Motioner i Första, Kammaren, N:o 13.

1

N:o 13.

Af Herr Adlersparre, Rudolf: Angående underdånig framställning till
Kongl. Maj:t, om meddelande af föreskrifter rörande försigtighetsmått
vid svedjande m. m.

1868 års skogseldar i riket hafva förstört tusentals tunnland skog
och beröfvat framtiden en tillgång, som icke är lätt ersatt. Om man forskar
efter orsakerna till denna betydliga förödelse, skall det visa sig, att den omedelbara
anledningen till skogseldarnes uppkomst i allra flesta fall består i bristande
varsamhet vid bränning af svedjeland, och att således det medelbara och
ursprungliga upphofvet till skogseldar bör tillskrifvas lagstiftningens brister,
beträffande de försigtighetsmått, som vid bränning af svedjeland aldrig borde
få åsidosättas.

Att dessa försigtighetsmått intaga ett framstående rum för bevarande af
allmän och enskild rätt torde af en hvar medgifvas, då det ihågkommes, att
klimatet i icke oväsendtlig mån skall vara beroende af skogarne, derigenom
att detsammas hårdhet skulle tilltaga efter deras förödande inom stora landsträckor,
och då det vidare bemärkes, att vår bergshandtering uteslutande

hvilar på en ymnig tillgång af det ur skogarne hemtade bränslet och att

trävarurörelsen i och för sig, vid en förståndig skogshushållning, lemnar en

alltid på den utländska marknaden säljbar exportartikel till utbyte mot de
nödvändighetsvaror, som vi måste från främmande länder införskrifva.

Yid en granskning af allmänna lagens stadganden i 15 Kap. Byggninga-balken
om hvad till förekommande och hämmande af skogseld bör
iakttagas, lärer det icke kunna förnekas, att dessa stadganden erbjuda allt för
ringa trygghet i dessa hänseenden. Yäl ifrågasätter jag icke, att nya Strafflagens
ansvarsbestämmelser beträffande den som uppsåtligen satt eld å skog
och den som ouppsåtligen genom oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse
är vållande till dylik eldskada, ju icke äro för det ändamål, som med ansvarsbestämmelser
kan ernås, fullt tillräckliga. Men jag tror, vidkommande ouppsåtligt
vållande till skogseld, att skärpta föreskrifter om försigtighetsmått vid
upptändning af eld ute å mark vare sig för bränning af svedjeland eller
Bill. till Riksd. Prof. 1869. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band, 2 Raft, '' 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

annan orsak skulle verksamt bidraga att förekomma skogseldar, äfvensom att
mera fullständiga stadganden rörande åtgärder för skogseldars släckning än
nu gällande, skulle bereda utväg att hämma en uppkommen skogselds spridning,
allt i förening med tidsenliga straffpåföljder vid uraktlåtenhet af gifna
föreskrifter, äfven om skada ej sker.

Likasom man för städerna icke åtnöjt sig att reglementera mot oförsigtigt
handhafvande af eld, utan funnit behöflig* att genom årliga besigtningar
å eldstäder, genom vakthållning nattetid och genom tillgång på nödig
eldsläckningsredskap bereda sig trygghet mot eldfara och utväg att hämma
dylik fara der den uppstår, så synes mig äfvenledes för landet beträffande
skogarne icke göra tillfyllest att hafva stadganden, som endast i allmänna
ordalag påbjuda de försigtighetsmått, som vid utsättande af eld ute på mark
böra iakttagas, utan torde det äfven här vara behöflig*, att genom lagbud
berättiga någon myndighet att vid hvarje förekommande fall på förhand
undersöka försigtighetsmåtten och tillsätta särskilde tillsyningsman, der det
finnes behöflig*.

Sålunda torde det icke vara nog, att lag förelägger den, som vill
svedjeland bränna, att afrödja skogen näst omkring, gräfva upp jorden, och
hafva vatten och redskap, som tjenar till släckning; han borde ock, enligt
min mening, vara skyldig att, innan antändning sker, för någon vederbörande
visa de försigtighetsmått som blifvit iakttagna, så att denna kunde pröfva om
tillräckligt med skog blifvit å gränserna undanröjd, om jorden derå upplöjd
till erforderlig bredd, om vattentillgången vore så ymnig som fordras. Betydelsen
af orden ”starkt väder, stor torka och hetta”, Indika utmärka de
tillfällen då svedjeland ej får antändas, lemna ock rum för tvetydighet; och
nekas kan icke, att det erbjuder större svårighet att, sedan eldfara tima*,
pröfva, huru i dessa hänseenden sig förhållit, än att, innan tillstånd till antändningen
meddelas, lemna åt vederbörande att bedöma, huruvida väderleken
bör utgöra hinder mot antändningen. Härjemte kan det såsom en ofullständighet
anmärkas, att lagen icke upptager skyldighet för svedjare att besörja
eldens utskickning, der ”starkt väder” under bränningen uppkommer
och sådant bevisligen låtit sig göra. Yäl bestämmer lagen, att ingen får
lemna svedjeland innan elden är alldeles utsläckt, men den förutsätter jemväl,
att eldfara kan uppkomma derigenom att elden fördolt sig så att den ej
kunnat märkas; och det förekommer mig derföre vara nödvändigt stadga, att
svedjandet måste vaktas, intill dess någon vederbörande genom noggrann undersökning
funnit elden vara alldeles utsläckt.

Det anförda torde, i sammanhang med årets erfarenhet vara tillräckligt
för att visa, att åberopade lagstadganden behöfva en revision; och jag anser
mig af denna anledning, och för att här undvika för stor vidlyftighet kunna
förbigå de vidare påminnelser, som vid en fortsatt granskning deraf framstå.

Motioner i Första Ramm aren, N:o 13. 3

Icke heller vill jag äfventyra försöket att framlägga antagligt förslag till afhjelpande
af de åsyftade bristerna. Ämnet torde ock höra under det enligt
grundlagen Kong! Maj:t ensamt tillkommande lagstiftningsområde, hvarföre
Kongl. Maj:t ock måste anses vara bäst i tillfälle att afgöra hvilka nya föreskrifter,
som i frågan erfordras. Dock torde det enligt min mening vid en
dylik pröfning tagas under öfvervägande, huruvida icke åt den nya kommunalinstitutionen
på landet lämpligen borde och kunde inrymmas den myndigheten
att vid hvarje förekommande fall pröfva, om och när eld finge tändas å svedjeland
och hålla uppsyn öfver noggranna uppfyllandet af de till förekommande af
eldfara under dylik bränning meddelade föreskrifter och stadganden.

På grund af hvad jag sålunda haft tillfälle framställa, tillåter jag mig
vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte besluta:

att i skrifvelse till Kongl. Maj:t göra underdånig framställning
derom, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och till allmän efterlefnad
påbjuda en stadga, innehållande fullständigare föreskrifter om försigtighetsmåtts
iakttagande vid svedjande och högre straffbestämmelser
mot deras öfverträdande, ”äfven då skada ej sker,” än dem allmänna
lagen i 15 Kap. Byggninga-balken upptager och genom hvilken
stadga kommunalstyrelsen å landet bemyndigas att utöfva tillsyn
öfver nämnda föreskrifters behöriga efterlefnad.

I motionen har jag blott sökt framhålla en af de sidor, som skulle
gifva skogen ett skydd, som den väl förtjenar. Flera sätt härtill finnas, likasom
flera brister att afhjelpa. God lagstiftning och genom folkskolan inplantad
vördnad för lagen äro bästa vägarne enligt min tro. Huru litet skogen
aktas se vi ofta. Den stora skogen fälles och planteringar förstöras af
okynne. Ordspråket nämner ju skogen den fattiges kappa. Denna kappa
börjar väl blifva något malstungen i vårt land, men den fattige är qvar. Yäl
tyckes mig, om något kunde göras, för den ena, för den andra.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 27 Januari 1869.

Rudolf Adlersparre.