång på skog af stort värde. Kan nu detta leda till en
mer utvecklad skogshushållning, är ju det en god sak. Hushållningssällskapen
hafva försökt att göra hvad de kunnat, de hafva skänkt
bort plantor och frö, men det går icke, då allmänheten icke vill
göra något, säger man. Skall då staten lägga armarne i kors och
icke heller göra någonting för saken? Staten skall framkalla intresset.
En skogsegare reser i allmänhet icke till en plats, som ligger
många mil från hans hem, för att skaffa plantor. Här är nu fråga
om att han skall få plantorna i sin närhet, och detta sker genom
att de finnas att tillgå vid kronoparkerna. Jag skall nu icke längre
upptaga Kammarens tid. Jag fortsätter att yrka bifall till min reservation.

Herr Stjern speta: Det är verkligen icke utan en känsla af
förvåning, man här hör eljest praktiske män förorda ett sådant förslag
som det af Friherre von Essen framstälda. Förhållandet är nemligen
det, att kostnaden att plantera i smått är så orimligt liten, då
den verkställes af egen drift och omtanke, och att den deremot i
högsta grad skulle ökas, om plantorna skulle hemtas från längre bort
belägna kronoparker eller ske med biträde af statens tjenstemän.

Blott de närmast boende skulle kunna begagna sig af kronans planteringar
för att erhålla plantor och skulle man gifva det en större
utsträckning komme man in på oöfverskådliga utgifter. Men saken
är ännu mer opraktisk än så. Hvilka skola odla dessa plantor och
hvilka skola samla det dertill behöfliga skogsfröet? Icke annat jag
af förslaget kan se, måste det blifva statens embets- och tjenstemän,
som få klättra i tallarne för att samla kottar åt jordegarne och då
hafva desse senare så orimligt lätt att göra det sjelfve, utan några
kostnader alls, genom sina i skolåldern varande barn! Är det lämpligt
att för sådana ändamål öka statens redan talrika embetsmannapersonal?
Vill man ej å skogsmarken på vanligt enkelt sätt utså det

N:0 20. 28

Onsdagen den 24 Mars.

Ifrågasatt
anslag till
befrämjande
af skogsodling
m. m.

(Forts.)

insamlade och torkade fröet, kan man upphacka ett litet land å densamma,
knappast så stort som en åttondedel af denna sals yta, och &
detsamma helt enkelt utströ fröet, så har man efter några år plantor,
tillräckliga att utsätta på 10 å 15 tunnland. Så orimligt lätt och
enkel är denna odling, att den icke fordrar någon annan lärdom än
den, som kan inhemtas med några få ord på några minuter. Men
det är sant, en svårighet finnes verkligen vid utplanteringen af plantor.
De fina rötterna äro nemligen ytterst ömtåliga för torkning
ifrån det plantan upptages och till dess hon utsättes på skogsmarken.
Men denna ömtålighet talar icke för förslaget att kanske från
långa håll hemta desamma. Jag hoppas, vet och tror att vi här i
landet lyckligtvis hafva en mängd så väl för skogsskötsel som jordbruk
och andra näringar nitälskande män, genom hvilka denna kunskap
kan bibringas allmänheten och intresset derför väckas. Derjemte
finnas små böcker för 25 öre stycket i bokhandeln, af hvilka
man har mer än behöflig ledning. Att söka fä dem spridda kunde
möjligen vara en angelägenhet, ty utan ett förefintligt intresse hos
allmänheten sjelf lära statens tjenstemän sannerligen icke komma
långt i sina bemödanden.

Jag hörde vidare två talare här i närheten af mig fråga, om
icke staten skall göra något för skogshandteringens uppmuntrande.
Jag vill då fråga dem tillbaka: gör icke staten detta? Hafva icke
hushållningssällskapen och landstingen ganska stora statsmedel till
sitt förfogande för dylika saker? Har icke staten redan anstalt
ingeniörer i tillräckligt antal, som kostnadsfritt få tillkallas och rådfrågas
af skogsegarne? Derjemte känner jag, att man med största
beredvillighet får köpa plantor från statens skogsodlingar, hvarföre
skrifvelsen är onödig och opåkallad, så vida ej meningen är, att det
skulle utsträckas till hvarje socken och hvarje hemman. För en sådan
utsträckning och kostnaden derför saknas hvarje utredning.

För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på en annan omständighet
i afseende å skogsodlingen. I ungefär 5/6 af Sveriges enskilde
skogsmarker — jag räknar dertill hela Norrland, bergslagen och åtskilliga
andra skogstrakter — finnes det allmän betesrätt. Tidigt
på våren utsläppa jordbrukare och torpare ett oräkneligt antal ungkreatur
och äldre boskap och dessa kreatur hafva då ingenting annat
att lefva af än de unga plantorna. På det sättet gå ofta hela planteringar
förlorade och så länge allmän betesrätt på ohägnad skogsmark
är så frigifven, som den nu är, båtar det föga och är alldeles
olämpligt, att staten ingriper i afseende på skogsplanteringen. På
grund af hvad jag nu anfört och med stöd af hvad Herr Tamm
nyss före mig andragit, anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve Sparre: Jag begär så sällan ordet här i Kammaren, att
jag hoppas att Kammaren förlåter mig, att jag gjort det två gånger
i dag. Friherre Essen yttrade några ord, som jag vill besvara. Han
fäste sig vid, att jag nyss nämnde, att staten inköper skogsfrö och

Onsdagen den 24 Mars.

29 N:o 20.

frågade om jag ej ansåg lämpligt verka för en förändring i detta Ifrågasatt
hänseende. Jo visst. a»*/»? till

Men då vi veta, att staten sjelf köper frön, tycker jag'' att det är bejja^a^e
olämpligt, att staten skulle köpa för ett högre och sälja för ett lägre ung m<
pris. I afseende å skogsplantorna meddelade den värde talaren, att (Forts.)
redan nu utlemnas sådana till närboende, så långt tillgång förefinnes.

Om ej detta skulle vara fallet vid alla statens kronoparker, synes
mig af hvad han anfört framgå, att annan åtgärd ej erfordras än en
framställning från vederbörande hushållningssällskap eller landsting.

Äfven i detta hänseende kan jag ej finna den föreslagna skrifvelsen
behöflig.

Hvad slutligen det billiga planteringsbiträdet beträffar, så innefattar
detta antingen en åtgärd af så ringa betydenhet, att Riksdagen
ej lämpligen bör blanda sig i saken eller ock kan den komma att
menligt inverka på den statens verksamhet, hvilkens biträde man önskar
påkalla. Jag yrkar derföre fortfarande bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Herr Evers: Jag har icke velat förlänga diskussionen i denna

fråga och derför icke begärt ordet förr än nu, och ber endast att få
lemna några upplysningar rörande åtskilligt, som under öfverläggningen
icke blifvit framhållet. Hänvisande till Domänstyrelsens underdåniga
utlåtande angående lagstiftning för den enskildes skogshushållning
af den 26 Maj 1885, som varit tillgängligt för Riksdagens
ledamöter och hvari styrelsen bland annat hemstält om lagstiftningsåtgärder
för hämmande af olyckor, vållade genom skogseld, ljungbränning
och svedjning, ber jag äfven att få omnämna, att i styrelsens
underdåniga utlåtande angående reglering af skogsstatens lönevilkor
m. m., styrelsen påpekat nödvändigheten af statens kraftigare
ingripande för ordnande af skogsskötseln å kronans utarrenderade
egendomar. På så väl dessas ntmarker likasom på åtskilliga kronoparker
och i synnerhet på de kalmarker, som blifvit inköpta för att
skogsodlas, finnas en mängd torpare och andra arbetare, hvilka styrelsen
tänkt sig skulle kunna utbildas till en stam af vane arbetare
att användas för skogsodlingar, icke blott vid utförande af de arbeten,
som behöfva verkställas för statens räkning på dess marker, utan
jemväl till tjenst för enskilde i och för de skogsodlingsarbeten, de
önska få utförda.

Vidare ber jag att få erinra, att staten lemnar anslag till särskilde
skogsingeniörer, hvilka lemna råd och upplysningar för skogsskötseln,
och hvilka anlitas ganska mycket, egentligen dock mest af
de större skogsegarne.

Tillfälle finnes redan för allmänheten att förskaffa sig plantor från
åtskilliga af kronoparkernas plantskolor, och är omsättningen af sådana
temligen betydlig, och jag föreställer mig, om enskilda anmäla
sig vilja köpa plantor från de under skogsstatens vård stälda skogarne,
detta icke skall möta några svårigheter, förutsatt att anmälan
derom ingår i så god tid, att åtgärder för dess uppdragande hinna

N:0 20. 30

Onsdagen den 24 Mars.

Ifrågasatt
anslag till
befrämjande
af skogsodling
m. to.

(Ports.)

verkställas och sjukdom å plantorna ej förstör dem, hvilket dessvärre
på senare åren på åtskilliga ställen varit fallet med furuplantorna.

Vare sig nu Riksdagen beslutar en skrifvelse till Kongl. Maj:t i
det syfte, som här föreslagits, eller ej, ett beslut som jag ej för min
del vill motsätta mig, ber jag få försäkra Kammaren, att skogsstaten
skall med största beredvillighet tillhandagå med den hjelp och de råd,
som af den kunna lemnas. Jag har intet yrkande att göra utan har
blott velat lemna dessa upplysningar.

Herr Ca spars son: Eu talare här bakom mig har förvånat sig
deröfver, att praktiske män kunde framkomma med ett så opraktiskt
förslag. På samma gång jag tackar honom för hans något tvetydiga
kompliment, får jag säga, att reservanterne icke tänkt sig sakens
verkställande så, att “statens embets- och tjenstemän skulle behöfva
klättra i träden". Saken kan verkställas på mycket enklare sätt och
är icke så opraktisk, som den ärade talaren föreställer sig. Jag upprepar
ännu en gång, att hushållningssällskapet i det län, jag tillhör,
under flera år begagnat sig af den åtgärd, reservanterne här föreslagit,
dock med den skilnad, att hushållningssällskapet tillhandahållit endast
plantor, men icke frön. — Beträffande den bittra erfarenhet, den ärade
talaren gjort, att de verkstälda planteringarna blifva af kreaturen uppätna,
vill jag blott nämna, att det finnes andra, som i detta afseende
hafva en motsatt och mindre bitter erfarenhet.

Herr Stråle, Wilhelm: Jag glömde nyss att fästa uppmärk samheten

derpå, att endast i några län landstingen och hushållningssällskapen
göra uppoffringar för skogsplantering. Det synes mig således,
som om något borde från Riksdagens sida göras för att understödja
de län, hvilka verkligen göra något för ändamålet, och jag tror
att detta skalle medföra en ganska kraftig inverkan på de andra länen.
Anledningen dertill, att jag anhållit om bifall till reservationen,
har hufvudsakligen varit att hålla frågan vid lif och på henne fästa
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet. Jag tror att skogsfrågan är
af mycket stor betydelse för vårt land.

Grefve Hamilton: Blott några ord vill jag yttra i denna fråga.

Jag har biträdt den mening, Utskottet omfattat, och är skyldig att
anföra det skäl, som dervid ledt mig. Då man aflåter en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, bör densamma vara af behofvet påkallad. Då emellertid,
såsom nyss blifvit upplyst och efter hvad jag sjelf känner, är
förhållandet på de flesta ställen i landet, plantor från de allmänna
skogarne i mån af behof tillhandahållas och den undervisning, man
vill erhålla från statens tjenstemän, välvilligt lemnas; då vidare på
många ställen hushållningssällskapen vidtagit åtgärder för att bereda
tjenstemännens biträde mot en ringa afgift; då slutligen hushållningssällskapen,
hvilka enligt min mening bäst handhafva denna sak, ega
tillräckliga medel till sin disposition, instämmer jag med dem, som.
yrkat bifall till Utskottets hemställan.

Onsdagen den 24 Mars.

31 N.O 20.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr vice
Talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af Kammarens förhandlingar,
att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad
Utskottet deri hemstält skulle bifallas, dels ock, af Herr Carlsson, att
Kammaren skulle afslå Utskottets hemställan och godkänna det förslag,
som innefattades i den af Friherre von Essen mot denna punkt
afgifna reservation.

Härefter gjorde Herr vice Talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
Utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller 5 punkten i Stats-Utskottets utlåtande N:o 11,
rostar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren punkten och godkänner det förslag,
som innefattas i den af Friherre von Essen mot denna punkt
afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 53;
Nej — 23.

6—11 punkterna.

Biföllos.

12 punkten.

Herr C asp ar sson: Min reservation gäller endast punkten b.

När Stats-Utskottet säger, att ett uttalande från Rikdagens sida
i denna fråga torde vara mindre lämpligt, kan man taga för afgjordt,
att detta uttalande icke heller är lämpligt. Utskottet låter emellertid
sina betänkligheter falla för önskvärdheten att torntaket måtte förses
med kopparplåt i stället för galvaniserad jernplåt. Alltså kopparslagare
eller plåtslagare; det är frågan! För denna vigtiga fråga skulle
nu skrifvas till Kongl. Maj:t, och Utskottet föreslår att på förhand
meddela Kongl. Maj:t absolution, derest det förra alternativet skulle
föredragas framför det senare, dock under förutsättning att Kongl.
Maj:t af förhanden varande medel kan anskaffa beloppet och att detta

Anslag till
iståndsättande
af taket
å Kalmar
slott m. m.

N:0 20. 32

Onsdagen den 24 Mars.

Anslag till
iståndsättande
af taket
å Kalmar
slott m. m.
(Forts.)

ej får öfverstiga 5,000 kronor. Jag har varit med om många skrifvelser
till Kongl. Maj:t, men jag kan aldrig erinra mig, att Riksdagen
förut föreskrifvit, huru mycket Kongl. Maj:t må använda af de till
Hans förfogande stälda medel eller besparingar. Jag tror, att inträdandet
på denna bana bör ingifva betänkligheter åtminstone hos Första
Kammaren. Motionären grundar hela sin motivering på den förutsättningen,
att Riksdagen verkligen skulle beslutat, att takhufvarne skulle
täckas med jernplåt. Jag skall derför anhålla att få uppläsa hvad
Riksdagen i detta afseende verkligen beslutat. Det återfinnes i Riksdagens
skrifvelse N:o 50 för år 1884. Der heter det: att Riksdagen
ej funnit anledning till annan ändring i Kongl. Maj:ts förslag “än att,
då, enligt hvad till statsrådsprotokollet antydts, kostnaden skulle kunna
minskas med mer än 40,000 kronor, derest tornhufvarna täcktes med
galvaniserad jernplåt i stället för med koppar, utan att genom användande
af det billigare materialet någon afsevärd olägenhet skulle
komma att uppstå, Riksdagen ansett den nedsättning i kostnadsförslaget,
som sålunda möjliggjorts, höra vidtagas.8

Detta är motiven, som Riksdagen anför för nedsättningen. Så kommer
sjelfva klämmen; den lyder: “Riksdagen har derför på det sätt
bifallit Eders Kongl. Maj:ts förevarande framställning, att Riksdagen
för iståndsättandet af taket å Kalmar slott och verkställande i sammanhang
dermed af vissa förändringar å tornen beviljat ettextra anslag
af 80,000 kronor samt deraf på extra stat för år 1885 anvisar eu
femtedel eller 16,000 kronor. “

Jag kan icke läsa denna Riksdagens skrifvelse på annat sätt, än
att Riksdagen derigenom beslutat anvisa 80,000 kronor för ändamålet.
Att Riksdagen dermed skulle anses hafva beslutat om en sådan detalj
som den rörande ämnet, hvarmed taktäckningen skulle ske, kan jag
aldrig föreställa mig hafva varit Rikdagens mening. Icke heller tror
jag det vara lämpligt, att Riksdagen lägger sig i dylika frågor. Jag
kan derför ur denna synpunkt icke yrka annat än afslag å den
skrifvelse, som afses i punkten b, på samma gång jag gerna medgifver,
att jag verkligen i allo anser, att denna förändring — användande
af koppar i stället för jern — är mycket lämplig. Detta är dock
en sak, som jag är öfvertygad om att Kongl. Maj:t skall taga under
öfvervägande, utan att Riksdagen dertill på förhand behöfver använda
sitt initiativ. Man kan säga att, om skrifvelsen i denna Kammare
afslås, frågan förfaller. Jag är dock fullt öfvertygad om, att derest
skrifvelsen går igenom i Ändra Kammaren, Kongl. Maj:ts regering
skall ega det moraliska modet att låta täcka tornhufvarne med koppar
i stället för jern, oaktadt Riksdagen icke derom aflåtit någon
underdånig skrifvelse.

Jag yrkar afslag å punkten b.

Friherre von Essen, Fredrik: Vore jag säker om, att verk ligen

dessa omtalade tornhufvar blefve täckta med koppar, om denna
skrifvelse afslås, såsom den förra talaren ansåg, skulle jag mycket
gerna rösta för afslag. Jag kan icke neka, att det formella sättet för
detta ärendes behandling icke är särdeles tilltalande. För min del har

Onsdagen den 24 Mars.

33 N:r 20.

jag delat den åsigt, som flertalet uti Stats-Utskottet byst, att det var
en nödfallsutväg att tillgripa för att vinna det önskvärda målet. Det
plägar vara så, att när en ritning blifvit faststäld af Riksdagen och
ett anslag lemnadt, brukar Kongl, Maj:t anse sig vara bunden vid
denna ritning och icke kunna frångå den i väsentlig mån utan Riksdagens
hörande, särskildt om kostnaden, som här blir fallet, derigenom
skulle ökas. Man har haft den uppfattningen i Stats-Utskottet, att
alltid så bör ske och derför tror jag också, att enda utvägen att få
kopparplåtar på dessa tornhufvar, hvilket för deras framtida bestånd,
utseende o. s. v. är särdeles fördelaktigt, skulle vara att biträda skrifvelseförslaget.

Då kostnadsförslaget först framlades, var koppar dyr i pris. Genom
prisfall derå skulle man nu blifva i tillfälle att använda koppar
i stället för jern med en ökning i kostnad af allenast 5,000 kronor.
Det beror nu på, om Kammaren vill vara säker på, att detta gamla,
vördnadsvärda minne från forntiden skall få en varaktig takbeklädnad,
eller lemna detta åt det ovissa. I det senare fallet bör man bifalla
hvad förre talaren på grund af formella betänkligheter yrkat; i det
förra fallet får man låta dessa betänkligheter falla och söka vinna
ändamålet genom aflåtande af denna skrifvelse.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Talmannen,
att då i afseende på de särskilda momenten af förevarande
punkt olika yrkanden blifvit framstälda, propositioner komme att göras
beträffande hvarje moment för sig.

Herr Grefven och Talmannen anförde vidare, att i afseende på
mom. a) endast yrkats bifall till Utskottets hemställan, och förklarade,
efter att hafva gifvit proposition på detta yrkande, sig finna
denna proposition med ja besvarad.

Vidkommande mom. b) hade under öfverläggningen yrkats dels
bifall till Utskottets hemställan, dels utslag derå.

Herr Grefven och Talmannen gjorde sedermera propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till Utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Casparsson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller mom. b) i 12 punkten af Stats-Utskottets utlåtande
N:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås nämnda moment.

Anslat/ till
iståndsättande
af taket
å Kalmar
slott m. m.
(Forts.)

Första Kammarens Prot. 1886. N:o 20.

3

N:o 20. 34

Onsdagen den 24 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 31;

Nej - 28,

13 och 14 punkterna.
Biföllos.

Föredrogos ånyo och godkändes Lag-Utskottets den 20 och 23 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 44, i anledning af väckt motion om rättighet för kyrkostämma
att granska debiterings- och uppbördslängderna för uppbörd
af presterskapets löneinkomster; och

N:o 45, i anledning af Kamrarnes återremiss af det i Utskottets
utlåtande N:o 16 afgifna förslag till lag angående ändrad lydelse af
4 § i förordningen om nya vexellagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 7 Maj 1880.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 1,39 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1886.