Motioner i Andra Kammaren, N:o 20.

N:o 20.

Iierr A. W. Oll*: Om sådana ändringar i gällande kyrkolag, att
underlåtenheten att begagna dop och nattvard icke må medföra
förlust eller hinder i verldsligt afseende.

Vid 1867 års riksdag ingaf jag en motion, N:o 242, om upphäfvandet af:
15 kap. 11 § kyrkolagen, som föreskrifter »nattvardens begående som vilkor för
äktenskap», äfvensom 3 kap. 2 § samma lag och Kongl. blefven af den 7 Juni 1733
och den 24 Januari 1740 om »tvångsdop» jemte andra dermed i sammanhang stående
lagrum, på det att icke underlåtenhet att begagna dop eller nattvard skulle
medföra förlust eller hinder i verldsligt afseende.

Herr L. J. Hierta yrkade äfvenledes i motion N:o 171, att den genom
Kongl. förordningen af den 20 Jan. 1863 mosaisk och kristen trosbekännare tillerkända
rättighet att »inför magistrat i stad eller inför kronofogde å landet ingå äktenskap»,
måtte utsträckas till alla svenska medborgare.

Båda dessa motioner afstyrktes af Lagutskottet i betänkandet N:o 59:

Herr Hiertas motion på de antaganden, att:
l:o) »icke något verkligt behof ibland evangeliskt-lutherska kyrkans bekännare på»kallar
det så kallade civiläktenskapets inrymmande i vår lag;

2:o) »icke heller något hittills kändt, i riket tillåtet, främmande religionssamfund
»hyser sådan uppfattning om vigsels betydelse eller om det inom svenska
»kyrkan begagnade vigselformulärs förkastlighet, att skyldigheten för sådant
»samfunds medlemmar att, då de ingå äktenskap med rena evangeliska lärans
»bekännare, låta viga sig efter nämnda formulär, innebär något samvetstvång; och
3:o) »att ännu mindre de, som affallit från den rena • evangeliska läran, men
»likväl icke ingått i något här i riket tillåtet religionssamfund, utan enligt
»lag äro att betrakta såsom ännu tillhörande svenska kyrkan, kunna vara
»besvärade af hennes vigselordning eller för densammas upphäfvande hafva att
»förete skäl, hvilka i sjelfva verket förtjena uppmärksamhet.»

Och min motion, hufvudsakligen derföre att den ansågs alltför vidsträckt, såsom

ingående

Motioner i Andra. Kammaren, N:o SO.

ingående- i både grundlag, civillag och kyrkolag, äfvensom under det förebärandet att
det icke ålåge Utskottet att ingå i undersökning af alla de stadgande^ som enligt
mitt förslag kunde komma i fråga att upphäfvas eller ändras.

Jag är förmäten nog att härom hysa eu emot Utskottets majoritet motsatt
åsigt och anser, att utskottstillsättningen vid v åra riksdagar tillkommit just för att
undersöka, utreda och klargöra hvad en motionär afser, samt att, särdeles hvad lagfrågor
angår, så formulera förslagen, att de kunna vinna så väl den ena som den
andra statsmaktens bifall, derest motionen i sitt syfte förtjenar afseende, eller i motsatt
fall gifva bättre skäl för sitt afstyrkande än blott det, att motionären icke i allo
så på förhand formulerat sitt förslag, att Utskottet dervid icke har annat att göra
än blott till- eller afstyrka densamma.

Den 16 § Regeringsformen stadgar: att ”Konungen bör ingens samvete tvinga
vellei tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så”vida
han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.”
— Huru skall denna grandlag kunna efterlefvas, så länge deremot stridande bud i
civillag och kyrkolag, ja till och med i näringsförfattningarne qvarstå, som motverka
och i flera fall omöjliggöra grundlagens tydliga och klara föreskrift? — Efter mitt
omdöme är det derföre Riksdagens skyldighet att icke låta komma sig till last att
sådana hinder förblifva qvarstående; hvarföre jag ej kan underlåta att förnya min motion,
som äfven omfqttar hvad Herr Hierta i sin motion föreslagit; ty, säge hvad
man vill, så är äktenskapet för visso egenligen ett verldsligt kontrakt, hvaraf rätt
stora inkomster eller förluster kunna härflyta. — Om det ock är en god och vacker
sed att besegla dess ingående med bön och andakt, så tyckes dock tiden vara inne
att en hvar må tillåtas att dyrka Gud på sitt vis, utan att staten bestämmer formen
och ordalagen.

I min förra motion uteglömdes den Kong), förordningen, som föreskrifver, ratt
”ingen får blifva båtsman, som icke gått till nattvarden.” — Jag omnämner den derföre
nu, då jag, med åberopande af de motiver, som i omnämnda motioner finnas
intagna, äfvensom den vederläggning, som reservanterna anfört emot Utskottets pluralitet,
och då beliofvet alltmer visat sig och önskningarne allt högljuddare blifvit uttalade,
förnyar mitt vördsamma förslag om sådan ändring i alla de lagrum som
derom handla:

att underlåtenhet att begagna dop och nattvard, på sätt statskyrkan
föreskrifver, icke må medföra förlust eller hinder i verldsligt
afseende;

och, om detta mitt förslag ej heller nu skulle i sin fulla utsträckning vinna bifall,
att det åtminstone

måtte tillåtas en hvar, som det önskar, att ingå äktenska p inför
magistrat i stad eller kronofogde å landet.

Bih. till Rikaå. Prof. 1871. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band 3 Höft..

•26

Motioner i Andra Kammaren, N:o 20.

Då af Utskottets 16 ledamöter ej mindre än 9 reserverat sig och vederlagt betänkandet
så till motiver som beslut, så synes, att det egentligen varit brist på enighet
om, huru långt man den gången borde gå i medgifvanden af tidens fordringar på
lättnad i religionstvånget, som vållat att motionerna blefvo helt och hållet afslagna,
hvadan man nu kan hysa förhoppning om bättre framgång.

Stockholm i Januari 1871.

A. W Uhr.

Stockholm, Tryckt hos J. (t A. Riis, 1871.