Motioner i Första Kammaren, N:o 11,

N;o 11.

Af Herr Ekstedt, om närmare bestämningar rörande kyrkoråds
rätt att förekalla villolärande predikant och förbjuda
hans offentliga uppträdande i församlingen.

En af vår kyrkas lyckligaste institutioner är utan tvifvel det så
kallade kyrkorådet. På samma gång det, livilande som det gör på en
sant demokratisk grund, är ett godt korrectiv mot en despotiskt sinnad
prest, bör det å andra sidan ock kunna vara den nitiske pimsten
till ett godt stöd i hans verksamhet. Om denna institution bör den
svenska församlingen vara rädd och derföre se till att hindren för dess
verksamhet blifva undanröjda. Det är med afseende härpå som jag
beder att, få fästa uppmärksamheten vid ett stadgande rörande nämnda
institutions befogenhet, som helst i våra tider tarfvade någon förändring,
enär det genom sin otydlighet och sina föga verksamma bestämningar
gör kyrkorådets auktoritet så godt som illusorisk och blifver sålunda ett
hinder för en rätt fruktbärande verksamhet, hvarförutom detta stadgande
icke heller tillfredsställer det kristliga sinnet, som vill att andliga
saker skola andligen dömas. Detta stadgande rör kyrkorådets
rätt att förbjuda person, som utbreder villfarande lära, att offentligen
uppträda med sådan läras förkunnande i församlingen. Kongl. Maj:ts
förordning den 11 December 1868 innehåller med afseende härpå, att,
om någon uppträder med andliga föredrag,-som anses leda till söndring
i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller
undergräfvande af religionens helgd, må det ankomma på kyrkorådet
att förbjuda honom att vidare uppträda, samt stadgar böter för underlåtenhet
att ställa sig sådant förbud till efterrättelse. Nu lärer dock
ej sådant förbud kunna utfärdas, utan att personen varit förekallad för
kyrkorådet och sig derstädes instält och redogjort för sitt förehafvande;
prejudikat i thy fall visa ock att Kongl. Maj:t har sådan uppfattning
af saken. Om kyrkorådets rätt åter, att förekalla person för sig, stad -

Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

gar Kongl. Maj:ts förordning om kyrkostämma, kyrko- och skolråd i
§ 29: »Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig
uppehåller, till inställelse, för att i de på kyrkorådets omvårdnad beroende
ordnings- och sedlighetsmål höras, är han pligtig att kallelsen
hörsamma, såvida han fyra dagar förut deraf erhållit del. Uteblifver
den sålunda kallade utan laga förfall, skall han höta eu riksdaler riksmynt
till församlingens skolkassa och tillhållas af kyrkorådet genom
förnyade viten, som dock tillsammans ej må öfverstiga femton riksdaler
riksmynt, att sig inställa. Kan den tredskande ändock ej förmås
till inställelse, eger kyrkorådet att lita Kongl. Maj :ts Befallningshafvande
till». Häraf synes att kyrkorådets rätt i synnerhet emot de
kringresande villopredikanterna i sjelfva verket är illusorisk. Den förekallade
kommer naturligtvis icke. Nåväl, han kan pliktfällas till eu
kronas böter! Men hvad aktar han det? Han kallas ånyo, så vida han
nemligen kan anträffas med kallelse; ty han behöfver ju blott begifva
sig till närmaste socken eller eljest hålla sig undan för att icke anträffas;
men antag att han genom en lycklig tillfällighet kan träffas, han
kommer dock icke; och äfven om man i så fall icke behöfver tolka
stadgandet så, att denna procedur måste upprepas 15 gånger, så är
åtminstone gifvet att den måste upprepas minst tre gånger, och sedan
må man »lita Konungens Befallningshafvande till». Men det står ej
hvad Konungens Befallningshafvande skall göra. Konungens Befallningshafvande
torde ock saklöst kunna svara: vi vete ej hvar han finnes.
Det blir sålunda för kyrkorådet alldeles omöjligt att kunna fullgöra
sin skyldighet, att på ett verksamt sätt vaka öfver förhållandet i
församlingen i denna del. För öfrigt nekar jag icke till att stadgandet
om penningeböter i andliga angelägenheter kännes motbjudande
och helt säkert är utan ändamål. Deremot måste det vara eu Guds
församlings otvetydiga rätt att hålla ordning i sitt hus och stänga dörren
för falsk lära. Om då en person, som uppträdt med sådant vilseledande
föredrag, blifvit bevisligen kallad till församlingens kyrkoråd,
men icke infunnit sig, utan att sjukdom varit orsaken till hans uteblifvande,
så måste kyrkorådet hafva rätt att utan hans vidare hörande
utfärda förbud för honom att uppträda. Och skulle han åter icke ställa
sig detta till efterrättelse, så måste han anses hafva brutit äfven emot
verldslig ordning, och då måste det vara med full rätt öfverensstämmande,
att kyrkorådet vänder sig till Konungens Befallningshafvande
för att få sådan sammankomst upplöst eller personen förvisad från den
församlingens område. Skulle han det oaktadt icke underkasta sig, så
blir hans sak en sak, som rörer verldslig ordning än mer än kyrklig
ordning, och den verldsligt makten må då vara i sin fulla rätt att

Motioner i Föräta Kammaren, N:o 11.

gripa till det medel som kan befinnas verksammast, exempelvis personens
behandling såsom försvarslös.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
kyrkoråden må erhålla myndighet att, derest kallelse
till kyrkoråds sammanträde icke hörsammats af predikant,
som uppträdt med vilseledande föredrag, förbjuda
sådan predikant att uppträda såsom lärare i
församlingen samt, derest sådant förbud icke hörsammas,
anmäla saken till Konungens Befallningshafvande
i orten, som bör efter omständigheterna föranstalta
om sammankomstens upplösning eller personens förvisande
från församlingen; samt att, i händelse Riksdagen
fattar sådant beslut, ingå till Kongl. Maj:t med
underdånig anhållan det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga
åtgärder för sådan författnings utfärdande.

Om remiss till vederbörande Utskott anhålles vördsamt.

Stockholm den 23 Januari 1880.

C. A. Ekstedt.

Ledamot af Riksdagens Första Kammare.