RIKSDAGENS PROTOKOLL

1881. Andra Kammaren. lf:o 26.

Måndagen den 21 Mars.

KI. 7 e. m.

§ 1-

Skedde föredragning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen,
angående upplåtelse af Artilleriplanen till byggnadsplats för
nytt hofstall m. m.

Herr Hedin anförde: Helt säkert äro ganska många år förflutna,
sedan någon Kongl. proposition mottagits, åtminstone af hufvudstadens
befolkning, med ett sådant ogillande uppseende, för att icke
begagna ordet förtrytelse, som den Kongl. proposition, hvilken Herr
Talmannen nu föredragit till bordläggning. För min egen del vågar
jag också bekänna, att många år hafva gått sedan någon Kongl.
proposition framkommit, så väl egnad att väcka sådana känslor som
den jag nyss omnämnde.

Här föreligger nu å ena sidan frågan om ett nytt hofstall, men
om den andra, väsentligaste sidan af samma sak äro vi vederbörligen
underrättade genom ett utlåtande från Banko-Utskottet, hvari, såsom
bekant är, föreslås att af Riksbankens medel 1,200,000 kronor skola
utgå för uppförande af ett hofstall. Jag ber att få erinra Kammaren
om huruledes Riksdagen har beviljat en föga större summa till en
kasernbyggnad för Svea Artilleriregemente, nemligen 1,290,000 kronor,
hvartill kommer en ersättningssumma till byggmästaren af 49,000
kronor, tillsammans 1,339,000 kronor. Vidare har Riksdagen beviljat
till nya universitetsbyggnader i Upsala och Lund sammanlagdt 1,190,000
kronor, hvilket är något mindre än den summa, som nu ifrågasatts
för en ny hofstallsbyggnad; vidare har en ärad motionär vid denna
riksdag begärt en summa, som, inberäknadt det belopp, hvarmed
Stockholms kommun och lasarettsdirektionen till samma företag bidroge,
med 100,000 kronor öfverskrider det nu begärda beloppet, nemligen
för om- och tillbyggnad af Serafimerlasarettet, denna för hela
vårt lands sjukvård och den kliniska undervisningen så vigtiga anstalt.
■Och slutligen ber jag få erinra, att samme motionär begärt för en
högst nödvändig byggnad för Karolinska institutets räkning en summa
■af 315,000 kronor, eller föga mer än eu fjerdedel af det belopp, som
Andra Kammarens Prat. 1881. N:o 26. 1

N:0 26.

2

Måndagen den 21 Mars.

nu ifrågasatts för ett nytt hofstall, samt att Stats-Utskottet, som erkänt
det stora, ja det oafvisliga bekofvet af denna byggnad, dock
afstyrkt bifall till motionen, supponerande Stats-Utskottet dervid förmodligen
att Kongl. Maj:t haft i sigte några andra mera trängande
behof, då Kongl. Maj:t ej till Riksdagen inkommit med proposition i
detta ämne.

Detta är såsom jag sagt, den ena sidan af frågan: kostnaden. Man
kunde vara frestad att härvid göra sig sjelf den frågan, om icke något
kronologiskt misstag är med i spelet, om vederbörande verkligen kommit
ihåg, i hvilket tidehvarf vi lefva, eller huruvida de möjligen trott
sig försatta tillbaka till tiden före 1809 eller kanske ändå längre, till
tiden före 1789. Emellertid har Banko-Utskottet funnit förslaget i
denna del så förträffligt, att det till och med glömt de i grundlagen
med temligen stor tydlighet uppdragna gränserna för Banko-Utskottets
verksamhet. Man går nu att gifva Stockholms kommun och Sveriges
hufvudstad en ganska egendomlig gåfva. Hvilken vacker present blir
det icke åt hufvudstaden, denna stallbyggnad vid den dyraste af våra
trafikleder! Det torde kanske intressera Kammaren att veta hvad
Stockholms kommun bekostat, för denna nya strandgata till Djurgården.
Intill 1879 utgjorde denna kostnad 1,147,707 kronor! Det är
sedan hufvudstaden fått vidkännas en sådan utgift för att bereda en
vacker trafikled genom vår vackra hufvudstad, som man der vill förlägga
ett stall! När jag sammanhåller de båda sidorna af förslaget,,
kostnaden 1,200,000 kronor och valet af plats, så tillåter jag mig
säga om ett sådant förslag, att det är mera än ett fel. Stockholms
kommun skulle dessutom köpa denna present, denna stallbyggnad
bredvid den störa'' strandboulevarden, köpa den med åtskilliga andrauppoffringar,
hvarom det torde vara skäl att påminna.

Stockholms kommun skulle få ordna Helgeandsholmen till fri och
öppen plats, men icke så att deraf kunde dragas någon inkomst förstaden.
Detta skulle jemväl kosta mycket penningar. Kommunen
skulle dessutom inlösa basarbyggnaden. Hvad dessa kostnadssummor
angår, så vill jag nämna att, derest hela holmen blefve ordnad till
öppen plats, hvilket nu ej är ifrågasatt, utan att ett riksbankshus derå
skall uppföras, så skulle det bolag, som eger denna byggnad, vara
skyldigt afstå densamma för en lÖsesumma af 101,521 kronor, men
derest så icke sker, utan byggnader på holmen uppföras, kan bolaget
ej tillförbindas att afstå byggnaden för nämnde belopp, utan bolaget»
är i så fall lagligen berättigad! att få full ersättning för den skadabolaget
lider. Hvad åter kostnaden för ordnande af gator, kajer m. m.
å holmen beträffar, torde, sedan numera åtskilliga projekterade arbeten
kunna anses hafva förfallit, kunna uppskattas till 800,000
kronor.

Med dessa summor skall således Stockholm köpa sig förmånen att
få ett stall, ett gödseletablissement, invid sin dyraste och vackraste
boulevard. Man tänkte något annorlunda i denna sak för 18- år sedan,
då det ifrågasattes att använda Artilleriplanen till utvidgning af
Svea artilleriregementes etablissement. Jag ber att få för Kammaren
upprepa de ord, hvarmed dåvarande Rikets Ständer motiverade sitt

Måndagen den 21 Mars. 3 N:o 26.

afslag å Kongl. Maj:t proposition i ämnet. I skrifvelsen N:o 133 vid
1^62 1863 årens riksdag heter det med afseende härå: “Vid pröfning

af denna fråga har Rikets Ständers uppmärksamhet fästats vid den
plats, eller den s. k. Artilleriplanen, å hvilken nu ifrågastälda byggnader
äro afsedda att uppföras. Såsom belägen invid nuvarande Artillerigård
och i närheten af åtskilliga andra lokaler, hvilka antingen
tillhöra eller blifvit till begagnande upplåtna åt Svea artilleriregemente,
synes densamma visserligen blifva lämplig för att, såsom vederbörande
yttrat, bilda ett sammanhängande militär-etablissement.
Erkännande detta, hafva dock Rikets Ständer förestält sig, att härvid
jemväl bort tagas i öfvervägande, huruvida nämnda plats bör för nu
ifrågakomna ändamål användas och om icke, med afseende å den
trafik, som redan nu förefinnes i denna trakt af hufvudstaden och
hvilken sannolikt än ytterligare kommer att ökas, i samma mån genom
lättade och utvidgade kommunikationsförbindelser, såväl inom
hufvudstaden. som emellan denna och landets öfrige delar, handel och
industri tillväxa, staden framdeles skulle kunna härstädes behöfva
ordna en upplagsplats för lastning och lossning af de varor och förnödenheter
af hvarjehanda slag, som hitföras och härifrån afgå. Helt
och hållet torde icke heller böra förbises, att, enligt uppgjordt förslag,
en bred strandgata inom kort skall invid ofvan berörda plan anläggas
och måhända kan, då troligen någon af der befintliga tomter och
jordområden måste härtill användas, ifrågavarande anläggning icke
blifva utan allt inflytande på frågan om kasernbyggnaden.

Nåväl, den ifrågavarande strandboulevarden är nu färdig!

Visserligen är det för kommunens medlemmar särskildt ett önskmngsmål
att omsider få se denna evinnerliga helgeandsholms-frågan
löst, men vi hunna vänta. En gång skall väl genom någon försynens
skickelse stall-administrationen komma i så förståndiga händer, att någon
möjlighet yppar sig att få en i sjelfva verket lättlöst fråga löst,
trots den vilja, som i så många år med inqvalifikabel hårdnackenhet
upprest den ena svårigheten efter den andra. Det är ingen brist på
passande tomter till hofstall. Vi hafva Kungsholmen och Veterinärimättningens
gamla tomter, vi hafva en lämplig plats i begynnelsen
af Djurgården till höger om Djurgårdsbron och dessutom många andra
pladser att välja på. Det är ingen omöjlighet, när man en gång
blir qvitt den vilja, som hittills gjort alla förnuftiga förslag i den vägen
omöjliga.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt Kammaren
hänvisa den ifrågavarande Kongl. propositionen jemte Herr Hedins
i anledning af densamma nu afgifna yttrande till Stats-Utskottet.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången.

Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 12, 30, 31, 32, 33 och 34: samt
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 7.

N:o 26.

4

Måndagen den 21 Mara.

Angående
ifrågasatt
■uppskof med
slutbehandlingen
af
BanTcoUtsTcottets

Mem. N:o 9.

§ 3.

Efter föredragning dernäst af Banko-Utskottets Memorial N:o 9,
i fråga om uppförande af riksbankshus å Helgeandsholmen, blef jemväl
detta memorial på flere ledamöters förenade anhållan för andra
gången bordlagdt.

Ordet lemnades derefter på begäran till

Herr Gustaf Jonsson, som yttrade: Jag tillåter mig hos Herr

Talmannen anhålla, det Kammaren måtte i afseende på detta ärendes
föredragningssätt, i öfverensstämmelse med hvad Första Kammaren i
sådant afseende redan bestämt, besluta, att memorialet skall hvila, till
dess Stats-Utskottets Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående upplåtelse af artilleriplanen till
byggnadsplats för nytt hofstall m. m. till Kamrarne inkommit och
blifvit första gången bordlagd, samt derefter uppföras på, föredragningslistan
näst framför Stats-Utskottets nämnda utlåtande.

Herr Lyttkens: Jag hörde icke af den talare, som framstälde
detta förslag, för bifall dertill anföras något enda skäl, annat än att
Första Kammaren fattat ett dylikt beslut. Jag vill icke tala om,
hvilka skäl nämnda Kammare må hafva haft för sitt beslut, eller
huruvida beslutet varit fullt grundlagsenlig^ det är en sak, som jag
icke vågar göra mig till domare öfver. Men då jag icke här hört
något skäl framläggas för förslaget, samt resultatet af ett bifall dertill
kan blifva ett betydligt fördröjande af Riksdagens afslutning, måste
jag för min del motsätta mig förslaget. Antagen, mine Herrar, jag
säger blott antagen, att Kammaren finner det nu föredragna ärendet
vara så behandladt af Banko-Utskottet, att det måste dit återremitteras!
Hvad blir då följden? Jo, naturligtvis den, att, sedan vi återremitterat
detta ärende, vi komma att först afgöra frågan om artilleriplanens
upplåtande till plats för hofstall, hvilken fråga dock är beroende
af det nu föredragna ärendets utgång och således icke bör
vara först afgjord. Fatta vi samma beslut som Första Kammaren,
skulle vi derigenom möjligen komma derhän, att vi äfven finge återremittera
Stats-Utskottets förenämnda utlåtande. På dessa skäl och
då det föredragna ärendet, som i och för sig är ganska svårlöst, kan,
såvida det icke först afgöres, betydligt förlänga riksdagen, yrkar jag
afslag å det framstälda förslaget, samt att Kammaren behandlar det
nu föredragna ärendet i den ordning, det inkommit, hvilket förfaringssätt
torde betydligt förkorta riksdagen.

Herr Helander: Af de tryckta handlingarne angående uppförande
af ett nytt riksdagshus, hvilka utdelades i Kammaren för ett
par dagar sedan, har jag inhemtat, att flera olika förslag, angående
det nya riksdagshusets läge, blifvit framstälda, att två af de komiterade,
som haft befattning med saken, föreslagit, att det nya riksdags -

Måndagen den 21 Mars.

5

N:0 26.

huset borde, på sätt förut varit ifrågasatt, anläggas på Helgeandsholmens
vestra sida, äfvensom att en af de komiterade ansett, att nytt
riksdagshus och det nya bankohuset borde förenas i en byggnad. Då
så är förhållandet, synes mig icke rigtigt klokt att först till afgörande
företaga Banko-Utskottets nu ifrågavarande memorial N:o 9 och sålunda
binda sig på förhand, för den händelse man möjligen skulle
anse det vara lämpligt hvad några af de komiterade, på sätt jag nyss
nämnt, föreslagit. För min del har jag ännu icke hunnit bilda mig
någon stadgad öfvertygelse i saken och yttrar mig derför icke ur den
synpunkten; men jag tycker det icke vara skäl att biqda sig genom
afgörande af den ena frågan på förhand, helst det kan gälla en eller
annan million. Om vi, för att snart få komma hem, och emedan en
återremiss kan ifrågakomma — jag tyckte, att en ärad talare antydde
något sådant — skulle påskynda detta memorials afgörande,
tror jag således icke vi skulle handla välbetänkt.

Jag anser derföre, att vi böra besluta i afseende å föredragningssättet
icke lika med Första Kammaren, utan att detta memorial skall
förekomma till slutlig behandling näst efter det Stats-Utskottets memorial
^ rörande fråga om uppförande af nytt riksdagshus, som vi hafva
att från samma Utskott förvänta.

Herr Rub enson: Oaktadt det visserligen förefaller mig egen domligt

att man i dag, då vi räkna den 21 Mars, talat om, att vi
skola behandla detta ärende på ett och icke på ett annat sätt, derför
att Riksdagen i senare fallet skulle förlängas, skall jag likväl, då ett
sådant argument framkommit, hemställa till den talare, som framstält
det, om det verkligen kan vara hans allvar, att vi genom ärendets
bordläggning antingen på det sätt en talare på kalmarbänken föreslagit,
eller såsom Herr Helander yrkat, kunna vinna det mål, dermed
åsyftats, eller ärendets tidigare afgörande.

I och med detsamma Första Kammaren beslutit att ej föredraga
detta ärende förr än efter en viss tid, nemligen då Stats-Utskottets utlåtande,
i anledning af Kong!. Maj:ts proposition om upplåtelse af plats
å artilleriplanen för ett hofstall, till Riksdagen inkommit, så kunna
icke begge Kamrarne förr, än denna tid förflutit, hafva fattat beslut
i saken. Således kan icke Banko-Utskottet, hvilket beslut vi än i
denna Kammare fatta rörande föredragningen af ärendet, till Riksdagen
afgifva någon framställning, som föranledes af Kamrarnes beslut
förr än efter denna tid. Följaktligen kan hvad man här anmärkt om
fördröjning med Riksdagens afsättande icke ega sin rigtighet, Jag
för min del kan icke inse att något sådant dröjsmål kommer att ske
derigenom att vi besluta samtidigt eller ungefär samtidigt i den andra
frågan. Under sådana omständigheter och då, såsom Kammaren kunnat
finna af ett anförande för en stund sedan från denna bänk, frågorna
om upplåtelse af plats å artilleriplanen för ett hofstall och uppförande
å Helgeandsholmen af ett riksbankshus äro särdeles intimt
förenade, så föreställer jag mig, att Kammaren, för att kunna opartiskt
bedöma dessa frågor, bör åtminstone få veta hvad Stats-Utskottet

Angående
ifrågasatt
uppskof med
slutbehandlingen
af
BankoUtskottets

Mem. N:o 9.
(Forts.)

N:o 26.

6

Måndagen den 21 Mara.

Angående tänkt sig i afseende å möjliggörande af hofstallets förläggande å
ufrskofmed artilleriPlanen Uslutbehand-

. Derföre att jag anser dessa frågor särdeles intimt förenade, ber
lingen af jäg att få instämma i Herr Helanders yrkande. Ty jag tror, att det
Bank0- bästa och rigtigaste vore, att Riksdagen först beslutade i frågan om
Mem°N)oS9 uPPlåteIse af Plats å artilleriplanen för hofstallet och sedan i afseende
(Forts.) ’ å huruledes med Helgeandsholmsfrågan skulle förfäras.

Jag instämmer i Herr Helanders yrkande.

Herr Lyttkens: Af hvad föregående talare yttrat, har jag blifva
ännu mera styrkt i min åsigt att denna fråga* origtigt behandlats
af Banko-Utskottet. Såsom Herrarne se af betänkandet, har jag också
afgifvit en reservation, och jag för min del kommer framdeles att
hemställa till Kammarens behjertande huruvida frågan blifvit rätt
behandlad.

Nu har Herr Helander yrkat, att ifrågavarande ärende skall behandlas
i sammanhang med frågan om uppförande af ett nytt riksdagshus.
En annan talare har velat att frågan skall behandlas i samband
med frågan om upplåtande af plats å artilleriplanen för ett hofstat
Men huru är det möjligt att gå tillväga på dylikt sätt? Enligt
min åsigt hade detta ärende bort behandlas af sammansatt Stats- och
Banko-Utskott. Denna formella sida af saken är för mig afgörande
att icke uppskjuta frågan, tills nyssnämda frågor förekomma hos Kammaren.
Ty, om Kammaren skulle anse att ifrågavarande ärende tillhör
sammansatt Stats- och Banko-Utskotts behandling, hvad skulle
resultatet blifva af ett uppskof? Jo, att de båda andra frågorna också
måste uppskjutas. Jag tror, att man bör ju förr, desto hellre få afgjordt
huruvida ärendet blifvit grundlagsenlig behandladt eller icke.
Om vi uppskjuta frågan, så har Stats-Utskottet måhända under tiden
redan behandlat frågan om Helgeandsholmens ordnande, och då kunna
vi få två olika utlåtanden i samma sak. Det är möjligt att jag misstager
mig, men jag tror, att oformligheter kunna uppstå, Enligt BankoUtskottets
utlåtande skulle icke någon annan byggnad få uppföras å
Helgeandsholmen, men Stats-Utskottet skulle möjligen i sitt utlåtande
föreslå uppförande derstädes af ett riksdagshus.

Hvilketdera Utskottet skulle i så fall råda? Jag tror att StatsUtskottet
bör behandla frågor om afstående af kronans jord, vare sig
till Stockholms stad eller till Riksbanken och att en sådan fråga icke
ensamt kan af Banko-Utskottet afgöras. Det är derföre som jag anser,
att man bör så fort som möjligt afgöra om saken skall återemitteras
för att behandlas af sammansatt Stats- och Banko-Utskott,
hvilket enligt min åsigt är det grundlagsenliga.

Herr Hedin: Till en början får jag nämna att jag för min del
hyser någon tvekan om det fullt grundlagsenliga i de två yrkanden,
som här blifvit framstälda, och detta skulle för mig utgöra ett tillräckligt
skäl att anhålla om afslag å såväl det ena som det andra.
Men då jag utgår från den förutsättningen, att denna Kammare icke
kommer att fatta något beslut i sjelfva saken på basis af Banko -

Måndagen den 21 Mars.

7

N:o 26.

Utskottets ifrågavarande utlåtande, som enligt min tanke tillkommit
på ett uppenbart grundlagsvidrigt sätt, och således icke kommer att stanna
i annat beslut, än att återremittera ärendet till Banko-Utskottet för
grundlagsenlig behandling, torde icke något kunna vinnas för frågans
befrämjande genom bifall vare sig till det ena eller andra af de yrkanden,
som här framstälts.

Herr Gustaf Jonsson: Det förefaller mig verkligen egendomligt
att nu vid bordläggning af ett utskottsutlåtande en så vidlyftig diskussion
kunnat utspinna sig om behandlingen deraf och om dess
grundlagsenlighet eller ej. För min del yrkar jag att Andra Kammaren
helt enkelt måtte fatta samma beslut som Medkammaren på det
att, i öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift, ärendet må kunna
föredragas samtidigt i begge Kamrarne. Då frågan sedan förekommer
till afgörande, kan Herr vice ordföranden i Banko-Utskottet visa, att
han har sina vapen i ordning.

Herr Bubenson: Jag har nu inhemtat, att jag missuppfattat
Herr Helanders yrkande. Jag trodde att han ville att ''Kammaren
skulle uppskjuta ärendets behandling, till dess Stats-Utskottets utlåtande
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om beredande af plats för
ett nytt hofstall å artilleriplaneu afgjorts af Kammaren. Så är emellertid
icke förhållandet; utan han har velat ställa frågan i samband
med ett blifvande Stats-Utskottsmemorial angående plats för ett nytt
riksdagshus. Som jag dock är osäker, huruvida ett dylikt memorial
inkommer till denna Riksdag, kan jag icke gå in på ett sådant yrkande
och derföre skall jag, för att icke splittra meningarne, ansluta
mig till det af Herr Gustaf Jonsson framstälda yrkande.

Herr Helander: Mot hvad Herr Lyttkens anfört ber jag få erinra,
att man mycket väl kan tänka sig att, då denna fråga ånyo förekommer
till behandling, densamma icke blir återremitterad, utan af
Kammaren definift afgjord. Derigenom afskäres oss möjligheten att
fritt och obehindradt besluta i fråga om ett nytt riksdagshus. Och
det är detta senare fäll som jag med mitt yrkande haft för afsigt att
söka förebygga. Som mitt förslag emellertid icke tyckes vinna understöd,
så förenar jag mig med dem, som yrkat att Andra Kammaren i
denna fråga måtte fatta samma beslut som Första Kammaren.

Herr Danielsson: Det är sagdt och det med skäl att grundlagen
föreskrifver, att Riksdagens begge Kamrar skola så vidt möjligt är
samtidigt behandla förekommande ärenden. Men icke lärer det vara
grundlagens mening annat än, att ärendena skola inom Kamrarne
föredragas i den mån de till dem inkommit. Jag instämmer derföre
med Herr Lyttkens och anser att den förevarande frågan bör behandlas
oberoende af hvad Första Kammaren derom beslutat, i den ordning
densamma är på föredragningslistan uppförd. Och jag gör detta så
mycket hellre som jag önskar att hvarken bankhus eller riksdagshus
måtte uppföras på Helgeandsholmen och således för min del är på
det klara, när frågan kommer före. Visserligen är jag icke gammal

Angående
ifrågasatt
uppskof med
slutbehandlingen
af
BankoUtskottets

Mem. N:o 9.
(Forts.)

N:0 26.

8

Måndagen den 21 Mars.

Angående riksdagsman, men aldrig hittills har jag varit med om ett sådant sättu
?skof Umed ^ bedanda ett ärende och ställa det på framtiden, såsom det Första.
slufbehand- Kammaren nu velat införa genom dess här åberopade beslut.
lingen af

Banko- Herr Lyttkens: Jag ber om ursäkt att jag för tredje gången

Utskottets besvärar Kammaren i denna fråga. Men jag vill nu betrakta den ur
(Forts.) en tredJe synpunkt.

Visserligen gäller det här ingen politisk fråga. Men hvarthän
skulle det val, mine Herrar, leda, om vi på detta sätt lekte kurra
gömma med hvarandra? Jo, genom ett sådant tillvägagående som Första
Kammarens att ensidigt besluta ett ärendes uppskjutande, tills ettannat
till Riksdagen inkommit, blefve följden, att den ena Kammaren
antingen måste följa den andras exempel eller också komma att beslutai
eu för begge gemensam fråga långt före den andre — ett sätt att
gå till väga, hvaraf naturligtvis skulle uppstå en mängd oformligheter
och invecklade, svårlösta förhållanden.

Första Kammaren har äran af att vara den, som först afslog eu
voteringsproposition. Nu har samma Kammare börjat med att ickefölja
föredragningslistan, utan uppskjuta ett der förekommande ärende,
till dess ett annat utskottsutlåtande kan vara att i en obestämd
framtid motse. Blefve detta praxis, så behöfde man, för att få en
. fråga uppskjuten eller kanske rent af undertryckt, blott väcka motion
i något annat med samma fråga i sammanhang stående ärende, af
natur att till Tillfälligt Utskott hänvisas.

Som vi se, är här sålunda fråga om ett farligt prejudikat. Jag
vill visserligen icke säga, att Första Kammarens beslut i frågan icke
är grundlagsenligt — ty Första Kammarens ledamöter stå ju vida
öfver mig i grundlagstolkning — men jag anser att denna praxis vore
farlig och derföre yrkar jag att ärendet af Andra Kammaren behandlas
i den ordning det på föredragningslistan förekommer. Visserligen ega
vi rätt att uppföra på föredragningslistan förekommande ärenden i
den ordning sins emellan, vi finna för godt; men att till en oviss
framtid uppskjuta ett på föredragningslista uppfördt ärende tror jag
icke öfverensstämmer med grundlagens anda, om ock med dess bokstaf,

På dessa jemte förut af mig anförda skäl samt då jag dessutom
icke inser hvad gagn denna frågas sättande i samband med frågan
om hofstallets förflyttande till artilleriplanen skulle medföra, så vidhåller
jag mitt yrkande, att det föredragna Banko-Utskottets memorial
behandlas i den ordning det på föredragningslistan förekommer.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Denna fråga har verkligen kommit
i ett kinkigt läge. Visserligen kan det icke förnekas, att det
förut händt, att Riksdagen vid första föredragningen af ett utskottsbetänkande
beslutat dess behandling å den eller den dagen eller i
den eller den ordningen, men då så skett, har vanligen förut öfverenskommelse
derom träffats i talmanskonferensen. Jag tror derföre icke
att Föi’sta Kammaren rätt förfarit, då densamma utan föregående
samråd med Andra Kammaren beslutit frågans uppskjutande. Ty det

M&udagen den 21 Mars.

9

N:o 26.

öfverensstämmer icke med grundlagens bud att ärendena skola så vidt
möjligt af begge Kamrarne samtidigt behandlas.

Hvad sjelfva saken beträffar, kan jag icke neka att jag anser det
mindre välbetänkt att först behandla Banko-Utskottets utlåtande.

Ty iåtom oss antaga att Utskottets hemställan af Riksdagen godkännes,
då har man. ju dermed afskurit all möjlighet att besluta förläggande
af ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen, och hvilken
åsigt man än må hysa, handlar man väl klokast, om man låter äfven
den andra frågan blifva af Stats-Utskottet behörigen förberedd, innan
man afskär en sådan möjlighet. För att vinna detta mål har här
föreslagits dels att fatta enahanda beslut som Första Kammaren, och
dels att företaga detta ärende till afgörande näst efter Stats-Utskottets
blifvande utlåtande angående uppförande af ett nytt riksdagshus.
Men målet kan äfven vinnas på det sätt, att man i dag helt enkelt
såsom vanligt ånyo bordlägger det nu föredragna memorialet och vid
dess nästa föredragning möjligen återremitterar det till BankoUtskottet,
oaktadt äfven i det fallet saken kan blifva kinkig, emedan
Banko-Utskottet då icke kan gorå annat, än låta ärendet hvila, tills
Utskottet fått se, hvad Första Kammaren gör, och först derefter inkomma
med nytt utlåtande. Hade vi haft möjlighet i afseende på
det formella att nu bordlägga de under diskussionen framstälda yrkandena
och betänka oss derpå, hade det varit bäst; men nu återstår
icke annat, än att vid memorialets nästa föredragning fatta beslut i
saken. Jag tror således att vi nu böra bordlägga ärendet andra gången
och besinna oss på hvad beslut vi vilja fatta nästa gång det förekommer.
Äfven skulle vi kunna i ett blifvande beslut inlägga vissa
förbehåll i afseende på det ena eller andra husets förläggande på
Helgeandsholmen, hvarigenom vi kunde rädda möjligheten att slutligen
besluta på hvad sätt som helst.

Jag anhåller således om ärendets bordläggning.

Sedan öfverläggningen härmed afslutats, beslöt Kammaren, med
afslag å det förslag Hen- Gustaf Jonsson framstält, att Banko-Utskottets
förevarande memorial skulle till slutlig behandling företagas
i den ordning det samma till Kammaren inkommit.

§ 4.

Förekom till afgörande Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts-Utlåtande
N:o 4 (i samlingen N:o 22), öfver Herr F. T. Borgs
motion, N:o 44, angående vissa ändringar i undervisningsväsendet.

Då vid sistlidue års riksdag motioner angående förändringar i
landets undervisningsväsende visserligen erhöllo eu noggrann utredning
af Andra Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1, uti dess Utlåtande N:o
23, samt ytterligare vid utförlig diskussion i samma Kammare den 5
och 7 Maj 1880 underkastades en mångsidig belysning, men Riksdagens
Första Kammare ej kom i tillfälle att yttra sig öfver den af
motionerna berörda frågan; så hade nu Herr Borg i sin ofvan omförmälda
motion såsom sina förslag upptagit de af Andra Kammaren

Angående
ifrågasatt
uppskof med
slutbehandlingen
af
BankoUtskottets

Hem. N:o 9.
(Forts.)

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet■ -

N:o 26.

10

Måndagen den 21 Marg.

Angående fattade beslut rörande punkterna a), b), c), d), e), f), h) och i) af
florhinder- sistnämnda Utlåtande jemte Utskottets hemställan i punkten g) samt
visnings- derutöfver gjort ett tillägg i afseende på tiden för undervisningen.
väsendet.

(Forts.) Motionären hade alltså föreslagit:

“att Kammaren vilie för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t

dels tillkännagifver sin åsigt,

a) att samtliga universitetsexamina måtte, med bibehållande af
den kompetens till embeten och tjenster, som nu genom dem förvärfvas,
få afiäggas af en hvar, som genomgått godkänd, vare sig real
eller latinsk mogenhetspröfning, utan åliggande för den, som sig till
universitetsexamen anmäler, att genom någon preliminär eller kompletteringsexamen
hafva ådagalagt insigter i latinska språket;

b) att de döda språkens läsning i allmänna läroverken bör framflyttas
till sjette klassen;

c) att latin bör införas såsom valfritt ämne i realliniens två öfre
klasser, dock ej till högre timtal än fyra timmar i veckan;

d) att det bör medgifvas lärjunge i allmänna läroverket att, efter
eget val, läsa blott ett modernt språk;

e) att någon del af den genom språkstudiets inskränkning vunna
tid bör anslås åt sådana, för den allmänna bildningen angelägna läroämnen,
som hittills ej ingått eller haft alltför ringa plats i de allmänna
läroverkens undervisning;

f) att lägsta klassen af det allmänna läroverket bör indragas,
att samtliga pedagogi!- böra indragas, samt att efter förutgången
närmare utredning alla eller de flesta treklassiga samt några femkiassiga,
i södra och mellersta delarne af landet belägna läroverk
torde kunna indragas;

att elementarskolan bör sättas i sådant samband med folkskolan,
att inträdesfordringarne till den förra må bestämmas till hvad den
senare bör kunna åstadkomma;

g) att en sådan efter de olika klasserna proportionerad höjning
af lärjungarnes terminsafgifter bör vidtagas, att derigenom eu väsentligare
lättnad i statens utgifter för dessa läroverk åstadkommes;

att läsetiden hvarje år utsträches till fyratio, högst fyratiotvå
veclcor;

dels anhåller,

h) att Kongl. Maj:t täcktes, för utredning af dessa frågor och
utarbetande af förslag till förändringar i den nuvarande universitetsoch
skollagstiftningen i enlighet med ofvan angifna grunder, förordna
en komité, sammansatt af erfarne män i olika samhällsställning och
verksamhet; samt

if att Kong!. Maj:t, innan ändringen i läroverksstadgan med anledning
af de förslag, som sålunda kunna komma att utarbetas, varda
beslutade, täcktes lemna Riksdagen tillfälle att sig deröfver yttra.“

Utskottet hade i anledning af ifrågavarande motion hemstält:

Måndagen den 21 Mara.

11

N:o 26.

“att Kammaren ville för sin del besluta att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t

1 ro) tillkännagifver sin åsigt,

a) att samtliga universitetsexamina måtte, med bibehållande af den
kompetens till embeten och tjenster, som nu genom dem förvärfvas,
få afläggas af en hvar, som genomgått godkänd, vare sig
real eller latinsk mogenhetspröfning, utan åliggande för den, som
sig till universitetsexamen anmäler, att genom någon preliminär
eller kompletteringsexamen hafva ådagalagt insigter i latinska
språket;

b) att de döda språkens läsning i allmänna läroverken bör framflyttas

till sjette klassen;

c) att — då, under förutsättning af bifall till punkten b), de nuva rande

begge linierna i 4:e och 5:e klasserna kunna och böra
sammanslås till en — endast ett nytt, främmande lefvande språk
må, jemte tyskan, läsas i dessa klasser, samt att hvad som af
den vunna tiden icke åtgår för undervisning i detta språk må
anslås åt andra för den allmänna bildningen företrädesvis angelägna
ämnen;

d) att lägsta klassen af det allmänna läroverket bör indragas, att

samtliga pedagogier böra indragas, samt att efter förutgången
närmare utredning åtskilliga treklassiga läroverk samt möjligen
äfven några femklassiga, i södra och mellersta delarne af landet
belägna läroverk torde kunna indragas;

e) att en sådan efter de olika klasserna pioportionerad höjning af

lärjungarnes terminsafgifter bör vidtagas, att derigenom eu väsentligare
lättnad i statens utgifter för dessa läroverk åstadkommes; -

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

2:o) anhåller,

/) att Kongl. Maj:t täcktes, för utredning af dessa frågor och utarbetande
af förslag till förändringar i den nuvarande universitetsoch
skollagstiftningen i enlighet med ofvan angifna grunder, förordna
en komité, sammansatt af erfarne män i olika samhällsställning
och verksamhet, samt

g) att Kongl. Maj:t, innan ändringen i läroverksstadgan med anledning
af de förslag, som sålunda kunna komma att utarbetas, varder
beslutad, täcktes lemna Riksdagen tillfälle att sig deröfver yttra."

För att afgifva yttrande i fråga om sättet för föredragningen af
detta ärende hade ordet blifvit begärdt af

Herr Östling, hvilken, af sådan anledning nu uppropad, anförde:
Jag anhåller i afseende å föredragningssättet om Herr Talmannens
proposition derpå, att öfverläggningen må få röra sig om samtliga
de under punkten Ro gjorda hemställanden, samt att, sedan frågan
om föredragningssättet blifvit afgjord, åter få ordet för att yttra mig
i sjelfva saken.

N:o 26.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

12 Måndagen den 21 Mars.

Herr Hedin: Äfven jag tillåter mig hemställa, att diskussionen
må få röra sig om samtliga litrtea under punkten l:o, men att beslut
fattas vid hvarje littera för sig.

Herr Linder: Jag hörde icke rigtigt de föregående talarnes
yrkanden; och vid sådant förhållande tillåter jag mig för min del
hemställa, att, sedan momentet a) under punkten l:o blifvit föredraget,
den diskussion, som möjligen derefter uppstår, må få omfatta
alla de af Utskottet i dess betänkande framstälda moment och
punkter.

Sedan öfverläggningen angående föredragningssättet härmed förklarats
slutad, beslöt Kammaren, att hvarje moment i förevarande
Utlåtande skulle särskilt föredragas och afgöras, men att diskussionen
icke desto mindre finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

I enlighet med detta beslut skedde först uppläsning af mom. aj
i lista punkten, hvarefter ordet lemnades till

Herr Östling, som nu yttrade: Det talades förra året så mycket
om denna fråga att det kunde tyckas, att det i år tjenar föga
till att ånyo bringa å bane eu diskussion om ett ämne, hvari denna
Kammares majoritet redan då tycktes hafva bildat sig ett så säkert
omdöme, att den med 94 röster mot 61 biföll just hvad Utskottet i
föreliggande punkt hemstält. Men då jag i denna sak fortfarande
hyser en åsigt, som i åtskilligt är afvikande från den Utskottet framstält,
så- kan jag icke helt och hållet med tystnad förbigå den motivering,
på hvilken Utskottet i förra hälften af sitt betänkande grundat
sitt uttalande i denna punkt.

Deraf synes nemligen framgå, att det är den ganska mycket omtalade,
men till sin verkliga betydelse ännu icke fullt klara, “allmänt
medborgerliga bildningen**, som genom detta stadgande skulle komma
till sin fulla rätt. För min del önskar jag, att den medborgerliga
bildningen må blifva så allmän i vårt land som möjligt, men en nation,
som vill bevara sin plats bland de öfriga kulturfolken och icke
sjunka ned från den bildningsnivå, som intages af andra nationer —
ett sjunkande, som alltid medför hvarjehanda faror — har ej blott
att sörja för sina medborgares allmänna bildning, utan den måste
också sörja för en god och vetenskaplig bildning, hvilken kan utveckla
och gjuta lif i den allmänt medborgerliga. Liksom en lärjungeskara
icke inhemtar något synnerligt vetande af en lärare, som i
kunskapsmått icke står särdeles öfver de skickligare af lärjungarne,
så är det också med den allmänt medborgerliga bildningen. Om den
ej skall stanna i växten, måste den utvecklas, och dertill fordras eu
högre humanistisk bildning. Må man derför, när man vill höja den
allmänt medborgerliga bildningen, se till, att man icke slår in på en
väg, som, i stället för att leda till målet, motverkar detsammas uppnående;
men det är just detta, som enligt mitt förmenande blir följden,
om Utskottets åsigt skulle vinna framgång.

Måndagen den 21 Mars.

13

N:o 26.

Uti den nu föredragna punkten heter det ju att “samtliga universitetsexamina
måtte, med bibehållande af den kompetens till ernbeten
och tjenster, som nu genom dem förvärfvas, få afiäggas af eu
hvar, som genomgått godkänd, vare sig real eller latinsk mogenhetspröfning,
utan åliggande för den, som sig till universitetsexamen anmäler,
att genom någon preliminär eller kompletteringsexamen hafva
ådagalagt insigter i latinska språket11. Hvad innebär nu detta? Jo
naturligtvis, att, då det ej vid någon universitetsexamen får fordras
såsom examensämne någon kunskap i latin, detta ämne förlorar allt
fotfäste i skolan. Ingen kommer hädanefter att i skolan befatta sig
med detta ämne, utom de få, som ämna gå in såsom elever vid apoteken.
Ja, mine Herrar, det förhåller sig verkligen så. Man kan,
om Utskottets åsigt vinner framgång, blifva medicine doktor utan den
ringaste insigt i det latinska språket, men apotekselev kan man icke
blifva utan åtminstone någon insigt deri; ty motionären har ännu
icke sträckt sin reformerande verksamhet till farmakopéen. Vidare
skulle latinet naturligtvis komma att studeras af dem, som ämna göra
till sin lefnadsuppgift att blifva lärare i klassiska språk vid universiteten
och i skolorna, men att icke många sådana lärare komma att
behöfvas vid läroverken, derom har Utskottet, i hvad på detsamma
ankommit, välvilligt dragit försorg.

Nu kan med skäl frågas, om äfven andra nationer kommit till
samma erfarenhet i afseende å de latinska och grekiska språkens
''obehöflighet för den allmänna bildningen. Tyskland, hvarifrån vi af
flera skäl bruka hemta våra förebilder i afseende på undervisningsväsendet,
besvarar denna fråga så, att det i sina skolor fordrar vida
högre mått af insigter i dessa språk, än som någonsin förekommit vid
våra läroverk. Ja, det fordrar till och med på realgymnasium latin
såsom obligatoriskt ämne, och England lägger, såsom bekant, mycken
vigt vid ett grundligt studium af de klassiska språken. Så äfven de
flesta andra länder, och till och med det moderna Nordamerika fordrar
af lärjungarne vid dess läroverk betydliga insigter i latinet.

Det är nu visserligen sant, att man utan kunskap i latin kan
blifva en gerna hörd predikant, en knifvig jurist, eu mycket anlitad
läkare eller en framstående vetenskapsman i de kunskapsgrenar, som
nutiden företrädesvis hedrar med benämningen vetenskap, nemligen
naturvetenskapen. Men det kan väl icke gerna vara meningen att
ställa hela svenska nationen inför hela den öfriga bildade verlden
lika svarslös, som det berättas att en ledamot af denna Kammare helt
nyligen blifvit vid en glad festmiddag, derför att en af talarne haft
den oförsigtigheten att i sitt tal infläta några ord på latin.

Hvad vidare beträffar latinläsningens uppflyttande i sjette klassen,
så, ifall Utskottet verkligen haft något allvar med bevarandet af åtminstone
något latinstudium i skolan, innebär detta efter mitt förmenande
ett pedagogiskt misstag om hvad som i skolan på olika stadier
bör inhemtas. Jag vill nu icke inlåta mig på den redan många gånger
förut och kanske alltför ofta diskuterade frågan om latinets stora
betydelse såsom grundläggande för ett fortare och säkrare inhemtande
af de moderna språken, en sak som hvarje opartisk lärare i dessa

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

14

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

språk torde kunna vitsorda. Jag vill endast fästa mig vid det i högsta
'' grad olämpliga uti att i samma klass påbörja läsandet af två så
'' svåra och vigtiga språk som latinet och grekiskan. Hvad följden deraf
i öfrigt skulle blifva, det kan jag icke förutsäga, men att den så
mycket omordade öfveransträngningen i sjette och sjunde klasserna
derigenom icke komme att motverkas, det ligger för alla i öppen dag.

Jag kan icke underlåta att uttala min uppfattning derom, att
Utskottets bevisföring emot latinets så kallade uherravälde“ i våra
skolor icke i någon väsentlig mån drabbar latinet i dess nuvarande
ställning, emedan denna ställning genom den senaste skolordningen
blifvit i ganska betydlig mån förändrad. Icke heller kan jag rätt
förstå, hvarför man just nu är så ifrig att genomföra de föreslagna
förändringarne, innan man ännu skickat fram till afgångsexamen eu
enda afdelning af dem, som undervisas enligt den nya skolordningen,
och innan man således fått någon den ringaste erfarenhet om lämpligheten
eller olämpligheten af denna nya skolordning. Ty det är först i
år som första utdelningen af dessa lärjungar kommer att framträda
i mogenhetsexamen. Men för så vidt man önskar en praktisk lösning
af den långvariga och mången gång häftiga striden angående latinets
ställning och betydelse i skolan, så synes det mig, som om det numera
skulle kunna lättare ske på ett annat sätt, som icke behöfver
förorsaka några våldsamma kastningar i undervisningsväsendet. Ty
vi hafva ju numera, i Stockholm åtminstone, två latinläroverk, vid hvilka
sådana anordningar torde kunna utan någon synnerlig svårighet göras,
hvarigenom man vunne erfarenhet om, huruvida det för framtiden
vore lämpligt, att läroplanen fortfarande vore den samma för alla
latinläroverk i riket, eller huruvida det icke vore bättre att vid ett
eller annat eller flera anordna någon annan följd af latinundervisningen,
för den händelse nemligen att Utskottets åsigt i denna punkt
skulle till någon del vinna regeringens bifall.

Slutligen ber jag få gifva Utskottet det erkännande, att dess
betänkande i år röjer mindre feberaktighet än förra året; och i förhoppning
derom, att tiden skall medföra ännu större lindring i den
feber, som latinstudiet på vissa håll synes hafva framkallat, samt med
åberopande af de skäl, som jag förut haft äran anföra, anhåller jag
att få yrka afslag å hvad Utskottet i förevarande punkt mom. a
hemstält.

Herr Ahlin: Då äfven vid denna riksdag väckts en motion,
åsyftande stora och genomgripande förändringar i vår läroverksorganisation,
som i sin nuvarande form icke hunnit blifva synnerligen gammal,
anser jag det vara min skyldighet att angående denna motion
yttra några ord, och jag går nu att göra det, äfven om jag icke har
någon förhoppning om, att hvad jag kommer att yttra skall utöfva
någon inverkan på frågans afgörande i denna Kammare. Flertalets
mening i denna fråga synes nemligen vara så fast och bestämd, att
det icke hjelper, äfven om något beaktansvärdt framställes från deras
sida, hvilka man nu en gång för alla synes hafva tagit för gifvet
icke förstå denna sak, derföre att de genom läsande af grekiska och

Måndagen den 21 Mars.

15

N:o 26.

latin blifvit förblindade eller möjligen låta leda sig af några egoistiska
synpunkter. Angående just detta sista som jag nämnde ber jag dock
att få göra den erinran, att frågan här gäller icke något undantagsförhållande
för den ena eller andra samhällsklassens barn, utan de
anordningar, som i denna fråga kunna vidtagas, måste blifva gemensamma
för alla och komma sålunda att drabba äfven sönerna af
klassicitetens förfäktar. Och då torde man väl få förutsätta, att om
en person, som sjelf egnat sitt lits bästa krafter åt just klassiska studier,
kommer under fund med att han onyttigt och onödigt bortkastat sin
tid, han skulle vara ett vidunder till menniska, om han icke önskade
att åtminstone hans söner måtte få bättre använda sin tid. Jag har
velat nämna detta, på det att det må vara klart, att då man söker
försvara studiet af de klassiska språken, man icke gör detta af sjelfviskhet
eller på grund af några egennyttiga beräkningar.

Hvad nu Utskottets betänkande beträffar, så ber jag att till en
början få upprigtigt tacka Utskottets Herrar ledamöter derför, att
detta betänkande, såsom redan af den föregående talaren framhållits,
i allmänhet är hållet i en human och passande ton. Der förekommer
icke denna ton af bitterhet och öfverlägsenhet, detta öfversitteri, som
man eljest sä ofta anser sig kunna använda mot försvarande af de
klassiska språken, och denna omständighet har äfven hos mig framkallat
den föresatsen att sjelf i mitt anförande söka, såvidt möjligt
är, iakttaga samma förfaringssätt.

För öfrigt innehåller detta betänkande många goda och, såvidt
jag förstår, fullkomligt rigtiga pedagogiska grundsatser, Indika jag af
fullaste öfvertygelse är villig underskrifva, men Indika äro af den
beskaffenhet, att jag likaväl, och kanske med större framgång, kan
åberopa dem till stöd för de åsigter jag förfäktar. Der förekommer
•vidare åtskilligt, om hvilket meningarne kunna vara delade, och naturligtvis
äfven ett och annat, i hvilket jag för min del icke kan instämma.
Särdeles synes mig der vara begånget ett fel, som i logiken
kallas det första felet i bevisföringen. Det heter nemligen på slutet
af sid. 5 i betänkandet: “ur ingen synpunkt kan numera denna
litteratur göra anspråk på att betraktas såsom ett för den andliga
odlingen eller eu grundlig och tillfredsställande embetsmannabildning
oumbärligt element. Ja det var just, såvidt jag kan förstå, det som
skulle bevisas. Är den saken klar, då kan ju heller ingen disput
komma i fråga i denna sak, utan då går jag genast öfver på Utskottets
sida. Kunde man klart och påtagligt bevisa nyttan och fördelarne
af att studera klassiska språk, då skulle ju ingen strid behöfvas, och
lika litet om det kunde tydligt ådagaläggas, att detta studium vore
alldeles onyttigt. Yi må ihågkomma, att man här har att göra med
en sak, som icke omedelbart är föremål för sinlig varseblifning, utan
sådana saker, som falla inom personers och folks inre lif, der det
icke går för sig att upprätta bokslut och jemföra summorna på debetoch
kreditsidorna. Det är i allmänhet en mycket vansklig, sak att
saga hvad för nytta man för sin andliga utveckling haft af det eller
det ämnet — jag talar här naturligtvis icke om fackkunskap. Nog
har den, som studerat de döda språken, klart för sig, att han deraf

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

16

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

haft stor nytta, men icke står i hans makt att deröfver upprätta
någon inventarieförteckning.

Men så är det också med allt annat. För min enskilda del har
jag åtminstone en sak fullt klar för mig, nemligen den att af hvad
jag haft tillfälle att läsa, hvad jag sjelf tänkt och spekulerat öfver i
ena eller andra ämnet, det har jag sedan i det allra närmaste glömt.
Möjligen är det så med många andra. Men nog har så väl det ena
som det andra gjort sin verkan i menniskoanden, då det passerade
genom medvetandet och gjorde intryck på känslorna och viljan, och
gjort personligheten och karakteren till hvad den för ögonblicket är.
Jag tager helt säkert icke fel. om jag påstår, att mången, som nu
står i främsta ledet såsom bekämpare af den klassiska litteraturens
studium, dertill använder dialektisk färdighet och skarpsinnighet, för
hvars utbildande han just till detta studium står i stor och omätbar
förbindelse. I sammanhang härmed skyndar jag här förklara, att jag
för viss del anser, att man kan hafva hög bildning, och att man kan
nå sitt mål såsom menniska och medborgare utan både latin och
grekiska. Jag fordrar icke heller för dessa ämnen en sådan ställning,
att de undantränga andra ämnen. Jag skulle endast vilja fordra, att
det erkännes, att dessa ämnen utgöra eu väsentlig beståndsdel af
den menskliga kulturen, sådan den nu faktiskt förefinnes, och att
de derför måste ingå i de civiliserade folkens lärda och vetenskapliga
sträfvanden och studeras på det sätt, som deras egen art och natur
kräfva och i det sammanhang, att de icke på samma gång sjelfva
lida som de för andra ämnen blifva till hinder. För att uppvisa
dessa ämnens rätt att ingå såsom ämnen och rent af hufvudämnen i
lärdomsskolan, är det, som bekant, vanligt att i det speciella uppräkna
en mängd fördelar. Från motsatta sidan påstås, att samma fördelar
kunna i lika och högre grad vinnas på annat sätt med mera.
Detta är mycket vanskligt, och en stor olägenhet för klassicitetens
vänner är här den, att, med den förkärlek, som menniskan vanligen
har för sitt eget, och emedan det är endast ytterst få menniskor gifvet
att komma till den höga ståndpunkt, att man opartiskt kan hafva
en öfverblick öfver det hela, klassiciteten ofta har sina svåraste
vedersakare just i skolmännens led, en omständighet, som på det
kraftigaste framhålles, men som för den, som är med förhållandena
något mera förtrogen, förlorar det mesta af sin betydelse. I alla
händelser är man här inne på ett område, der subjektiviteten, det
enskilda tycket spelar en stor roll. Hvad den ena anser för vigtig!,
anser den andre för ovigtigt och så vidare. Jag skall derför icke trötta
Herrarne med att upprepa hvad som plägar yttras eller försöka göra
något tillägg. Jag vill se saken mera i stort och kan derför yttra
mig helt kort. Jag tror visserligen för min del, att de fördelar, som
af klassicitetens vänner om densamma uppräknas, äro sanna, men förklaringsgrunden
till att de döda språken utgjort ett så vigtigt moment
i kulturen och ännu bibehållas såsom de vigtigaste bildningsämnen
hos alla kulturfolk, måste dock, menar jag, ligga vida djupare.
Det är dock anmärkningsvärdt att i Tyskland, enligt skolordning af
år 1875, man vid gymnasierna läser latin i lägsta klassen 10 timmar

Måndagen den 21 Mara.

17

N:o 26.

i veckan och fortsätter med detta timantal till högsta klassen, der Angående
antalet är 8; att i realskolan man läser latin i lägsta klassen 8 urna, ändrmtimmar
i veckan, dernäst 6, 5, 4 och 3; att enligt skolordningen ''

för kurfurstendömet Hessen, hvilken är af så färskt datum som 1877, väsendet.
man läser latin i lägsta klassen 10 dernäst 9 och 8. Äfven i de (Forts.)
högre borgareskolorna läses latin. Utan att behöfva vara någon beundrare
af allt tyskt, och jag är det för min del icke, kan man
dock i eu sak sådan som denna icke undgå att fästa uppmärksamheten
vid hvad som eger rum hos det folk, som, efter hvad allmänt
erkännes, går i spetsen för kulturen. Den omständigheten, att de
gamle romares och grekers språk och litteratur haft och hafva så
stort anseende och fått så stor betydelse sig tillerkänd, är onekligen
en af de underbaraste företeelser, och jag har för min del förundrat
mig deröfver så mycket som någon annan, Jag bekänner upprigtigt,
att i mitt samvete ofta rört sig den frågan: sväfva vi icke här i ett
sjelf bedrägeri, och är det icke rättast att erkänna detta och öfvergå
till andra sidan? Men saken får sin förklaring, då den betraktas så
som den bör, historiskt. Den menskliga utvecklingen har gått den
vägen. Det står nu som ett faktum och kan icke tagas tillbaka.

Om jag nu frågar, hvad är vår uppgift i denna period af den menskliga
utvecklingens historia, så kan väl derpå svaras med ett enda ord:
utveckling och utbildning, så vidt det för menniskan är möjligt, eller
kristlig humanitet, utvecklingen och utbildningen af alla menniskan
förlänade gåfvor och krafter på kristendomens grund. Nu hafva
greker och romare just framstält den högsta humanitet, som förekommit
i verlden, oberoende af kristendomen. Det är den höga, stora
uppgift, som verldsstyraren gifvit dessa folk i verldshistorien; och denna
rent menskliga bildning hade de utarbetat såsom ett omhölje att i
sig upptaga kristendomen, då den uppträdde i verlden. Då detta
hildningsarbete var färdigt, var tiden i detta afseende fullbordad. Och
sedan gick det också utför och blef slut med denna sköna och ståtliga
kultur. Jag tager mig här friheten att erinra om, att kort efter
det kristendomen blifvit statsreligion, var det en romersk kejsare, den
så kallade affällingen, Julianus, som satte sig för att åter upprätta
hedendomen och utrota kristendomen. Han var för öfrigt en utmärkt
och förträfllig man och alldeles för klok och menniskoälskande att
förnya de blodiga förföljelserna. Han använde derför andra medel,
hvarmed han sökte göra kristendomen omöjlig, och ett af de hårdaste
slag, han tillfogade den, måhända det svåraste, var att han förbjöd de
kristna att i sina skolor tolka de klassiska författarne. Äfven hedningarne
hafva klandrat detta kejsarens åtgörande såsom en oursäktlig
hårdhet. Hvad nu vidare kristendomen kan blifva utan humanitet,
det visade sig under medeltiden, hvilkens kyrkohistoria väl ingen kan
läsa utan bittraste känslor och djupaste vemod. Märkvärdigt är nu
i sanning, att vid den nyare tidens inbrott började en friskare vind
-•spela in i medeltidskyrkans • grifthvalf, och denna vind kom jemväl
från de uppslagna handskrifterna, som gömde antikens bildning. Reiormatorerna
upplifvade de klassiska språkens studium, och sedan har

Andra Kammarens Vrot. 1881. N:o 26. 2

M:o 26.

18

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

detta studium alltid ansetts såsom det förnämsta rent vetenskapliga
bildningsmedel hos alla kristna folk. Och så kunna vi också förstå,
hurusom män, som stå på en mångsidig lärdoms och bildnings öfverstå
tinnar, hvilka med glödande kärlek till menniskoslägtet offrat sitt
lif åt vetenskapen och arbetet för den menskliga förädlingen, kunna
haft ett så märkvärdigt yttrande som detta, att “all sann vetenskaplig
bildning står och fäller med klassiciteten". Specialisterna äro helt
naturligt ensidiga. Sålunda torde det vara skäl att bibehålla detta
studium, icke blott positivt, utan äfven negativt, på det man må kunna
se, att huru mycket skönt och stort menniskoanden än uträttat, så
räcker det dock icke ensamt till.

Af hvad jag nu haft äran nämna tror jag det bör tydligt framgå,,
att de klassiska språken böra studeras, och då det väl icke må anses
olämpligt, att just statens tjensteman äro den högre bildningens bärare,
så ligger redan deri ett skäl att bibehålla nu gällande bestämmelser i
afseende å de klassiska språkens ingående bland examensfordringarne.
Dessutom, om ej latinet numera är det språk, på hviiket vetenskaperna
framställas, hafva dessa dock ursprungligen framstälts på det språket
och deraf fått en viss färg och form, så att för behandlingen och
uppfattningen af en vetenskap det ingalunda är betydelselöst, huruvida
man har kännedom om latinet eller icke. Ett namn, eu rubrik
på detta språk innehåller ofta en hel beskrifning. En definition på
latin gifven ofta i få ord en klarhet, hvartill det skulle fordras långa,
afhandlingar på de moderna språken. Jag har sjelf hört detta många
gånger af både läkare och jurister. Nu invänder man, att det är
dock alldeles för litet latin, som hos oss läses, det blir intet helt
derutaf. Men under förutsättning af akademiska preliminärexamina
blir det dock ej så obetydligt, och äfven hvad som läses i skolorna
är ej så alldeles att förakta, om derigenom kan vinnas något af romarens
kraft och stål i karakteren, af hans virtus. Sådant kan val
behöfvas i vår tid särskildt hos dem, som skola mottaga första stöten
af de samhällsupplösande teorier, som utan tvifvel hos oss såväl som
annorstädes skola tränga sig fram.

Man har invändt, att den klassiska bildningen redan ingått i
tidsmedvetandet genom de öfversättningar från den klassiska litteraturen
vi ega. Dervid ber jag dock få erinra, att det ju icke är detsamma
att reproducera, som att återgå direkt till källan, der idéerna
behålla sin friskhet.

Hvad för öfrigt latinet beträffar, såsom vilkor för universitetsstudium,
så skulle jag måhända, under den förutsättningen att latin
finge läsas vid läroverken och åtminstone afgångsexamen med latin
fordrades, icke motsätta mig att latinet borttoges såsom obligatoriskt
ämne i sjelfva de förberedande akademiska examina. Jag vill dock
ej göra det med mindre jag dessförinnan får se utlåtande af de juridiska
och medicinska fakulteterna, hviiket i så fäll skulle komma att
bestämma mitt votum. Men en sak af detta förstår jag dock sjelf,
och om den vill jag yttra mig. Det göres i punkten a) icke någon
slags inskränkning, utan förslaget skulle äfven omfatta våra nuvarande
teologiska examina, och det skulle således ej vara nödvändigt för den»

Måndagen den 21 Mars. 19

blifvande presten att läsa latin. Han skulle således t. ex. icke ens
kunna läsa våra förnämsta bekännelseskrifter på det språk, hvarpå
de äro skrifna. Då det icke gerna kan sättas i fråga — och Utskottet
lemnar i detta afseende ingen upplysning — att man skulle
läsa grekiska utan att hafva läst latin, så skulle följden deraf kunna
blifva, att studenten finge börja att läsa på prestexamen utan att
hafva läst grekiska, för att sedermera läsa Novum Testamentum på
grundspråket. När skulle han då undangöra dessa förutsättningar?
Månne ligga vid akademien och taga privat undervisning eller något
dylikt? Ty att de döda språken — latin, grekiska och hebreiska —
jemte filosofi och till en del historia äro absolut nödvändiga för studiet
af teologi, det vet hvar och en, som har någon aning om hvad
detta ämne vill säga.

Vid sådana förhållanden, och då ett bifall till Utskottets förslag
jemväl i punkten b), att framflytta latinstudiet till sjette klassen, enligt
mitt förmenande är alldeles detsamma som att taga helt och hållet
bort detsamma från läroverken och i sig innebär från formel synpunkt
så många orimligheter och svårigheter, hvarom jag möjligen
framdeles skall tillägga några ord, så anhåller jag att få yrka afslag
å de i utlåtandet förekommande punkterna a) och b).

Herr Dahl: Herr Talman, mine Herrar! Denna fråga blef förlidna
år så grundligt debatterad, att jag ej trott att den i år skulle
föranleda så mycket ordande i denna Kammare. De begge föregående
talarnes anföranden hafva emellertid visat, huru svårt det är att i
detta afseende komma till någon slags öfverenskommelse med dem,
som ställa sig häråt på den s. k. klassicitetens ståndpunkt. Jag nekar
visst icke, att denna fråga är en af de vigtigaste, som kunna
sysselsätta en representantförsamling, emedan det gäller ett klokt och
tidsenligt ordnande af vårt undervisningsväsende; och derpå beror
icke blott, huru den ungdomsskara, som växer upp, en gång skall
komma att som mognade män vara landet till gagn, utan äfven huru
nationen skall kunna tillegna sig sin samtids rika, andliga odling och
för sin del i någon mån bidraga till det utvecklingsarbete, som alltjemt
pågår. Ur ju flera synpunkter således denna fråga belyses,
desto bättre är det, i synnerhet som det här är fråga om ganska
genomgripande förändringar, och det förundrar mig icke, om skiljaktiga
meningar vilja göra sig hörda icke blott om sjelfva förändringens
behöflighet, utan äfven om den utsträckning, som bör åt densamma
gifvas. Hvad angår sjelfva kärnpunkten i förslaget, eller lossandet
af det latintvång, som ännu ligger öfver de förberedande universitetsstudierna
och äfven öfver skolstudierna, så kan det icke förundra
mig, att i denna Kammare finnas män, hvilka hafva en från
Utskottet skiljaktig mening och anse den föreslagna förändringen innebära
betänkliga rubbningar i det bestående. Utskottet har dock sökt
att så bevisande och utförligt som det för en sådan utredning i ett
utlåtande kan gifvas utrymme, framlägga de grunder, som föranledt
Utskottet att förorda de föreslagna förändringarne. Jag vill nu derföre
inskränka mig till att blott något utförligare i ett och annat

N:o 26.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

20

Måndagen den 21 Mara.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

hänseende beröra de motiv, som i utlåtandet ej så fullständigt kunnat
komma fram; ty det har naturligtvis icke varit lämpligt eller ansetts
möjligt att inom den trånga ramen af ett utskottsutlåtande inpressa
alla de bevisningsgrunder, som förmått allt flere bland sjelfva
skolmannen att frångå den fordom oemotsagda meningen om latinets
stora betydelse, ej blott ur pedagogisk synpunkt, utan äfven såsom
nödvändigt ingående element i en solid allmänbildning, Att emellertid
både bland skolman och andra samtida med högre bildning de äldre
föreställningarne om latinets vigt och betydelse ännu hafva varma
anhängare och försvarare, hafva vi här i afton hört, men jag tror
för min del, att sådant i väsentlig mån beror derpå, att hela den
nu lefvande generationen af bildade män vuxit upp under inflytande
af ett sådant åskådningssätt, hvilket, med vanans kända makt, hos
dem ytterligare vunnit i styrka. Den tid är nu lyckligtvis förbi, då
latinet ansågs nödvändigt såsom grundläggande språk, emedan det
var, så att säga, skolans modersmål, emedan både för språkstudier
och i alla öfriga läroämnen läroböcker endast på detta språk voro
skrifna och skolans hela organisation med ett ord gjorde henne i
egentligaste mening till en latinskola. Ingen lärer numera önska den
tiden tillbaka. Med alldeles otrolig seghet har dock ända till senaste
tiden, oaktadt så väsentligen ändrad tidsrigtning, latinet vetat behålla
sin plats såsom grundläggande språk vid skolundervisningen. Jag är
säker på, att i denna Kammare finnas många, hvilka bland sorglustiga
minnen från skoltiden förvara hågkomsten af Sjögrens grammatica
latina, hvilken sattes i deras händer första dagen de sutto på skolbänken
och sedermera, utgjorde under hela skoltiden eu följeslagare,
hvilken ofta kom dem att “grina41 — såsom pojkspråket uttryckte
känslorna — kanske mera för svedan efter ett hårdhändt meddelande
af ett hårdsmält läroämne, än för den ystra fröjden hos ett lifligt
sinne, hvilket vill släcka sin kunskapstörst, men icke kunde göra det
ur denna outgrundligt djupa visdomsbrunn. Det var således först i
vår egen tid man började inse orimligheten af detta, och latinet
flyttades upp från första klassen till andra och gjordes äfven valfritt,
hvarefter för knappt ett tiotal år sedan det uppflyttades ytterligare
till fjerde klassen, med bibehållande af samma ställning såsom
valfritt.

Men på sådant sätt kom likväl olägenheten af de dubbla liuierna
på elementarundervisningens område att qvarstå, och det är just obehöfligheten
och olämpligheten häraf, som, enligt mitt förmenande, i
våra dagar egentligen framkallat yrkandet på en reform. Man vill
nemligen icke gifva sig till freds, förr än steget tagits fullt ut, och
både på grund af giltiga pedagogiska skäl och för vigtiga praktiska
ändamål påyrkas nu en följdrigtigare anordning af undervisningsämnena
och det just på det skolans område, dit det ojemförligt största
antalet lärjungar är hänvisadt af staten för att erhålla sin grundläggande
bildning. När man nu gör sig alldeles fri från förutfattade
meningar och vill fullt opartiskt pröfva, huru och när de särskilda
läroämnena böra vid undervisningen vinna inträde, så får jag säga,
att jag för min del, i synnerhet när jag tager i betraktande nödvän -

Måndagen den 21 Mars.

21

N:0 26.

digheten att äfveu söka göra undervisningen fruktbringande, nödgas Angående
öfvergifva den förut äfven af mig länge hysta öfvertygelsen om latinets
oumbärlighet. Det är visserligen sant, att vi bland dem, som J visnings.
fått grundlig klassisk bildning, påträffa många dugande män, hvilka väsendet.
med kraft i viljan, reda och klarhet i tanken och eu framstående för- (Forts.)
inäga att verka i lifvets skilda värf tillvunnit sig allas vår aktning,
men att säga att det just är klassiciteten, som danat dem till sådane
män, det är ett påstående, som är alldeles obevisadt och efter mitt
förmenande äfven obevisligt. Snarare skulle man kunna säga, att
det är de rika, naturliga anlagen, som drifvit dem till ett vidsträcktare
studium och hos dem framkallat denna ovanliga duglighet. Det
är sålunda den andliga begåfningen, som för dem möjliggjort ett djupare
studium, men icke det senare, som skapat den förra. Detta är
åtminstone min öfvertygelse. Både vetenskapens historia och vår egen
samtid hafva ju dessutom att uppvisa stormän, öfver hvilkas ungdom
icke fallit en enda stråle af detta rika, vägledande ljus, livilket, såsom
man påstår, endast från fornverlden kan utgå, och utan hvilket
det icke skulle vara möjligt att hos det uppväxande slägtet åstadkomma
denna reda i tanken, denna styrka i framställningen eller
denna kraft och förmåga att följdrigtigt ingripa i sin tids verksamhet.

Angelägenheten att nu en gång komma till en fast, enkel och
praktiskt rigtig organisation af skolundervisningen synes fordra, å ena
sidan, att det elementarundervisningens område, der det är meningen
att åt det största antalet af uppväxande ynglingar meddela eu tillfredsställande
allmänbildning, ansluter sig till den undervisning, som
meddelas på folkskolans stadium, men å andra sidan så utvecklar och
stärker själskraften, att de, som önska eller behöfva det, äfven kunna
vara redo att mottaga bildning på det högre skolstadiet, som är afsedt
för vinnande af eu lärd eller vetenskaplig bildning. Att man
från undervisningens första skede skall låta kunskapsämnena följa i
den ordning på hvarandra, som står tillsammans med gossens andliga
utveckling, det är ju en fullkomligt rigtig pedagogisk sats. Modersmålet
lämpar sig väl bättre än något annat språk för ett redigt och
klart inlärande af de första grammatikaliska begreppen. Det religiösa
sinnets väckande hos gossen åstadkommes väl bättre genom en till
hans hjerta och känsla ^talande än genom eu på hans minnes kraft
beräknad undervisning. Askådandet af de många konkreta naturföremålen,
ej mindre än de alldagliga naturföreteelserna, hvilka för
honom synas gåtfulla, ehuru de för oss genom vanans makt förlorat
sin betydelse, framkallar hos honom eu liåig fantasiverksamhet och
befrämjar äfven hans förståndsutveckling. Från sagans område till
historien är ju öfvergången både lätt och naturlig. Den historiska
skildringen från både förn- och nutiden, synnerligast om fosterlandets
öden och dess store mäns bragdrika lif och verksamhet, är ju också
något, som verkar hänförande och eldande på det unga sinnet. Den
geografiska undervisningen, som bör gå hand i hand med den historiska,
bör närmast utgå från hvad som rör fosterlandet och dess förhållanden.
Detta allt är, enligt min tanke, den undervisning, som

N:o 26.

22

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

bör meddelas redan på folkskolans stadium. Sedermera vid tilltagande
ålder och mer utvecklade själskrafter borde, jemte vidgade kurser i
dessa ämnen, lefvande främmande språk och matematik vara de bildningsmedel,
hvarigenom både omdömesförmågans och minnets utveckling
befrämjas, och hvarigenom äfven det för framtida behof nödvändiga
förrådet af vetande samlas och ordnas.

Sedermera om begåfning, tid och tillgångar tillåta honom att
utom denna allmänna bildning, som på nu antydda sätt vunnits,
äfven bereda sig utväg att förvärfva en mera vetenskaplig och lärd
bildning, då äro ju de förberedande studierna dertill undangjorda, och
man kan antaga, att hans själskrafter tillräckligt utvecklat sig för
att kunna taga i tu med sådana språk, som äro mera afvikande från
vårt eget, mera utvecklade i afseende å ordställningar, konstruktioner,
böjningsformer samt genom litteraturens skiljaktiga innehåll. Detta
lägger jag vigt på, emedan jag nästan fruktar, att detta studium
eljest skall sjunka ned till eu blott och bar minneskunskap. Jag
fordrar, att allt skall kunna med förståndet fattas, så att det kan
ingå såsom ett lefvande element i den andliga odlingen. Vare sig
således att man tager hänsyn till lärjungens efter hand utvecklade
själskrafter, eller man faster sig vid den för alla oundgängliga medborgerliga
bildningens kraf, torde dock gången af undervisningen böra
blifva sådan, som jag nämnt, och läroämnena böra inträda i en sådan
ordning, att hvad som är mest erforderligt för en allmänbildning
längst läses och läres och först får inträde i undervisningen. Men
det skall, såsom Utskottet visat, vara omöjligt att åvägabringa en
sådan ordning, om icke latinstudiet tränges undan eller tages bort
från de förberedande universitetsexamina. Man kan icke förtänka
föräldrar, att de, fastän mot sin egen öfvertygelse, låta sina söner
offra tid och arbete på latinets lärande, då de med säkerhet veta, att
det i annat fall skulle vara omöjligt för sönerna att komma in på
sådana banor, som juristens, läkarens och prestera, äfven om deras
håg och begåfning skulle i framtiden mana dem att på någondera af
dessa söka inträde. Vi få icke här fördjupa oss för mycket i en
specialundersökning om latinets värde såsom grundläggande språk.
Personlig erfarenhet sedan lång tid tillbaka har lärt mig, att modersmålet
jemte något modernt främmande språk är härtill lämpligare
samt leder till ett bättre och säkrare resultat, och jag för min del
tror också, att tyska språket kan uppfylla alla de fordringar, man
förr stälde på latinet. Jag tror att efter år 1873 erfarenheten i
detta hänseende skall vara mera öfverensstämmande lärare emellan.
Sedermera anser jag, att franska språket bör i ordningen inträda, och
jag tror, att äfven i det fallet lärarnes meningar nu kunna med hvarandra
enas. Genom sin enkla och klara byggnad, genom sina smidigare
och så att säga finare skiftningar i uttryck och vändningar
erbjuder sig detta språk såsom ett mycket förträffligt bildningsmedel,
men hvarföre jag skulle önska, att det inträdde senare i undervisningen,
är derföre, att det erbjuder större svårigheter t. ex. genom den begreppsskilnad,
som finnes mellan orden inom samma ordklass, i synnerhet
partiklarne, äfvensom genom för oss ovanligare konstruktioner, en

Måndagen den 21 Mars.

23

N:o 26.

betydligt olika interpunktion och en från vår afvikande ordföljd. Angående
Det finnes således enligt min uppfattning många omständigheter, som
göra, att detta språk erfordrar en mera utvecklad tankeförmåga, _r''

starkare utbildadt omdöme. Vi få icke heller nu inlåta oss så mycket väsendet.
på en undersökning angående latinets vigt och väiMe i våra dagar (Forts.)
för den egentliga vetenskapliga forskningen, icke fördjupa oss i någon
undersökning om den romerska litteraturens värde ur etisk synpunkt,
såsom erbjudande goda exempel på rent menskliga djfgder till förädlande
af ynglingens karakter. I sistnämnda hänseende skulle jag vilja
hemställa till den siste ärade talarens begrundande, om icke vår egen
och de moderna språkens litteratur skulle med lämpligt urval kunna
erbjuda, med ännu större säkerhet, alldeles samma gagn. Romarnes
mandom och kraft i all ära — jag skall icke bestrida dem — men
dessa egenskaper visade sig mest genom de krig, som af dem fördes,
krig, som oftast voro orättmätiga och fördes på ett omenskligt sätt.

Deras uppförande mot andra svagare folk förrådde icke sällan den
råaste hänsynslöshet. Nyttighetsprincipen var på många områden för
deras handlingssätt bestämmande.

Nu har Utskottet på ett ställe tillåtit sig antyda, hurusom en
hård ofördragsamhet ända in i senaste tider synes vara exponenten
för den klassiska absolutismen inom både skola och universitet. Jag
skall härpå lemna blott ett enda exempel. För icke fullt 50 år
sedan yttrade en eloqventise professor, Anders Otto Lindforss var hans
namn, i ett program till promotionen år 1832, att den klassiska litteraturen
fått det ärofulla namnet af humanistiskt studium just derför,
att ensamt den anses göra oss till menniskor. Det är väl onekligen
bra mycket sagdt i få ord!

För de vetenskapliga sysselsättningarne torde latinet numera vara
öfverflödigt. \i ega inom den moderna litteraturen både skarpsinniga
och omfattande skildringar af fornverldens alla förhållanden, jag
vågar också påstå, att ej ens för den latinska terminologien nu mera
latinkunskap är behöflig, och deraf hafva vi ju dagligen erfarenhet.

Egentligen är det numera endast de akademiska afhandlingarne, hvilka
kunna sägas påfordra latiustudiets upprätthållande. Men jag vågar
fråga, huruvida genom dessa afhandlingar, hvilka af få läsas och mycket
snart glömmas, någon särdeles stor vinst kan sägas vara vunnen för
tidens vetenskapliga odling. Något hvar hafva vi oss väl bekant, att
akademiska lärare hafva det prerogativet att i stället för prest- och
pastoralexamen få genom disputation fulltyga sin teologiska lärdom
och beläsenhet. Men om man t. ex. får höra en professor i medicin
såsom kompetensprof till ett indrägtigt pastorat disputera om spetelskan,
eller en zoologie professor för samma ändamål disputera om de i bibeln
omnämnda högdjuren, t. ex. om den märkvärdiga enhörningen eller
om leviathan; hvad är det väl då annat än den latinska förklädnaden,
som förmår rädda dylika prof på teologisk lärdom från tillintetgörelse
under sin samtids förkrossande åtlöje? Om äfven mycket af en svunnen
tids falska lärdomsflärd icke längre har stor utsigt att tolereras, qvarstår
dock tillräckligt mycket, som påkallar en reform, hvilken en gång
låter verkliga klassiska språkstudier och deraf vunnen klassisk lärdom

M:ö 26.

24

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

komma till sin fulla rätt. När den tiden kommer, då icke längre
tvång utan fritt val bestämmer begåfvade ynglingar att med hängifvenhet
egna sig åt studium af den klassiska fornverldens rika litterära
skatter, då skall en hvar, som i likhet med mig, från sin ungdom lärt
att vörda den klassiska odlingen, komma till den glada förvissning, att
äfven i vårt jemförelsevis folkfattiga land gedigen klassisk bildning
icke skall sakna aktade representanter och målsmän.

Jag yrkar bifall till det föredragna momentet i Utskottets förslag.

Herr Linder: Jag ber att med anledning af det nu föreliggande

betänkandet och i stöd af det beslut Kammaren förut lättat derom,
att man vid behandlingen af betänkandets första punkt eger rätt att,
der så pröfvas erforderligt, yttra sig om betänkandet i dess helhet
eller äfven om de öfriga punkterna i Utskottets hemställan, få til)
protokollet anföra ett och annat.

Det torde väl vara få, hvilka tagit någon kännedom om vårt
undervisningsväsen samt vilkoren för dess bestånd och utveckling, som
icke äro öfvertygade derom, att den nuvarande stadgan eller ordningen
för våra allmänna läroverk i både ett och annat stycke behöfver
förändras, och att läroverken deraf skulle finna sig väl.

Jag vill i sådant hänseende först och främst hänvisa till tyska
språkets ställning i våra nuvarande allmänna läroverk. Vi veta, att
tyskan är det första främmande språk, som läses i våra skolor, och
att tyskan läses jemte modersmålet på det sätt, att tyskan såväl i det
ena som i det andra hänseendet blir det dominerande och ledande
undervisningsämnet äfven i afseende på svenska språkets behandling..
Detta förhållande har redan i många år visat sig medföra olägenheter.
Det är nemligen tydligt, att läsningen af ett främmande språk, hvars
ordformer äro på samma gång mycket liknande och ändock väsentligen
olika svenskans, skall, derest denna läsning i undervisningen gifves en
predominerande plats, i hög grad menligt inverka på uppfattningen
af modersmålet, dess former, satsbildning och stilistiska individualitet,,
framför allt hos den så att säga obeväpnade och obefästa ungdomen..
Denna omständighet har, tvärt emot hvad en ärad talare nyss nämnde,
hos de lärare, som handhaft denna undervisning, långt ifrån att visa
sig tillfredsställande, väckt mycken oro och bekymmer. Jag behöfver
i detta afseende blott påminna om den öfverläggning, som fördes vid
det sammanträde af erfarne och kunnige skolmän, som för ej så länge
sedan hölls inom Stockholms skollärareförening, och hvars resultat i
korthet stått att läsa i de allmänna tidningarne. Vid denna öfverläggning
uttalade man allmänt sina bekymmer öfver det tyska språkets
obehörigt inflytelserika ställning vid undervisningen gent emot
modersmålet. Detta är således en omständighet, som med det allra
första påkallar förändring i våra nuvarande undervisningsförhållanden..

En annan omständighet, som äfven Utskottet i sitt betänkande
antydningsvis påpekat och hvarom jag anhåller att få hänvisa till hvad
som deri under pag. 4, 6 och 7 blifvit af Utskottet anfördt, är hvad
man skulle kunna kalla för öfverfyllnad i afseende på material, öfverdrifvet
antal af ämnen, med hvilka man vill belasta skolan. Det heter.

Måndagen den 21 Mars.

25

N:o 26.

att nutidens bildning med så ofantlig force tränger på samt framträder
med allt mer och mer otåliga kraf på att varda representerad i skolan
med det ena nya ämnet efter det andra. Deraf anspråk på det
ena ämnet efter det andra att få vara med i det allmänna läroverkets
undervisningsplan. Detta har gjort att man måste se efter något
botemedel i detta hänseende. Ett botemedel, som länge varit af erfarne
skolmän påtänkt och af pedagogiska tänkare blifvit påpekadt,
är att den högre grundläggande elementarbildningen bör delas på
tvenne linier, den reala och den klassiska. På detta sätt skulle man
komma ifrån den öfverlastning i allmänna läroverken, hvaröfver man
så länge klagat och hvarför man så länge förgäfves sökt bot genom
att ytterligare tränga i hop ämnena på en och samma linie, hvarigenom
dels hvarje ämne för sig fått för litet utrymme sig anvisadt till men
för kunskapernas grundlighet och bildningsinnehållets styrka, dels de
mångfaldiga ämnenas trängsel med hvarandra vållat öfveransträngning
samt derigenom mer eller mindre förfelat ändamålet med undervisningens
arbete. Detta är således den andra omständigheten i afseende
på våra allmänna läroverks organisation, som verkligen påkallat en
förändring.

Vidare ber jag att få hänvisa till ett föregående utvecklingsstadium
i våra läroverks historia. Skolstadgan af år 1820 innehåller
föreskrift om upprättande af ett slags läroverk, som man skulle kunna
ställa midt emellan de högre reala- och latinläroverken, nemligen de
lägre reala läroverken, eller hvad i andra länder kallas borgareskolor.
Denna skola benämndes hos oss apologistskola^ och den Kong!, förordningen
af den 1 November 1839 innehåller också föreskrift om
ytterligare utveckling af dessa lägre realskolor eller borgareskolor till
förmån för dem, som vilja der bereda sig till arbete och verksamhet
på det fält, som allt mer och mer utvidgar sig, nemligen handeln och
i synnerhet industrien samt alla dermed sammanhängande verksamhetsgrenar,
hvilka numera å alla håll öppnat sig för den med derför erforderlig
kunskap försedda företagsamheten. Alltså: lägre reala läroverk
eller så kallade borgareskolor äro hos oss behöfliga.

Vidare finnes en annan omständighet, som i många hänseenden
påkallat om vår offentliga uppfostran nitälskande mäns uppmärksamhet
att taga i betraktande, nemligen den, att ynglingarne gå i allmänhet
för länge i de offentliga skolorna. Man har funnit att ynglingarne
gå ut från allmänna läroverken vid i medeltal 21 ofta 22
års ålder. Då de således från de allmänna läroverken skola öfvergå
till tillämpningsskolorna eller direkt ut i lifvet, äro de äldre än de
flesta personer, som efter slutade läroår egna sig åt kroppsarbetet; ty
dessa hafva vid denna ålder för länge sedan vunnit en ställning i
lifvet. Ynglingarne qvarhållas således i allmänhet vid sjelfva förberedelserna
i läroverken under deras mest agila lefnadsperiod, eller
under den tid, då deras uppfattning är mera liflig och under den tid,
då de särskilda vägar, på hvilka de kunna gå till sitt vitse genus, böra
vara för dem mest tillgängliga. Framför allt gäller denna anmärkning
med afseende på den reala linien. Hvaråt skall en yngling egna sig
enligt våra förhållanden, då han vid 21 å 22 års ålder genomgått

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts)

N:o 26.

26

Måndagen den 21 Mara.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet,

(Forts.)

realläroverket? Vill lian gå till en teknisk högskola, så måste han
der fortsätta studierna i de reala ämnena, såsom matematik, fysik och
så vidare och på samma gång underkasta sig öfning i de kroppsliga
arbeten, som tillhöra de tekniska ämnena, men han är då redan för
gammal dertill och kan sålunda icke med den framgång, som vederbort,
begagna sig af den fortsatta undervisningen vid dessa tillämpningsskolor.
På samma sätt är förhållandet på många andra lefnadsbanor.
Om en yngling, som genomgått ett realläroverk, vill gå till
sjös, får han till svar att han är för gammal. Ni borde kommit hit
vid 15—17 års ålder. Om man nu observerar huru förhållandena i
dessa hänseenden äro i andra länder, så vill jag särskildt hänvisa
till Tyskland och Amerika, der ynglingarne kunna vid 16, 17 å 18
års ålder vara färdiga att lemna realläroverken för att utgå i lifvet.
Om undervisningen hos oss ordnades och stäldes på det sätt, att det
för ynglingen vore möjligt att tidigare än nu är fallet kunna utgå
från realläroverket, så tror jag, att vi derigenom skulle befrämja vår
bildning och utveckling samt allas deras intressen, som hos oss skola
egna sig åt de industriella och tekniska yrkena. Det är också denna
omständighet, som påkallar en förändring af de vid våra allmänna
läroverk nu gällande förhållanden.

Man har här äfven talat om universitetens preliminärexamina.
För min del tror jag, att äfven dessa examina skulle i de allra flesta
fäll kunna tagas bort, och detta till båtnad för den vetenskapliga odlingen.
Men om man borttager dem och icke har något att sätta i
stället för det, som genom dessa preliminärexamina skulle vinnas,
hvad har man då gjort? Ingenting till gagns, utan tvärt om. Om
man borttager icke blott de preliminärexamina, som vid universiteten
för närvarande finnas, utan äfven hvad som föregår dem, hvad har
man då vunnit? Jo, man har derigenom skadat hvad man hittills ansett
böra upphjeipas genom tillsats af dessa preliminärexamina. Vore
den allmänna undervisningen i skolorna sådan, att ynglingen med
vunnen förmåga af sjelfverksamhet kunde omedelbarligen egna sig åt
akademiskt studium eller öfvergå till specialstudium af eu särskild
vetenskap, kunde man utan fara borttaga alla preliminärexamina. Vid
de tyska universiteten är förhållandet sådant. Då en abiturient der
afgår till universitetet, har han redan bestämt sig för sitt vitre genus,
och i hans afgäugsbref står det angifvet, att han vid universitetet
skall egna sig åt det ena eller andra, åt teologi, juridik eller läkarevetenskap
eller de till filosofisk fakultet hörande lärdomsgrenar; men,
märken väl, mine Herrar, vid de tyska läroverken står läroverksbildningen
ännu på den ståndpunkt, att hon med skäl anses kunna utgöra
en fast och säker grundval för fortsatta akademiska vetenskapliga
studier. Det är faran af de oupphörliga försvagningarne af elementarundei’visningen
vid våra läroverk, som gjort, att man ansett sig tvungen
att vid våra universitet införa dessa preliminärexamina; och jag
undrar, om deras borttagande under sådana förhållanden vore någon
vinst. Vi hafva sålunda icke så få önskningsmål; det är icke så få
fall, i hvilka vår nuvarande läroverksordning påkallar förändring. Hvad
har det ärade Utskottet i detta hänseende gjort? Så vidt jag kan se,

Måndagen den 21 Mars.

27

N:o 26.

ingenting. Men deremot har det frainstält en mängd saker af annan
beskaffenhet, om hvilkas värde och behöflighet åsigterna äro, minst
sagdt, mycket delade; och jag fruktar, att om man sökte rätt på personer,
hvilka sjelfva erfarit något i dessa stycken och tänkt öfver
dem, och hvilka på grund af erfarenhet och studier vore i stånd att
bilda sig ett sjelfständigt omdöme i frågan, man icke kunde finna en
majoritet, som skulle anse önskvärdhet vara för handen att faktiskt
genomföra de förändringar, de förslag och hemställanden, Utskottet
här framstält.

Det ärade Utskott, som nu behandlat denna fråga, lade hand vid
densamma äfven i fjor, och, om jag icke missminner mig, bestod Utskottet
då till bestämmande del af samma ledamöter som nu; det har
undergått någon personalförändring, men är i grunden ett och det
samma. Jag tycker mig också märka, att innehållet af Utskottets
framställningar äro till stor del desamma i år som i fjor. Dock, märken
väl, mine Herrar, detta Utskott, som i fjor med så ofantlig säkerhet,
med så starkt framträdande öfvertygelse uttalade sig för förändringar
i bestämd rigtning och på ett bestämdt sätt uttalade, hvad det
ansåg vara oundgängligt för vår kultur — detta Utskott har i år funnit
anledning att pruta på både ett och annat, som det i fjor ansåg vara
af högsta nöden påkalladt. Det var då alldeles nödvändigt, att latinet
skulle inträda såsom valfritt ämne vid de reala läroverken i vissa klasser.
1 år afstyrkes det, såsom man kan se å pag. 12 i utlåtandet. I fjor
var det nödvändigt att blott ett enda modernt språk infördes vid
läroverken, på det att lärjungarne icke skulle öfveransträngas. I år
är detta icke längre eu orubblig sanning, utan i år anses det nödvändigt,
att två sådana språk införas vid läroverken; och kanske att
nästa år, i fäll framtiden står för Utskottets räkning, ett tredje modernt
språk inkommer; det kan ingen veta, då man ser, att hvad
som ena året är en orubblig sanning icke är så det andra. Vidare
ansåg Utskottet i fjor det vara nödvändigt, att folkskolan och elementarläroverken
kombinerades med hvarandra så, att de kunde utgöra
ett helt — blott så till sägandes olika kamrar i samma läroverksrepresentation
af hvilka folkskolan väl skulle föreställa andra Kammaren
och det allmänna läroverket den första, eller huru man vill
anställa jemförelsen dem emellan. Detta har Utskottet i år tagit i
närmare öfvervägande och -— pag. 15 — funnit, att det måste af
Utskottet afstyrkas, väl till märkandes ■»måste» afstyrkas. Således i
år en helt annan uppfattning än i fjor!

Det är sådana och flera andra punkter, somUtskottet framstält beträffande
dessa vigtiga angelägenheter, hvilka jag anser innebära kännetecken
till en skäligen osäker hållning hos Utskottet med afseende å
den sak, hvarom frågan här gäller. Likväl är det ett och annat, som
jag känner igen från förra årets betänkande. På ett och annat ställe
skulle jag vilja fästa uppmärksamhet på hvad Utskottet yttrat för att
motivera sina yrkanden. Vi böra, säger Utskottet, omrangera våra
skolor, taga bort en klass der nere och draga hop organisationen
till en enda linie litet längre upp än nu är fallet, ty man måste,
säger Utskottet, »i möjligaste måtto begränsa statens för detta syfte

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26

28

Måndagen den 21 Mars.

Angående
issa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Vorts.)

oundgängliga utgifter». Sålunda säger man att staten har »oundgängliga
utgifter» för att främja den högre bildningen, men att man måste
»begränsa» dessa i syfte att snöra i hop linierna litet längre än hittills
skett, hvarigenom kostnaden för skolan ju alltid i det hela minskas.
Det är, som om man skulle säga, att man önskar sig för trånga skor
och föresätter sig att tvinga in fotterna i dem, emedan man ej har råd
att hålla sig sådana, som äro lagom.

Det är också yttradt, att de klassiska språken böra bort och att
de ej hafva med vår grundläggande bildning att göra, samt att deras
gagn för de akademiska studierna är högst tvifvelaktigt. På pag. 9
i betänkandet säger Utskottet, att dessa språk kunna ega inflytande
på och betydelse för de akademiska studierna och embetsexamina,,
inen sedan heter det på pag. 11, att oaktadt de kunna hafva betydelse
för dem, som skola idka vetenskapliga studier vid universiteten och
aflägga embetsexamina, så har likväl »flertalet» bland dem, som nu
gå i de offentliga läroverken, icke något gagn deraf. Således — trots
det att det verkligen finnes en bestämd kategori af blifvande medborgare,
hvilka böra fostras till för sitt lefnadsmål dugliga medlemmar
i samhället, trots det att det verkligen finnes sådana, för hvilka den
på ett visst sätt grundläggande bildningen är af betydelse, så skall
likväl detta träda tillbaka derför att »flertalet» har ett annat behof.
Jag lemnar till vederbörandes eftersinnande, huruvida det logiska i eu
sådan bevisning är fullt tillfredsställande.

Vidare talas i utlåtandet om allmän bildning i två betydelser:
på ena stället en allmän grundläggande bildning, som skall meddelas
»flertalet» af dem som besöka de allmänna läroverken: på andra stället
åter eu sådan bildning, som till sin allmänna beskaffenhet kan grundlägga
möjligheten af fortsatta studier och förökade insigter åt det eller
det bestämda hållet.

Det är denna kastning mellan den ena och andra betydelsen af
detta begrepp, som vållat att betänkandet på mer än ett ställe trots
sina flytande meningar är något svårläst. Så heter det t. ex., att
lärarekrafterna måste minskas vid de allmänna läroverken, derför att
statens utgifter för den allmänna undervisningen måste minskas, och
att åtskilliga af de förändringar, Utskottet föreslagit, af sådan anledning
måste vidtagas. Allra mest och som det tyckes med förkärlek
sysselsätter Utskottet sig med frågan om latinska språkets studium.
På 12 och 14 sidorna nedsablas oupphörligt det romerska folket,
ordet “virtus" misstolkas o. s. v. derför, att latinska språket af Utskottet
förmenas vara ett fullkomligen odugligt bildningsmedel o. s. v.
Oaktadt dessa och dylika uttalanden yttrar sig likväl Utskottet på
åtskilliga ställen, t. ex. på pag. 4, 6, 9 och 10, med hänsigt till läromaterialets
vidd och undervisningsämnenas mängd till förmån för de
allmänna läroverkens särskiljande i tvenne linier, såsom jag nyss
antydde.

Man säger, att skolorna öfverfyllas af för många läroämnen, och
att botemedet deremot skulle vara att införa elementära studier, så
att det blefve en verklig allmänbildning, som innefattade grundelementerna
för samtidens kulturmedvetande. Men då det kommer till

Måndagen den 21 Mars.

29

N:o 2S.

tillämpningen af allt detta, så blir resultatet, att man stryker ut åt- Angående
åtskilliga af de elementer. som skulle ingå i denna allmänna bildning, vissa ändrin Jag

skall bedja att i afseende på livad Utskottet anfört om la- ^mgninqs-^
tinet såsom olämpligt bildningsämne endast få fästa uppmärksamheten väsendet.
på ett enda ställe, pag. 10, i utskotts-utlåtandet. Der, såsom på (Forts.)
flera andra ställen, talas om “latintvång44 och “latinherravälde" och
att detta hålles vid makt lika kraftigt som förut, oaktadt det på ett
annat ställe heter, att latinet fått gifva med sig ganska betydligt;
något som äfven betonades af den näst föregående talaren i hans
föredrag, hvarvid han hufvudsakligen gjorde en repetition och delvis
meddelade ett slags utläggning af hvad som förekommer i det tryckta
utlåtandet.

Utskottet säger å pag. 10. »Oaktadt sedermera alla de förutsättningar
bortfallit, på hvilka den gamla skolan grundats, se vi likväl
ända in i nyaste tid samma latinherravälde med all makt hållas upprätt
i våra läroanstalter. Men straxt derefter återtager Utskottet
detta starka yttrande, då det säger, »att först med 1856 års skolstadga
kan det anses hafva i någon män fått gifva med sig. Ja,
latinet har ju fått flytta från första klassen till den andra, från den
andra till den fjerde, och det utgör numera icke det grundläggande
språket. Utskottet söker till och med bevisa, att latinet vid universitetet
är obeböfiigt. Det säger nemligen: »den så länge herrskande
fördomen, att utan “humanistisk bildning14, naturligtvis med de klassiska
språkens studium såsom både begynnelse- och slutpunkt, ingen
kan göra anspråk på att få benämnas “bildad44, måste dock anses
bruten i samma stund den uppfattningen trängt in i folkmedvetandet,
att det dock “kan“ finnas en “allmänbildning44, lika rent human till
sitt innersta väsen och ädel till sin syftning, som fullt tillfyllestgörande
och gagnande både för den enskilde och staten, utan att för
dess förvärfvande erfordrats ringaste bekantskap med de antika språken.
Alltså har det ingått i »det allmänna» medvetandet, att det
kan finnas en allmänbildning lika god som den humanistiska bildningen,
säger Utskottet. Man hade nästan kunnat vänta, att denna
allmänbildning skulle vara ännu mer human till sitt innersta väsen
och ädel till sin syftning o. s. v., eftersom det heter, att klassisk
bildning är oduglig till grundläggning, och att denna nya allmänbildning,
hvilken Utskottet förordar, lärer finnas att förvärfva utan den
ringaste bekantskap med de antika språken. Hvad blir väl resultatet
af denna och flera dylika premisser, hvilka i olika skiftningar möta
öfverallt i utlåtandet ända till och med pag. 10? Jo, det blir hvad
som förekommer å sid. 11; det har ledt till “stadgande af den åsigten,
att de döda språkens läsning i allmänna läroverken lämpligast
bör förflyttas till sjette klassen‘\ Man hade verkligen kunnat vänta,
att efter så starka permisser konklusionen skulle blifvit, att de klassiska
språken borde helt och hållet borttagas. Men måhända Utskottet
haft en förkänning af att i premissen ingår, att utan de döda språken
icke “lian44 åstadkommas en så kraftig och god allmänbildning som
nu, och att det är derföre som Utskottet icke vill alldeles hafva bort
dessa språk, utan endast flytta dem till sjette klassen. Utskottets

H:o 26

30

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

resonnement förefaller mig vara ungefär det samma som om man
sade, att i stället för den rock, du nu kar, han du använda ett annat
plagg. Ett annat plagg han nu ersätta rocken; alltså bär du icke
skaffa dig detta andra plagg, utan klippa af skörten och göra den
till jacka. Så gör man äfven här, då man klipper bort fjerde och
femte klasserna på den undervisningsorgauisation, som för närvarande
är gällande. Att detta blir den nödvändiga, den logiskt bindande
följden deraf, att något annat “han finnas''*, det är, såsom denna ärade
Kammare torde Unna, en äfventyrlig logik. Det skulle kunna sägas
ännu mycket mera om hvad som förekommer i detta utskottsutlåtande
och om den punkt deraf, hvarom Kammaren nu närmast har
att besluta. Jag vill emellertid blott fästa uppmärksamheten på
några uttryck och satser, som derstädes förekomma, i utlåtandet.
Der talas, såsom redan nämndt är, om “latintvång" och “latinherravälde"
och der yttras mot dem, som hålla på betydelsen af den klassiska
bildningen såsom grundläggande element vid de allmänna läroverken,
att de med fog kunna utsättas för den beskyllningen, att det ligger
någonting ofördragsamt i deras åskådningssätt, som lätt slår öfver till
ensidighet (pag. 5). Detta och mycket mera af samma art, som förekommer
i utlåtandet, synes mig icke alldeles vittna om opartiskhet hos
Utskottet sjelft vid särskiljandet af de olika meningar, som här uppgifvas
strida mot hvarandra. Äfven yttras i utlåtandet, att det för närvarande
pågår en “kamp" “inom vetenskapen" (p. 3). Men ingenting
antyder, huruvida denna kamp pågår inom det allmänna vetenskapliga
arbetet, eller om den ena vetenskapen bekämpar den andra, eller om det
är inom eu och samma vetenskap, som eu strid eger rum, hvilken skulle
innebära något slags söndring. Och vidare heter det, att “samma strid"
“nödvändigt framkallas" äfven inom skolan. Hittills har man inom den
pedagogiska verlden allmänt ansett, att endast elementerna för den
allmänna bildningen böra tillhöra skolan; hvaremot allt, som kan
blifva föremål för vetenskaplig strid eller för den ännu efter sitt resultat
sökande vetenskapliga behandlingen, icke tillhör skolan och
således hvarken ligger eller bör förläggas inom skolans område.

Der skall man sysselsätta sig med ungdomens lugna utveckling
och icke draga den in i de strider, som pågå inom vetenskapen sjelf
eller inom de särskilda vetenskapernas discipliner. Om någon strid
sålunda “nödvändigt framkallas" för skolans räkning, så är det Utskottet
och med Utskottet liktänkande ifrare, som nödvändigt framkalla
den striden, men ej sakens egen natur och behof.

Man har i afton under denna diskussion flera gånger nämnt, att
detta utlåtande, som jag delvis med nöje genomläst, är humant affattadt.
Om det ock flerstädes är något vågadt i afseende å förekommande
slutsatser och till och med uppgifter, går dock eu lugn
anda genom det hela, och derför vill jag upprigtigt hålla Utskottet
räkning. Att likväl på flera ställen i utlåtandet eu viss obenägenhet
mot särskilt det klassiska språkstudiet röjt sig, har icke undfallit
mig, och jag anser att detta är någonting för Utskottet att ytterligare
betänka, i fall, såsom jag hoppas, Utskottet framdeles kommer i till -

Måndagen den 21 Mars.

31

N:o 26

fälle att få utarbeta en förnyad och förbättrad upplaga af sitt betänkande.

Det har vidare i utlåtandet talats derom, att det vore besynnerligt
att man ville hålla på latinet, då man medgifvit att uppskjuta grekiska
språkets läsning. Men läsningen af detta senare språk är icke uppskjuten
längre än till 6:te klasseD, och följaktligen finnes ungefärligen
samma proportion mellan grekiskans och latinets läsning i skolan, som
alltid funnits. Då man uppskjuter det ena, måste man väl också uppskjuta
det andra i samma mån. Latinet ingår först i den allmänna undervisningen
och sedan grekiskan. Detta beror derpå, att den romerska
kulturen är den grekiska nationella odlingens yngre syster, hvars uppfostran
ledts och understödts genom föredömena och lärdomarne af
den äldre. Det åskådningssätt, som gifvit form åt den romerska odlingen,
är både universellare och enklare än det forntida Greklands,
som i sin pregel af en mera långt drifven nationel individualisering
ligger i viss mån fjermare det moderna föreställningssättet än den romerska
odlingen gör. Derföre är också den romerska odlingen synnerligen
egnad att för kommande nationaliteter förmedla tillgodogörandet
af den grekiska odlingens dyrbara egendomligheter, på samma gång
hon sjelf tjenstgör såsom ciceron i den klassiska bildningens verld.
Den odling, som två af verldens allra förnämsta kulturfolk under eu
tidrymd af sammanlagdt mer än tusen år inhemtat och inhöstat genom
sträng, ihärdig och lyckosam kamp för utvecklingen af sina rika
gåfvor, är dock sådan, att hon kan vara och måste erkännas vara efterverldens
kulturbärande folk en omistlig lärornästarinna och således
bör komma denna efterverld till godo på ett sätt, som vi icke kunna
desavuera så i eu hastig vändning, som Utskottet gjort.

Nyare tiders kulturhistoria måste här hafva sitt ord med i laget.
Att den klassiska odlingen är oumbärlig för de efterföljande kulturfolken
dels för den insats skull, som hon direkt lemnat och ännu har
innestående i deras själsodling, åskådningssätt och institutioner, dels
på grund af hvad som är oförgängligt och sålunda alltid föredömligt i
hennes innehåll, det visar ej mindre vetenskapens, och särskilt den
till humanismens område hörande vetenskapens, än äfven konstens lif,
sådant det rör sig midt under våra ögon. Den antika kulturen har
vuxit in i vår egen och pulserar otvetydigt äfven i den nutida odlingens
blodomlopp samt utgör dermed ett väsentligt moment i beredandet
af den allmänbildning, som ännu måste vara med om att grundlägga
arbetet för de ideella faktorernas vidmakthållande i folkets lif,
vare sig som nation eller som samhällskropp. 1 detta hänseende utgöra
de klassiska språken och dymedelst äfven i sin mån latinet en
konstant ingrediens i elementen af vår högre allmänbildning.

Det har sagts, att man skall se efter förhållandet hos andra kulturfolk.
Nåväl, huru är det i Tyskland, Frankrike, England, Holland,
Belgien m. 11. länder? Huru är det hos folk, större och mera betydande
än vårt?

Huru är det hos folk, som i detta afseende kunna jemföras med
oss? Öfverallt är den klassiska bildningen lagd till grund för deu
allmänna bildningen. Det torde således svårligen låta sig göra för

Angående
vissa ändringar
i under--visningsväsendet.

,Forts.)

32

Håndagen den 21 Mars.

N:o 26.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.;

oss att här dekretera ett lösgörande från den solidaritet, som vi måste
känna oss hafva med öfriga bildade folk, samt på initiativ af ett tillfälligt
Utskott i Riksdagens Andra Kammare reorganisera hela vårt
offentliga uppfostringsväsen i strid mot det sätt, hvarpå det är ordnadt
i alla öfriga kulturländer.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag alltså yrka afslag
å Utskottets betänkande i punkten 1 (afdelningen litt. a).

Friherre Nordenskiöld: När en fråga, beslägtad med denna,
för omkring 10 år sedan var före, yttrade en väldig kämpe för latinet,
att han fortfarande hade de klassiska auktorerna på sin hylla. Om
han också läste dem, derom lemnade han icke någon upplysning.
Jag, för min del, kan icke säga detsamma, men hvad jag kan försäkra,
det är, att jag nästan dagligen är tvungen att begagna latinet;
om icke just de latinska klassikerna, så dock arbeten skrifna på latin.;
Jag har, likasom de fleste, som känna det språket, lärt att älska det
för dess logiska skärpa och kraft, för det på samma gång klara och
korta sätt, hvarpå man med detsamma kan uttrycka sina tankar, och
jag beklagar mycket att den ansats, som för ett hälft årtusende sedan
togs att göra latinet till ett kulturens och bildningens universalspråk,
misslyckades.

Men detta oaktadt måste jag instämma i det förslag Utskottet
framlagt om inskränkning och minskning i latinstudiet vid våra elementarläroverk.
Jag gör det först och främst derför, att latinets studium
numera, man må säga hvad man vill emot detta påstående, icke är
nödvändigt för oss. Hvar och en, som läser svenska arbeten skrifna
för 100 å 150 är tillbaka, skall i dem finna ett oredigt och oklart
språk, såvida icke satsbyggnaden utgör en efterbildning af latinet.
Det är tydligt, att det i dessa arbeten begagnade språket behöfde
vidare utbildas, innan det kunde användas som kulturspråk. Men
den utvecklingen har det småningom fått till ej ringa del genom de
klassiska språkstudiernas inflytande. Den svenska, som nu skrifves, är
ock ett redigt, klart och logiskt språk, med hvilket man vida bättre
än med det gamla latinet kan uttrycka hvad man i våra dagar behöfver
säga i skrift och tal. Latinet, som ännu för 100 år sedan var
oundgängligen nödvändigt för bildningen i vårt land, är derför numera
umbärligt. Nyttigt och gagneligt skulle det i allt fall vara, om det
vore en möjlighet att utan intrång på andra mer maktpåliggande områden
bibehålla latinstudiet såsom obligatoriskt ämne vid våra elementarläroverk,
men detta är icke fallet. Vi veta huru många nya discipliner,
som i vår tid framträda med anspråk att få en del af det utrymme
latinet nu intager. Hvarje bildad man måste i våra dagar hafva åtminstone
någon insigt i naturhistoriens, kemiens, fysikens och geologiens
grunder, men om dessa nya ämnen skola införas i skolundervisningen,
så måste något af de gamla ämnena gifva vika. Eljest kommer skolundervisningen
hos oss att, likasom i landet längst i öster i gamla
verlden, upptaga menniskans hela lifstid.

Just derför att den tid, som uteslutande kan egnas åt latinstudiet,
redan längesedan blifva knappare tillmätt och lidit intrång på alla

Måndagen den 21 Mara.

33

N:o 26.

Mil, är latinstudiet i våra dagar ytterst klent. Det vore ganska intressant
att veta, huru många af de tusendetals intelligenta män i
vårt land, hvilka hafva läst latin år efter år i sin ungdom, verkligen
kunna latin och kunna skrifva några sammanhängande glosor på det språket,
hvaråt de dock användt en väsentlig del af sin skoltid. Jag tror att
talet af de personer, hvilka i vårt land verkligen kunna läsa och
skrifva latin, är så ringa, att det kan skrifvas med två kanske med en
siffra. Eu annan märkvärdig omständighet är också, att, medan ganska
många af dem som hafva egna! sina studier åt botanik, zoologi, kemi,
fysik m. m., förvärfvat ett inom hela den bildade verlden kändt namn,
har det funnits ganska få latinare i vårt land, som äro kända utom
våra gränser, ett bevis derför att det sätt, hvarpå latinet hos oss
studeras, icke varit det rätta. Två föregående talare hafva som
skäl mot inskränkning i latinstudiet anfört exempel från vestra Europas
stora kulturländer; men dessa exempel halta. Hvad England
och Frankrike beträffar, så hafva nemligen hälften af orden i dessa
länders språk ett latinskt ursprung och det är sålunda naturligt, att
hos dem latinstudiet skall läggas till grund för studiet af modersmålet.
Detta är visserligen icke förhållandet med tyskan; men tyskarne hafva
likväl ett modernt språk mindre att lära än vi. Do kunna med sitt
språk resa verlden rundt och öfverallt blifva förstådda; de kunna
korrespondera på sitt språk till de olika länderna med visshet om, att
deras bref skola förstås, antingen af mottagaren sjelf eller af någon
bland hans närmaste grannar, men med bref på svenska förhåller det
sig helt annorlunda.

Det nämndes från kalmarbänkea, att det vore bedröfligt, om presterna
icke kunde läsa bekännelseskrifterna på latin. Men det finnes
skrifter på grekiska och hebreiska, som stå högre än bekännelseskrifterna,
och de, som måste läsa urskrifternas öfversättning, kunna gerna
äfven göra det med bekännelseskrifterna, och för öfrigt torde de prester,
som i våra dagar läsa tio sidor latin om året, vara räknade. Och
fråga vi huru det i våra dagar förhåller sig med bildningens representanter,
med de ledande männen i olika rigtningar på embetsmannabanans,
politikens och litteraturens fält, hafva dessa latin-bildning
eller icke? så blir svaret, att en mycket stor procent af dem helt och
hållet sakna latinstudier, och förgäfves skall man söka uppdraga en
gräns emellan dessa två kategorier, utvisande att latinstudiet åt den
ena gifvit en bestämd kulturpregel som den andra saknat.

Men om latinets studium vid våra elementarläroverk inskränkes,
bör ersättning derför lemnas genom rikliga anslag för ett vetenskapligt
studium af latinet och af den klassiska forntiden vid våra universitet,
så att dessa der blifva lefvande och mer rika på resultat för
vetenskapens utveckling än hvad som hittills varit fallet.

Af hvad jag sålunda anfört framgår det, att jag i de flesta punkter
med min röst kommer att understödja Utskottets förslag. Ett
moment finnes likväl, i hvilket jag icke kan instämma, nemligen mom.
e). Det synes mig nemligen bra hårdt, om vi år 1881, då Sverige
i alla fall, hvad vi än må säga om den ekonomiska ställningen för
dagen, är oändligt mycket rikare, än det någonsin varit, af ekonomi Anära

Kammarens Prof. 1881. N:o 32. 3

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

34 Måndagen den 21 Mars.

ska skal skulle vidtaga en åtgärd, genom hvilken, om den fordom vantgällande,
en Linné, en Berzelius jemte de fleste andra af kulturensbanerförare
i vårt land skulle varit uteslutna från skolbänken.

Herr Sjöblom: Hvad angår frågan i sin helhet, skall jag inskränka
mig till att endast uttala den åsigten, att jag anser det vara
synnerligen önskvärd!, om våra allmänna läroverk nu under några år—jag
vågar icke säga ens ett tiotal af år, men åtminstone några år — finge
i lugn och ro arbeta och utveckla sig i den rigtning, hvilken blifvit
dem gifven jemväl på grund af de initiativ, Riksdagen i undervisningsfrågan
tagit, på det att man må kunna af verklig erfarenhet se, dels hvilka
resultaten af den nuvarande skolorganisationen kunna blifva och dels
sedermera äfven, hvilka brister deri i främsta rummet kunna behöfva
att afhjelpas. Jag vill emellertid icke inlåta mig vidare på den pedagogiska
delen af frågan, utan allenast yttra några ord i afseende på
nu föredragna första punkten.

Det kan icke förnekas, att latinlinien i viss mån har företräde
framför den reala linien i afseende på studiet vid universiteten. Det
har till exempel till ett universitet kommit en realist samtidigt med en latinare;
den senare har utan hinder fått aflägga den examen, för hvilken
han bestämt sig; den förre har måhända visats tillbaka till de allmänna
läroverken med uppmaning att fylla den lucka, som möjligen funnits
i fråga om latinet. Det är ju alldeles gifvet, att ett mogenhetsbetyg.
bör berättiga till studier vid universitetet och således också till afläggande
af examen — betyget må vara vunnet på vare sig den klassiska
eller reala linien. Om således Utskottet handlat fullt rätt, då
det velat ställa latinet på samma linie, som öfriga ämnen, så kan jag
dock icke gå in på, att latinet får en sämre ställning än dessa. Vid
universitetet finnas vissa preliminärexamina, i hvilka ingå så kallade
tvångsämnen. Sålunda finnes en medico-filosofie-examen, en juridicofilosofie-examen
och en teologico-filosofie-examen, och uti dessa ingå
såsom tvångsämnen grekiska, hebreiska, historia, matematik med flera
ämnen. Om man nu låter till exempel grekiska och hebreiska qvarstå
såsom tvångsämnen i den så kallade teologikofilen, men utesluter
latinet, så begår man ju en orättvisa emot detta ämne och gör sig
öfver hufvud taget skyldig till någonting oförnuftigt. Ty vid universitetet
bör det ena ämnet naturligtvis intaga lika ställning som det
andra.

Jag är icke fullt säker på, om Utskottets mening verkligen är,,
att latinet icke skall fordras såsom obligatoriskt eller tvångsämne i
någon akademisk examen, men det synes framgå af Utskottets förslag
uti det nu föredragna momentet, som om detta vore meningen. För
min del tror jag dock, att Utskottet bort hafva satt till sin uppgift
att ställa latinet på samma linie, som de andra ämnena; och då detta
torde kunna vinnas på det sätt, att uti Utskottets förslag uti ifrågavarande
moment vidtages den ändring, att orden: "preliminär eller“
uteslutas, så skall jag taga mig friheten föreslå en sådan ändring,,
hvarigenom Kammaren komme att besluta, att samtliga universitetsexamina
få tagas af den, som genomgått mogenhetsexamen och deri.

Måndagen den 21 Mars.

35

N:o 26.

fått godkändt betyg, utan att lian behöfver genom någon kompletteringsexamen
ådagalägga insigter i latinska språket. Derigenom har man
f örebyggt möjligheten af att en yngling, som, oaktadt han uti mauritetsexamen
blifvit godkänd och förklarats mogen att afgå till universitetet,
skall kunna hindras på den bana han valt, derföre att han icke
aflagt kunskapsprof i latinet.

Jag får hos Herr Talmannen anhålla om proposition på bifall till
nu föredragna moment med den ändring, som jag föreslagit.

Herr Lönegren: Då man genomläser Utskottets utlåtande, hvilken
såsom vi veta, tillkommit genom gemensamt arbete af flere framstående
skolman och andra för vårt undervisningsväsende mycket intresserade
personer inom denna Kammare, och jemför detsamma med
de yttranden, vi i dag och äfven förut hört af andra skolman, till
hvilkas kunskaper och omdöme vi hysa det största förtroende, så kan
man verkligen komma, som det heter, i valet och qvalet; man vet ej
riktigt på hvilken sida man skall ställa sig, åtminstone erkänner jag,
att så är förhållandet med mig. Jag har svårt att frångå den uppfattning,
jag sedan gammalt haft, att latinet är af stor betydelse såsom
grundläggande element för andra språkstudier, och jag tror fortfarande
att studiet af detsamma varit och är af största gagn. Men
jag kan å andra sidan ej förneka giltigheten af de skäl mot latinstudiets
allt för stora utsträckning, som Utskottet framhållit. Jag är
naturligtvis icke särdeles hemmastadd i en fråga, sådan som denna,
och kan ej begära, att Kammaren skall fästa mycket afseende vid mina
åsigter i densamma. Jag skall derföre icke heller yttra mig något
om latinstudiets inskränkning eller bibehållande, ej heller om andra
språkstudier; men med den rätt, som vid början af diskussionen medgafs,
att densamma skulle få röra sig om Utskottets förslag i sin helhet,
beder jag att få i största korthet yttra några ord om ett par
andra punkter i förslaget.

Hvad då först beträffar den af Utskottet föreslagna höjning af
lärjungarnes terminsafgifter, så uttalade jag redan vid förra riksdagen
min åsigt i denna sak, och jag har icke sedan dess fått anledning att
frångå densamma. Jag anser det vara rättvist och derföre också
önskligt, att lärarnes vid våra elementarläroverk lönevilkor blifva förbättrade;
jag ömmar för deras betryck och önskar att det måtte så
fort som möjligt blifva afhjelpt. Särdeles bekymmersam anser jag
ställningen vara för de lägst afiönade, såsom kolleger och adjunkter i
de lägre lönegraderna. Men den utväg till afhjelpande nf denna betryckta
ställning, som Utskottet föreslagit, kan jag icke gilla. Utskottet
föreslår nemligen att, för anskaffande af medel till förbättrande
af lärarnes aflöning, borde en efter de olika klasserna proportionerad höjning
af lärjungarnes terminsafgifter vidtagas — ett förslag som jag
ej kan anse lyckligt eller godt. Sedan gammalt har i Sverige principen
af en fri och för alla lika tillgänglig undervisning varit tillämpad,
och denna princip anser jag vara af så stor betydelse och så hög,
att vi väl böra söka bevara den. Jag ser ej heller något rimligt skäl
hvarför, då undervisningen är fri i folkskolan och vid universiteten,

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

33

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

den icke också bör vara det vid elementarläroverken. Närmaste följden
af ett påbud om sådan terminsafgift skulle blifva den, att en stor
del af skolungdomen skulle nödgas lemna skolan utan att dessförinnan
hafva afslutat sina studier. Vill man aflägsna ungdomen från våra
skolor, då har man dertill ett säkert medel i terminsafgiftens förhöjande;
men skolans uppgift bör naturligtvis vara att meddela den
möjligast bästa undervisning åt så många som möjligt, icke att stöta
den bildningssökande ungdomen från sig. För föräldrar, som äro bosatta
i de större städerna, der högre elementarläroverk finnas inrättade,
blefve terminsafgiftens förhöjande lättare att bära; men för
dem, som äro bosatte på landet eller i de mindre städerna och således
äro tvungna att skicka sina barn från hemmet, om dessa skola
komma i åtnjutande af undervisning, för dem komme det att kännas
mycket betungande, om till de redan förut dryga utgifterna för resan,
inackordering, böcker med mera, äfven skulle läggas en förhöjd terminsafgift.
Jag säger “förhöjd terminsafgift “, derföre att redan nu en
sådan afgift existerar, fastän till ringa belopp. Af dessa skäl kan jag
icke skänka mitt bifall till den punkt af betänkandet, som förordar ett
höjande af terminsafgifcen.

Utskottet föreslår vidare, att lägsta klassen af det allmänna läroverket
bör indragas, och förordar äfven indragning af samtliga pedagogi
och en del af våra tre- och femklassiga läroverk. Jag vill icke
neka, att vissa af dessa lägre läroverk måhända tarfva eu förändrad
organisation, hvarigenom äfven möjligen kunde vinnas någon besparing
i statens utgifter för undervisningsväsendet. Men att helt och hållet
indraga dem anser jag icke nyttigt; och säkert är, att en sådan åtgärd
komme att väcka bekymmer och missnöje i vida kretsar. Jag vet väl
— och detta är äfven af Utskottet antydt — att meningen vore, att
folkskolan skulle fylla det genom en sådan indragning uppkommande
tomrum i undervisningsplanen, men jag undrar, om folkskolan för närvarande
är mäktig att fylla en slik uppgift; jag fruktar att så ej kan
vara förhållandet —; undervisningen i folkskolan är ej ännu så anordnad.
Meningen vore ock, att åstadkomma besparing för statsverket,
men om man ställer större anspråk på folkskolan, så måste man äfven
höja anspråken på folkskollärarnes bildning och kunskaper, och då
komma sedermera äfven deras löneanspråk att växa; och skola dessa
anspråk tillfredsställas, då fruktar jag att besparingen blir ringa, om
någon.

Mina Herrar! Öfvertygad om att denna fråga är af största vigt
för hela landet och för alla samhällsklasser, anser jag ock högeligen
önskvärdt och nödvändigt, att den på det omsorgsfullaste pröfvas och
från alla sidor skärskådas, innan ett afgörande beslut fattas, så att
man ej tager bort det vi hafva, innan något bättre finnes att sätta i
stället. — På den föredragna punkten yrkar jag afslag.

Herr Hedlund: Jag ber att till en början få erinra, att det
Utskott, som i år behandlat detta ämne, icke är det samma som förlidna
år, utan haft en derifrån ganska afvikande sammansättning, i

>1 än (lagen den 21 Mars.

37

N:o 26.

det att af Utskottets sju ledamöter, utom ordföranden, icke mindre
an fyra äro nya för i år. Då så är förhållandet, tror jag att man
i sanning kan hafva anledning att förvåna sig öfver, att Utskottets
åsigter i år verkligen i så hög grad, som nu är förhållandet, öfverensstämma
med dem som uttalades i fjor. Ty de få obetydliga modilikationer
Utskottet gjort i Kammarens förlidna år fattade beslut äro
icke af någon genomgripande betydelse, såsom jag nu skall taga mig
friheten visa.

En talare har sagt, att Utskottet i år gjort en liten afprutning,
då Utskottet icke vidare vill införa latinet såsom valfritt ämne på
reallinien. Från den talarens synpunkt hade jag förestält mig, att
denna förändring icke borde kallas eu afprutning utan snarare tvärtom.
Att Utskottet i år icke så bestämdt uttalat sig i fråga om studiet af
lefvande språk har åter berott derpå, att Utskottet haft för ögonen
vissa pedagogiska skäl, hvilka Utskottet ansett vara af stor vigt. Man
har nemligen till följd af ett par erfarne skolmäns deltagande i Utskottets
förhandlingar blifvit öfvertygad derom, att medgifvande af valfrihet
i fråga om de lefvande språken skulle komma att medföra stora
praktiska svårigheter i fråga om undervisningens ordnande, åtminstone
för så vidt man icke med valfrihet vill förstå detsamma som dispens,
något som jag för min del visserligen icke vore obenägen för, men
som mina kamrater inom Utskottet icke vågade medgifva, då de nemligen
fruktade, att de lediga timmar, som medgifvandet af eu sådan
dispens komme att medföra, icke skulle alltid blifva väl använda. Min
uppfattning åter är sådan, att jag icke vill vara med om att medgifvande
af valfrihet i fråga om studiet af lefvande språk skulle anses
innebära någon skyldighet för skolan att insätta något annat ämne i
stället för det, hvarifrån dispens erhållits. Men jag önskade att ynglingen
kunde få rättighet att slippa studera ett eller annat språk för
att i stället egna samma tid till att förkofra sig i t. ex. musik, slöjd
eller något annat ämne, deri ringa eller ingen undervisning meddelas
i skolan. Såsom förhållandet nu är, kan man säga, att skolan, så
väl den offentliga som den privata, är en hård fader och det icke
blott för barnen utan äfven för föräldrarne, ty om dessa lör sina
barn begära dispens från ett eller annat ämne, så svaras alltid nej,
äfven om man för sin begäran kan anföra ganska goda skäl och ansvarar
för att barnens tid icke illa skall auvändas.

Hvad åter beträffar den anmärkningen, att folkskolans, i fjorårets
förslag åsyftade närmare anslutning till elementarläroverket nu blifvit
uppgifven, må detta visserligen vara en sanning i formelt afseende,
då hvad nämnda förslag derom innehöll nu uteslutits. Utskottet har
dock icke dermed velat uppgifva saken, men man ansåg, att någon bestämmelse
i detta fall hvarken borde eller kunde gifvas, utan att man
borde låta det bero på omständigheternas makt, blott man förebyggde,
att i elementarskolans lägsta klass infördes något ämne, som
redan förekommit i folkskolan. Blott detta hinder för folkskolans
barn att inträda i elementarskolan undanröjdes, har man ansett, att
allt som behöfdes vore vunnet, för så vidt det berodde på hvarje

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

Måndagen den 21 Mara.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

38

folkskola att utbilda sig så, att dess elever kunde intagas i elementarskolan.

Slutligen har Utskottet icke velat här tala om den omtvistade
frågan om ferierna, men om alla de stora och vigtiga hufvudpunkterna,
om latinets ställning i skolan, har Utskottet varit ense, och
jag föreställer mig derföre, att tillvitelsen för vankelmod och de förhoppningar,
som derpå blifva byggda, att ett nytt Utskott skulle ytterligare
modifiera betänkandet, icke skola gå i uppfyllelse.

Jag ber att i korthet få upptaga några flera anmärkningar till
besvarande. Jag är rädd för att säga, att jag skall fatta mig kort,
ty då brukar man vanligen blifva ganska lång. Jag återtager derföre
det ordet.

Hvarför universiteten stälts i spetsen af Utskottets betänkande,
är lätt att fatta. Det beror nemligen derpå, att man icke får de
klassiska språken vid skolorna att maka åt sig, om man icke undanrödjer
den nödvändighet, som möter vid universiteten att för rättigheten
att aflägga akademisk examen hafva ett visst kunskapsmått i
latin. Så länge universitetsexamina stå der med sina kraf på latin,
stå föräldrar, barn och lärare tvungne att redan tidigt börja arbeta
med detta språk. Alltid framställer sig för målsmän den tanken: det
är väl icke sagdt, att gossen kommer att gå till universitetet, ännu
mindre att han kommer att taga någon akademisk examen; visserligen,
men endast för möjligheten att han kan komma att göra det,
måste han börja med latin i skolan. Och så har det inträffat, att,
såsom skolstatistiken visar, flera hundra barn läst latin i 2, 3, 4 år
för att slutligen, då de kommit till maturitetsexamen, reduceras till ett
fåtal, och att detta fåtal ytterligare inskränkts vid universitetet. Nu
frågas rimligtvis: är det rättvist att för detta fåtal så uppoffra det
stora flertalets väl, såsom jag påstår man gör, då man låter en
massa barn i tidiga år lära latinska grammatikan under lång tid utan
att deraf hafva någon frukt för sin själ och knappast för sitt minne?
Det vore ändå något förnuft i detta, om icke detta fåtal kunde sedermera
lära sig detta språk. Här yttrades af en föregående talare: “I
medgifven ändå i Utskottet, att det för vissa ändamål behöfs latin*1.
Ja, den som vill blifva filolog, jemförande språkforskare och således
vill läsa vissa urkunder på detta språk, bör kunna det, men deraf
följer icke, att han behöfver lära det i skolan. Kan han icke vid
längre framskriden ålder lära sig latin, liksom man då kan lära sig
andra språk? Den, som här talar, har vid öfver 20 års ålder lärt sig
åtminstone två språk med lika om ej svårare grammatikaliska former
än latinets. Den förutsättningen således, att man, för att lära sig
latin, nödvändigt måste börja dermed i skolan, den är falsk.

Man har vidare med vackra och sanna ord talat om den klassiska
odlingen. Jag ber att få på det bestämdaste betona, att jag för
min del är vän af denna odling. Men jag ber ödmjukligen att få
slippa höra klassisk odling förblandas med klassiska språk. Det är
två olika saker; och jag går så långt, att jag påstår, det just språkstudiet
gör, att man icke inhemtar klassisk odling så mycket man
-eljest skulle göra. Med klassisk odling menar jag här i främsta rum -

Måndagen den 21 Mars.

39

N:o 26.

niet klassisk litteratur; ock hela denna litera tur skulle med lätthet i
öfversättningar kunna genomgås på hälften af den tid, som man nu
måste använda på lärandet af blott ett utaf de döda språken. Ingen,
som genomgått en kurs i latin, skall jäfva detta mitt påstående,
och dertill kommer, att läsningen af den klassiska litteraturen på
originalspråket alltid måste blifva mera fragmentarisk, än om hon
inhemtades i öfversättning. Hvad är det för öfrigt, som vi beundra
hos den klassiska odlingen ? Det är icke blott litteraturen, utan främst
och särskildt hos grekerna den manliga anden. Men denna har icke
uppkommit på basen af någon egyptisk grammatika; det skedde vid de
olympiska spelen i pelarsalarne, der de vise gingo under tankeutvecklande
samtal med sina lärjungar; det var musiken •— i grekisk mening
•— och gymnastiken, som åstadkommo detta. Jag har mig icke
bekant, att grekerna tillbragte största delen af sin ungdomstid på
skolbänkarne för att blifva mer eller mindre venster- eller högervridna,
genom att inhemta s. k. “humanistisk11 lärdom. Låtom oss
derför skilja mellan klassisk odling och studerandet af de döda språken,
och låtom oss vara ense derom, att uppoffringen af för lång tid
åt dessa språk verkar hämmande på den klassiska odlingen. Man
har sagt, att vi, genom att uppoffra latinet, skulle få blygas inför andra
nationer. Härpå har redan svarats från stockholmsbänken. Om
tyskar, fransmän och engelsmän läsa mycket latin, kunna de göra det
lättare än vi, ty de läsa ett modernt språk mindre än vi. 1 Frankrike,
der, som bekant, knappt något lefvande språk förut lästs, har numera
tyskan börjat läsas. Tyskarne läsa icke svenska, men vi få Jäsa
tyska. Jag har till tyskar, då de framhållit latinet, yttrat: “det kunde
■äfven vi göra, om vi sluppo tyskan; men den behöfva vi.“ I sammanhang
härmed vill jag uttrycka min förvåning öfver det här fälda
jttrandet, att tyskans på en gång likhet och olikhet med vårt modersmål
skulle göra förbistring i våra barns tankekrafter genom förblandning
af de båda språken. Det förstår jag icke. För mig är naturligt,
att den likhet, som finnes mellan de germaniska språken, gör
tyskan väl egnad att träda in i vår språkundervisning. Tyskan lämpar
sig efter mitt förmenande dertill förträffligt. Men det gifves ingen
undervisning, som icke kan bedrifvas så, att barnens tankar förbistras;
och jag ber Herrar skolmän besinna, om felet då ligger i den origtiga
undervisningsmetoden. Jag får för min del säga, att då jag hör
talas om humanistiska studiers tillämpning på latinet, har jag svårt
för att hålla mig lugn. Jag frågar: hvad är det, som berättigar latin
eller grekiska att anse sig vara synnerligen utkorade redskap för den
humanistiska bildningen? Jag skulle vilja veta, med hvad rätt de usurperat
detta anspråk. Befrämjas den harmoniska utvecklingen af våra
samtliga själsförmögenheter, lyftningen af vår håg, förädlingen af vårt
känslolif, vårt förstånds skärpande företrädesvis genom latin? Så vidt
man i den humanistiska bildningen ser samfäldheten af alla våra själsförmögenheters
harmoniska utveckling — med hvad rätt säger man då
latinet företrädesvis vara humanistiskt bildande?! Jag jäfvar ett sådant
påstående. Att företrädet icke kan bestå i läsandet af dess litteratur på
originalspråket, torde jag icke behöfva yttra mig mycket om; vi kunna

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

40

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

inhemta mera klassisk litteratur, om vi läsa den på annat språk, ock
att det icke ligger i språkets undergörande kraft, hafva till och med
de lärde nu kommit under fund med. Latinet skulle hafva, har man
sagt, så utmärkta böjningsformer; i stället för vårt: jag älskar säger
latinaren åttio och döljer sålunda subjektet i ändan af verbet. Jag
kan icke finna, att det ligger så stort företräde i sådant; och att på
detta vis röra i hop verbet med subjektet — det har för mitt förstånd;
länge varit klart, att det är ett utvecklingsskede, som vi en gång
borde komma ifrån, men icke stå qvar vid.

Kommer så frågan om latinets nytta för vissa studier. Man har
sagt, att latin behöfves lör läkare. Det är redan besvaradt. Jag
nekar det påståendet. Att latin icke behöfves för jurister, erkänna
alla. Återstå således prestera a. Jag tvifiar dock på, att de bedrifva
något af sina studier på detta språk. Jag känner många prestera
men jag har aldrig på någon presto bokhylla, ännu mindre på hans
bord, sett någon af de latinska kyrkofäderna, icke ens Augustinus,
ja, jag tror, att man hos de fleste prester får leta till och med efter
ett novum testamentum på grekiska. Och skulle latin behöfvas för
presterliga studier, hindrar ingenting teologiska fakulteten att förklara,
att de prester, som skola taga pastoralexamen, måste lära sig
latin. Men skola 100 andra stackars bara, som icke ämna blifva
prester, blifva tvungna att läsa latin för den 101:stes skull, som är
bestämd till prest?

Här har vidare sagts, att det vore illa att dröja med skolans
sönderdelning till 6:te klassen. Jag kan för min del icke deri se någon
olycka. Jag tycker tvärtom, att det är en förträfflig sak, om ungdomen
kan sammanhållas i gemensamma studier så länge som möjligt.
För min del skulle jag vilja hafva denna sönderdelning ännu senare.
Och hvari skulle svårigheten ligga för denna sönderdelnings framflyttande?
Jo deri, att det skulle vara så svårt att börja läsa latin vid
16 års ålder. Men det är, såsom sagdt, icke svårt att börja vid 20
års ålder, ännu mindre vid 16. Möjligen vill jag medgifva, att det
vid denna ålder är tråkigt att börja deklinera mensa, men hvem har
sagt, att man skall börja på det sättet. Man kan ju börja på ett
ordentligt och språkligt sätt, så att man icke genast tager i tu med
dessa former, regler och undantag, som plåga den olycklige nybörjaren.
Faran af att börja för tidigt att dela skolan är klar för en hvar.
Den ligger deri, att man icke kan på förhand bestämma, om ett barn
bör gå den reala eller klassiska vägen.

Jag vill slutligen säga, att jag i likhet med en föregående talarebeklagar,
att våra söner behöfva sitta så länge på skolbänken, eller
tills de blifva 20 å 21 år. Men i förunderlig motsägelse härtill synesmig
hans yttrande stå, att i Tyskland sitta icke ynglingarne så länge
på skolbänken, men komma tillräckligt mogne ändå till universiteten
för att börja sina specialstudier. Efter mitt förmenande borde väl då.
också våra ynglingar, som sitta så länge i skolan, vara, då de genomgått
henne, mogne att börja sina specialstudier, utan att behöfva några
preliminärexamina. Helst skulle jag vilja, att de två högsta klasserna
skildes från skolan och öfverflyttades till universiteten, för att der

Mundagen den 21 Mars.

41

ii:j 26.

bilda en valfri kurs, från hvilken studierna sedan kunde rigtas omedel- Angående
bart in på specialämnena. Det vore väl att hoppas, att skolmännen vissa, ändring
och regeringen skulle behjerta den tids kraf, i hvilken vi lefva, och ffr‘

framför allt söka göra gällande den regel, som ofta åberopas, eller att väsendet.
vi skola lära för lifvet men icke för skolan, under det att nu denna (Forts.)

sats kan sägas göra sig gällande i omvänd ordning. Jag vill för min
del icke medgifva att man får i lugn och ro följa den satsen, utan
anser att man bör försöka störa denna ljufva ro.

Herr J. O. Boström: Då jag först fick se den motion, som nu
föreligger till behandling, och hade i friskt minne fjorårets motion af
samme man, så tänkte jag, att jag visserligen skulle igenkänna motionen
i dess väsentliga delar, men jag har verkligen halt svårt att göra
detta, ty visserligen har Utskottet i år prutat på sitt förslag från i
fjor, men ännu mera har motionären, lyckligtvis både för honom och
för Utskottet och Kammaren, prutat på sin motion. Jag behöfver icke
påpeka, huru detta prutande skett, då derom hvar och en kan förvissa
sig, som i någon måtto tagit motionens omfång och innehåll i betraktande.
Det har också af en föregående talare blifvit sagd t, och med
rätta, att det Tillfälliga Utskottet låtit pruta med sig. Det har påpekats,
att Utskottet är annorlunda sammansatt i år än i fjor, och
detta är visserligen sant; dock tror jag icke, att Utskottet, om också
till personalen förändradt, är det till andan, eftersom jag förmodar
att ingen, som i fjor uppträdde mot utskottsmajoritetens hufvudsakliga
syfte, nu der funnit plats. I det fallet är Utskottet i år rent, kanske
renare än sistlidna år. Att Utskottets förslag i fjor i mom. c), der
fråga var om införande af latin på realiinien, helt borttagit hvad det
i fjor så framhäfde, och att dess förslag om indragning af alla pedagogi
och 3-klassige läroverk äfven nu modifierats så, att endast åtskilliga
3-klassiga och möjligen äfven någre femklassiga i södra och
mellersta delarne af landet belägna läroverk skulle, efter förutgången
utredning, indragas, synes af Utskottets nu föreliggande betänkande,
och deraf synes huru Utskottet har gifvit med sig, prutat med sig
och justerat och rättat hvad det i fjor ansåg så oomkullkasteligt och
afgjordt. I den nu föredragna punkten är fråga om borttagande af
latinet från samtliga universitetsexamina. Jag hade tillfälle att i fjor
dels i min till Utskottets betänkande fogade reservation och dels under
debatten i Kammaren yttra mig i denna fråga och qvarstå!’ fortfarande
på samma då intagna ståndpunkt, att jag nemligen vill erkänna befogadt
och i min ringa mån bidraga att lossa några flera universitetsexamina från
latinet, men jag kan och vill icke göra latinet helt och hållet valfritt,
så att hvilken akademisk examen som helst skulle kunna afiäggas utan
latin. Jag anser detta senare vara att bestämdt fördra för mycket,
och jag fruktar, att dervid är tillämpligt det gamla ordspråket: “Den,
som fikar efter mycket mister ofta hela stycket!“ Ty så vidt icke alla
tecken bedraga, måtte den värde motionärens förslag vara hemfallet,
åt missödet af förminskning. Han sjelf har såsom utskottsledamot
förminskat och icke vidhållit sina fordringar —- ty han har ju icke
mot Utskottets betänkande reserverat sig, utan har beskedligt gifvit

N:o 26.

42

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

med sig. Jag fruktar och anar att innan förslaget hunnit genomgå
alla skärseldarne, skall det nog hafva ännu mera förminskats. Måtte
blott icke resultatet blifva lika med noll derföre att man fordrar för
mycket!

Lika allvarligt som jag anser att Utskottet nu fordrat för mycket
och kanske just derföre kommer att vinna intet, lika allvarligt önskade
jag att man föreslagit något, som varit rimligt och derföre kunnat nås.
För att vinna sitt syftemål att omintetgöra latinet har Utskottet med
rätta satt just latinets borttagande från universitetsexamina i främsta
rummet, ty det är tydligt, att, om mom. a) bifalles, följa som korollarier
mom. b) och c), ja korollarierna blifva till och med ännu längre
gående — ty korollariet af bifall till mom. a) blir latinets utstötande
ur elementarskolan; men bifalla mom. a) kan jag för min del lika
litet i år som i fjor. Det bär visserligen yttrats, att, om man borttager
latinet såsom fordran för afläggandot af universitetsexamina i allmänhet,
och det kommer en person till universitetet för att aflägga
eu examen, i hvilken han omöjligen kan undvara latin, han då vid
universitetet finge börja studera detsamma, och i sammanhang dermed
har en talare sagt, “att det vore lätt att lära sig latin äfven sedan
man kommit till högre ålder". Men det är kanske icke alla menniskor
beskärdt att vara sådana språkunderbarn, som han, den värde talaren,
hördes vara, ty i allmänhet tager det ganska lång tid att lära ett
språk och i synnerhet latinet. Och sedan minnet upphört att arbeta
så friskt som i barnaåren och ungdomen, undrar jag, om det icke blir
svårt att lära sig detta språk med dess ganska vidlyftiga och invecklade
grammatik. Jag tror icke att någon allmännare erfarenhet skall
jäfva detta påstående. Det har äfven sagts, att latinet icke skulle
vara ett så särdeles vigtigt ämne i och för bildningen. I det afseendet
torde kunna sägas ofantligt mycket både för och mot, och jag

skall icke besvära Kammaren med att ingå häri, ty jag anser icke en

debatt här vara rätta platsen för en utredning af den frågan. Det

är dock alldeles klart, att staten måste se till, att en fond af klas siskt

vetande finnes och kan finnas inom landet, ty saknas denna, då
komma vi i beroende af utlandet. Och det land, som mycket gerna
skulle vilja taga oss, så att säga, på entreprenad för att förse oss
med ett visst qvantum vetande i latinska och grekiska litteraturen,
såväl med afseende på dess talare som skalder, historieskrifvare och
filosofer, är Tyskland. Men huruvida detta kan vara så nyttigt och
huruvida det ej skall ställa oss i sådant beroende af detta mägtiga
land, att vi känna oss liksom förqväfda af framsteget af “Das grosse
Vaterland“, det lemnar jag derhän. Jag förmodar dock att aldrig vårt
land skall behöfva taga sin kultur på entreprenad af något annat
land, huru stort det vara må, ty den ärelystnaden bor utan tvifvel hos
svenska folket ännu att det vill häfda sin vunna plats bland verldens
kulturfolk och icke blifva ett folk som “går på entreprenad" hos den
lägstbjudande och mäktigaste. Men detta är en fara, som ligger nära
till hands, om man vill, såsom här är föreslaget, gifva dråpslaget åt
den latinska bildningen och dess förvärfvande inom vårt land. Ty det
är ganska tydligt, att, om man tager bort latinet från universitetet,

Måndagen den 21 Mars.

43

N:o 26.

det icke heller kommer att behöfvas och öfvas mycket i skolan, emedan
universitetet verkar tillbaka på skolan. Förslaget att framflytta
detta ämne till 6:te klassen är ingenting annat än att maka det närmare
dörren och sedan kunna hastigt och lustigt säga: “adjö med det‘\
Huruvida sådant kan vara till bildningens fromma i vårt land, behöfver
jag icke säga. Inför de tänkande säger svaret sig sjelft.

Det sades i fjor af den talare, som nyss före mig hade ordet:
“Skulle meningen med de af Utskottet begagnade ordalagen vara att
latinet alldeles skulle utgå ur ''samtliga universitetsexamina’, då har Utskottet
sagt för mycket. Ty, huru vi än ordna universitetsexamina,
så qvarstår alltid filologi; det ämnet skall aldrig utdö hos ett folk,
som vårdar sin kultur. “ Det var hans egna ord under debatten i fjor,
och så länge detta måste erkännas vara en sanning, kan jag icke finna
att Utskottet verkligen kunnat på allvar mena hvad det säger i mom.
a), “att samtliga universitetsexamina måtte, med bibehållande af den
kompetens till embeten och tjenster, som nu genom dem förvärfvas,
få afläggas af en hvar, som genomgått godkänd, vare sig real eller
latinsk mogenhetspröfning, utan åliggande för den, som sig till universitetsexamen
anmäler, att genom någon preliminär eller kompletteringsexamen
hafva ådagalagt insigter i latinska språket.41 Ja, är det
så, då är det alldeles tydligt, att man icke heller mera älskar att
vara ett kulturfolk eller fordrar ett rum bland sådana. Så synes konklusionen
blifva af den åsyftade talarens ord från i fjor och hans åtgörande
i Utskottet i år. Det har visserligen sagts, att de män i
vårt land, som odlat de naturvetenskapliga och matematiska disciplinerna,
äro de, som i allmänhet förvärfvat sig ett frejdadt namn, då
deremot högst få, som odlat antika studier, vunnit namn i verlden,
från Sverige nemligen. Jag vill icke neka att i vår samtid hafva
svenske män just och mest inom de nämnda områdena vunnit ett
frejdadt namn — den ärade talaren, som yttrade detta, är sjelf ett
lefvande bevis härpå — men månne det är omöjligt att påvisa namn med
god klang både förr och nu äfven af män inom vårt land, som särskild!
rört sig inom de antika studiernas område eller stått och uppträd!
på deras basis. Nej.

Om jag nu särskildt fäster mig vid eu sak, hvarom jag har något
mera kännedom, nemligen prestbildningen, så finner jag det besynnerligt,
om en person skulle blifva prest i svenska kyrkan utan att i regel
kunna något latin, grekiska och hebreiska. I en sektkyrka kan detta
omöjligen gå an. Att de personer, som skulle vara lärare i en ordnad
och större kristlig kyrka, i regeln ej ens skulle mäkta att förstå grekiska
och hebreiska för att någorlunda uppfatta hvad som på grundspråket
säges, ej heller behöfva känna latinet, som bildar en nödvändig
länk mellan forntid och nutid, det förefaller mig hardt när otänkbart
och exempellöst. I en sektkyrka eller eu församling, som icke
hunnit ordnas, är förhållandet annorlunda. Men att hafva ett presterskap,
för hvilket de gamla språken vore eu terra incognita •— jag
undrar hvilken kyrka som deruti och deraf ville finna en ära? Ja, åtminstone
icke eu luthersk, som har något af reformatorernas anda i sig.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet,

(Forts.)

N:o 26.

44

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

Det skulle i min tanke vara att nedsätta svenska presterskapet om
det icke skulle behöfva kunna latin.

Då jag derföre anser, att det är för mycket fordradt, att “samtliga
universitetsexamina skola få afläggas utan insigt i latin41, men
jag å andra sidan vill bidraga dertill, att för några flere akademiska
examina än som nu är fallet medgifves befrielse derifrån, tager jag
mig friheten föreslå, att Kammaren med afslag å första punkten,
mom. a) i Utskottets förslag måtte för sin del besluta: att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl.
Maj it täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke några flere
universitetsexamina, än som nu i lag mcdgifvas, kunde, med bibehållande
af den kompetens till embeten och tjenster, som nu genom dem
förvärfvas, få afläggas af den, som genomgått godkänd real mogenhetsexamen.

Detta är hvad jag i afseende på l:a punkten mom. a) vill yrka.

Herr Dickson: Herr Talman!|Mine Herrar! Jag är både tacksam
och glad att Kammaren medgifvit, att man vid diskussionen om den
första punkten på samma gång får taga hela betänkandet i skärskådande,
emedan jag derigenom är i tillfälle att i korthet antyda skälen,
hvarför jag icke kan gilla detta af Utskottet framlagda förslag.

Mine Herrar! Yi hafva här hört skolman, lärde och vetenskapsmän
uttala diametralt olika åsigter. Då jag hvarken är lärd, skolman
eller vetenskapsman, måste jag lita på mitt enkla bondförstånd — det
torde kanske låta något besynnerligt, eftersom jag ju, såsom man påstår,
tillhör den så kallade intelligensen — och då jag tror, att Kammarens
fleste ledamöter icke äro mera hemmastadda i denna fråga än
jag, vill jag fråga: äro vi kompetenta att afgöra hvilka bland dem, som
här yttrat sig, hafva rätt? Bör latinet utgå eller bör det finnas qvar?
Det är åtminstone mig alldeles omöjligt att på grund af hvad jag nu
hört anföras bestämma mig hvarken för det ena eller andra. Det
finnes likväl mycket i detta betänkande, som i hög grad tilltalat mig,
särskilt momenten d) och e). Jag skulle till och med gerna vara
med om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, om det icke funnes eu förarglig
punkt i detta skrifvelseförslag. Det heter nemligen i mom. f), “ att
Kongl. Maj:ts täcktes, för utredning af dessa frågor och utarbetande
af förslag till förändringar i den nuvarande universitets- och skollagstiftningen“
— ja, det är jag med om, men sedan heter det: “i enlighet
med ofvan angifna grunder*1. Går jag in på ett sådant skrifvelseförslag,
så är det gifvet, att jag äfven måste godkänna de premisser
Utskottet framstält. Men jag för min del kan i min okunnighet
omöjligt gå in på hvad Utskottet här föreslagit. Anse sig Herrarne
kunna det. så synes mig, att Herrarnes vetande i dessa saker går långt
utöfver mitt, ty så långt går icke mitt vetande, att jag kan godkänna
hvad Utskottet föreslagit i alla dessa punkter och anmoda Kongl.
Maj:t att utarbeta förslag i öfverensstämmelse med de i dessa punkter
angifna grunder.

På dessa skäl och utan att vilja ingå i någon kritik öfver de
olika momenten af den första punkten anhåller jag, att Kammaren

Måndagen den 21 Mars.

45

M:o 28.

ville afstå Utskottets förslag. För min del kommer jag att rösta för Angående
afslag. Med det ofvan anförda vill jag dock icke säga. att jag på tf*®*» ^nder
något sätt underkänner hvad Utskottet yttrat, utan endast att jag
och, såsom jag tror, Kammarens ledamöter i allmänhet icke äro kom- väsendet.
petenta att bedöma den saken. (Forts.)

Herr Gilljam: Då jag vid sistlidne års riksdag tillräckligt angifvit
min ståndpunkt och åsigt i hithörande frågor, så skall jag nu
söka att fatta mig så mycket kortare och vill för ögonblicket endast
yttra mig om momentet a).

Det ar icke längre sedan än i förgår afton som man här i Kammaren
hörde åtskilliga behjertansvärda ord yttras angående den försigtighet,
som Riksdagen för sin egen värdighets skull vore skyldig
iakttaga, då det gälde att aflåta skrivelser till Kongl. Maj:t. Riksdagen
borde, sades det, icke besvära Kongl. Maj:t med skrivelser annat
än i sådana ämnen, der Riksdagen på goda skäl kunde framlägga inför
Kongl. Maj:t sina önskningar, och blott under deu förutsättningen
kunde Riksdagen beräkna att vid dem skulle fästas det afseende, som
vederborde. Dessa ord har jag i närvarande stund i lifligt minne.

Jag vill derför fråga om Andra Kammaren verkligen kan vara så
hugad att säga ja till den nu föredragna första punkten, der det begäres
att Kammaren skall uttala sin åsigt derom, att hvar och en,
som aflagt mogenhetsexamen med eller utan latin, skall vara berättigad
att taga hvilken universitetsexamen som helst. År det verkligen
möjligt, att Kammaren skall kunna gifva fullt giltiga skäl för framställandet
af en önskan af så skarpt preciserad form? År det icke bra
mycket bättre att iakttaga måtta och försigtighet, så att man icke så
mycket utsätter sig för att blifva öfverbevisad om att man begärt för
mycket. Jag vill nu icke söka åstadkomma någon sådan bevisning,
men nog borde man kunna inse, att det är för mycket, som Utskottet
här uppmanar oss att begära af Kongl. Maj:t. Det har redan talats
om, att man enligt Utskottets förslag skulle kunna blifva läkare utan
att hafva läst ett ord latin, fastän man för att blifva apotekselev behöfver
kunna latin. Enligt Utskottets formulering af denna punkt är
det också tänkbart, att man skulle kunna blifva professor i romersk
rätt utan att hafva läst ett ord latin. Ty för att blifva professor i
juridiska1- fakulteten vid ett af våra universitet behöfver man ju blott
hafva aflagt den högsta juridiska examen, som finnes, men enligt Utskottets
förslag skulle man kunna hafva aflagt denna examen utan
att hafva läst latin. Det synes mig, som om det vore Utskottets mening,
att äfven presterna skulle kunna fullgöra sina universitetsexamina
utan att ega någon kunskap i latin. Det har visserligen af en talare
på göteborgsbänken blifvit sagdt, att man vid pastoralexamen må hafva
rätt att fördra latin, huru mycket man vill. Det borde dock icke
vara honom obekant, att pastoralexamen är en examen, som är eller
åtminstone bör vara stadd på reträtt, och att det är vid universitetet,
som de teoretiska studierna böra fullgöras. Vi böra väl af våra
prester kunna begära någon bekantskap med den teologiska vetenskapen,
men en sådan bekantskap är ännu i närvarande stund otänk -

N:g 26.

46

Måndagen den 21 Mars.

Angående
trissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

bar utan latin. Så mycket erinrar den teologiska vetenskapen ännu
om sitt ursprung, och hvad som är säkert, är, att presten icke kan
skaffa sig den anspråkslösaste kunskap om sin vetenskaps historiska
utveckling utan att kunna latin. Då man har sådana saker att taga
i betraktande, hemställer jag, att Kammaren icke måtte binda sig
vid ett så bestämdt formuleradt förslag, som det Utskottet här uppmanat
Riksdagen att afgifva.

Herr Abr. Rundbäck: Herr Talman! Då jag icke är prest
och således icke van vid långa predikningar samt i allmänhet icke
är benägen att sitta och justera timslånga föredrag, skall jag fatta
mig ganska kort. Jag vill dock, såsom varande en af dem, som i
Utskottet varit med om uppsättandet af detta betänkande, tala något
om, hvad ''som föranledt oss att framställa dessa punkter. Först vill
jag likväl erinra om, att striden här i sjelfva verket är mellan det
gamla och det nya, mellan dem, som hylla den moderna bildningen
för lifvets praktiska behof, och dem, som sätta mesta värdet på en
kammarlärdom, och den striden är icke från i dag. Så länge jag
har varit riksdagsman, har den förekommit på detta och andra områden,
och vid 1873 års riksdag förenade sig det dåvarande Särskilda
Utskottet och Kamrarne om hvad Utskottet här ånyo i första punkten
föreslagit, nemligen att man skulle kunna aflägga sin akademiska
examen utan latin. Nu är frågan den: hvad förlora vi genom att
antaga första punkten af Utskottets förslag och å andra sidan: hvad
vinna vi? Förlusten är ett stycke af latinet, detta schibboleth mellan
oss, som yrka på en praktisk bildning, och dem som yrka på en
latinbildning. Latinet är nu mera icke nyckeln till vetandets rika
skattkammare. Förr, då man talade och skref på detta språk,
var det en sådan nyckel, men nu tala vetenskap och bildning i hvad
form som helst på de moderna språkens, på folkens egna tungomål
och begripes af dem. De döda språken hafva således på senare tiden
blifvit så att säga döda för andra gången och de kunna icke ånyo
uppväckas till hvad de förr varit. Icke heller är latinet såsom grundläggande
språk oersättligt, såsom man velat påstå. Man vet nemligen
numera att modersmålet är för all bildning det första och nödvändiga
vilkoret, och intet annat språk, eho det vara må, kan ersätta dess
bildande kraft. Om ett annat främmande språk skall begagnas att
förstärka verkan af modersmålet, äro de moderna språken dertill lika
gagnande som latinet. Här har redan yttrats åtskilligt derom, men
jag skall bedja att få tillägga, att vid ett offentligt läraremöte i Jönköping
för några år sedan uttalade åtskilliga lärare och rektorer sin
förvåning öfver, att tyska språket visat sig så synnerligen lämpligt
såsom ett grundläggande modernt språk. Hvarför, upplystes också
vid tillfället. Förr kunde lärarne icke metodiskt behandla något annat
språk än latinet, men nu mera kunna de så behandla äfven andra
språk, och frukten häraf har visat sig lika god. Icke heller må
man tro, att man af latinet får en bildning af ädlare art, mera gediget
innehåll eller humanistisk beskaffenhet, än om man söker bilda sig
genom andra element. För att den romerska litteraturen skulle

Man da gen deri 21 Mars.

47

N:o 26.

kunna gifva oss en mera mensklig bildning, skulle väl i denna litteratur
de begrepp och de ideal, som ligga till grund för det sant
menskliga, vara klarare utvecklade och bättre uttryckta än på andra
språk. Hurudan vär emellertid den romerska religionen? Den var
till en början en religion af vidskepelse och öfvertro och sedermera
föremål för otro och gyckel, med en gudaverld af osedlighet i stället
för en bild af sedlig verldsordning. Romarnes verldsliga förhållande
till andra folk var ett förhållande af herrsklystnad och egennytta;
ibland deras statsinstitutioner ingick slafveriet, och slutligen blef hela
det romerska folket sjelft slafvar. Fredens dygder skattade de icke i
jemförelse med krigiska bedrifter. Och denna bildning skulle dock
vara den, som bättre än någon annan skulle kunna grundlägga eu
sant mensklig bildning! Månne då icke den moderna bildningen,
som är byggd på en kristlig grund och genomsyrad af kristendomens
anda, är bättre i detta hänseende.

Detta i afseende på den förlust man skulle göra genom antagande
af Utskottets förslag. Men hvad vinna vi? Jo., att ynglingarne
få tvenne år mera än nu att inhemta allmän bildning; barnen böra
med detta förslag vid konfirmationsåldern hafva hunnit att lära åtskilligt
mera, som för deras olika lefnadsyrken kan vara nyttigt och
nödvändigt att känna, samt slippa vidare att vid tidigare ålder välja
sina lefnadsbanor, hvilket kinkiga val efter Utskottets förslag kan
uppskjutas till en senare ålder. Detta är fördelar, som vi böra behjerta,
och vi skola icke tro, att det endast är den tomma frasen om
latinets större eller mindre betydelse, som ligger till grund för Utskottets
förslag i mom. a). Andra och tredje punkterna af förslaget
äro en alldeles gifven följd af den första punkten.

Här har talats om, att man vill drifva bort latinstudiet och vill
hindra prester och läkare från detta studium. Jag förstår icke med
hvad rätt man säger detta, då de under fyra års tid få läsa så mycket
latin de behaga i läroverken och sedan kunna studera detsamma
på egen hand.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid; jag har endast
velat säga detta, för att visa att man icke bör låta förblinda sig genom
några fraser, som endast hafva till syfte att, såsom det synes,
söka blanda bort hvad som här är hufvudsaken.

Herr Ahlin: Endast några få ord från en klassicitetens vän ofvanpå
allt, som här yttrats från den motsatta sidan! Jag skall för öfrigt
söka att fatta mig så kort som möjligt.

Jag har, så att säga, funnit mig direkt uppmanad att yttra några
ord på grund af det sätt, hvarpå diskussionen i denna fråga här
förts. Det har bär gått, såsom det alltid plägar gå, då man uppträder
och vill hafva bort eu sak, som man icke tycker om, nemligen
att man öfver drifver och gör saken värre än den i verkligheten är.
Man, såsom ordspråket säger, målar upp hin onde på väggen, för att
sedan få det nöjet att skjuta honom. Så har man sagt, att det icke
kan komma i fråga att återgå till det gamla systemet eller att gifva
de döda språken en sådan predominerande ställning inom elementar -

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

48

Måndagen den 21 Mara.

Angående
vissa ändringa/r
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

läroverket, som de förut käft. Det fiunes ingen af Kammarens ledamöter,
som i sakernas nuvarande ställning vill detta, och för min‘del
får jag äfven säga, att, om det vore fråga om att rösta emellan ett
antagande af ett sådant förslag, att gå tillbaka till det gamla systemet,
hvilket tillämpades för 30 å 40 år sedan, och dess förkastande,
så skulle jag vara en af de allra första att rösta emot ett sådant
tillbakagående.

Man har vidare, för att söka nedsätta latinet, äfven berömt och
talat mycket vackert om en mängd andra ämnen. Ja, hvem skulle
icke kunna göra så; hvem skulle icke t. ex. kunna framhålla matematikens
utomordentliga företräde framför nästan alla andra vetenskaper?
Matematiken är i hela verlden erkänd såsom den enda vetenskap,
hvilken fullständigt tillfredsställer sanningsbehofvet och såsom
den vetenskap, der man icke behöfver söka något nytt experiment
eller använda någon inre kamp för att komma till visshet, utan man
har der sanningen alldeles gifven i och med detsamma man gått igenom
beviset för satsen. Jag skulle på samma sätt vara färdig att
berömma alla öfriga vetenskaper, så vidt jag gjort en så stor bekantskap
med dem, så att man här kunde falla på den tron att jag icke
studerat latin i alla mina lifsdagar, eftersom jag vore så förtjust i
eu mängd andra ämnen.

Här har vidare talats om, att det nu icke är fråga om att föra
latinet tillbaka till att vara ett grundläggande språk för den allmänna
bildningen. För min del är jag öfvertygad om, att det vore bäst och
rigtigast, att, om staten hade råd dertill, skilja den klassiska och
den reala linien åt, basera hvardera luden på sin rätta grund och
för öfrigt inrätta dessa linier på ett förnuftsenligt sätt. Således vore
det i min tanke rättast att lägga latinet till grund för det klassiska
studiet. Iiigtigheten af denna min åsigt skulle jag, om det icke vore
så sent på aftonen och Herrarne ville höra på, kunna mera utförligt
ådagalägga. Jag skall nu blott anföra ett bevis från min egen erfarenhet.
Då vi i min ungdom började i skolorna med latinet och
icke förr än lärjungarne blifvit äldre, fingo öfvergå till andra ämnen,
visade sig, att tiden ej var förspild, ty vi lärde på kort tid dessa
ämnen och latin fingo vi lära med besked, just emedan hvad man
fått lära i unga år, lär man på kortare tid mycket bättre än man
vid mognare ålder skulle göra på långt flera år. Jag har sedan följt
min son från första till nedra sjette klassen, och jag får säga, att
det icke varit så tokigt med tyskan, ty han har lärt sig derigenom
ganska mycket tyska. Men hade han i stället fått börja med iatinet
i yngre år, så hade det varit bättre; han hade då kunnat mera latin,
då han kommit i sjette klassen; tyskan hade han kunnrt bättre och
säkrare och han både haft ofantligt mycket lättare att lära sig franskan.
Han skulle då ock — hvilket för mig är hufvudsaken — icke
heller blifvit så öfveransträngd, att han, såsom nu är fallet, icke ens
har tid att skrifva några rader till sin får.

Man framhåller, såsom jag förut anmärkt, med förkärlek romarnes
fel. Således karakteriserar Utskottet romarnes “virtus“ såsom en
karakterens jernhårda fasthet och talar i sammanhang dermed om eu

Måndagen den 21 Mara.

49

N:o 26.

fader som med kallt blod lät offra sina söner. Huru det i sjelfva Angående
verket förhöll sig med det kalla blodet torde vara tvifvel underkastadt. visso, ändrinI
historien heter det, att Brutus lät verkställa sitt offer “under det
faderskänslan lyste fram." I romerska historien kan man för öfrigt väsendet.
lätt igenfinna långt värre saker än denna, att en fader lät offra sina (Forts.)

barn, när han ansåg fosterlandets väl det kräfva. Det berättas också,
hurusom en romare biel'' på sin konsuls befallning afrättad, derför
att han utmanat en fiende till envig och dödat honom. Men i detta
afseende eger den satsen sin fulla tillämpning, att store män icke
blifvit store genom sina fel utan genom sina dygder. Man läser icke
den romerska literaturen på grund af dess fel, utan till följd af dess
förtjenster, dess upphöjda anda, dess varma fosterlandskärlek och
denna vördnad för gudarne, som väl en gång lät romaren öfvergifva
sin konsul på valplatsen, men aldrig lät honom glömma gudarne. Sådant
duger och är nyttigt för nutidens ungdom att lära!

Men det var egentligen icke härom jag ämnade yttra mig, utan
jag hade för afsigt att rigta några anmärkningar emot Utskottets förslag
att framskjuta latinläsningen till sjette klassen. Om det icke
vore så, att bekantskapen med klassicitetens mästerverk besutte förmåga
att verka såväl formelt utbildande som genom sitt innehåll förädlande
och lyftande, vore det alls icke skäl att vidare befatta sig
dermed. Och huru det skulle gå med studiet i elementarläroverket af
det latinska språket, om, såsom Utskottet vill, detsamma komme att
framflyttas ända till sjette klassen, derom är jag icke tveksam. I så
fall är det bättre att helt och hållet kasta bort allt latinstudium och
göra latinläsningen alldeles frivillig, ty att börja dermed i sjette klassen
är enligt mitt förmenande ett språkligt pedagogiskt misstag. Det
vore i sanning underligt, om man icke efter eu så lång tjenstgöring
vid skolan, och undervisning i de mest olika ämnen som den jag
genomgått, icke skulle hafva vunnit en temligen mogen erfarenhet i
detta afseende.

Man har vidare yttrat, att modersmålet borde göras till grundläggande
för allt annat språkstudium. Jag ber då att få upplysa,
att jag dervid af Utskottet blifvit gjord uppmärksam på eu alldeles
ny undervisningsprincip. Jag har tvärtom alltid hört sägas, att det
olämpligaste, som kunde uppletas, vore att inöfva grammatikaliska
begrepp från modersmålet. Just derför har också vår nu gällande
skolordning till grundval tagit ett annat ämne, nemligen tyskan. Detta
kan ock hafva goda skäl för sig med fästadt afseende å allmänbildningens
kraf. Eu sjöman t. ex. bör hafva stor nytta af att vara
hemmastadd i något främmande europeiskt språk. Samma skolordning
är för öfrigt ganska afvogt stämd emot latinet och den väckte
i början mycken ledsnad hos vännerna af detta språk. Men den hade
dock så mycken insigt om de olika läroämnenas inbördes förhållande,
att den lät latinstudiet inträda så pass tidigt, att skolungdomen kan
hafva åtminstone någon nytta deraf. Ty förlåt om jag uttrycker mig
något hårdt — att i de allmänna läroverken först börja att lära
franska och sedermera latin, det är dock icke mer och icke mindre
än den upp- och nedvända verlden! Det påminner om trädgårds Anära

Kammarens Prof. N:o 26. 4

50

Måndagen den 21 Mars.

N:o 26.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

mästaren, som skulle flytta ock omplantera ett träd ock stälde det
med toppen ned och roten upp! Att för öfrigt låta skolungdomen
börja med den latinska formläran i sjette klassen eller just vid den
tid, då intresset börjar vakna för innehåll i studierna och för en
viss grad af vetenskaplighet, det förefaller mig vara en högst besynnerlig
undervisningsmetod och ungdomerr skulle sålunda med inlärande
af intetsägande former nöta bort just den dyrbara tid, då den i och
för sin afgångsexamen som bäst behöfver att fästa i minnet och förskaffa
sig en klar öfversigt af de ämnen af verkligt reelt innehåll,
deri den skall prestera prof på sin kunskap.

Friherre Nordenskiöld började sitt anförande på ett sådant sätt,
att det väckte min glädje, ty jag trodde, att slutet skulle blifva öfverensstämmande
med början. Den ärade talaren rigtade derefter en
anmärkning emot mitt förra yttrande och sade att det varit bättre
af mig att påstå, det presterna behöfde kunna läsa grekiska och hebreiska
än att de kunde låsa latin. Det sade jag verkligen också
sjelf. Skulle jag välja, hvilket af dessa ämnen, som för en prest är
mest nödvändigt, är det klart, att jag skulle föredraga grekiska och
hebreiska. Men derom är nu icke fråga!

Det föreslås jemväl, att den lägsta klassen i elementarläroverken
skulle indragas. Det kan måhända ske, ty den kunskap, som nu der
inhemtas, skulle kanske hädanefter, såsom det äfven nu på åtskilliga
ställen sker kunna inhemtas genom privat undervisning. Jag har således
ingenting emot att så sker. För öfrigt har Riksdagen vid inrättandet
af våra elementarläroverk slösat ganska betydligt med penningar,
ty mig åtminstone förefaller det att vara på tok att hafva
ett högre elementarläroverk i Skara och femklassiga i Mariestad,
Lidköping och Sköfde och för några år sedan upphöjdes åtskilliga
treklassiga läroverk till femklassiga. Så skolman jag än är, tror jag
dock icke, att, om jag då varit riksdagsman, jag skulle röstat derför,
men då det nu engång skett, är det icke lätt att taga det tillbaka.

Men ännu ett fel! Då vi från Tyskland lånat grunderna för
vårt skolväsende, så förundrar det mig, att man icke åt detsamma
gifvit den daning och de åligganden det har i Tyskland, utan anser
att våra pedagogier skola vara öfverensstämmande med våra högre
läroverk och således blott utgöra sugrör för de senare i stället för
hvad de borde vara: borgareskolor.

Här är också en annan sak. Bär har föreslagits en efter de
olika klasserna proportionerad höjning af lärjungarnes terminsafgifter
och derom kan jag yttra mig mycket kort.

Om jag uppträder mot detta förslag skulle jag uppträda till förmån
för vår allmoge, våra välbergade, men mindre bemedlade hemmansegare,
mot hvilka detta förslag egentligen är rigtadt, men hvilkas
talan det väl icke lärer vara min skyldighet att här föra. Vi
hafva för närvarande tre olika terminsafgifter, den högsta till belopp
af i allmänhet 14 kronor 50 öre. Vid det läroverk jag tillhör hafva
vi förut i detta afseende varit temligen eftergifvande och icke tagit
den högsta afgiften, der vi kunnat det, men under det sista året, då
jag varit rektor, har man gått strängare tillväga, dels derför att ut -

Måndagen den 21 Mars.

51

N:o 26,

trycken härom i den nya skollagen äro strängare och dels emedan
byggnadskassan har skuld och penningar måste anskaffas, men vi icke
ville gå till Riksdagen med begäran om understöd. Åtskilliga hemmansegare
hafva likväl klagat öfver terminsafgifterna och jag har
tröstat dem dermed, att afgiften snart skulle gå till 50 kronor. I
så fall, hafva de svarat, taga vi våra gossar hem. Innan emellertid
en sådan förhöjning sker, borde likväl frågan om skollärarnes löneförhöjning
vara utarbetad, för att i sammanhang härmed afgöras, och
finnes det då, att eu löneförhöjning icke kan ske, utan att dessa
blodspenningar skola användas för ändamålet, må afgifternas förhöjande
ské, men icke tycker jag, att Riksdagen bör skrifva till Ivongl.
Maj:t och på förhand uttrycka någon bestämd åsigt i saken.

Jag skulle på grund häraf, då jag vidhåller mitt afstyrkande
yttrande, vilja med stöd jemväl af hvad Herrar Dickson och Gilljam
anfört yrka afslag å mom. a) och b) samt föreslå, att man vid mom.
d) och e), ifall en skrifvelse skall afgå, uttryckte sig så, att man
hemställer till Kongl. Maj:t att låta undersöka huruvida lägsta klassen
af det allmänna läroverket och samtliga pedagogier skulle kunna
indragas och huruvida icke eu efter de olika klasserna proportionerad
höjning af terminsafgifterna kunde införas, hvarigenom vi icke på
förhand hade bundit oss vid något bestämdt.

Herr Borg: I hopp om, att den “humanistiska*1 bildningen på

ett visst håll i denna Kammare sedan sistlidne är hunnit så långt,
att jag å nämnda håll ej misstankes för att “finna glädje i att nationen
skulle ställa sig åtskilliga trappsteg under den öfriga bildade
verlden" eller för “fiendskap*1 mot latinet tillåter jag mig yttra några
ord i frågan.

Yi icke-pedagoger fingo under diskussionen i Kammaren vid senaste
riksdag höra, att vi icke kunde anses kompetente att vidare yttra
oss i saken; jag ber Herrarne derföre icke illa upptaga, att jag vid
sådant förhållande åberopar några auktoriteter. Eu rektor i Viborg i
Danmark har om undervisningen i latin yttrat, att den “öfvat en
skadlig och hämmande inflytelse på all språkundervisning i skolan
Detta citat är hemtadt ur Pedagogisk tidskrift för år iSSO. Gent
emot det myckna som här uttalats till förmån för latinläsningen har
bemälde rektor kommit till en motsatt erfarenhet, i det han vidare
yttrar, att han “bättre än förr känt, huru vanskligt det är för skolan
att hålla ett undervisningsmedel i den aktning och ära, hvari det
måste stå för att kunna med full kraft brukas, så snart det blott kan
bibehållas som ett formelt bildningsmedel och icke längre för det allmänna
medvetandet står i något närmare eller fjermare förhållande
till lifvets kraf**.

Detta från Danmark; men jag skall äfven åberopa ett par auktoriteter
från annat håll. Vid kongressen i Briissel förlidet år, der
jag var närvarande, lemnade en ryktbar pedagog, professoren Templl,
president i “1’Ecole modéle**, uti en rapport om undervisningen i Belgien,
följande omdöme, angående ett tidigt studium i skolorna af de
döda språken: “Det är olämpligt att alltför tidigt fästa ungdomens

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

52 Måndagen den 21 Mara.

uppmärksamhet på antiken, så främmande för våra syften och våra
behof. Vi frukta, att den moraliska utvecklingen skall störas genom
allt för tidig beröring med grekernas och romarnes tro och seder; vi
mena, att ett alltför uteslutande studium af denna forntid, som i fråga
om familjen har känslor så olika våra, som hvilar på alla former af
slafveri, som föraktar arbetet och söker i eröfringen den förnämsta
grunden för rikedom, illa förbereder till nutidens praktiska verksamhet.»

I sammanhang härmed vill jag ock från nämnda kongress anföra
något, som bör vara lugnande för den siste talaren, nemligen det erkännande,
som der uttalades, att 4 år vore tillräckligt för latinets
inhämtande, nemligen så mycket deraf, som möjligen kunde behöfvas
för ett eller annat fackstudium. Jag beklagar, att ingen lärare från
Sverige utom f. d. statsrådet Carleson var tillstädes, ty der var verkligen
mycket för pedagoger att inhemta.

I anledning af Herr Linders yttrande, hvari han framhöll latinet,
men deremot ansåg grekiskan som mindre maktpåliggande för språkundervisningen,
vill jag anmärka, ,att den ryktbare läraren och författaren
Fustel de Coulange vid 1’École Normale i Paris, känd äfven
i Sverige genom sin på svenska öfversätta bok om “Familjen i forntiden''1,
hvilken författare deltog i kongressen, der yttrade, att, om han
nödgades välja mellan att utesluta latinet eller grekiskan från skolorna,
skulle han obetingadt utesluta det förra.

Slutligen vill jag erinra att ett betänkande från Upsala universitet
för ej länge sedan afiåtits derom, att ej blott latinskrifningen, utan
äfven studiet af detta språk måtte få upphöra att obligatoriskt gälla
för filosofie-kandidatexamen.

Hvad jag nu anfört, har skett i afsigt att lemna ett litet bidrag
till motvigt mot de många yttranden, som i annan rigtning afgifvits
i afton och livilkas ytterligare vederläggning, än den som redan förekommit,
skulle taga i anspråk allt för mycken tid.

Herr Lyth: Jag kunde väl hafva mycket att säga och svara på

ett och annat påstående, som i afton blifvit framstäldt, men då Kammaren
tyckes vara trött på diskussionen, skall jag afstå och endast
nämna, att jag för min del gerna röstar för bifall till den första punkten
sådan den föreligger, emedan jag anser, att latinläsning för vissa
examina icke är behöflig, men deremot icke kan rösta för andra punkten,
emedan latinets förläggande till 6:te klassen är detsamma som
att förvisa detta språk från de allmänna läroverken, såsom flere talare
redan yttrat. I öfrigt instämmer jag i många delar med talaren
på kalmarbänken uti hvad ban nyss yttrade.

Herr Berg: Det kan naturligtvis icke vara min mening att för söka

i denna fråga inlägga någon utredning om latinets betydelse såsom
undervisningsämne eller angående den klassiska litteraturens inflytande
på allmän bildning; jag vill blott göra en kort insaga mot
hvad Utskottet i första punkten mom. a) föreslagit. Efter detta
moment, sådant som det nu är uppstäldt, skulle det nemligen vara
tillåtet att aflägga hvilken universitetsexamen som helst utan att ega

Måndagen den 21 Mars.

53

N:o 26.

den ringaste kunskap i latin. Det vill härvid synas mig, som om man,
för att undvika det latinstudiet ej, såsom hittills kanske varit fallet,
må drif vas allt för långt i skolorna, i stället gått till en motsatt
ytterlighet och ifrågasatt, att latinstudium skulle helt och hållet afskaffa^.
Eldigt förslaget skulle man nemligen efter afiagd maturitetsexameu
på den reala linien och således utan att kunna något latin, vara berättigad
att aflägga hvilken universitetsexamen som helst med rätt att
åtnjuta den kompetens, som sådana examina nu medföra. Emot detta
stadgande, hvarigenom i många fall den examinerade skulle komma
att sakna ett nödvändigt medel att vidare utbilda sig inom den vetenskap,
hvaråt han egnat sig, är det, som jag ber att få inlägga en
allvarlig protest. Jag tänker härvid särskild t på den juridiska vetenskapen,
och anhåller att till stöd för min åsigt få åberopa ett exempel
från min egen erfarenhet. Jag erhöll nemligen undervisning vid
ett läroverk, der latin först sent började att studeras, och när jag
afiade min studentexamen var jag icke heller synnerligt långt kommen
i detta ämne. Jag tog derefter min juridiska examen vid universitetet
utan att förut hafva genom några vidare studier förkofrat mig i latinet
och gjorde äfven mina första steg på tjenstemannabanan utan att
egentligen egna någon uppmärksamhet åt detta språk. Men då jag
kom något längre fram kunde jag ej undgå att känna ett trängande
behof att taga mera reda på annan juridisk litteratur, än den som
blott rörde sig inom svenska förhållanden. För att någorlunda tillfredsställande
kunna uppfylla de pligter den mig anförtrodda embetsverksamhet
fordrade, blef det mig nödvändigt att studera utländska
juridiska författare och särskildt den romerska rätten. Då kom jag
snart med saknad underfund med hvilken stor brist det innebar att
icke vara mera förtrogen med latinska språket än jag var, och det
är just från demia min egen erfarenhet och från de svårigheter jag
hade att bekämpa i följd af denna brist, som jag önskar derifrån befria
de unge jurister, hvilka vilja gå fram i sin vetenskap. Ännu i
denna stund, då jag läser en juridisk vetenskaplig afhandling på hvithet
språk som helst, måste jag, till följd af der städse förekommande
citater ur deri romerska rätten, anlita mitt gamla Sjögrens lexikon
för att göra begripligt för mig hvad jag läser, och många gånger har
jag tröttnat härpå och måst lägga boken ifrån mig. Denna erfarenhet
är, enligt min tanke, icke lockande till efterföljd af dem, som
hädanefter egna sig åt det juridiska studiet, och nu vill man ej ens
bereda dem så pass mycken kunskap i latinet, som åtminstone kommit
mig till del.

Man har sagt, att ehuru latinets studium ej är obligatoriskt, det
i _ allt fäll finnes ingenting som hindrar den blifvande juristen att lära
sig detta språk. Det är visserligen sant, men jag tror dock, att man
af den oerfarne ynglingen ej kan vänta att han, om han får läsa i
lagen att man icke behöfver kunna något latin för att taga hvilken
examen som helst och erhålla hvilken kompetens som helst, af egen
drift skall inse nödvändigheten att sysselsätta sig med detta språk
såsom ett medel för grundläggande af vetenskaplighet inom andra
områden.

Andra Kammarens Prof. 1881. N:o :>(>. 5

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

N:o 26.

54

Måndagen den 21 Mars.

Angående
vissa ändringar
i undervisningsväsendet.

(Forts.)

Jag vill ej upjitaga tiden med längre ordande i frågan utan inskränker
mig till att yrka afslag å punkten l:o, mom. a).

Herr Alilin: Jag ber blott få säga att, ifall jag trodde att man
genom citater skulle kunna stärka sitt tal, jag har varit i tillfälle att
samla en mängd sådana från regeringen och vetenskapsmän och skulle
kunna traktera Herrarne dermed huru länge som helst.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner, i
öfverensstämmelse med de meningar, som förekommit, dels på bifall till
Utskottets hemställan, dels på de olika yrkanden, Herrar Sjöblom och
J. 0. Boström framstält, dels ock slutligen på afslag å Utskottets förslag;
och fann Herr Talmannen den förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd samt företogs,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd omröstningsproposition, lydande
sålunda;

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskott
hemstält i l:sta punkten mom. a) af dess Utlåtande N:o 4,
(i samlingen N:o 22), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande hemställan.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 85 ja mot 38 nej; i
följd hvaraf Utskottets hemställan bifallits.

Som tiden redan var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
af det föreliggande utlåtandet till nästa sammanträde.

§ 5.

Herr J. F. Fredricson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen
under 6 dagar från och med den 23 i denna månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/412 på natten.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Stockholm, Isaac Jfarcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1881.