Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.

N;o 82.

Af Herr C. J. Rossander: Angående löneförhöjning åt de sex
intendenterna vid Riksmuseum, föreståndaren för den meteorologiska
anstalten, amanuensen vid samma anstalt
samt riksmusei konservator.

Om någon tvekan uppstått och med skäl förefinnes angående lämpligheten
att höja lönevilkoren för embets- och tjensteman, hvilka äro fästade
vid sådana publika verk, om hvilka blifvit ifrågasatt, att de borde
reorganiseras, att embetsmännens antal kunde förminskas, de qvarblifnas
arbete förökas och dylikt så synas dylika betänkligheter likväl ej kunna eller
böra förhindra reglerandet af inkomsterna för sådana statens löntagare,
om hvilka det ej kan ifrågakomma att arten af deras åliggande skall förändras,
då de tillika måste anses otillräckligt ersatta för de tjenstår, som
de göra samhället. Sådana tjenstebefattningar finnas utan tvifvel flerahanda,
särdeles vissa lärares och vetenskapsmäns, men min vördsamma
framställning afser nu endast en klass af dem, nemligen intendenterna
vid riksmuseum. Med fullt skäl kan sägas, att dessas aflöning var alldeles
för liten, redan innan tal varom de nya, dyra tiderna, och att den, oberoende
af dessa, hade bort ökas. De fordringar, som ställas på dessa
intendenter, äro mycket stora. Vetenskapsakademien, som utfärdar kallelse
till dessa befattningar, utväljer bland landets och möjligen utlandets
vetenskapsmän personer, som efter långa och mödosamma, alltid brödlösa,
studier sjelfständigt arbetat inom sin specialitet och gjort sig kände
såsom framstående forskare. Det arbete, som desamme derefter åligger,
är ytterligt mödosamt och tager ock deras tid i anspråk. Ordnandet af
de oupphörligt tillväxande samlingarne, det vetenskapliga bestämmandet
af det i massor tillströmmande materialet är ett arbete af både kroppsligt
och andligt starkt fordrande art, men det är icke det enda. Yngre
vetenskapsmän begära ej utan fog af musei intendenter handledning och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.

understöd vid sina specialstudier, den bildade verlden åter bevis på deras
fortfarande intresse för vetenskapen och deltagande i det stora kulturarbetet
genom utgifvande af skrifter, hvilka skrifter med afseende på det
ekonomiska resultatet alltid äro af den art, att författarne måste vara
fullt belåtna, om deras derpå nedlagda möda ej dessutom kostar dem känbara
pekuniära uppoffringar.

Att alla dessa anspråk också verkligen uppfyllas, derom vittna vårt
rika och välordnade riksmuseum, den höga ståndpunkt, hvarpå naturvetenskapernas
studium befinner sig i vårt land, och hvartill dessa intendenter i
väsendtlig mån bidragit, och det rykte desse nu och tillförene förskaffat
sig vida utom vårt lands gränser, de utmärkelser som kommit dem till
del från de största vetenskapliga auktoriteter.

En omständighet måste derjemte härvid tagas i betraktande. Dessa
tjensteman ha ingen den minsta utsigt till befordran, hvilken dock hägrar
för mängden af andra embetsman; hvad de vid yngre år blifva, det
förblifva de lifvet igenom, den lön de få som unga, och hvilken visst ej
är stor, förblir i det allra närmaste densamma för de gamla, kanske med
talrik familj. Det behöfver ej påpekas, att deras verksamhet fäster dem
vid den dyra hufvudstaden.

Den beredvillighet Riksdagen alltid visat att tillgodose landets vetenskapliga
institutioner, att understödja de män, som bereda ära åt vårt
fädernesland, låter mig hoppas, att en framställning angående förbättring
i dessa vetenskapsmäns tryckande ställning ej må leinnas utan afseende.

Då deras ställning närmast motsvarar professorernas vid rikets universitet
och Carolinska institutet, torde vara lämpligast, att deras löneförmåner
ock med desses blifva likställda. Professorerna vid de nämnda
läroverken hafva visserligen både föreläsnings- och examineringsskyldighet,
hvilken starkt tager deras tid i anspråk, men intendenternas arbete
är lika vidlyftigt, lika mödosamt och i alla fall lika vetenskapligt.

Med intendenternas befattning är fullt jemförlig föreståndarens
för den meteorologiska anstalten. Äfven denna plats kräfver en vetenskapsman
af framstående rang, äfven hans arbete är i mekaniskt hänseende
högst mödosamt och måste fullgöras hela året igenom, hvarenda
dag, hvardag och söndag; i vetenskapligt afseende är det ingalunda mindre
vigtigt än något annat. Resultaten af hans verksamhet är till och med
lättare att öfverskåda, de sträcka sig till vida kretsar utanför den rent
vetenskapliga, med hvarje dag växa de i betydenhet; man kan redan hoppas,
att denna nya vetenskap skall på ett välsignelserikt sätt komma att
utöfva inflytande på många rent praktiska förhållanden. Med detsamma
ökas också meteorologens arbete. Akademien har äfven sjelf uttalat den

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.

åsigt, att denna »föreståndarebefattning» är fullt jemnförlig med intendenternas,
hvilka han sjelf förklarat Obetydande med universitets-professorernas.

Föreståndaren för den meteorologiska anstalten kan ej undvara och
har också allt ifrån början haft ett vetenskapligt bildadt biträde. Denne
måste oupphörligen förrätta samma slags arbete, som föreståndaren, ej
sällan tråda i hans ställe, t. ex. då han befinner sig på inspektionsresor,
hvilka tillhöra tjensten, och är denne »amanuens» derför fullkomligt jemförlig
med en universitets-adjunkt.

På riksmusei stat är äfven upptagen en »konservator» om åtnjutande
2,500 kronors lön, men för hvilken Kongl. Maj:t äskat dyrtidstillägg
med 500 kronor. Då under alla förhållanden 3,000 kronors lön ej kan
anses mer än nätt och jemnt tillräcklig för denne tjensteman, torde detta
anslag till denna summa böra på ordinarie stat uppföras. Jag tillåter
mig således att vördsammast föreslå,

att Riksdagen må till förhöjande af lönerna för de sex intendenterna
vid riksmuseum samt för föreståndaren för
den meteorologiska anstalten bevilja så stort anslag, att
deras löner må blifva lika med dem, som Riksdagen
kommer att bestämma för professorerna vid universiteten;
att amanuensen vid den meteorologiska anstalten
undfår lika lön med adjunkterna vid universiteten, samt
att riksmusei konservator i fast lön erhåller 3,000 kronor.

Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsammast.

Carl J. Rossander.