Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

motiv som af undertecknad Bäckström in. fl. blifvit i samma fråga anförda
uti motionen X:o 77 till 1878 års Riksdag, och till hvilken vi tillåta oss hänvisa,
vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta och hos Kong!
Maj:t i underdånighet anhålla, att Kong!. Maj:ts nådiga
förordning af den 29 Juni 1866 rörande dispositionsrätt
till skogen å vissa skattehemman må, öfverallt der afvittringarne
äro afslutade, upphöra att vara gällande.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 28 Januari 1881.

H. A. Widmark. A. Bäckström. Er. Gustaf Burman.

H. F. Bergström. N. Boström. J. Mörtsell.

A. F. O. Cederberg. P. A. Hellgrén. Fr. Appelberg.

N:o 155.

Af Herr K. J. Berg: Angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning huruvida och under hvilka vilkor statsmakten
må kunna ikläda sig ansvar för forkester, som af
embetsmän genom felaktig embetsförvaltning vållas.

Enligt svensk rättsuppfattning anses någon rättslig förbindelse ej åligga
statsmakten att godtgöra skada och förluster, som af dess organ genom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

felaktig embetsförvaltning kunna blifva enskilda samhällsmedlemmar tillskyndade.
I ett par fall, nemligen i fråga om assurerade postförsändelser samt
till befordring å jernväg aflemnadt gods, har dock staten iklädt sig ansvarighet
för hvad deraf kan, genom vederbörande tjensteman vårdslöshet eller
försummelse, blifva förskingradt eller förstördt; och det synes kunna ifrågasättas,
om ej, af statsrättsliga skäl och för befrämjande af ett betrygga^
rättstillstånd, dylik ansvarighet borde äfven till andra fall utsträckas. För
åtnjutande eller bevarande åt sin lagliga rätt äro otta, till exempel vid utmätnings
sökande, köpeskiIlingsliqvider, inteckningsförnyelser, lösningsanspraks
anhängiggörande o. s. v., enskilda personer enligt gällande föreskiiftei nödsakade
att öfverlemna större eller mindre del af sin förmögenhet till någon
embetsman, om hvars rättrådighet och vederhäftighet de ej ega kännedom
och till och med kunna hysa berättigade tvifvelsmål, utan att dervid någon
utväg är dem beredd att kunna skydda sig emot förlust, i händelse det emottagna
skulle komma att af embetsmannen förskingras och lian saknade tillgång
att godtgöra skadan. Att nämnda förhållande endast i lyckligtvis
sällsynta undantagsfall föranledt uppoffringar och förvecklingar för de rättsökande,
må väl anses innefatta ett hedrande vittnesbörd om vederbörande tjenstemäns
redbarhet och pligttroliet. Från rättssäkerhetens synpunkt torde det
dock lemna åtskilligt öfrigt att önska — klagomål deröfver hafva ej heller
uteblifvit och, hvad särskild! angår penningefordringars exekutiva indrifning,
hafva förslag blifvit framstälda att utmätning matte''''kunna beviljas, utan att
fordringsbeviset behöfde till utmätningsmannen aflemnas. Dessa förslag hafva
dock icke blifvit godkända och, äfven om de blifvit antagna, skulle i allt fall
utmätningssökanden derigenom icke vinna skydd mot förlust, i händelse de
för fordringens gäldande indrifna medlen af utmätningsmannen förskingrades.

Att den enskilde sålunda genom fullgörande af de för Åtnjutande eller
bevakande af hans lagliga rätt af statsmakten anbefalda åtgärder måste utsättas
för äfventyret att i stället hans rätt, genom felaktigt förfarande af
statsmaktens organ, helt och hållet kan tillintetgöras, torde emellertid ej
med ett väl ordnadt samhällstillstånd låta sig förena.

Full trygghet i nämnda hänseende lärer dock ej kunna vinnas med
mindre än att staten lemnar sin garanti för de medel eller andra tillgångar,
den enskilde för ofvan antydda ändamål kan blifva nödsakad att till vederbörande
embetsman öfverlemna, och således atagerisig ansvarighet för hvad
deraf kan blifva genom embetsmannens förvållande förskingradt och lian ej
sjelf mäktar återgälda. Af en sådan för rättssäkerheten så högst vigtig
garanti synes, att döma efter hittills vunnen erfarenhet, någon synnerlig
uppoffring för statskassan ej vara att befara och, äfven om möjligen undantagsvis
någon gång en större förlust skulle ifrågakomma, torde det med
Bih. till Riksd. Prof. 1881. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Käft.

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

billighetens fordringar mera öfverensstämma att densamma af allmänna medel
godtgores an att den enskilde, för hvilken, utan hans förvållande och till
följd just af statsmaktens anordningar, förlusten uppstått, ensam får bära
följderna deraf.

Ehuru jag således för min del antager att statsmakten ej hör undandiaga
sig medverkan till godtgörande af förluster, som genom embetsmål^
felaktighet kunna tillskyndas enskilde, synes mig dock frågan, i Indika fall
pa hvad sätt och under hvilka vilkor en sådan medverkan bör lemnas, vara
allt för vidtomfattande för att kunna nöjaktigt besvaras utan en föregående
utledning, som icke torde kunna åt en enskild motionär förväntas eller ens
af ett Riksdagens utskott fordras. Utan att vid sådant förhållande våga
framställa något bestämdt förslag i ämnet har jag dock trott det kunna vara
åt vigt att fragan bringas på tal, viss att, om den tinnes förtjent af uppmärksamhet,
den ej heller länge skall behöfva vänta på eu tillfredsställande
lösning. Och tillåter jag mig af sådan anledning vördsamt hemställa,

^ att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla att
Kong!. Maj:t, efter föregången utredning, täcktes taga i
nådigt öfvervägande, huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten må, till befrämjande af ett betryggadt rättstillstånd,
kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster,
som af statens embetsman genom felaktig embetsförvaltning
kunna blifva enskilda samhällsmedlemmar utan deras
förvållande ^ tillskyndade, samt derefter till Riksdagen
göia den nådiga framställning i ämnet, som af omständigheterna
må finnas påkallad.

Stockholm den 28 Januari 1881.

K. J. Berg.