Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

N:o 2é.

Af Harr C. G. Lindmark: Angående anvisande af medel till understöd
för kolonien S:t Barthelemy samt om underdånig framställning
till Kongl. Maj-.t rörand,e utredning af förhållandena inom
kolonien och sättet för densammas upphjelpande.

I den af Amiral Gyllengranat för cirka 35 år sedan utgifna »Sveriges
Sjökrigshistoria» återfir nes i andra delen, sidan 185, följande rader rörande
vår enda koloni S:t Barthelemy: »Om Sverige dragit all den nytta af
denna lilla koloni, soin det kunnat och bort, är här icke stället att undersöka.
Ännu i dag är ön likvisst tillhörig Sveriges krona, och om
den i densamma icke kan sägas vara någon juvel, så är den dock en
perla, fast liten och utan pretentioner.»

Ingen lär i våra dagar känna sig frestad att instämma i sista delen
af ofvan anförda yttrande, och få, om ens någon, torde vara nog sangviniska
att kunna tro, att detta omdöme i en mer eller mindre aflägsen
framtid skall kunna vinna ny bekräftelse. Men detta hindrar dock icke,
att omdömet en gång egde sitt berättigande, då Sverige från denna lilla
ö emottog icke obetydliga penningeremisser, då handel och rörelse och
deraf alstrad välmåga blomstrade i den lilla, af svenskarne anlagda och
efter Gustaf III uppkallade staden Gustavia, som räknat ända till 4,000
innevånare.

Då det icke för mitt ändamål är behöflig! att ingå i någon historik
öfver orsakerna till koloniens blomstring, vill jag endast nämna, att den
berott af politiska och handelspolitiska förhållanden, hvilka en tid gjorde
den lilla ön — som under krigen i början af detta århundrade oantastad
fick åtnjuta sin neutralitet — till en mellan- och fridepot för den vestindiska
och amerikanska handeln, och att dessa gynsamma förhållanden
med krigens slut och den friare handelspolitik, som mer och mer gjort
sig gällande inom alla länder, sedan länge upphört och icke vidare torde
återkomma, hvilket haft till följd koloniens småningom fortgående förfall,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

till dess att dess invånare nu i sin nöd vända sig till det af dem alltid
med kärlek omfattade moderlandet för att anropa det om bistånd i sitt
betryck.

»Denna ö är ej bestämd åt ''lyckans barn» säger en svensk, som år
1816 uppehöll sig på ön. Detta yttrande besannas af de närvarande förhållandena.
Landtbefolkningen, ättlingar af de franska familjer som 1702
af engelsmännen fördrefvos från S:t Christopher, bär småningom nedsjunkit
i ett tillstånd af försoffning, som, om äfven till en del framkalladt
af kl imatets inverkan, dock till största delen måste tillski ifvas fattigdom
i förening med en nästan fullkomlig brist på undervisning. Inga
folkskolor finnas nemligen på landet, och om icke tvänne af franska regeringen
aflönade franska prester funnes på ön, skulle dess katolska innevånare,
det vill säga minst ä|6 af öns hela befolkning, för så vidt det berodde
af svenska staten, helt och hållet vara i saknad af andlig och intellektuel
ledning. Stadsbefolkningens ekonomiska läge tyckes icke vara mycket
bättre. De som under forna, gynsammare konjunkturer samlat förmögenhet
flyttade snart, sedan förhållandena ändrat sig, med sin förmögenhet till
fördelaktigare marknader, och ättlingarne af de få, som qvarstannade,
hafva småningom af en eller annan orsak sett sin ärfd a förmögenhet
sammansmälta till en obetydlighet, så att kapitaler för bedrifvande af
industriela företag och, som jag fruktar, äfven kredit saknas. Ön befinner
sig följaktligen för närvarande i ett utmattningstillstånd, så väl i andligt
som materielt hänseende, och jag fruktar storligen, att tillropet: »hjelp dig
sjelf och Gud skall hjelpa dig!» föga skulle bidraga till att upphjelpa
förhållandena.

Och likväl saknar icke ön helt och hållet naturliga resurser. I den
till Kongl. Maj:t insända petitionen talas om ganska lofvande blyanledningar
på flera ställen af ön; om hamnens förträffliga läge och beskaffenhet
som en reparationshamn, för så vidt åtgärder vidtagas för dess
upphjelpande in. in.; men då dessa frågor finnas fullständigare och bättre
belysta, än jag skulle förmå att göra det, af de officiela handlingar, som
säkerligen komma att meddelas Stats-Utskottet, anser jag mig endast här
behöfva omnämna dem såsom eu del af de faktorer, som torde komma
att bestämma Riksdagens beslut rörande så väl Kongl. Maj:ts möjligen
inkommande proposition som denna min motion.

Hvad jag emellertid företrädesvis skulle vilja fästa uppmärksamheten
på är landtbefolkningens bekymmersamma belägenhet. Först och
främst är hon, hvad uppfostran beträffar, helt och hållet lemnad vind
för våg. Ingå åtgärder finnas vidtagna från statens sida för upprättandet
och underhållet af folkskolor på landet. Visserligen finnas 400 spanska

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

daler anslagna till lön åt eu skollärare; men denne lärare, som är svensk
och bosatt i Gustavia, bär att undervisa stadsbefolkningens barn och kan
följaktligen icke egna sin tid åt landtbefolkningens.

Vidare skulle den af okunnighet och fattigdom alstrade försoffning
hos landtbefolkningen kunna motarbetas och häfvas genom praktisk undervisning
i jordbruk, trädgårdsskötsel och husslöjd. Sjelf saknande behörighet
att orda mycket om dessa frågor, vill jag endast påpeka att,
då ön för några år tillbaka odlade ananas i mängd och ej så obetydligt
bomull, hvaraf under ett år exporterats 41,176 st. af det förra och 41,160
skålpund af det senare slaget, hafva dessa förvärfskällor- nu nästan helt
och hållet utsinat. Den enda husslöjd, som sedan gammalt varit idkad
på ön, är tillverkning af stråhattar, som exporterats till de närgränsande
öarne, men äfven denna har betydligt aftagit.

Kunde slutligen en lifligare och af svenska staten till en början
klokt understödd affärsverksamhet komma till stånd i staden och på ön,
hvarigenom arbetstillfälle bereddes landtbefolkningen, kunde denna säkerligen
komma att gå en mindre mörk framtid till mötes; och det är för
att i min mån bidraga till vinnandet af detta mål, hvars befrämjande
bör vara en den svenska statens moraliska pligt, jag vågat taga till orda.

Men för att något skall kunna göras för folkundervisningen på ön;
för att någon på verklig sakkunskap grundad undersökning af olika förhållanden
på ort och ställe skall kunna verkställas af dertill lämplige,
helst svenske ingeniörer, måste penningemedel ställas till regeringens
disposition. Skolhus måste uppföras, skolmateriel anskaffas och lämplige
lärare — ej svenska utan franska från någon af de närbelägna öarne —

•f Ö O

anställas. Allt detta lärer icke kunna åstadkommas utan penningemedel,
och dessa böra icke vara så knappt tilltagna eller så skarpt begränsade
för vissa ändamål, att regeringens händer på annat sätt bindas, än att
penningarne skola användas för befrämjandet af koloniens bästa efter i
allmänhet antydda grunder.

Enligt min åsigt är det icke blott eu moralisk pligt för svenska
staten att söka upphjelpa kolonien ur dess djupa förfall, utan det torde
till och med kunna sägas, att ön kan framställa ett rättsligt anspråk på
ett dylikt stöd. Ty enligt de statistiska uppgifter, som stått mig till
buds, har Sverige under de 19 åren från och med 1812 till och med
1830 från S:t Barthelemy emottagit kontanta medel till ett belopp af
553,084 spanska daler eller, efter en kurs af 3 kronor 70 öre per daler,
kronor 2,046,410: 80 öre. Om denna summa blifvit kapitaliserad, skulle
den efter 5 procent lemnat en årlig ränta af 102,320 kronor 50 öre.
Tillskotten från svenska statskassan i och för öns förvaltning hafva under

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

åren 1826 till och med 1863 — från och med 1812 till och med 1825
erfordrades inga tillskott — uppgått till 147,803 spanska daler eller till
546,871 kronor 10 öre, eller i medeltal per år till 14,391 kronor. Således
skulle Sverige under dessa år haft en årlig räntevinst af 87,929 kronor.
Senare hafva väl de årliga tillskotten uppgått till cirka 26,000 kronor per
år, men det utgör likväl föga mer än en fjerdedel af ofvannämnda ränta.
Huru panningarne, som från S:t Barthelemy blifvit remitterade till Sverige,
blifvit använda, hör icke hit. Ostridigt är emellertid, att vi äro öns gäldenärer
och det sannolikt till högre belopp än jag angifvit, alldenstund
jag eger uppgift endast å penningeremisserna från och med år 1812.
Men att öns inkomster sedan slutet af 18:de århundradet icke allenast
varit tillräckliga för öns utgifter utan äfven lernnat öfverskott, intygas
af en svensk, vid namn Bergius, hvilken som tjensteman vistades på ön
åren 1815 och 1816, och som i sin år 1819 tryckta beskrifning öfver
Vestindien rörande S:t Barthelemy säger: »Dessa tullinkomster hafva under
de sista 20 åren varit tillräckliga för bestridandet af koloniens allmänna
utgifter, hvarjemte under vissa tider ett anserdigt öfverskott kunnat sändas
till moderlandet; detta öfverskott har varit för mycket föränderligt för
att kunna efter årsbelopp uppgifvas, men Riksens Ständer, allmänheten
och enskilda torde ännu fullständigt erinra sig de välgerningar dermed
blifvit gjorda, särdeles i fall denna källa förtorkar» *).

Man har flera gånger talat och väckt förslag om öns försäljning
eller öfverlåtande åt en annan makt, som kan hafva vidsträcktare intressen
att bevaka i Vestindien än vi, och underhandlingar härom hafva äfven
varit å bane, fastän de ännu icke ledt till önskadt resultat. För min
del skulle jag lyckönska både oss och framför allt S:t Barthelemy, om
en sådan öfverlåtelse kunde komma til! stånd; men nog skulle det, vara
för min känsla motbjudande, om denna afträdelse komme att ega rum
på en tid, då allt på ön endast talade om fattigdom och förfall, och då
man derstädes fåfängt sökte några spår efter moderlandets omvårdnad
om den lilla koloniens innevånare och intressen.

På grund af hvad jag här ofvan haft äran anföra, tager jag mig
friheten hemställa:

att Riksdagen för år 1876 måtte till Hans Maj:t Konungens
disposition ställa eu summa af 50,000 kronor
att i form af reservationsanslag användas dels till folkundervisningens
ordnande och befrämjande på ön S:t
Barthelemy, dels till bestridande af kostnaderna för en

*) Om Vestindien af O. E. Bergius, sidd, 209, 210,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.

af ansvarige svenske igeniörer på stället gjord undersökning
angående sättet för näringarnes upphjelpande,
vare sig jordbruks-, bergsbruks- eller handels-, samt
dels att i öfrigt efter Kongl. Maj:ts bepröfvande och
med stöd af de gjorda undersökningarne användas till
koloniens bästa, der statens understöd kan anses vara
förtjent och för koloniens utveckling gagneligt; samt
2:o att det täcktes Kongl. Maj:t att, efter fullständig utredning
af förhållandena inom kolonien, till Riksdagen
meddela förslag till de åtgärder för koloniens upphjelpande
ur sitt förfall, hvartill den gjorda utredningen
kan föranleda.

Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 16 Januari 1875.

C. G. Lindmark,

Representant för Stockholms stad.

N:o 25.

Af Herr C. G. Lindmark*. Om förändrad lydelse af §§ 18 och
20 i Kongl. kungörelsen den 29 Juli 1869 angående ändringar
i tullstadgan.

Då statens förnämsta inkomst nu mer utgöres af tullmedlen, kan
man icke annat än gilla, det densamma till förekommande af smuggling
och underslef vidtager kraftiga åtgärder, så att denna vigtiga inkomst- ,
titel icke genom dylika lagöfverträdelser må lida minskning. Om således
stränga straffbestämmelser måste tillämpas mot smugglare eller dem som