22

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

N:o 88.

Af Herr Alldcrs LaiSSOll i Lund: Om upphäf''vande af den nämndemän
förunnade frihet frän skjuts'' utgörande samt att
nämndemän måtte tillerkännas ersättning af kommunens
medel för sin ordinarie tjenstgöring.

Som den enligt Kong], Maj:ts nådiga Bref af d. 27 Juni 1791 och d. 7 December
1796, jemförda med Kongl. Blefven d. 16 November 1819 och d. 3 April 1821
samt Kammar-kollegii kungörelse d. 3 December 1821, nämndemän förunnade skjutsningsfrihet,
icke ens under den tid då dessa författningar utfärdades kunde vara någon
rättvis ersättning för nämndemäns tjensteåligganden, enär, enligt dessa författningar,
en nämndeman, som innehafver ett reservskjutsskyldigt hemman, endast är från
kronoskjuts men icke från reservskjuts befriad, då deremot en annan, med alldeles
samma tjenstgöringsskyldigheter, som innehar ett hållskjutsskyldigt hemman, är befriad
från så väl krono- som hållskjuts. Då dertill kommer att denna skjutsningsfrihet
åtnjutes “för den hemmansdel nämndeman sjelf bebor och för hvilken han såsom
egare, värd eller åbo, är skrifveri“, utan begränsning af dess skattetal, kan den
ena åtnjuta frihet för ett mantal och derutöfver, en annan deremot för eu ringa
bråkdel deraf.

Inseende dessa obilligheter, hafva åtskilliga kommuner sökt att, oberoende af
författningarnes föreskrift, ordna denna angelägenhet. Ett sådant förfarande torde
dock icke, emot nämndemans bestridande, låta sig göra, om denne heldre vill begagna
sina i författningarne stadgade friheter. I alla händelser kan den godtgörelse,
som i sådant fall möjligen beslutes, icke författningsenligt drabba andra än de skjutsskyldige
hemmanen.

Dessa stadganden äro numera så mycket obilligare sedan, genom Kongl. Förordningen
d. 19 Juli 1872, 1 kap. 1 och 2 § Rättegångsbalken erhållit den förändrade
lydelse, att en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad är

23

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

valbar till nämndeman, till följd hvaraf personer kunna väljas, som icke innehafva något
hemman och i följd deraf icke hafva några fribeter att åtnjuta, men det oaktadt
få vidkännas samma tjenstgöring som den, hvilken åtnjuter dessa friheter.

Nämndemans befattning är obestridligen förenad med åtskilligt obehag och
icke så obetydliga uppoffringar, synnerligast der tingsställe är långt aflägse från nämndemans
hemvist. Billigheten torde derföre fordra att, i likhet med hvad som redan
eger rum vid de flesta extra förrättningar, ersättning jemväl måtte tillkomma dem
för ordinarie tjenstgöring. Detta så mycket heldre som derigenom bör kunna påräknas
att skicklige nämndemän lättare förmås att emottaga ett omval, hvarigenom ett
allt för ofta förekommande ombyte af nämndens ledamöter i någon mån förekommes.

Enär den ersättning, som hittills kommit nämndemän till godo genom skjutsfriheten,
ytterst drabbat dem som vid nämndemansval egt rösträtt, torde den ersättning
som härefter kan blifva dem tillerkänd jemväl böra utgöras af de valberättigade
och således utgöra en kommunens gemensamma angelägenhet, hvarjemte äfven lämpligast
torde vara att till kommunalstämman öfverlåtes att bestämma ersättningens
belopp.

Med stöd af hvad här är anfördt, får jag vördsamt föreslå:

att Riksdagen för sin del ville besluta att stadgandena om nämndemäns
frihet från håll- och kronoskjuts’ utgörande, till all kraft
och verkan upphäfves; samt

att nämndemän måtte tillerkännas rätt till ersättning af kommunens
gemensamma medel för sin ordinarie tjenstgöring.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 28 Januari 1876.

Anders Larsson

i Lund.