Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

N:o lOO.

Af Herr c. W. Berglind: Om upphäfvande af den, enligt § 12

af Kongl. Förordningen den 26 Augusti 1873, angående
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, vissa gästgifverier tillkommande utskänkning
srätt.

Då enligt Kong!. Majrts nådiga förordning af den 18 Januari 1855,
jemford med Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning af den 26 sistlidne
Augusti angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m. bestämmes,
att vissa gästgifverier inom riket hafva rätt till iskänkning af bränvin,
och att denna rätt numera enligt 12 § i sistnämnde nådiga förordning
tillkommer nuvarande egaren till sådant gästgifveri och hans hustru, så
länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri,
sjelf eller genom annan behörig person, besörjer. Denna rätt kan
visserligen för gästgifvaren sjelf synas vinstgifvande (om man kan antaga
att han har någon verklig vinst deraf), men för kommunerna, der sådana
utskänkningsställen finnas, är den till ganska stort förderf. I den ort jagtillhör
finnas 2:ne sådana gästgifverier, hvaraf jag alltså haft tillfälle att
både se och höra verkningarne af dessa olycksbringande näringsställen,
och får jag derföre på det högsta beklaga allt det onda de åstadkommit
inom de församlingar der de äro belägna; ty icke nog med att de ofta
vant ett tillhåll för kringvandrande gesäller och annat icke bofast folk.
som der appell illit sig om dagarne, men då aftonen inträdt begifvit. sig
till närgränsande byar eller enstaka gårdar, hvarest de under grymma hotelser
i berusadt tillstånd begärt nattherberge och, om detta beviljats, förorsakat
många obehag för husfolket, men om detta förvägrats, hafva de efter
många oqvädinsord och under förbannelser lemnat gården; utan de äro

Motioner i Andra Kammaren, A'':o 100.

äfven för kommunernas manliga ungdom, ja t. o. m. för många äldre män
till ganska stort förderf, ty de utgöra ett tillfälle och en frestelse till dryckenskapslasten
med alla dess åtföljande olyckliga verkningar. Man hörer
derföre ofta klagan och förbannelser uttalas öfver dessa krogar, som åstadkomma
så mycket ondt i både moraliskt och ekonomiskt afseende och
innerliga önskningar att de kunde tagas bort. Nog är det hårdt, att en
kommun, som verkligen på fullt allvar vill blifva af med detta otyg, icke
skall hafva så stor makt sig tillerkänd, (oaktadt våra kommunala författningar,
som i så många andra fall lemna kommunerna sjelfstyrelserätt),
att den eger förbjuda eller tillåta branvinsutskänkningen inom sitt samhälle,
derföre att egaren af gästgifveri med sådana privilegier finnes inom,
kommunen. Det är ju dessa, i första rummet, som få vidkännas den skada
och de olägenheter genom ökad fattigvårdstunga in. m., som med brän vinsförsäljningen
följa. De kunna således bäst känna hvad som bör göras för
åstadkommande åt kommunens bästa. Då s-å är, vågar jag påstå det vara
rättvist, att kommunerna sjelfva få bestämma, om utskänkningsst dlen inom
församlingen böra finnas eller ej.

På grund af hvad jag nu antydt, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta upphäfvandet af
den i 12 § af gällande lag om bränvinsförsäljning vissa
gästgifverier tillkommande utskänkningsrätt och derom
till Kong!. Maj:t afgifva underdånig skrifvelse.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 26 Januari 1874.

C. W. Berglind.