Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

till bekostnad åt arbetshjelp vid inflyttning i de nvinredda
bibliotekslokalerna.

Samtliga till ärendet hörande handlingar, ritningar och kostnadsförslag
utber jag ung att framdeles få inlemna till Stats-Utskottet, dit min motion
torde varda hänvisad.

Stockholm den 25 Januari 1884.

E. Thomasson.

N:O 2

Af Herr A.. H. Sandström: Om skrifvelse till Kongl, Maja
angående ändring i gällande reglemente för Folkskolelärarnes
pensionsinr ältning.

Det torde ma hända förefalla ogrannlaga att återkomma med eu framställning,
som vid sistlidne riksdag blef afslagen af Stats-Utskottet utan reservation
och af Första Kammaren utan votering; men jag kan dock ej
underlåta att a nyo motionera om eu underdånig skrifvelse, åsyftande ändring
uti gällande nadiga reglementet för Folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Härtill föranledes jag närmast af den votering i frågan, som ende
rum i Andra Kammaren. Der fanns en aktningsbjudande minoritet, som
ansag förslaget billigt och rättvist. Det är ock i billighetens och rättvisans
namn jag ännu en gång vågar bringa frågan på tal.

Alla menniskor, seminarieelever icke ens undantagna, kunna här i
lifvet mötas af otur. Det behöfver ingalunda vara sjelfför vålla dt, att några
Bill. till Bikscl Knot. 1884. 1 Sami 2 Afl. 2 Band. 5 Höft. 2 °

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

unga män eller qvinno!’, som med möda och uppoffring och med hjelp af
vänner och väns vänner genomgått sin seminariekurs, nödgas några ar nöjas
med en extra-ordinaries plats, under det att deras kamrater genast etter
examen lyckas vinna fasta platser vid folkskolor. De vikarierande folkskolelärarnes
avfvoden äro visserligen knappa; men något är dock bättre än intet.
De hoppas på ordinarie anställning och, på det att detta hopp så mycket
förr måtte blifva förverkligadt, sträfva de med all flit att genom redligt
arbete göra sig förtjente af goda tjenstgöringsbevis.

Till sist krönas deras bemödanden med framgång och, då lyckan räcker
dem handen, öfverbringa!’ hon dem fullmakt på lön, hus, rum, vedbrand och
kofoder. De börja glömma motgångarne i ungdomsåren, de finna sig åter
likstälda med sina kamrater.

Men så börjar småningom årens tyngd att trycka dem. De blifva
femtio år och de blifva femtiofem. Deras kamrater afgå, den ene efter den
andra, med full pension. Men när pensionsåldern skall bestämmas för en
folkskolelärare, som tjenstgjort såsom vikarie, då räknas honom till godo
endast den tid öfver fem år, som han innehaft vikariat. Om lian får,
och om han orkar tjena till dess han återhemtat dessa fem förspilda åren,
då får han verkligen, fem år senare än jemnåriga kamrater, hvilka icke
behöft tjena såsom vikarier, full pension; i annat fall blifver hans pension
afkortad.

Att sålunda, om man ser saken från de gamle pensionsbehöfvande,
fastän, enligt nu gällande reglemente, icke till full pension berättigade
lärarnes och lärarinnornas synpunkt, frågan är behjertansvärd, och en ändring
i reglementet önsklig och af billighet påkallad, det torde knappast
kunna förnekas.

Ser mer åter saken från en allmännare synpunkt, tager man i betraktande
hvad undervisningen får lida deraf att en skola måste skötas,
kanske ända till fem år, af en utarbetad lärare eller lärarinna, som skolrådet
icke har hjerta att uppsäga förr än han eller hon kan afgå med full
pension, då kan man näppeligen vara tveksam om nyttan och nödvändigheten
af en förändring i pensionsreglementet.

Det är med anledning häraf och med hänvisning till hvad som uti
motiveringen till fjolårets motion i detta ämne blef andraget som jag tager
mig friheten vördsammast hemställa,

att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse begära,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke nådiga
reglementet för Folkskolelärarnes pensionsinrättning, den
30 November 1866, borde uti dess 17 § erhålla den för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

ändrade lydelse, att orden utöfver fem år finge utgå, och
folkskolelärare alltså blifva berättigade att såsom tjensteår
räkna icke blott den tid under hvilken de såsom ordinarie
bestridt folkskolelärarebefattning, utan äfven den tid som
de, efter att hafva blifvit i behörig folkskolelärare-examen
godkände, varit såsom extra lärare vid egentlig folkskola
anstälde.

Stockholm den 24 Januari 1884.

A. IL Sandström.