10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 84

N:o 24.

Af Herr Olof OlSSOll från Wermlands län: Om. åtgärders vidtagande
för åvägabringande af större likstämmighet mellan norska
och svenska presterskapets attester och öfriga embetsåtgårder.

Sveriges och Noriges kommunikation med hvarandra har i sednare år blifvit
mer och mer liflig, särdeles i de orter som förenas af nordvestra stambanan. I
följd häraf hafva ock personliga ut- och inflyttningar samt äktenskapliga föreningar
emellan de begge rikenas innevånare blifvit allmännare och det svenska och norska
presterskapets embetsberöring sins emellan oftare än förr inträffat, särdeles i gränsorterna,
men denna beröring föranleder nästan alltid obehag och vidlyftiga korrespondenser,
ja stundom betänkliga tvifvel, vådor och misstag till följe af de begge rikenas
olika kyrkolagstiftning. I Sverige godtages icke alltid norska prestbevis och i Norge
icke svenska prestbevis. I Norge t. ex. fordras i alla slag af svenska prestbevis
intyg, när den attesterade personen blifvit döpt och konfirmerad, och för svenska
manspersoners inträde uti äktenskap i Norge, intyg om föräldrarnes namn. Svenska
presterskapet kan icke alltid, utan långa, många och kostsamma omvägar, meddela
sådant intyg. Vidare uppstå svåra betänkligheter, när afvittringsbetyg ifrån det ena
eller andra riket skola presteras. I Norge godtages icke alltid svenska domkapitlens
skiljebref för svenskar, som varit gifta eller trolofvade i Sverige. Deremot i
andra fall har norska presterskapet varit mindre nogräknad^ Så t. ex. har norska
presterskapet utfärdat äktenskapslysning för svenska manspersoner och sammanvigt
dem med norska qvinnor, utan annat betyg för de förra än svenska arbetsattester,
som i Norge fått gälla både såsom hinderslöshetsbetyg och såsom inflyttningsattester.
En svensk mansperson har t. ex. varit både gift och inskrifven i Norge i fem år,
utan att vara utflyttad från svensk husförhörsbok och mantalslängd, ej heller i Sverige
antecknad såsom gift i Norge. En svensk piga, som varit kyrko- och mantalsskrifven
i Sverige och försedd med svenskt arbetsbetyg, har i Norge fått 2:ne äktenskapslysningar,
utan något attestatum ifrån Sverige, och när det sålunda i Norge
påbörjade äktenskapet utan laga former blifvit upplöst, har den största betänklighet
uppstått för denna qvinnas'' inträde i äktenskap i Sverige, då norskt skiljebref icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

11

kunnat för henne presteras. Af dessa exempel inses, huru lätt tvegiften eller andra
tvetydigheter och kollisioner kunna uppstå. Så borde icke vara ibland tvänne brödrafolk,
som ej blott i umgängeisen, utan äfven i de lagar, som inbördes beröra hvardera
rikets undersåter, borde närma sig hvarandra i likformighet och fullständig
reciprocitet. Önskligt vore, att åtminstone de olikheter i svenska och norska kyrkoförfattningar,
som här ofvan blifvit påpekade och inom gränsbygderna oupphörligen
förekomma, måtte, till lättnad och ökad vanskaplighet emellan begge rikenas presterskap,
blifva på lagstiftningens väg häfda; att en komité af svenska och norska
prester och lagfarne måtte tillsättas, som utjemnade de begge rikenas olika lagstiftningar
i fråga om ecklesiastika embetsåtgärder i det ena riket med det andra rikets
undersåter.

I följd häraf får jag vördsamt föreslå:

1) att svenska Riksdagen ville för sin del fatta beslut i ofvanberörda
syftning och hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla om
proposition till Norges Storting om beslut, huru norska och
svenska presterskapets alla attester och embetsåtgärder kunde
blifva reducerade till likhet med hvarandra, då det ena rikets
undersåter behöfver det andra rikets presterskap;

2) att den öfverenskommelse, som i följd af dessa förslag kan
blifva sluteligen stadgad, måtte blifva intagen i hvardera rikets
kyrkolagstiftning.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles, likasom ock att till Utskottet
få inlemna nödiga verifikationer.

Stockholm den 27 Januari 1873.

Olof Olsson

i Olebyn, från Wermlands län.