Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.

l:o. Att åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom hvarje
från riket utflyttande person måtte kunna åläggas att,
förrän han får anträda resan, visa att qvarlemnade
familjers bergning blifvit för framtiden betryggad, så
att de icke komma kommunernas fattigvård till last.

2:o- Att konvention, särdeles med Nord-Amerikas
Förenta Stater, måtte ingås, hvarigenom från Sverige
olofligen afvikne personer kunna få utlevereras om så
skulle fordras.

3:o. Att strängt straff måtte stadgas för den, som
uppträder såsom agent i afsigt att för egen vinning
förleda personer att öfvergifva fäderneslandet.

4:o. Att utväg måtte beredas i Amerika vistande
Svenskar, som önska återvända till fäderneslandet, att
kunna göra detta, för åtminstone samma afgift, som
resan till Amerika kostar.

5:o. Att Svenska Staten måtte beredas tillfälle att
tillgodogöra sig den vinst för öfverförande till Amerika
af Svenska emigranter, som nu går i utländningars
händer, och

6:o. Att tilläfventyrs behöfliga medel måtte ställas
till Kongl. Maj:ts disposition.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 20 Januari 1869.

G. Bjerkander.

X:Ö

Af Herr O. Bjerkander: Derom att, såsom vilkor för en utsträckt
beväringsskyldighet, voteringen och rustningen måtte
i sitt nuvarande skick upphöra.

Då en Kongl. Proposition i den vigtiga frågan om försvarsväsendets
ordnande är att vid denna riksdag förvänta, skall det kanske an -

Motioner i Andra Kammaren, N:o .18.

.ses öfverflödigt att nu väcka motion i samma fråga, synnerligast som
man af en motionär icke kan förvänta den speciela sakkännedom som
står Kongl. Maj:t till buds. För min del är jag dock af en annan mening.
Denna fråga är af den ofantliga betydelse för Svenska folket, att
knappast någon annan kan med den jemföras, då på lösningen deraf
beror både vår sjelfständighet i politiskt hänseende, vårt ekonomiska bestånd
och vårt moraliska anseende för framtid och efterverld. Och då
så är, skulle då icke hvarje representant känna sig manad att, medan
tid ännu är, uttala sina åsigter, synnerligast om han har något skäl att
antaga, det ett mägtigt motstånd mot dessa skulle komma att söka göra
sig gällande. Man kan ega mycken sakkännedom, men ändock möjligen
misstaga sig om målet för densammas användande, och i sådant fall
blefve den icke allenast onyttig, utan rent af skadlig.

Såsom ledamot af det Utskott, som vid 1867 års riksdag behandlade
denna fråga, har jag förut i densamma uttalat min mening, bland
annat i den reservation, som jag afgaf emot det Särskilda Utskottets Betänkande;
de åsigter, som deruti framhållas, har jag icke funnit skäl uti
att ändra och skall icke göra det förr, än jag kan öfvertygas om, att de
icke hvila på rättvis grund; och hvilken är då denna grund? skall man
fråga; svaret är i få ord: Alla löften och förbindelser skola hållas i helgd,
och alla skola anses lika skyldiga att försvara sitt fädernesland och dertill
bidraga efter sina krafter och tillgångar■ Man skulle föreställa sig, att
emot dessa enkla sanningar icke någon opposition skulle finnas, men det
är dock icke så. De kontrakt, på Indika indelningsverket hvilar och
genom hvilka egarne till en del utaf den Svenska jorden åtagit sig att underhålla
den nu befintliga indelta arméen, emot befrielse från personlig utskrifning
till krigstjenst, vill man icke längre tillerkänna någon bindande
kraft, i hvad det rörer den sednare delen, nemligen »befrielse från personlig
utskrifning till krigstjenst», men väl i hvad det rörer den förra;
och detta oaktadt kontrakten blifvit behörigen underskrifna af båda
sidornas kontrahenter. A den ena, nemligen rust- och rothållarnes sida,
äro de aldrig brutna, ehuru deras vilkor under tidernas lopp så småningom
allt mer och mer försvårats genom en stigande militärlyx, men
väl åtskilliga gånger å den andra, nemligen Regeringarnes och äfven representationens,
under de tider då jordbrukarnes röst icke gällde mer
än en fjerdedel i representationens rådslag, och derföre tror man att det
skall gå an att fortgå på samma stråt, äfven under den nya representationen;
men allting har en gräns och sedan heter det »härtill skall du
gå, men icke vidare». Det Särskilda Utskottet yttrar i denna fråga, efter
en redogörelse för huru indelningsverket tillkommit i stället för de

Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.

forna utskrifningarne och hurusom beväringsinrättningen var satt i stället
för skyldigheten att under krig ersätta lidna förluster: »1 samma stund
beväringen afser något mer, än denna ersättning under krig, och om
den omedelbart vid krigets början skall införlifvas med aktiva arméen
samt derföre underkastas ökade öfningar, dä måste man medgifva, att
klagomålen icke sakna rättslig grund.» Härmed har då först Utskottet
och sedan representationen, som gillat Utskottets yttrande, erkänt, att,
hela beväringsinrättningen, sådan den nu är, är olaglig, och att så väl Regering
som Ständer här begått ett kontraktsbrott; men Utskottet tillägger
omedelbart derefter, liksom att förmildra det oangenäma intryck, som
denna bekännelse måste medföra: »Fastän derjemte bör ihågkommas, att
Rikets Ständer frivilligt åtagit sig den ökade bördan, samt att deras rätt
att göra detta, äfven om det skett i strid med äldre överenskommelser,
ej lärer kunna bestridas». Frågan i juridiskt hänseende skulle således
vara den: egde Rikets Ständer rätt att ändra ingångna kontrakt, utan
att dertill hafva erhållit något bemyndigande af kontrahenterna a den
sidan, som derigenom blefvo förnärmade? För mig är det alldeles uppenbart
att de icke egde denna rätt, ty då de icke egde rättighet att
afsluta kontrakten, utan detta måste ske nere i landsorten, af jordegarne
sjelfve, i likhet med hvad som skedde dä hästvakanskontrakten
uppgjordes, så kunde de lika litet hafva rättighet att bryta eller ändra
dem; likasom desse sednare aldrig hafva kunnat förnyas eller ändras utan
rusthållarnes hörande och medgifvande vid möten i orterna; Och vill man
hafva flera exempel, så har man dem i de särskilda ståndens privilegier,
hvilka, ehuru hvilande på lösare grund, dock aldrig kunnat ändras,
utan det stånds^ medgifvande som de rörde. I denna fråga var det
Bondeståndet som det egentligen rörde, men detta stånd har aldrig biträda
utan städse motsatt sig beväringsinrättningens allt mer ökade börda,
ehuru det blifvit öfverröstadt af de tre öfriga Stånden, t. ex. vid 1856
—58 årens riksdag, dä den tvååriga vapenöfningen beslutades. Således
återstår intet juridiskt stöd för de gjorda kontraktsbrotten, och något
moraliskt kan ännu mindre framdragas, ty, om landet varit i behof af
en utsträckt vapenskyldighet, så var det väl derföre icke rättvist, att de, som
förut underhöllo hela arméen, skulle bidraga härtill, utan motsvarande
lindring. Huru kan man, under sådana omständigheter, tala om en »aflösning»
af roteringsbördan, såsom »rättvis och billig», pa samma gång
som man fordrar just samma prestanda, i hvars ställe roteringen blifvit
åtagen? De 60,000 mantal, hvars innehafvare nu äro förbundna att underhålla
den stående arméen, emot vilkor att sjelfve vara befriade från
personlig krigstjenst, skulle komma i precis samma ställning, som före

Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.

indelningsverkets inrättande, och för hvad skola de då betala? Kanske
för nöjet att under hela denna tid ensamme hafva burit hela tyngden af
försvai sväsendet, under det, att såväl den öfriga jorden som alla rikets
innebyggare varit derifrån befriade. /

Deri invändning, som alltid framkastas, dä det är fråga om att
skatter och onera å jorden böra fördelas, att nemligen de nuvarande
egarne skulle få en present, hvilar härvidlag på den origtiga föreställningen,
att förhållandena ännu i dag äro desamma som då indelningsverket
inlättades, men att så icke är, är förut visat genom påminnelsen
om nyare tiders utskrifningar, och någon present kommer således ingalunda
i fråga. ®

Att andra samhällsklasser måste få en börda sig pålagd, om roteringen
upphör i sin nuvarande form, är helt naturligt, men denna börda,
som föreskrifves af nödvändigheten att öka fäderneslandets försvarskrafter’
delas lika af alla dess innebyggare, ehuru den naturligtvis måste kännas
tyngre för de vid mödorna ovane, än för dem som under århundraden
hunnit blifva härdade genom mödor och besvär. Dessutom bör man
ihågkomma, att den skattskyldiga jorden, ännu efter befrielsen från skyldigheten
att hålla soldater, dock genom sina grundräntor, fortfarande
underhåller ett talrikt, befäl, och först den dag, då dessa blifva efterskänkta,
kan man börja på att tala om presenter, visserligen icke oberättigade,
sedan andra näringar förut erhållit sådana.

Af det nu anförda, torde det vara tydligt, att jag åsyftar en sådan
förändring i indelningsverket, att det icke, såsom nu är förhållandet,
tynger på eu del af Svenska- folket, medan eu annan del är derifrån
befriad; äfvensom att denna förändring skall tillvägabringas, utan lätt
betunga de nuvarande rust- och rothållarne. 1 likhet med hvad jag
i min förutnämnda reservation yttrat, tror jag dock icke att, så länge
en stamtrupp . skall finnas, det vore nyttigt att- manskapet utgjordes af
eu lös befolkning utan allt slags jordbruk, då de fleste äro familjfäder,
och såsom sådane skulle komma i en långt sämre ställning, om de lemnades,
så att _säga,v»på bar backe». Jag håller således före, att, intilldess
statsmagterna^blifva ense om, att upphäfva indelningsverket, hvilket jag
icke tror lämpligen kan ske förr, än nationen hunnit så småningom vänja
sig i de nya förhallandena, och således anses mogen för öfvertagande
på egen hand af fäderneslandets försvar, under den öfvergångstid som
kan anses behöflig, manskapet bibehålies på sina rotar, emot en skälig
ersättning af statsmedel till rothållarne; derigenom skedde inga rubbningar
i de emellan rothållarne och manskapet ingångna kontrakt, för
staten blefve det icke dyrare, utan kanske billigare, än om manskapet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.

skulle kontant aflönas, och roteringsbördan vore då aflyftad, så att alla
derefter kunde deltaga lika i den ökade vapenöfning, som må anses nödvändig
för fäderneslandets försvar. Men för att fullständigt uppnå det
mål som man bör eftersträfva, nemligen full rättvisa, är det äfven nödvändigt
att undanrödja alla anledningar till tvister emellan befälet och
rotehållarne, som hittills gjordt roteringsbördan ännu tyngre än den
behöft vara; fördenskull borde det lemnas full frihet• för rotehållarne
och soldaterna, att med hvarandra öfverenskomma om lönevilkoren, utan
att befälet egde rättighet att deri inblanda sig. Då hvarje rote lemnar
mönstergill karl, så bör det icke komma någon af befälet vid huru denna
karl aflönas; är han sjelf nöjd med den bostad och det underhåll som
honom bestås, så må äfven andra vara det, hvarom icke, sa må han
tarm afsked; men derpå vinner icke rotehållaren; hvadan det alltid måste
ligga i hvarje rotehallares väl förstadda intresse, att behandla sin soldat
så,& att han tjenar så länge som möjligt. Derjemte bör Kronan kläda
karlen helt och hållet, så att detta icke blifver något tvistefrö såsom
hittills.

Skulle någon häremot anmärka, att roteringsbördan för närvarande
är så ojemnt fördelad, att, om Staten skulle betala lika ersättning till
hvarje rote, så skulle somliga få. mer än hvad soldaten kostai dem, och
andra mindre, dels derföre att rotarne bestå af flera eller färre hemman,
dels ock af olika godhet, dels att soldattorpen äro olika goda, och dels
att på somliga orter brukas att gifva kontant lön, eller ock stat och lön i
stället för torp, så svaras: detta allt betyder ingenting om, såsom är nämndt,
dels full frihet lemnas emellan rothållarne och soldaterna, dels full ersättning
betalas af Staten till hvarje rote; har karlen för närvarande föl
stor lön eller för stort torp, så må han afstå eller taga afsked, har han
deremot för litet, så må rotehållarne öka det eller skaffa annan soldat.
Detta allt reglerar sig sjelft. Hvad rotarnes beskaffenhet angår, så betyder
det lika litet om de äro ett eller flera hemman, ty de hafva hvarken
mer eller mindre i ersättning än hvad karlen kostar dem.

Hvad nu rusthållen angår, så hafva båda statsmagterna redan uttalat
den åsigt, att det vore bättre att hafva värfvadt kavalleri än indelt,
blott den större kostnaden för det förstnämnda har hittills afhåll it ./rån
denna förändring. Skulle man nu vilja besluta sig för att, oaktadt denna
större kostnad, uppsätta en värfvad trupp, så blefve följden helt enkelt
den, att de nu varande rusthållen förvandlades till rotehåll, på samma
vilkor som de öfriga, det vill säga att hvarje rusthåll hölle sin soldat,
emot ersättning af Staten, betalte sina hemmansräntor och afstode sin

augments -

Motioner i Andra Kammaren, N:q 19.

augmentsränta, hvilken, indroges till Staten. Skulle man deremot vilja
behålla ett indelt kavalleri, så skulle rusthållarne erhålla full ersättning
af Statsverket, för underhåll af häst och karl, men Staten skulle bestå
både hästens och karlens mundering; för öfrigt alldeles lika med rotehåll,
nemligen erlägga hemmansräntorna och afstå augmentsräntorna,
helst dessa sistnämnda äro så olika, att de icke lemna jemn ersättning
för hästarnes underhåll.

Med anledning af hvad som nu blifvit anfördt, får jag till Riksdagens
pröfning vördsamt framställa följande förslag:

att, såsom vilkor för en utsträckt beväringsskyldighet,
indelningsverket undergår den förändring, att roteringen
och rustningen uti sin närvarande form upphör,
för att ordnas efter följande grunder:

l:o. Manskapet bibehålies på sina rotar, emot det
att desse erhålla en viss, för alla lika bestämd ersättning
af statsmedel, motsvarande värdet för deras
underhåll.

2:o. Staten består manskapet beklädnad jemte gevär.

3:o. Roten och soldaten ega att fritt och utan
krigsbefälets inblandning, träffa aftal om lönevilkor
med allt hvad dertill hörer, såsom bostad, jord, vedbrand
m. in.

|H4:o. Skola rusthållen fortfarande hålla hästar, så
skall Staten till rusthållarne likaledes erlägga en viss,
för alla lika, bestämd ersättning för deras inköp och
underhåll, samt bestå deras mundering; hvaremot såväl
hemmans- som rustningsräntorna ingå till Statsverket.

5:o. Befrias rusthållen för hästars underhåll, så
förfares på samma sätt med dem, som om rotehåll
sagdt är.

Sådana äro, enligt min åsigt, de vilkor, på hvilka Sverige kan
erhålla »ett väpnadt folk» och icke blott eu väpnad armé, otillräcklig i
farans stund. — Visserligen kunna Statsmagterna stifta lagar för en
folkbeväpning, äfven dessa vilkor förutan, men det gifves äfven andra
»magter», hvilka kunna göra Statsmagternas rådslag om intet, då de
icke stödja sig på rättvisans grundval. — Svenska folket säges vara
»ett trögt folk», och det är möjligt att äfven den nu tillämnade nya
bördan af en vida utsträckt vapenskyldighet, med bibehållande af
roteringens börda, skall emottagas, om än icke utan knot, dock utan våldBih.
till Kikad. Prof. 1.S69. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 2 Höft. 5

Motioner i Andra Kammaren, N:o t9.

samt motstånd, åtminstone för en tid; men folkmagten har mer än ett
medel till sitt förfogande, hvilka kunna vara lika fruktansvärda som
våldet. — Ho kan på förhand räkna de skaror, som under den närmaste
framtiden skola öfvergifva fädernejorden, för att förena sig med
de tusenden, som redan lagt oceanens vågor till rygga och nu nästan
dagligen sända uppmaningar till slägtingar och vänner, att skynda efter
till frihetens, kanske no g mycket i rosenrödt utmålade land; och
ho kan förutse, hvad som skall hända här, innan det nu ingångna
året går till ända? — Hya val till Andra Kammaren stunda snart,
och de skattdragande massorna, som för ett par år sedan med förhoppning
blickade upp till den nya Representationen, skola kanske
denna gång, om de Unna sig allt för mycket gäckade i sina förhoppningar,
vakna ur sina illusoriska drömmar, för att utöfva den
magt, som är lagd i deras händer. Kanske det är den nya beväringslagen,
som skall blifva deras väckare.

Om remiss af denna motion till det Utskott, soin kommer att
behandla frågan om försvarsverkets ordnande, anhålles.

Stockholm den 20 Januari 1869.

G. Bjerkander.

J¥:o 19

Af Herr G. Bjerkander: Om underdånig framställning till Kongl.
Maj:t, derom att vakanskontrakten med de afsutna kavalleriregementena
mätte förblifva oförändrade till och med är 1900.

Vid sistlidne riksdag väcktes flera motioner, med anledning af
den utaf Kongl. Maj:t vidtagna åtgärden att låta höra rusthållarne vid
de afsutna kavalleriregementena, om de ville ingå på att höja vakansafgifterna
med 3 tunnor spanmål per nummer, då kontrakten skulle
få förnyas på ytterligare 30 år. I dessa motioner uttrycktes hufvudsakligen
den önskan, att vakansafgiften skulle få förblifva oförändrad