Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.

21

N:o 50.

Af Herr Lilldsf 1*0111 [ Om upphäfvande af det i 0 Kap. 6 § Handels-balken
gijna förbud mot förskrifning af högre ränta än efter sex
procent.

Under en tid, då en allmän och i viss grad rättmätig klagan egen rum
öfver det finansiela betryck, hvaraf en de! af våra näringar, förnämligast jordbruksnäringen,
lider, maste det utgöra en af Representationens förnämsta pligter
att, i hvad på densamma beror, undersöka orsakerna till detsamma och bereda
bot deremot. Orsakerna till den förlägenhet, hvaruti jordbrukaren befinner sig i
flaga om nödiga kapitaler för sin rörelse, äro flerahanda och de flesta utan tvifvel
sådana, att det ondas afhjelpande mera beror på den enskildes omtanke än
på lagstiftningens mellankomst. Och likväl drager jag icke i betänkande att påstå,
att lagstiftningen i detta fall har en icke obetydlig skuld på sitt samvete.
Rikets Ständer beslutade nemligen vid 1863 års Riksdag, att hvad i 9 Kap. 6 §
Handels-balken var stadgadt om förbud att taga eller låta förskrifva sig större
ränta än sex för hundrade om året, ej skulle ega tillämpning vid försträckning,
som mot förskrifning utan säkerhet af inteckning i fast egendom, eller pant af i
sådan egendom intecknadt skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.
Detta Rikets Ständers beslut, som genom Kongl. Förordningen af den 13
September 1864 erhöll kraften af allmän lag, har, derigenom att det endast undantagsvis,
eller vid försträckning på viss kort tid, utan säkerhet i fast egendom, införde
frihet i ränteaftalet, men bibehöll räntan bunden i fråga om lån på längre tid
och allt mot pant i fast egendom, ledt derhän, att en stor del af det penningekapital,
som förut var fästadt mot säkerhet uti jord och annan fastighet, sökt
sig en förmånligare placering, hvarigenom jordbruket gått i mistning af en stor
del af de tillgångar, som förr på penningemarknaden stodo till dess förfogande.
Det var i min tanke ett stort fel, att, vid införandet af frihet i ränteaftalet, steget
ej togs fullt ut utan stannade vid en halfmesyr, som alltid skulle leda och
äfven ledt till betänkliga rubbningar uti penningeförhållandena, till skada för de
näringar, som sålunda uteslötos från de fördelar, som en fri täflan äfven på detta
område borde antagas medföra. Man uttalade eu grundsats, men skyggade tillbaka
för dess fulla tillämpning, och följderna framstå nu uti den alltmera ökade

22

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

svårigheten att, äfven mot den bästa säkerhet uti jord och annan fastighet, erhålla
penningeförsträckningar — svårigheter, Indika sannolikt blifva större och
större, derest icke lagstiftningen i detta fall kraftigt mellanträder. Det är en sådan
mellankomst jag nu påpekar, då jag vördsamt föreslår,

att Riksdagen för sin del beslutar en författning, hvarigenom
förklaras, att hvad 9 Kap. 6 § Handels-balken och Kongl.
Förordningen af den 13 Sept. 1864 innehåller, angående förbud
att taga eller låta förskrifva sig högre ränta än sex för hundrade
om året, upphört att vara gällande.

Julius Lindström.

N:o Öl.

Af Herr Pehr Ericsson ; Om gästgifveri-, lull1- och rese-rv-skjufsms skiljande
från jordbruket samt om anslag för härtill erforderlign medel.

En fråga, som vid så mänga föregående riksdagar varit föremål för
Rikets Ständers pröfning och som oupphörligt kommer att förnyas, tills den
blifvit löst på ett tillfredsställande sätt, är onekligen frågan om skjutsning sbesvärets
ordnande. Detta besvär, som räknar sin uppkomst från våldsgästningens
(lagar, har under tidernas längd blifvit allt mer och mer orättvis och betungande
i samma mån, som myntvärdet fallit, utan någon deremot svarande förhöjning
i skjutslega]!, äfvensom de resandes antal mångdubblats genom industriens
utveckling och folkmängdens fortgående tillvext. Huru ojemnt detta onus
trycker, finner man, dä vid åtskilliga skjutsstationer entreprenaden öfvertagits
utan någon ersättning af de skjutsskyldige, dä denna ersättning deremot vid
andra stationer uppgått till 2 å 300 Rdr, ja till och med ända till 480 Rdr
per mantal. I samma mån som jernvägsanläggningarne inom vårt land fortgå,
visa sig missförhållandena ännu mera, alldenstund de, som lyckats få jernvägar
inom sina orter, derigenom till det mesta blifvit befriade från detta onus.

Då det knappt finnes något onus som så ojemnt och orättvist hvila»- på
en del af den Svenska jorden som skjutsskyldigheten, faller det sig besynner -