Motioner i Första Kammaren, N:o 29.
9
att Riksdagen ville för sin del besluta en förordning angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse, så lydande: Med ändring af
hvad 26 kap. 4 § Byggningbalken och särskilda författningar stadga
angående skyldighet att deltaga i byggandet af tingshus och häradsfängelse,
förordnas härigenom, att i kostnaden för uppförande och
underhåll af sådan byggnad skola alla de, hvilka inom häradet erlägga
kommunalutskylder, deltaga efter deri grund, som för utgörande
af dessa utskylder finnes stadgad.
Anhålles om remiss till Lag-Utskottet.
Stockholm den 26 Januari 1878.
Christoffer Olsson.
N:o 29.
Af Herr von Brauu: Om förändrad anordning af undervisningen
vid rikets elementarläroverk.
Under mer än femtio år har frågan om elementarläroverkens ordnande
och verksamhet varit föremål icke blott för regeringens uppmärksamhet, utan
ock för en mer eller mindre grundlig behandling af komitéer, riksdagar och
skolman.
Under allt detta arbete hafva utan tvifvel många sunda åsigter blifvit
uttalade, många vigtiga bidrag till frågans lösning blifvit lemnade, och likjBill.
till Ttilcsd. Prot. 1878. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 29.
väl är det en beklaglig sanning, att klagomålen öfver elementarläroverken
aldrig varit allmännare än under den senaste tiden.
Vore nu lärjungarne eller deras målsmän de enda, som yttrade ett
missnöje, kunde man möjligen hos dem misstänka en origtig uppfattning;
men da äfven lärarne nästan enhälligt anse de för elementarläroverken gällande
stadgarne förfelade, och det vid universiteten är eu allmän klagan,
att flertalet af de ynglingar, som der inskrifvas, sakna den mognad, grundlighet
och arbetskraft, som erfordras för sjelfständigt universitetsstudier,
torde det vara eu pligt mot det uppväxande slägtet och en fordran af omtanke
för fäderneslandets framtid att ännu en gång för detta vigtiga ämne
påkalla regeringens verksamhet till vinnande af ett bättre tillstånd.
Grundfelet i gällande lärostadga tyckes ligga i försöket att i samma läroverk
och samtidigt meddela undervisning, lämpad efter och tillfredsställande
alla de olika behof af bildning, liggande ofvanför folkskolans område, Indika
staten anser sig böra tillgodose. Visserligen har man låtit de båda bildningslinierna,
den klassiska och reala, ifrån och med läroverkets 4:de klass skilja
sig i vissa ämnen, men utan att olägenheterna af deras sammanförande derigenom
blitvit undanröjda. Hvar och en, som söker vinna ett mål, skulle
utan tvifvel handla högst oklokt, om han ordnade sin verksamhet så, att han
samtidigt sträfvade till flera mål, under fullt medvetande att han dervid icke
blott förlorade tid, utan ock gjorde för sig omöjligt att uppnå någotdera
målet fullständigt. Detta är likväl elementarläroverkets sätt att gå till väga.
De kunskaper, som äro nödiga för handtverkare^ industriidkaren och tjensteeller
vetenskapsmannen, äro hvarandra till art och omfång mycket olika.
För att på kortaste tid och med största säkerhet förvärfva dem, måste
derföre hvardera från början gripa sina studier an på olika sätt; men i elementarläroverket
sammanföras alla lärjungar, under flera eller färre år, till gemensam
undervisning, hvaraf den oundvikliga följden blir, att den ene måste
lära sådant, som för hans ändamål är obehöflig!, under det en annan måste
börja sina studier efter en plan, som för deras fortsättning icke är ändamålsenlig.
För att afhjelpa dessa olägenheter lärer ingen annan utväg finnas, än
de båda bildningsliniernas skiljande redan från skolans första klass, så att
tle läroplaner, som för de skilda linierim bestämmas, blifva uppgjorda utan
afseende på något annat, än att hvardera må bäst motsvara sitt ändamål.
Ett annat fel i anordningarne vid elementarläroverken ligger i hopandet
af så många ämnen, att lärjungarne i detta kaos förlora förmågan af
ett verksamt sjelfstudium, hvilken icke vinnes genom att hafva lärt litet af
hvarje, utan vida mer genom ett allvarligt och grundligt studium af ett
mindre antal ämnen.
En af universitetets utmärktaste professorer, som tillika är ledamot af
Motioner i Första Kammaren, N:o 29.
11
denna Kammare, framhöll detta fel i följande märkliga ordalag under en diskussion
förra riksdagen:
uJag får säga, att jag anser såsom ett bland de största, kanske det
allra största felet, vid våra elementarläroverk, att eleverne skola- läsa och
lära så mångahanda ämnen, så att följden af detta mångläseri blir den, att
de må hända känna något af hvarje, men med säkerhet i det stora hela just
ingenting. De skadliga verkningarne af detta mångläsande, med deraf följande
ytlighet i hvarje ämne, äro, att eleverne sålunda aldrig komma till
insigt om hvad det vill säga att kunna en sak, utan lefva i illusion derom;
att de derföre inbilla sig, att fullständigt ega insigt om allehanda, hvarpå de
blott läppjat; och att de hafva på en sådan bildnings inhemtande förlorat både
tid och möda“;
och i hvad skick dessa unge män komma till akademien fingo vi besked
om i denna Kammare för 2 år sedan, då samme högt ärade talare
yttrade:
”De unge män, hvilka nu för tiden komma till akademien som studenter,
komma dit så preparerade, så inpregnerade m. m. m. in. från skolan,
att de utan tvifvel äro mycket lärdare, än förr var händelsen. Men de
äro lärda barn, de hafva öfver hufvud taget haft så mycket att göra i skolan,
att de der icke hunnit lära sig någonting, för så vidt man, med att
lära sig något menar icke blott att nödtorfteligen hafva kunskapen i minnet,
utan äfven att kunna göra detta kunskapsförråd till sitt, genom att tänka
öfver det och i tänkande fatta det.”
Och dessa yttranden motsades icke af någon inom Kammaren.
Det torde sålunda vara obestridligt, att vår skolundervisning är i högsta
grad felaktigt anordnad.
Under sådant förhållande hade det varit önskvärdt, att någon af Kammarens
många ledamöter, som böra förstå att föreslå botemedel för detta
onda, hade framlagt förslag dertill.
Men då så i motionstidens sista timme ännu icke skett, så har jag
efter mycken tvekan ej ansett mig böra motsätta mig de många uppmaningar,
som till mig hlifvit framstälda från olika delar af landet, att, hvad på mig
beror, åtminstone bringa frågan om tillvägabringande af ett bättre tillstånd
på tal.
Hvad jag ofvan anfört är hvad jag af sakkunniga personers framställningar
tyckt mig finna värdt att framlägga till Riksdagens bepröfvande;
och med anledning hvaraf jag vågar föreslå,
att Riksdagen ville i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t anbefalla en sådan förändring af elementarläroverkens läsordning,
att hvardera bildningsliniens studielån endast måtte afse
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 30.
det mål, som skall vinnas, utan hinder eller intrång af de bestämmelser,
som för den andra linien kunna vara lämpliga; äfvensom
att på båda linierim läroämnena måtte, så mycket ske kan, inskränkas
till sådana, som företrädesvis egna sig till grundläggande af
lärjungarnes förmåga af sjelfverksamhet.
Stockholm den 27 Januari 1878.
G. von Bram.
N:o 30.
Af Herr IlaiiiiHarlijelm: Om anvisande af 30 millioner kronor till
inköp af enskilda jernvägar.
Den snabba utveckling, som jernbaneväsendet i Sverige vunnit under
de sist förflutna åren, har gifvit landet ett jernvägsnät af vida större omfattning
än det genast var möjligt att förutse, då vi först för något mera än 20
år sedan påtänkte att tillegna oss detta, för allt industriel framåtskridande
numera ouudgängliga kommunikationsmedel, och äfven sedermera under den
följande tiden kunnat ana.
Sålunda har staten, som vid 1857 års slut ägde 8,6 mil för dess
räkning byggda jernvägar, sedermera fortsatt sina stambanor så, att under
åren 1858—1862 årligen i medeltal 10,78 mil öppnades för trafik och under
följande femårsperioder 1 86o—1867, 1868—1872 samt 1878—1877 respektive
7,64—3,00 och 7,14 mil eller i medeltal under 20 år 7,14 mil om året.
Samtidigt hafva de af enskilda bolag byggda jernvägarne, hvaraf vid
1857 års slut funnos blott 9,3 mil, tillväxt i utsträckning under förenämnda