Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

utom Rätten, att i konkurssaken var;1, rättens ombudsman,
dertill dock ej får utses Rättens ordförande eller
valet i (ifrigt inverka på Rättens domförhet.

Skulle Lag-Utskottet, till hvilket denna motion lärer öfverlemnas,
finna skäl att, i det syfte jag afser, gifva tillägget en lämpligare redaktion,
så har jag gifvetvis intet att deremot anmärka.

Stockholm den 26 Januari 1880.

A. TV. West er dal.

M:o 52.

Af Herr Johaillies BdlgtsSOIi: Med förslag till ändringar i
Skiftesstadgan.

I Ivongl. Skiftesstadgan af den 9 November 1866, § 66, föreskrifves,
att vid laga skiften planer för delegarnes gemensamma begagnande få utsättas,
såvida de blifva afsedda för vissa, i nämnda författning bestämda
ändamål, såsom för afhämtning af sten, grus, lera, (bränn-) torf m. in.;
»dock» — heter det — »icke till större vidd än behofvet fordrar».

Enligt 54 § af samma författning ega de delegare, som vid skiftesmannens
föredragning af detta ärende äro tillstädes, att i detta ämne besluta,
när de om beslutet äro ense.

Samma bestämmelser furinos äfven i 1827 års skiftesstadga. För den,
som i det praktiska lifvet erfarit tillämpningen af dessa föreskrifter, fratnBih.
till Riksd. Prof. 1880. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Käft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52-

träda de såsom högst ofullständiga. De hafva, sådana de nu i lagstiftningen
äro uttryckta, på vårt jordbruk haft och fortfarande hafva ett högst menligt
inflytande.

Bristen består nemligen deruti, att hvarken delegarnes pligt, »att
icke till större vidd än behofvet fordrar» bestämma omfånget af sådana
platser, lika litet som att dessa innehafva de naturliga egenskaper, som motsvara
det ändamål benämningen antyder, blifvit stälda under någon kontroll,
emedan delegarne ensamma ega att i ämnet besluta. Skiftesmannen
och gode inännen hafva ej erhållit rätt att afgifva yttrande i frågan,
när delegarne äro ense, hvilket oftast inträffar, och om de än meddelade
ett sådant, antyder icke författningen att detta skulle till någon åtgärd
föranleda. — Lika litet är egodelningsrätten berättigad att deruti ingå i
pröfning. Till denna domstol hörer endast, att, i sammanhang med öfriga
frågor, tillse det förrättningsmannen inför delegarne föredragit och, der
det erfordras, afgjort ärendet i vederbörlig ordning. Denna egodelningsrättens
ställning bör ej heller, efter min tanke, för detta fall förändras,
ty om detta skedde, medförde alltid sådant domstolens sammanträde på
stället, hvilket skulle fördyra skiftesomkostnaderna. Det är blott då delegarne
icke godkänna, antingen det beslut, när parterne icke äro ense,
skiftesmannen och gode männen äfven nu skola fatta, eller ock det yttrande
desse, enligt min åsigt, hädanefter böra lemna, äfven i det fall
att delegarne äro ense, som nämnde domstols åtgärd bör anses vara påkallad.
Den nödiga föreskriften, att sådana planer ej få sättas större än
behofvet fordrar, står nu, huru vigtig den än är, såsom en tom fras och
kan ganska lätt eluderas. ökas de vid egoskiften förekommande så kallade
preliminärfrågorna med en enda och detta i den riktning jag antydt
och som ovedersägligen är ganska enkel, så skulle den för skiftesdelegare
omöjliggöra att genom korttänkt^ och mot nu gällande lag stridande
beslut skada efterkommande — ett förpligtelsemått, som föregående
slägten gifvit så stora anledningar att vidtaga.

Vid den tid — år 1827 — då stadgan om laga skiften utfärdades,
befann sig landtbruket på en helt annan ståndpunkt än nu. Detta yrke
har, såsom alla andra föremål för mensklig verksamhet, gått framåt. En
stor del af det, som då af okunnigheten, eller af ett vilseledt nit, eller
möjligen af motvilja för alla förändringar i det bestående, ansågs befordra
jordbrukarens fördel, det har den stigande insigten befunnit innefatta
alldeles motsatsen. Det tillhör skifteslagarne att på utvecklingens
bana göra jemna framsteg med landtbruket sjelf, annars verka de skad -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

ligt på det föremål, de äro åsyftade att omhägna. Vid en stor del af
och isynnerhet de äldre laga skiftena finner man, att delegare lyckats
eludera den i skifteslagarne allt sedan 1827 gjorda bestämmelsen, att
»all skifteslagets mark skall i delning gå», på det sätt, att de med den
under ingen kontroll stälda rätt, som är dem lemnad i fråga om undantag
af oskifto, från delningen uteslutit 5, 10, 20, 50, 100 och öfver 100
tunnland, hvilka ganska ofta på intet vis användas eller hafva kunnat användas
till det ändamål, hvarför de uppgifvas vara bestämda, och i hvad
fall som helst äro till omfånget allt för orimligt stora. Följden har också
blifvit, att dessa platser ligga för nutidens jordegarc icke allenast, snart
sagdt, värdelösa, utan, hvad värre är, de utgöra i fråga om användandet
en oupphörlig anledning till osämja emellan grannarne. Dertill kommer,
att, när en utaf desse lemnar lösa personer tillåtelse att der bosätta sig,
så blir platsen på detta sätt till större eller mindre del inkräktad på de
öfriges rätt. Stridigheter och osämja uppkomma alltid, der icke eganderätten
är skarpt begränsad, och något mera dyrbart föremål för en sådan
rätt kan ej förekomma, än hvad som berör en landtbrukares hemman. Sådana
gemensamma platser förekomma äfven under för skifteslagarne alldeles
främmande benämningar, såsom »fårbete», »svinvall», »plan för skogsplantering»
o. s. v., hvarigenom visas, att man emot lagstiftningen icke
ens haft den uppmärksamheten att välja sådana namn, som antyda de
egenskaper, hvarunder dylika planer finge afsättas.

Sådana mot skifteslagarnes anda och mening begångna missbruk förekomma
i ännu väsentligare mån, så väl vid de så kallade enskiftena,
som ock vid de egodelningar, hvilka, enligt Kongl. Kungörelsen den 28
Februari 1821, blifvit såsom enskifte faststälda.

Enligt 8 § i 1866 års skiftesstadga få hvarken laga skiften eller
enskiften, eller sådana skiften, hvilka, i enlighet med sist åberopade Kongl.
kungörelsen, blifvit såsom enskiften faststälda, rubbas, utan så är, att »alla,
hvars rätt är af frågan beroende, derom åsämjas».

De försök, som af många skiftesdelegare blifvit gjorda för att i en
tidsenlig riktning få sådana missförhållanden rättade, hafva i allmänhet
afiupit otillfredsställande. De hafva nemligen sökt att begagna den i
2 § af 1866 års skiftesstadga (återfinnes äfven i 1827 års) lemnade föreskrift,
att, »om jord å landet är oskiftad och delegare vill derå laga skifte
erhålla, hafve den vitsord till». Emot eu sådan önskan har understundom
af t. ex. tio skiftesdelegare blott en enda — möjligen den, som egt minsta
andelen i skifteslaget, eller ännu oftare en sådan, hvars ekonomi varit

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

i den ställning att lian, för att undgå en tillfällig mindre utgift, icke
dragit i betänkande protestera mot en åtgärd, som i högre värde för framtiden
skulle satt den jordegendom han för dagen kallade sin — nedlagt
sitt nej och, understödd af lagen, lyckats att undvika den behöfliga åtgärden.
De beslut, som i följd af sådana stridigheter blifvit af vederbörande
fattade, hafva naturligtvis blifvit mycket olika. På ena sidan
stod det enkla lagbudet, att något faststäldt skifte ej fick rubbas, utan
alla parters medgifvande, och på den andra skiftesverkets idé, dess högsta
mål, hvilket man fann vara alldeles förfeladt. Efter mitt förmenande är
det nödvändigt att lagstiftningen måtte förändras för detta fall. Den bör
på ena sidan tillse, att rättelse kan beredas i sådana missbruk, som vid
faststälda egoskiften redan blifvit begångna, och på den andra söka förekomma
några sådana för framtiden.

I första hänseendet bör det förbud, som nu är ineddeladt mot all
ändring i ett faststäldt skifte, såvida ej alla parter derom åsämjas, så till
vida inskränkas, att, om ändringen åsyftar ett sådant förhållande, som här
är vidrördt, den måtte blifva tillåten och således »vitsord lemnas åt den
delegare, som skifte vill» — såvidt nemligen det angår sådana egoskiften,
som blifvit faststälda före den tid, den af mig åsyftade lagförändringen
skulle träda i gällande kraft. Efter denna tid åter — då några sådana
missbruk vore förebyggda och således ej förekomma — skulle, för vinnande
af ändring i ett faststäldt laga skifte, erfordras, såsom nu, bifall af
alla dem, hvars rätt saken rörde.

I andra hänseendet åter böra skiftesmannen och gode männen, icke
allenast vid hädanefter skeende laga skiften på hela byområden och
hemman, utan äfven på sådana delar deraf, som här förut äro antydda,
meddela yttrande öfver de beslut, som af delegarne till och med enstämmigt
fattas öfver undantag af oskifto, huruvida detta är till det uppgifna
ändamålet användbart och huruvida det icke blifvit större tilltaget, än
behofvet fordrar. Jag anser, att ett sådant yttrande lämpligast bör af
skiftesförrättarne afgifva^, emedan de böra bättre inse delegarnes fördel,
än många utaf dem sjelfva förmå, dels böra ega fullständig kännedom
om egornas beskaffenhet, och dels icke, huru deras omdöme än utfaller,
bereda sig sjelfva någon inkomst. Aro delegarne sins emellan enige i
beslutet och för öfrigt godkänna det yttrande skiftesmannen och gode
männen afgifva, bör dervid förblifva. Blir detta deremot antingen i sin
helhet eller till en del icke händelsen, bör ärendet, såsom andra preliminärfrågor,
underställas egodelningsrätten.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

Med anledning af livad jag nu haft äran anföra, anhåller jag, att
Riksdagen behagade hos Ivongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att nådig
kungörelse täcktes utfärdas, uti hvilken nedanstående §§ i 1866 års skiftesstadga
erhålla följande förändrade lydelse:

1 Kap.

8 §.

»Har jord, som hörer till by eller hemman, deri
två eller flere ega del, genom teg- eller storskifte i
flera skiften blifvit lagd; vill den, som i sådant skifteslag
eger ett eller flera hemman eller eu eller flera
hemmansdelar, laga skifte erhålla, liafve ock den vitsord
till, utan att å tegen eller storskifte meddelad
fastställelse eller eljest ingångna och stadfästade förening
må sådant hindra eller derför i vägen ligga. —
Ej må redan verkställd enskiftesdelning, som vunnit
laga kraft, eller skifte, hvilket enligt Vår nådiga Kungörelse
den 20 Februari 1821 blifvit såsom enskifte
ansedt och faststäldt, eller laga skifte, hvarå fastställelse
meddelats före den tid, denna Vår nådiga kungörelse
träder i gällande kraft, genom nytt skifte
rubbas utan så är, antingen att alla, hvilkas rätt är
af frågan beroende, derom åsämjas, eller ock att från
det faststälda skiftet är, under hvilken förevändning
som helst, så stor del utesluten, att denna numera
lämpligen ej kan till beskaffenhet och omfång hänföras
till sådant område, hvilket på de grunder denna
Vår nådiga stadga bestämmer, får såsom gemensam
plan för skifteslaget afsätta^.

I sådant fall vare skifte på en sådan plan, äfven
utan alla delegarnes medgifvande, tillåtet, och hafve
den vitsord, som skifte vill.

Laga skifte, som är afslutadt och faststäldt efter
den tid, denna Vår nådiga kungörelse skall tillämpas,
får icke rubbas, utan att alla de, som saken angå, sig
derom förena.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

6 Kap.

54 §.

Skiftesmannen och gode männen skola, efter rådplägning
med delegarne, besluta uti de i 2, 3 och 6
punkterna af nästföregående § omnämnda frågor..

Delegare, som äro tillstädes vid afgörandet af de
i 1, 4, 5, 7 och 8 punkterna i samma § uppräknade
frågor, ega att, under rådplägning med skiftesmannen
och gode männen, i dessa frågor besluta, när de alla
om beslutet äro ense. — Varder, efter det en sådan
fråga blifvit föredragen, densammas behandling uppskjuten,
då bör underrättelse om dagen, när frågan
skall till afgörande förekomma, delegarne meddelas.
Skiftesmannen och gode männen söka härvid förmå
delegarne att i nämnde delar sig förena. Varder förening
af alla närvarande delegare i en eller flera delar
ingången, då skall den särskildt upprättas och af delegarne,
jemte gode männen, underskrifvas, och gälla
sedan till efterrättelse i hvad det öfver 1, 5, 7 och 8
punkterna och med iakttagande af hvad 128 § rörande
frånvarande delegares rätt i denna del innehåller.

öfver delegarnes beslut i 4 punkten skola skiftesmannen
och gode männen afgifva yttrande, huruvida
de dels anse det af delegarne bestämda undantag
af oskifto motsvara det ändamål, som dervid uppgifves
vara åsyftadt, och dels om de anse detsamma
till omfånget icke vara större, än behofvet fordrar, och
i händelse de ej dela jordegarnes mening, föreslå de
förändringar i beslutet, de finna nödiga. — Kunna åter
delegarne sig icke förena i någon eller några af de punkter,
som till deras beslutanderätt höra och som före skiftets
fortsättning skola vara afgjorda, eller gillas icke utaf
alla det yttrande, skiftesmannen och gode männen rörande
beslutet i 4 punkten afgifvit, då ega dessa, sedan
de skäl noga upptagna blifvit, som å ena eller
andra sidan anföras, att öfver tvisteämnet utlåtande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

meddela, och iakttaga dervid hvad för hvarje särskilt
fall här framdeles stadgas. — Nöjes delegare enhälligt
deråt — — — — — finnes förenadt.»

18 Kap.

125 §.

3:dje punkten: »Tvister om den mark, som för
delegarnes allmänna behof före skiftet undantagas skall,
antingen de härleda sig från delegarnes olika meningar
eller från nekadt godkännande af det yttrande i
ämnet, som det, enligt 54 §, åligger skiftesmannen och
gode männen att afgifva.»

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 26 Januari 1880.

Joll. Bengtsson.
från Halland.