Motioner i Första Kammaren, N:o 42.

7

N:o 42.

Af Herr GllStaf* Allflersson: Om upphäfvande af 25 § i gällande
förordning angående fattigvården.

Att Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 9 Juni 1871 angående
fattigvården, i afseende på hemortsrätt då någon person kommit i behof
af fattigvård, vid tillämpningen icke motsvarat de förhoppningar
man liyste vid dess tillkomst, har erfarenheten visat. 25 § i nämnde
Kongl. förordning stadgar: Har någon för sig, hustru eller minderårigt
barn kommit i behof af fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit, sedan
han, till följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven
inom visst fattigvårdssamhälle, eller har den, som med afseende å tilltänkt
inflyttning mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej
inflyttat; anses han icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle
inom hvilket han sålunda blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, utan
behåller han den hemortsrätt, han näst derförut egde. Det samma
gäller, der någon, som till följd af inflyttning blifvit eller bort blifva
inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven under loppet af ett år
näst derförut eller näst derefter för sig, hustru eller minderårigt barn
af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

Att den långa tid, som sålunda skall förflyta innan en person
får hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, der han blifvit eller bort
blifva mantalsskrifven, orsakar mångfaldiga tvister och rättegångar
kommuner emellan, i fråga om ersättning för lemnad fattigvård till
personer, som äro mantalsskrifne i en församling, men har hemortsrätt
i ett annat fattigvårdssamhälle, hvilket i betydlig mån ökar den nog
betungade fattigförsörjningen, är eu känd sak.

Om, enligt mitt förmenande, den riktiga grundsats bestämdes att,
i fråga om fattigvård, den, för hvilken behof deraf uppstår, hade hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt

8

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, skulle fattigvårdsprocesser, om
icke helt och hållet uteblifva, dock mera sällan förekomma.

På grund af det nu anförda får jag föreslå, att Riksdagen för sin
del ville besluta,

att förutnämnda 25 § af Kong!, förordningen den
9 Juni 1871 måtte upphäfvas och att således, i fråga
om fattigvård, svensk medborgare, för hvilken behof
af fattigvård uppstår, skall, med öfrige i samma förordning
stadgade undantag, hafva hemortsrätt i det
fattig vårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 27 Januari 1880.

Gustaf Andersson.

N:o 43.

Af Herr Mamierskailtz: Angående upplåning af 17 millioner
'' kronor att användas till för sträckning ar åt enskilda, jernvägsbolag
m. m.

Vid början af förra Riksdagen blef inom denna Kammare en motion
af mig afgifven, hvaruti jag sökte fästa uppmärksamheten å den
efter min tanke tvingande nödvändigheten, att, genom af begge statsmakterna
gemensamt vidtagna kraftiga åtgärder, söka lyfta vårt samhälle
upp ur det materiella svaghetstillstånd, hvaruti detsamma, genom
hvarjehanda, under den näst föregående tiden inträffade och med hvar -