Motioner i Andra Kammaren, N:o 53.

N:o 53.

Af Herr A. BäckstrÖlll: Om förtydligande af föreskriften i 4 § af
gällande Bevillning sstadga.

Gällande Bevillningsstadgas 4 § bjuder: “Vid uppskattning af fast egendom
utsattes särskilda värden; a) i stad å tomt, åbyggnad och jordegendom; b) på
landet: å hvarje särskilt hemman och hemmansdel samt från annan egendom för

alltid eller under viss tid afsöndrad lägenhet11 etc,---. Denna paragraf har

blifvit högst olika förstådd och tolkad angående jordafsöndringar för hemman och
hemmansdel, icke allenast länen emellan utan ock af taxeringsdistrikten inom
samma län, i det att en del ansett att jordafsöndringar från hemman och hemmansdel,
enligt denna paragraf, icke utgjorde särskild fastighet, som skulle särskilt
beskattas, utan ingå i det hemmansvärde derifrån de afsöndrats. Andra
åter hafva taxerat hvarje sådan afsöndring särskilt med derå uppförda byggnader,
men deremot afdragit motsvarande värde å hemmanet derifrån jorden utgått. I
andra distrikt och län har åter den åsigten gjort sig gällande, att jordafsöndring
från hemman och hemmansdel på viss tid ej utgjort särskild fastighet och derföre
upptagit jordlägenhetens värde uti dithörande hemmans värden, men deremot
ansett derå uppförda hus och byggnader för annan fastighet och såsom sådan
uppfört den uti fastighetslängden.

Af dessa förhållanden synas mig uppstå tvenne frågor, som af Riksdagen
böra klargöras, den första huru ofvan sist nämnda paragraf mom. b skall rätteligen
förstås i afseende på ordalydelsen i den samma: “hvarje särslcildt hemman och
hemmansdel samt från annan egendom afsöndrad lägenhet11.

Det är ej lätt fatta huru dessa afsöndringar äfven gälla dem, som utgått från
hemman och hemmansdel, då nyssnämnda paragraf först nämner hemman och
hemmansdel, men icke säger att afsöndringar derifrån skola såsom särskild fastighet
beskattas, utan endast talar om afsöndringar från annan egendom. Man kan
svårligen tänka sig, att hemman och hemmansdel är det samma som annan egen Bih.

till Riksd. Prof. 1880. 1 Sami 2 Afd. 2 Rand. 7 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 53.

dom, då man först upprepat de förra som särskild egendom och sedan talar om
annan egendom, helst hemman måste vara den i mantal satta jorden, som dermed
skiljes från annan jordbruksfastighet och annan egendom, hvarom ock talas i kommunalförordningens
58 §. Stöd för att afsöndringar från hemman ej borde såsom
särskild fastighet beskattas synes kunna hemtas från jordafsöudringsförordningenä
9 §, der det bland annat heter: “Och må den afgäld ej vara mindre, än att den
motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och öfriga allmänna
utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet å den afsöndrade
delen, svarar*. Visserligen har man hört sättas i fråga om bevillning är eu allmän
utskyld, medan den af Riksdagen frivilligt åtoges och skulle kunna tänkas
något år ej behöfde utgå, men sådant torde härtill vara exempellöst, och sannolikt
blir det hädanefter. Men om så kunde hända, hur ginge det då med vår politiska
och kommunala rösträtt och derpå byggda författningar?

Den andra frågan är, huruvida eu afsöndring på viss tid verkligen kan betraktas
som särskild fastighet, då en sådan, som man vet, icke kan lagfaras som
fastighet, utan endast intecknas i upplåtarens fastighet för besittningsrättens bestånd
under aftalstiden, eller huru byggnader på densamma, hvilka uppförts af
innehafvaren, men ej derstädes hafva fast plats längre än till aftalstidens slut,
kunna hänföras till annan fastighet och såsom sådana taxeras och beskattas.

De förra eller jordafsöndringar på viss tid kunna svårligen betraktas för
annat än utarrenderade jordlotter, för hvilka egaren bör beskattas i sammanhang
med sitt hemman eller hemmansdel deraf afsöndringen tagits, och de senare, eller
husen som derå uppförts, för annat än lösegendom, då derå lika litet som på jordlägenheten
kan vinnas rättslig lagfart eller inteckning, utan om säkerhet skall erhållas
uti sådana hus för försträckta medel, måste det ske genom lösöreköp, och
hur kan sådant kallas för fastighet?

Men skulle nu jordafsöndringar på viss tid få heder och värdighet af jordbruksfastighet
och derå uppförda hus af annan fastighet, så lärer det vara lika
rimligt, att skogstrakter, som inköpts på viss tid för aftorkning i köparens hand,
beskattas som särskild fastighet, ty de flesta af dem, som äro upplåtna på flerårig
afverkning, hafva säkerligen mångdubbelt mera värde än större delen af jordafsöndringar,
som kunna bestå af 1, 2 å 3 tunnland oodlad jord, äfven om innehafvaren
deraf odlat det odelbara och satt dit en stuga för att bo i och bruka under besittningstiden
den sålunda till honom upplåtna jorden, och det så mycket mer som
jordafsöndringstagaren, utom betalda köpesumman, har att betala årlig afgäld,
som icke får vara mindre än hvad som i förhållande till afsöndringens storlek
svarar mot hemmanets allmänna utskylder, men skogsköparen har icke att betala
någon årlig afgäld utan endast köpesumman. Åfsöndringstagaren är, jemlikt 11 §
afsöndringsförordningen, förbjuden att utan dens bifall, som eger det hemman, som
afsöndringen tillhör, öfverlåta till annan sin dispositionsrätt, då deremot skogs -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 53.

köparen har full rätt dertill utan medgifvande af säljaren, hvilket ock lärer ofta
skett till mången gång stor vinst för den förste köparen.

I båda fallen återgår utan lösen vid aftalstidens slut den på så sätt upplåtna
egendomen, men jordafsöndringen i odladt och förädladt skick höjer nu sålunda
hemmanets värde, då deremot skogsmarken vanligtvis utblottas på skog och
sänker hemmanets värde.

Jag kan dock ej inse att någondera af dessa två slags jordupplåtelser är
särskild fastighet, som i innehafvarens hand bör särskildt såsom sådan taxeras och
beskattas, utan anser att de böra ingå i det hemmans eller den hemmansdels värden
till hvilka de höra; men skulle deremot tro det icke stöta mot billighet och rättvisa,
att, om innehafvaren af sådana afsöndringar och skogstrakter ansåges deraf
draga någon väsentlig inkomst, den såsom sådan beskattas.

Af hvad jag ofvan anfört framgår, att jag anser nödigt det Riksdagen i sin
hevillningsstadga tydligen uttalar hvad som är fastighet och hvad såsom sådan
skall särskildt beskattas, antingen som jordbruks- eller annan fastighet. Enligt
min åsigt bör icke annat kallas fastighet än den egendom, hvarå i köparens hand
för eganderättens bestånd kan vinnas rättslig lagfart, hvaraf följer det alla för alltid
afsöndrade lägenheter, vare sig af hemman eller annan egendom, skulle som
fast egendom beskattas.

Det är med anledning af nu vidrörda förhållanden jag ansett nödigt hemställa,

det Riksdagen och dess Bevillnings-Utskott ville taga i
öfvervägande, huruvida icke 4 § bevillningsstadgan kan behöfva
något förtydligande, och, om så anses, söka uppställa paragrafen
så tydlig, att, så vidt möjligt är, olika uppfattning deraf
må kunna undvikas, på det att en i möjligaste måtto jemlik
och rättvis beskattning i hela landet kan ske.

Stockholm den 26 Januari 1880.

A. Bäckström.