Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

3

^T:© 12.

Af Herr Olaus Olofsson: Om kungörande af tiden för allmänna
ting ssammanträden.

Då jag nu för tredje gången går att förnya den motion, hvari jag
påyrkat att de i Kong!. Förordningen den 17 Maj 1872 stipulerade
tingsterminer inom de domsagor på landet, der endast två ting hållas,
måtte årligen kungöras i kyrkorna, så torde det vara tillfyllest att åberopa
dels innehållet af min motion N:o 16 vid senaste riksdag, dels
motiveringen i Lag-Utskottets utlåtande N:o 21 vid samma riksdag, dels
ock Lag-Utskottsledamoten Grefve J. O. Mörners yttrande i Första Kammaren
den 8 Mars 1882, då nämnda betänkande afslogs med 32 nej mot
24 ja, således i närvaro af obetydligt mer än en tredjedel af Första
Kammarens ledamöter.

Vid denna min förnyelse af motionen anser jag dock behöfligt att
till vederläggning upptaga de skäl för afslag, som blifvit anförda af tvenne
lagkunnige ledamöter inom nyssnämnde Kammare.

Beträffande då först det yttrande af Lag-Utskottets då varande, högt
ärade ordförande, att i de domsagor, som bestå af allenast ett eller två
tingslag, tiden är bestämd i sjelfva lagen samt att Hofrätten en gång för
alla bestämt, i hvilketdera häradet tingen först skola börjas, tillåter jag
mig erinra, att detta kungörande skett för mer än 10 år sedan, hvadan
det torde vara allt för mycket begärdt, att den stora allmänheten skall
för alla tider qvarhålla detta kungörande i minnet.

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

Samme talare har förundrat sig öfver att icke Utskottet tillstyrkt
kungörandet äfven i domsagor med ett enda tingsställe; men här är dock
den skilnad, att i sistnämnda fall finnas tingsterminerna i den åberopade
förordningen tydligt utsatta, utan att man behöfver efterforska, hvad
Kongl. Hofrätten derom för 10 år sedan föreskrifvit.

Då samme talare påstår att de, som bo utom domsagan, icke skulle
hafva någon fördel af tingssammanträdenas införande i länskungörelserna,
»ty de hafva i allmänhet icke tillgång till dessa kungörelser» (på sätt
talarens yttrande i protokollet uppfattats), så synes den högt ärade talaren,
ehuru sjelf landshöfding, hafva förglömt, att dessa kungörelser spridas till
alla kommuner inom hela länet och att sålunda denna svårighet drabbar
endast dem, hvilka bo i ett annat län och derför torde behöfva hålla sig
en kommissionär.

Att besväret med tingskungörelsens utfärdande skulle åläggas Konungens
Befallningshafvande härleder sig från Lag-Utskottet, ty jag hade i
min motion begärt, att häradshöfdingen skulle till Konungens Befallnings O

7 O O CJ

hafvande anmäla de dagar å hvarje ting, då de allmänna tingssammanträdena
taga sin början. Detta vore sålunda icke större besvär än några
få raders tillökning i de kungörelser, Konungens Befallningshafvande i
alla fall utfärda rörande tingen i de Ofri ga domsagorna i länen.

Det vore icke på minsta vis »irrationelt», att ett sådant stadgande
blefve föreskrifvet och ännu mindre stridande mot lagens bud i öfrigt,
ty den stora allmänheten torde med skäl kunna fordra, att de af dem
lönade auktoriteter och embetsman visa dem ett så billigt tillmötesgående,
som detta lilla besvär skulle förorsaka.

En annan talare inom Första Kammaren hänvisar allmänheten att
med tillhjelp af almanacka och lagbok skaffa sig upplysning om tingsterminernas
början, men ingendera af dessa böcker är tillräcklig att undervisa
honom, uti hvilket tingslag sammanträdet hålles först. Han måste
således skaffa reda på Kongl. Hofrättens för tio år sedan utfärdade
bestämmelser. De fleste ega icke någon lagbok och kunna hafva lång
väg till nämndeman, hvilken ofta nog icke har reda på tingsterminerna
utan att sjelf söka kunskap derom.

Hvad samme talare ordat om vådan af kungörelsernas försummade
uppläsning, så lärer någon risk häraf icke kunna inträffa, då flen rättssökande
är i tillfälle att vid sockenkyrkan taga del af sjelfva kungörelsen.

Det är icke till förmån för de processlystne eller de som föra andras
talan inför domstolarne, som jag påyrkar en rättelse i förberörda afseende,

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

utan det finnes en klass medborgare, och denna är det stora flertalet, som
är i behof att anlita domstolarne om handlingars ingifvande, och för den
är det nödigt att kunna med lätthet vinna upplysning, när de kunna få sina
ärenden vid tingen uträttade, på det de icke må förlora fatalier i ärenden,
som äro för dem af största vigt. Efter hvad som under föregående riksdagar
i denna fråga förekommit, vågar jag för den skull hoppas, det Lagutskottet
matte tillstyrka och Riksdagen bifalla följande hemställan:

att Riksdagen matte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva: dels att
tiden för början af de allmänna tingssammanträdena
uti domsagor, bestående af ett eller två tingslag, skall
genom Konungens Befallningshafvandes försorg årligen
kungöras uti länskungörelserna; dels ock att, beträffande
samtliga domsagor, tiden för afslutande af ting skall
genom vederbörandes försorg kungöras i tingslagets
kyrkor.

Stockholm den 26 Januari 1883.

Olaus Olofsson

fr. Östergötland.

Bill. till Riksd. Prot. 1883.

1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Raft.

2