Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

af ansvarige svenske igeniörer på stället gjord undersökning
angående sättet för näringarnes upphjelpande,
vare sig jordbruks-, bergsbruks- eller handels-, samt
dels att i öfrigt efter Kongl. Maj:ts bepröfvande och
med stöd af de gjorda undersökningarne användas till
koloniens bästa, der statens understöd kan anses vara
förtjent och för koloniens utveckling gagneligt; samt
2:o att det täcktes Kongl. Maj:t att, efter fullständig utredning
af förhållandena inom kolonien, till Riksdagen
meddela förslag till de åtgärder för koloniens upphjelpande
ur sitt förfall, hvartill den gjorda utredningen
kan föranleda.

Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 16 Januari 1875.

C. G. Lindmark,

Representant för Stockholms stad.

N:o 25.

Af Herr C. G. Lindmark*. Om förändrad lydelse af §§ 18 och
20 i Kongl. kungörelsen den 29 Juli 1869 angående ändringar
i tullstadgan.

Då statens förnämsta inkomst nu mer utgöres af tullmedlen, kan
man icke annat än gilla, det densamma till förekommande af smuggling
och underslef vidtager kraftiga åtgärder, så att denna vigtiga inkomst- ,
titel icke genom dylika lagöfverträdelser må lida minskning. Om således
stränga straffbestämmelser måste tillämpas mot smugglare eller dem som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

äro dem behjelplige, tyckes det dock vara nödvändigt, att straffen icke
tillämpas vid andra tillfällen, än då verklig lagöfverträdelse egt rum eller
varit afsedd. Då jag icke eger kompetens att i vidsträcktare mån yttra mig
öfver nu gällande tullstadga, vill jag endast fästa uppmärksamheten vid
t-vänne paragrafer, rörande hvilka jag torde ega någon befogenhet att
fälla ett omdöme. Dessa äro §§ 18 och 20 i Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse
angående ändringar i tullstadgan af den 7 December 1860, gifven
Stockholms Slott den 23 Juli 1869.

Euru nämnda nådiga kungörelse till en del tillkommit för att mildra
straffbestämmelserna i motsvarande paragrafer af 1860 års tullstadga,
synes det mig dock, att dessa bestämmelser ännu äro af den beskaffenhet,
att den oskyldige ofta, trots de samvetsgrannaste försök att undvika
kollision med tullstadgan, kan drabbas af ganska känbara böter. Det
förefaller mig nemligen, som om man icke tagit tillräcklig hänsyn till de
förhållanden, hvarunder en stor del af vår import för närvarande eger
rum. Om denna import för ett eller annat tiotal af år tillbaka nästan
uteslutande ombesörjdes af seglande fartyg, bestrida deremot ångfartygen
nu mera nära hälften af densamma; och hvad de sorterade lasterna beträffar,
torde dessa nästan uteslutande falla på ångfartygens del. Som
bevis härför kan anföras, att, då lästetalet af Sveriges seglande fartyg vid
1872 års slut uppgick till 108,320 nyläster, ångfartygens lästetal vid samma
tid endast uppgick till 10,584 nyläster. Under samma år ankommo'' med
last till Sverige svenska seglande fartyg till ett lästetal af 117,272 nyläster och
ångfartyg till ett lästetal af 48,967 nyläster. Då sålunda ångfartygens lästetal
år 1872 förhöll sig till segelfartygens ej fullt = 1: 10, förhöll sig deremot
den med de förra verkställda importen till de senares — 1: 2, 4,
för så vidt importen bedömes efter fartygens lästetal.

Orsaken hvarför jag förutskickat dessa anmärkningar är den, att
import och export med ångfartyg försiggå under väsendtligt olika förhållanden
än med seglande fartyg. För att de i ångfartygen nedlagda
kapitalen och de höga driftkostnaderna skola icke allenast betäckas utan äfven
lemna skälig ränta, måste ångfartygen, för så vidt fraktmarknaden är god,
inom en gifven tid göra det största möjliga antalet resor, hvilket har till
följd, att lastningar och lossningar nödvändigtvis måste påskyndas vida
mer än fallet vanligen är med seglande fartyg. Kommer nu härtill, att
Sverige med ångbåtar hemtar största delen af sin import från sådana
stora handelsplatser som London, Hull, Antwerpen, Havre, Hamburg via
Lubeck in. fl., der handelsrörelsen är ytterligt intensiv, och hvarest en
ångbåtsbefälhafvare med eller mot sin vilja måste påskynda sin lastning,
ofta natt och dag, så vidt han vill draga fördel af de beqvämligheter

som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

som erbjudas af kajer, dockor, kranar m. in., torde man lätt inse att,
äfven med den största uppmärksamhet å kaptenens och styrmännens sida,
felaktigheter kunna förekomma, ja knappt nog kunna undvikas vid lastens
inräkning, synnerligen då densamma kan uppgå till 11 å 12,000 kollys.
När man, såsom ofta är fallet, samtidigt intager last genom fyra portar,
och det till på köpet nattetid, blir det för tvänne styrmän hardt nära
omöjligt att med absolut säkerhet kontrollera lasten till kollyantalet, synnerligast
när fartyget intager en sorterad last.

Af det anförda torde, för så vidt dess riktighet icke bestrides, tydligen
framgå, att kaptenen, synnerligast på våra ångfartyg, lätt nog utsättes
för faran att ofrivilligt., bryta mot vår nu gällande tullstadgas omtalade
§§ och att så medelst drabbas af de deri fastställda ganska hårda
straffbestämmelser.

En närmare granskning af dessa båda paragrafer torde ännu tydligare
ådagalägga detta.

§ 18, mom. 1 har följande lydelse:

»Medhafver skeppare uti sitt fartyg gods, som icke enligt 12 § är
å märkrulla uppfördt, böte, om godset eller någon del deraf är tullpligtigt
och icke finnes i fartyget så förstucket eller undandoldt, att oloflig införsel
deraf uppenbarligen är tillämnad, högst ett emot dubbla tullafgiften
svarande belopp, dock icke under tjugo riksdaler och, om godset är tullfritt,
från och med tio till och med femtio riksdaler.»

§ 20, mom. 1 har följande lydelse:

»Saknas i fartyg tullpligtigt gods, som å märkrullan är uppfördt,
vare skepparen skyldig ersätta det värde, hvartill godset kan uppskattas,
och böte såsom för oloflig införsel af varor stadgadt är. Har varan till
mängd och beskaffenhet icke blifvit så uppgifven, att värde derå bestämmas
kan, skall skepparen höta från etthundra till femhundra riksdaler».

Dessa båda paragrafers första momenter kunna här sammanställas,
emedan samma orsaker, nemligen svårigheten att fullt exakt kontrollera
kollyantalet under en brådskande inlastning, kunna hafva till följd, antingen
att gods medföljer, som icke blifvit å märkrullan upptaget, eller
att å densamma finnes upptaget gods, som vid lossningen saknas. Att
sådana fall lätt kunna inträffa bör, med stöd af det ofvan sagda, lätt inses
af en hvar: en felräkning vid lastens inräkning, ett icke aflemnadt eller
förlagdt connoissement äro i vanligaste fall de enda, lätt förklarliga^Trsakerna
till de i nyss citerade §§ så strängt bestraffade förseelserna. Om
sålunda af nyss anförda orsaker ett eller flera kollys finnas upptagna å
märkrullan, men saknas i lasten, så blir skepparen straffad som för för Bih.

till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Häft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

sta resan smuggling, så framt han icke kan leda i bevis, att i fråga varande
gods ej blifvit å lastningsorten intaget; men huru skall han kunna
åstadkomma en dylik bevisning? Och beror det icke ofta af tullförvaltarnes
individuelt skiljaktiga åsigter, huruvida den lemnade bevisningen antages
för god eller icke.

Jag tillåter mig att anföra ett fall, då straffbestämmelserna i tullstadgans
18 § blifvit tillämpade.

En ångbåtskapten hade i Havre intagit full last på Stockholm och
deribland ett parti af något mer än 100 fastager, innehållande toppsocker.
Vid ebbens inträde var han klar att afgå, men hade ännu icke tecknat
connoissementet för nämnda sockerparti. Då man icke kan lemna
Havres hamn vid lågt vatten och han således skulle gjort en tidsförlust
af 8 å 10 timmar, om han ej begagnade sig af den nyss inträdda ebben,
anmodade han skeppsklareraren att med posten öfversända connoissementet
till fartygets kommissionär i Stockholm. Dit anländ, infinner sig kommissionärer!
ombord med connoissementet, och kaptenen sätter sig ned för att
komplettera och kollationera märkrullan. Tillfälligtvis infinner sig då en
af ångbåtsbolagets direktörer ombord, och kaptenen går ut för att samtala
med honom, öfverlemnande åt styrmannen att kollationera märkrullan.
Denne observerar ej det på bordet liggande connoissementet, glömmer
att införa detsamma och lossningen tager sin början. Det första som
upplossas på kajen är just dessa stora sockerfastager. Då tullvaktmästaren
fåfängt söker dem på märkrullan, anmäler han förhållandet, och kaptenen
blir fälld till 500 riksdalers böter för felaktig märkrulla.

Här föreligger ju icke minsta försök till smuggling: det enda man
kunde tillvita kaptenen var slarf; men den som känner huru en befälhafvares
uppmärksamhet på en nyss till Stockholm anländ ångbåt tages i
anspråk på mångfaldigt sätt, måste finna ett dylikt slarf ganska ursäktligt
och visserligen ej på något sätt förtjent af den bestraffning, som här
drabbade ångbåtskaptenen. Det nu åberopade fallet inträffade år 1873*

Nästan ännu strängare förefaller 18 § 2 inom., så lydande:

»Finnes tullpligtigt gods i fartyg förstucket eller undandoldt, på sätt
ofvan sagdt är »(se § 18, mom. 1J» vare detsamma förbrutet och skepparen
böte såsom för oloflig varuinförsel. Kan skepparen i bevis leda, att
han om varans inpraktiserande i fartyget ej egt kunskap, vare godset förbrutet,
'' men han fri från annat bötesansvar, än det i första momentet
bestämda».

Nu är det ett väl kändt faktum, att dylik smuggling någon gång
försökes af underbefälet, manskapet eller den qvinliga tjenstepersonalen
på våra ångbåtar. Men hvarför skall ovilkorligen kaptenen betraktas som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

medbrottslig i dylika tilltag, och huru skall han kunna framlägga bindande
bevis, att han varit okunnig om varans inpraktiserande? Och hvarför
skall han, när han lyckats bevisa detta, ändock plikta för en annans förseelse?
Tror man att kaptenen, äfven om han, åsidosättande sina öfriga
å^S»anden i hamn, dag och natt postade vid fartygets landgångar, ändock
skulle kunna vara förvissad om att intet smuggelgods blifvit fördt
ombord? Momentet förefaller mig i vissa fall orimligt. Att det undanstuckna
godset blir förbrutet, är ju fullkomligt i sin ordning; men att,
när godsets egare ej kan ertappas, ovilkorligen anse kaptenen som den
brottslige och att, äfven om han, märkvärdigt nog, skulle kunna bevisa
sin ovetenhet om smugglingsförsöket, ändock straffa honom, synes mig
vara orimligt.

Tillräckligt torde vara anfördt för att visa, att en förändring i ofvan
omhandlade paragrafer är i hög grad af behofvet påkallad. Betryggandet
af statens skydd gent emot smugglingsförsök torde icke heller genom
en mildring i straffbestämmelserna i dessa paragrafer löpa fara att förminskas Ehuru

jag icke kunnat vinna tillförlitliga upplysningar om huru i
andra länder förfares vid fall, då felaktig märkrulla företes, tror jag mig
dock med temlig visshet veta, att, åtminstone i England och Danmark,
dylika förseelser med lätthet ordnas genom en skriftlig förklaring från
vederbörande befälhafvares sida, då ingå anledningar förefinnas att misstänka
smugglingsförsök.

Finnes förändringen af nu anförda §§ befogad, torde äfven § 51,
mom. 2 och 3 i tullstadgan för konseqvensens skull böra omarbetas, ehuru
det visserligen måste anses vida mindre ursäktligt, om skeppare å fartyg
under 10 lästers drägtighet företer oriktig märkrulla; men i detta fall
har jag icke ansett mig böra framlägga förslag till ändring. Hvad deremot
§§ 18 och 20 beträffar, vågar jag uppställa ett förslag till ändring,
dock under villigt medgifvande, att jag måhända ej träffat det rätta. Hufvudsaken
för mig är, att en förmildring i straffbestämmelserna måste erkännas
som billig och nödvändig. Då jag här nedan föreslår, att vid de
fall, då felaktig märkrulla företes, kaptenen skall till tullkammaren inlemna
skriftlig förklaring öfver orsakerna till förhållandet jemte loggboken,
samt kännas skyldig att, om förklaringen ej finnes tillfredsställande,
med ed fästa såväl den som loggbokens uppgifter, har jag gjort detta
med tanke på de i Frankrike befintliga handelsdomstolar (»tribunaux de
commerce»), inför hvilka en sjökapten, när dispyt mellan honom och lastemottagaren
förekommer rörande lastens qvantitet, kan genom ed fria"

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

sig, om han dervid förklarar, att lasten blifvit aflemnad till samma qvantitet,
som han vid inlastningsorten emottagit densamma.

Af dessa skal vågar jag hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, att §§18 och 20 i Kongl. Maj:ts nådiga
kungörelse af den 29 Juli 1869 angående ändringar i
tullstadgan af den 7 December 1860 måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 18.

Medhafver skeppare uti sitt fartyg gods, som icke enligt
12 § är i märkrullan uppfördt, och godset, om tullpligtigt,
icke finnes i fartyget så förstucket eller undandoldt,
att oloflig införsel deraf uppenbarligen är till—ämnad,
eger skeppare att i tullkammaren förete loggbok
samt inlemna skriftlig förklaring om orsaken till
märkrullans felaktighet. Atnöjes ej tullförvaltaren, efter
granskning af handlingarne, med nämnda förklaring,
vare skepparen skyldig att med ed inför domstol fästa
såväl densammas som loggbokens riktighet. Gitter skepparen
ej detta göra, och har smuggling eller försök dertill
ej kunnat mot honom bevisas, böte från 20 till 100
kronor för felaktig märkrulla.

Finnes tullpligtigt gods i fartyget förstucket eller undandoldt,
på sätt ofvan sagdt är, vare detsamma förbrutet
och den, som finnes saker till att hafva undandolt
godset, böte som för oloflig varuinförsel.

§ 20.

Saknas i fartyg tullpligtigt gods, som å märkrullan är
uppfördt, vare lag samma som i § 18 mom. 1 säges.

Om remiss till Bevillnings-Utskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 25 Januari 1875.

C. G. Lindmark.

Representant för Stockholms stad.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet 1875.