Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

15

Att gäldenär njute af konkursboet nödigt underhåll för
sig, hustru och oförsörjda barn under tvenne månader från
den dag offentlig stämning gifven är. Men är konkursboet
ringa och utväg saknas till nödtorftigt uppehälle, då skall af det
förråd som i boet finnes undantagas hvad till underhåll för
en månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap eller andra
lösören, dock ej öfver ett värde af sjuttiofem kronor; kan ej
inom nämnda tid bouppteckningen med ed fästas, etc. (lika
med paragrafens nuvarande innehåll).

Om Lag-Utskottet, dit denna motion torde remitteras, icke
anser denna formulering af paragrafen vara lämplig, så anhålles,
att Utskottet måtte förändra densamma efter sin åsigt
i ofvanstående syfte.

Stockholm den 28 Januari 1882.

G. Sälling.

N:o 47.

Af Herr A. F. PcttersSOll i Sibbarp: Med förslag till förändrad
lydelse af Kongl. Förordningen den 14 April 1866 angående
arfsrätt för oäkta larn.

Då jag härmed förnyar min vid sistlidet års riksdag i Andra Kammaren
väckta motion (N:o 81) om ändring af Kongl. Förordningen den 14 April 1866 angående
arfsrätt för oäkta barn, så har jag fortfarande, i motsats till förra årets
Lag-Utskott, den uppfattning att rätta grunden, på hvilken såväl det äkta som det
oäkta barnets arfsrätt efter modren bör hvila, är blodsbandet, är födseln allena,
och ej på en moders af särskilda förhållanden alstrade vilja, stödd på Kongl.

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

brefvet den 17 Oktober 1778, “som tillkom under ett lättsinnigt tidehvarf med
uppgifven afsigt att förekomma barnamord11. (Se Första Kammarens protokoll 1881,
band. II, 21, 15). I vår lag en skamfläck, som bör uppbäfvas och utplånas, då
den gifver »qvinna rätt dölja att hon är moder, och pastor eller annan embetsman
icke får efterforska hvem modren är till ett oäkta barn, då modren vill dölja
det», blifver följden den att, oaktadt modren lefvat hvar dag kräseliga, dess oäkta
barn kan förgås af hunger och således “med beräkning för egen framtida bättre
utkomst11 ingen anteckning i vederbörlig kyrkobok sker genom modren, och det
ädlaste af alla band, moderskärlekens, sönderslites med tillhjelp af lagens arm.

Och då jag äfven fortfarande icke kan finna det vara med rättvisa öfverensstämmande,
att ett oäkta barn skall vara arflöst, derföre att modren tillfölje
af mellankommande hinder försummat låta i kyrkoboken anteckna barnet såsom
sitt, och jag ännu ej hört framhållas något giltigt skäl, hvarföre det oäkta barnet
icke bör vara lika berättigadt till arf efter sin moder som det äkta barnet,
så vågar jag ånyo vördsamt anhålla:

att Riksdagen täcktes besluta följande förkortade och
derigenom förändrade lydelse af förenämnda Kongl. Förordning
den 14 April 1866:

“Med ändring — —-------— —

— — —--— — — — — —--förordnas,

att oäkta barn, som ej är afladt under modrens äktenskap
eller i förbudna led, må lika med äkta barn taga arf efter
sin moder.11

Stockholm den 28 Januari 1882.

A. F. Pettersson

från Malmöhus län.