Motioner i Andra Kammaren, N:o 182.

till ett mönstergildt skick och dermed åt sig sjelf eröfrat ett af de mest
lysande rummen i vårt lands nyare administrativa historia.

Jag anhåller,

att Riksdagen ville för ofvan anförda ändamål
höja postverkets omkostnadsstat med 11,000 kronor utöfver
hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagit.

Stockholm den 28 Januari 1886.

Adolf Hedin.

N:o 182.

Af Herr J, Ohlsson i Stockholm: Angående ändringar i Kongl.

förordningen den 18 November 1881 rörande minderåriges
användande i fabrik, handtverk eller annan
handtering.

Det ligger i sakens natur, att hvarje författning, som reglerande och
kontrollerande ingriper i den enskildes häfdvunnet fria verksamhet och omsigt
om eget bästa, skall, huru tidsenlig en sådan författning än må vara
i princip, i tillämpningen stöta på svårigheter. Synnerligast blir detta fallet,
om alla vilkoren för vinnande af författningens syfte ej redan finnas i verkligheten
och om föremålen för tillämpningen äro af väsentligt olika natur.
Så är förhållandet med Kongl. förordningen af den 18 November 1881
rörande minderåriges användande i fabrik, handtverk eller annan hand -

Motioner % Andra Kammaren, N:o 182.

tering. Denna författning, som ju tiar till syfte att betrygga och befrämja
deras andliga och fysiska utbildning, Indika'' skola i män af sådan utbildning
öfvertaga det tyngsta värfvet i industriens tjenst såsom kroppsarbetare,
bär redan undergått eu väsentlig modifikation, emedan den visat sig inom
vissa näringsområden otillämplig, men oaktadt sådana modifikationer möta
ännu stora svårigheter att fullt vinna författningens syfte, dels derför att
skolväsendet ännu ej är allmänt lämpadt härför, dels derför att vilkoren
och sätten för näringarnas bedrifvande äro väsentligt skiljaktiga inom olika
orter, inom olika yrken och hos olika näringsidkare. Följden häraf har
blifvit, att författningen i många fall motverkat sitt vackra syfte, i det att
ungdom, som förut var åtminstone i tillfälle att inhemta praktisk kännedom
om och öfning i yrke, derifrån blifvit utestängd och lemnats i sysslolöshet,
hvaraf följderna äro gifna. En annan mindre väsentlig, men dock beaktansvärd
olägenhet, som författningens tillämpning medför, är det myckna
friktionsarbete, som föranledes af kontrollen öfver dess efterlefnad; synnerligast
är detta fallet inom en stor del landtkommuner, der någon industriel
rörelse i egentlig mening ej förekommer, och der denna kontroll har mindre
betydelse, af det skälet, att de ynglingar eller barn, som för utbildning i
yrke vinna anställning hos handtverkare eller gerningsman på landet, i regel
af husbonden omvårdas och behandlas så som hörde de till familjen.

Det är ju alldeles gifvet, att om före författningens utfärdande en hvar
näringsidkare så behandlat minderåriga arbetare, och om det dessutom inom
alla fabriker, verkstäder, m. m. varit väl sörjdt för de minderåriges fysiska
och moraliska trygghet och utveckling, så skulle författningens utfärdande
aldrig blifvit satt i fråga. Mig synes derför å ena sidan billigt, att författningens
tillämpning inskränkes till det omfång och till de fall sådant är
nödvändigt, då jag å den andra är viss att syftet bäst skulle vinnas, och
hvithet kunde tillgå så, att Kongl. Maj:t genom allmän kungörelse föreskref:
att sedan vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förvissat sig om,
att arbetet i fabrik, handtverk eller annan handtering icke kan vara för
helsan skadligt, eller att vederbörande näringsidkare i arbetslokaler och med
der befintliga inrättningar vidtagit sådana åtgärder, att minderårige arbetare
der icke kunna antagas lida till helsan eller utsättas för fara, samt der vederbörande
målsmän för folkskolan finna att, genom afton- och söndagsskolor
eller på annat sått, är väl sörjdt för minderårige arbetares utbildning i skolkunskaper,
de i Kongl. kungörelsen den 22 Juni 1883 meddelade undantagsbestämmelser
för bergshandtering och bruksrörelse må ega tillämpning
i hvarje fall, då näringsidkare hos Konungens Befallningshafvande företett

Motioner i Andra Kammaren, N:o 182.

vederbörandes vitsord derom, att inom hans fabrik eller verkstad och för
hans minderårige arbetare är så ordnadt och ombesörjdt, som nyss är sagdt,
hvilken dispens kunde gälla för viss tid eller till dess de hvilka det vederbör
(helsovårdsnämnd, kommunalnämnd, målsmän för skolor eller för minderårige
arbetare) hos nyss nämnda myndighet gjort skälig pröfvad framställning
om dispensens upphörande, samt att den Kongl. förordningen af den
18 November 1881 icke må ega tillämpning å minderårige arbetare hos
handtverkare eller gerningsman i andra fall, än der kommunal myndighet,
målsmän för skolan eller för minderårige derom hos Konungens Befallningshafvande
gjort skälig pröfvad framställning. I samstämmighet med hvad
jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
i hvad mån och under hvilka vilkor Kongl. kungörelsen
af den 28 Juni 1883 må ega tillämpning inom annan
näring än bergs- och bruksrörelse, äfvensom i hvad
mån och under hvilka vilkor kommunalmyndighet kan
beredas lättnader i kontrollen öfver tillämpningen af
Kongl. förordningen af den 18 November 1881, samt
hvilka öfriga lättnader kunna medgifvas och hvilka åtgärder
böra vidtagas med och för vinnande af författningens
syfte, samt härom utfärda allmän kungörelse.

Om remiss till tillfälligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 30 Januari 1886.

Joh. Ohlsson.

Rättelse

i motionen N:o 72.

Råd. 9—16 uppifrån å sidan 4 skola hafva följande lydelse:

Uti 57 § Regeringsformen stadgas »Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta
utöfvas af Riksdagen allena». Nu är ej tänkbart att Riksdagen, som bestämmer
grunderna för beskattningen, skall kunna i sin helhet utföra den, utan uppdraga
dess detalj utförande åt vissa myndigheter och enskilde, och bör Riksdagen sålunda
fortfarande medgifva Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att utse ordförande i Bevillningsberedningen,
att närvara som ordförande vid taxeringsnämnds förrättning och
utse halfva antalet ledamöter i pröfningsnämnden, hvaremot andra hälften bör väljas
af landsting.