Motioner i Andra Kammaren, N-.o 44.

U:o 44.

Af Herr G. Bjcrkamlcr: Derom att Statens bidrag till folkskolorna

måtte höjas samt dessa skolor ordnas efter folkmängden.

Oaktadt flera föregående Riksdagars erfarenhet icke är egnad att ingifva öfverdrifna
förhoppningar om framgång åt den fråga, som skall utgöra föremål för denna
motion, manar dock intresset för saken och öfvertygelsen om billigheten i hvad som
skall föreslås, att äfventyra försöket.

Det är om folkskolan, deuna grundval för både andlig och materiel bildning,
om orsakerna till dess mångenstädes klena tillstånd och om medlen för dess
förbättrande, som några iaktagelser skola meddelas till Riksdagens behjertande.

Betydliga uppoffringar, så väl å Statens som å kommunernas sida, hafva blilvit
gjorda sedan" statsmagterna uttalade sitt “värde" i folkskolefrågan för öfver ett fjerdedels
sekel tillbaka, och huru kommer det sig då, att resultaterna icke motsvarat
hvad folkbildningens vänner trott sig kunna skäligen förvänta? — Svaret på denna
fråga är visserligen icke så lätt, men nog kan hvar och en, som åt saken egnat någon
uppmärksamhet, lemna ett och annat bidrag härtill, och det är på denna väg
som man omsider skall kunna komma till det mål man söker.

Att 1842 års skolstadga icke rönte ett så odeladt bifall som dess upphofsmän
måhända beräknat, utan att den tvärtom möttes mångenstädes af icke så litet missnöje,
- i anseende till de betydliga kostnader den medförde, torde ännu vara i temligen
friskt minne; och var det väl af denna anledning, som näst påföljande Riksdag
såg sig nödsakad att anslå hälften af den personliga skyddsafgiften till kommunernas
understöd för deras nybildade folkskolor. Denna hjelp dämpade väl missnöjet för
en tid, men det dröjde icke länge förrän nya anslag ansågos nödvändiga, synnerligast
som det befanns att de från början bestämda lönerna voro otillräckliga för personer,
som straxt från första stund försatte sig i en samhällsställning, sådan som 1840 års
män säkerligen icke beräknat, då de ansågo att en skollärare kunde berga sig på
200 R:dr. Man tror kanske att förhållandena, i afseende på sinnesstämningen mot
folkskolan, nu mera äro helt och hållet förändrade, och att belåtenheten nu är allmän,
men man misstager sig. — Kostnaderna för skolväsendets uppehållande stiga
år ifrån år, ty pretentionerna växa. — De från början uppförda skolhusen utdöm -

Motioner i Andra Kammaren, N\o 44. 27

mas, såsom icke motsvarande nutidens fordringar, ock nya uppföras i deras ställe
med stora kostnader. Lärarnes löner med bihang har mer än fördubblats och
skolmaterielen kostar kanske tiodubbelt mot förr. Jag klandrar icke allt detta, men
om jag säger, att alla dessa förökade kostnader bidragit och fortfarande bidraga
till att underhålla missnöjet der det från början funnits hos en skattdragande almoge,
som dessutom är nedtryckt af pålagor i oändlighet, så säger jag icke an nät
än sanning; och då, oaktadt dessa betydliga uppoffringar, resultaterna af skolans
verksamhet mångenstädes äro rätt klena, kan man icke så mycket undra på om
icke sympatierna växa. Att gifva skollärarne hela skulden till bristande framgång
i undervisningen, går icke alltid an, ty ofta förefinnas äfven andra orsaker: barnen
äro för många; vägen för lång, hvadan skolgången blifver ojemn; fattigdom hindrar;
småskolor mägta icke underhållas, hvarför a-b-c-darier upptaga tiden i folkskolan,
m. m. dylikt.

Den i 1842 års folkskolestadga gifna tillåtelsen att förena flera socknar om
eu skola, äfvensom att få hafva flyttbara skolor, har utan tvifvel varit mycket hinderlig
för skolans framgång; men detta har varit och är ännu i dag ett nödvändigt
ondt som icke lärer kunna häfvas förr, än Staten verksammare än hittills understödjer
kommunerna i sina sträfvanden, ty att genom ett maktspråk än ytterligare
betunga dessa genom påbud om skolors inrättande efter folkmängden och förbud att
begagna ambulerande skolor, skulle, såsom obilligt, åstadkomma mera skada än
gagn för sjelfva saken, hvilken dock behöfver folkets innerliga och otvungna deltagande
för att kunna hafva vigtig framgång.

Det har förut flera gånger blifvit anmärkt, att anslåendet af halfva den personliga
skyddsafgiften, folkskoleafgiften kallad, på sätt som skedde, var ett misstag,
som verkat menligt på folkskoleväsendets utbildning inom många församlingar, som
sjelfva icke velat uppoffra något för sina skolor; dertill har det ledt till de största
missförhållandet, i det att de rikare iörsamlingarne, der välmågan är störst, blifvit
gynnade framför de fattigare, derigenom, att i de sistnämnda en stor del af dessa
personliga afgifter måste afkortas för bristande tillgång hos de skattskyldige inncvånarne.

Ett annat sätt att understödja folkskolan började vid 1856—58 års riksdag
och har alltsedan fortfarit, ehuru med några förändringar.

Lärarnes löner ansågos böra höjas, och för att kunna göra detta på ett sätt
som väckte så litet motstånd som möjligt hos folket, påfann man att Staten skulle
gifva vilkorliga anslag, för att såmedelst både locka och drifva kommunerna til! förnyade
ansträngningar, hvilket också lyckades, åtminstone skenbart. Huru skolstyrelserna
uppgjorde sina beräkningar, är icke så godt att veta, men säkert är, att
en samvetsgrann skolstyrelse icke alltid var i en angenäm ställning, med rättvisan
å ena sidan och församlingsintresset å den andra; har den följt den förra, så har
beskyllan för liknöjdhet och försumlighet om kommunens rätt fått uppbäras, och har

28 Motioner i Andra Kammaren, Nro 44.

den följt det sednare, så har Staten blifvit pungslagen, utan att det åsyftade ändamålet
derföre vunnits.

Utom detta, har det ofta varit ganska svårt att fatta meningen med de rätt
mycket invecklade föreskrifterna, hvadan misstydningar ofta förekommit, så att den
ena skolstyrelsen tolkat författningen så och den andra annorlunda.

Att allt detta, hvar för sig och i sammanhang, verkat högst menligt, så väl på
folkskolans utveckling som på moraliteten hos folket, kan väl icke förnekas, och det
bör således ligga hvarje rättänkande representant om hjertat att söka ändring till
en bättre sakernas ställning ju förr desto heldre, ty om man också erkänner att
syftemålet med dessa vilkorliga anslag var godt, och att de äfven mångenstädes
uppfyllt sitt ändamål, om icke till folkskolans förbättring, så åtminstone till förbättring
af lärarnes lönevilkor, så bör man dock nu mera icke envist fasthålla en
förut fattad mening, sedan genom praktiken är ådagalagdt att i det hela mera skada
än gagn deraf varit följden på många ställen, hvilket, enligt hvad förut är visadt, äfven
i viss mån varit förhållandet med den s. k. folkskoleafgiften, så nyttig och nödvändig
den än för sin tid varit.

Sammanfattningen af hvad som nu blifvit anfördt, är, såsom hvar och en lärer
hafva funnit: att folkskolan, för att kunna uppnå sin bestämmelse, måste inrättas
så, att den blir tillräcklig för alla landets barn; att den för detta ändamål
måste ordnas efter folkmängden; att den icke öfverhopas af a-b-c-darier; att den icke
blifver så betungande för kommunerna, att hågen för densamma kallnar, utan i stället
lifvas alltmer och mer; att de understöd Staten lemnar måtte jemnt och rättvist
fördelas, så att hvarje fast skola får lika, och icke som nu bidragen bero på flera
eller färre afkortningar hos de skattskyldige; än mindre på tillskrufvade kalkyler som
aldrig kunna kontrolleras; att ansöknings- och pröfnings-åtgärderna måtte afskaffa,
och slutligen, att Staten måtte frikostigare än hittills understödja folkskolan, men
deremot låta den förberedande undervisningen vara folkets ensak.

Visserligen skall jag, i fråga om omfånget och sättet för Statens understöd,
mötas af de vanliga inkasten: dels att, i fråga om folkskoleafgiften, det skulle vara
orätt att återtaga denna som kommunerna egt till sitt förfogande i så många år och
nu anse som sin obestridliga egendom; dels, i fråga om de vilkorliga anslagen, att
dessa ännu måste fortfara, för kontrollens skull, och dels, att man icke bör göra
folkskolan till en Statens skola, hvilket den blefve om Staten skulle åtaga sig ett
anslag, motsvarande lärarnes kontanta lön; men på dessa anmärkningar ber jag att
i förväg få svara i få ord.

Hvad då först återtagandet af skyddsafgiften angår, så och då det många
gånger är visadt och bevisadt, att denna på många ställen är öfverflödig för behofvet
och på andra otillräcklig, och sålunda orättvist fördelad, samt att den mångenstädes
lagt hinder i vägen för skolans utveckling, anser jag icke några betänkligheter
böra möta för indragning af detta anslag, synnerligast om ett större och rättvisare
sättes i stället, då äfven de förut gynnade böra finna sig belåtna.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

Angående de vilkorliga anslagen, som skulle qvarstå för kontrollens skull, så
kan, till det som förut är anfördt i afseende på detta anslag, endast behöfva tillläggas:
att, då Statens hufvudsakliga åliggande är att vaka deröfver att skolan uppfyller
sitt ändamål, så bör också kontrollen kunna inskränkas härtill, utan att kommunernas
bidrag behöfva kontrolleras, helst sådant i alla fall är omöjligt.

Hvad nu frågan om ökadt statsunderstöd för folkskolan angår och det orätta
uti att göra henne till en Statens skola, så ber jag att få fästa uppmärksamhet
derpå att den redan nu är eu Statens skola, dels genom de bidrag Staten lemnar,
och dels genom den kontroll som Staten utöfvar. Men den är på samma gång äfven
kommunens skola, genom de bidrag denna lemnar och emedan det är kommunens
barn som densamma begagnar. Folkskolan är således Statens och kommunernas
gemensamma tillhörighet redan nu, och så hör det alltid vara; och såsom sådan
hör den äfven underhållas lika af hvardera eller åtminstone något så när lika. Det
är icke obilligt fordradt att Staten gör så pass uppoffring för att bibringa den egentliga
allmogens barn en nödtorftig bildning, då så ofantligt mycket mera bestås för
de bättre lottades barn som kunna besöka de högre bildningsanstalterna. Man får
icke glömma, att kostnaderna för desse sistnämnde sammanskjutas äfven af massorna
och dertill det mesta af dem, såsom bärande det hufvudsakligaste af skattebördorna.
Ett barn i dessa högre läroanstalter kostar Staten 100 R:dr och derutöfver
årligen, då ett barn i folkskolan kostar 4 å 5 R:dr blott, äfven om anslagen
fördubblas, och då bör icke några betänkligheter möta för bifall till en sådan förhöjning,
enär det ju är folket som tår betala i alla fall då folket är Staten.

Jag nämnde, att Staten och kommunen böra bidraga lika till underhåll af folkskolan,
och att den förstnämndas bidrag då bör motsvara lärarnes kontanta lön. —
Man tror kanske icke att den öfriga kostnaden uppgår till lika stort belopp, och
det torde således vara skäl att se till huru härmed kan förhålla sig.

Ett skolhus, med tillhörande mindre byggnader efter nu varande tiders fordrin -

gar, kan icke anskaffas under 4,000 R:dr. Ränta för denna summa gör

årligt underhåll! af samma hus...............

kofoder 5 tunnori spanmål å 14 R:dr............

vedbrand ......................

jordland jemte hägnad deromkring.............

skolmateriel...................

240 R:dr R:mt
50
70
60
60
20

Summa 500 R:drR:mt

Hvartill ännu kunde läggas: dels husens medelvärde under den tid som de
kunna ega bestånd innan nybyggnad måste ske, dels fattiga barns underhåll i skolan
och dels kostnaden för den förberedande undervisningen, men det anförda kan
vara nog för att visa det kommunerna hafva sin drygadel, äfven om Staten bidrager
till lärarens lön med 500 R:dr till hvarje fast skola, emot det att den befrias från
småskolorna och återtager de förra anslagen med undantag af anslaget till medel -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

lösa församlingar, hvilket torde tills vidare böra bibehållas, äfvensom anslagen till
seminarierna, stipendier, inspektionen, undervisningsmaterielen och högre folkskolan.

På grund af hvad som nu blifvit anfördt, föreslås:

l:o. att Staten må indraga, så väl den halfva personliga
skyddsafgiften som hittills användts af kommunerna under namn

af folkskoleafgift-, beräknad till..... 640,000 R;dr R:mt

som äfven de särskilda anslagen, nemligen:

/ till förbättring af folkskolelärarnes löner . 150,000 „

till småskolor ........... 150,000 „

Summa 940,000 R:dr Rmit.
2:o. att, med bibehållande såväl af de öfriga på ordinarie
stat uppförda anslagen, som det på extra stat uppförda anslaget
till medellösa församlingar, Staten derjemte förbinder sig
att till hvarje, i fast folkskola antagen, examinerad lärare utbetala
den ordinarie lönen från 4 till 500 It:dr R:mt.

3:o. att folkskolorna ordnas efter folkmängden, så att
hvarje lärare icke får flera barn än han kan väl undervisa.

4:o. att ett visst förberedande kunskapsmått måtte stadgas
för inträde i folkskolan; och

5:o. att, för bestridande af dessa utgifter, på ordinarie
stat måtte anslås eu summa af Två Millioner R:dr Riksmynt.

Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 20 Januari 1S89.

G. Bjerkander.