Motioner i Ändra Kammaren, N:o 221.

sådan anledning och för att ur vår strafflag få utplåna den sista qvarlefvan af
[ordna tiders grymma straffsystem, föreslår jag,

det Riksdagen måtte för dess de! besluta dödsstraffets upphäfvande
samt vidtagande af de förändringar i strafflagen,
som deraf blifva en följd.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 29 Januari 1867.

J. A. Bovin.

N:o 221.

Af Herr A. Meclill- Om skyldighet för enskilda banker med sedelutgifningsrätt
att för denna rätt erlägga särskild bevillning; samt
om underdånig framställning till Kongl. Maj:t att några nya
oktrojer för sedelulgifvande banker icke vidare måtte beviljas.

Ett klagomål, som under sednaste tiden vuxit snart sagdt med lavinens
styrka, är det öfver lagstiftningen för »Enskilda Banker» med rätt att
utgifva sedlar, åtminstone till så låga valörer, som fem Riksdaler Riksmynt.

Då dessa banker först uppstodo, var det under den tröstefulla förutsättning,
att landets producenter, såväl jordbruks- och bergsbruksidkare som
fabrikanter o. s. v. måtte derigenom underhjelpas. Till en början hade man
också den tillfredsställelsen erfara, att de enskilda bankerna använde sin
verksamhet i sådan rigtning; men sedan antalet af dessa banker under de sista
tio åren mångdubblats och enkannerligen sedan fri ränta medgafs, hafva
dessa sedelutgifvande banker med stora steg inträdt, på en helt annan bana,
så att de nu synas vara till i långt vidsträcktare mån, för att befordra konsumtionen
än ''produktionen, samt understödja ett vinglerisystem, hvilket matte
vara allt annat än nyttigt. Orsaken härtill kan visserligen till en del sökas
i ett begär efter vinst hos delegarne i banken; men torde dock hafva en ännu
mera verkande orsak i dessa bankers organisation eller egentligen sagdt i den
dem medgifna rättighet att utgifva sedlar, hvilka väl icke enligt lag erkännas så.

Motioner i Andra Kammaren. N:o 221.

som Rikets mynt, men likväl i sjelfva verket måste i högst väsendtlig mån såsom
sådant betraktas. Härigenom har den följd uppkommit, att de ifrågavarande
bankernas sedlar allt mer och mer uttränga Riksbankens sedlar.

Af Finans-komitéens år 1863 afgifna berättelse framgår nemligen, att
Riksbankens sedel-emission under de 26 åren med 1834—1859 i medeltal utgjorde
39,015.000, då den deremot, enligt Riksbankens veckorapport den 30
sistlidne September, uppgick till endast 24,252,9 91 R:dr 21 öre och har under
föregående år varit ännu lägre. Af dessa Riksbankens sedlar funnos den
30 sistlidne September i de enskilda bankernas kassor ett belopp af 7,391.820
R:dr 79 öre Runt; således vore endast 16,861,170 R:dr 42 öre Runt af Riksbankens
sedlar utelöpande i allmänna rörelsen, deruti inberäknadt de betydliga
belopp, som äro skrinlagda i ränterierna.

Deremot fanns samma (lag af de enskilda bankernas sedlar utelöpande
ett belopp af 29,018,979 R:dr 50 öre Runt eller omkring sex millioner Riksdaler
mer än alla utelöpande Riksbanks-sedlar. Att sådant förorsakar Riksbanken
d. v. s. Staten en oerhörd ränteförlust är uppenbart, likasom att
privatbanks-egarne deraf skörda en lika obilligt stor profit. Månne de enskilda
bankerna visa någon skyldig tacksamhet härför till allmänheten genom
att mot billig ränta utlåna dessa sina egna skuldförbindelser eller banksedlar?
Eller utgå icke fast heldre åtminstone de flestas af dessa bankers sträfvande)!
derpå, att sedan räntan blef frigifven söka hälla räntefoten sä hög som möjligt,
och då dessa banker — vi vilja medgifva det på visst sätt — tvingas att
göra sina utlåningar på korta papper, för att vara i tillfälle, att vid anfordran
med Riksmynt infria sina egna sedlar, måste ju penningerörelsen lida högst
kännbart genom de enskilda bankernas sedel-emission samt ej mindre jordbruket
än andra näringar gå miste om lån på längre tider, motsvarande deras
behof. Om således de enskilda bankerna icke egde sedelutgifningsrätt, skulle
de otvifvelaktigt verka mycket mer godt, emedan de då voro i tillfälle att för
jordbrukarnes behof på något längre tider utlåna den kontant inbetalda delen
af grundfonden samt genom uppsamlande af kapitaler på depositions- och
upp- och afskrifningsräkningar ändå ega tillgångar till de mera vinstgifvande
utlåningarne för handelns behof på kortare tid.

Om Riksbanken ensam egde rätt utgifva sedlar, kunde den naturligtvis
alltid hafva det belopp med ränteprofit utelöpande, som banklagen medgifver
utöfver dess silfvervaluta och behöfde icke minska sin sedel-emission
eller höja räntan oftare, än dä någon starkare import tryckte på silfverkassan.
Härigenom finge landet för sitt behof ett mera fast rörelsemedel, hvilket icke,
såsom nu sker, med privatbankernas sedlar måste oupphörligt utbytas och
föranleda dessa banker att, för sin egen säkerhet, esomoftast utöfva ett skadligt
strypsystem. Men i samma män de enskilda bankernas sedelutgifning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 221.

minskades, koinme säkerligen Riksbankens sedelutgifning att ökas i förhållande
till rörelsens behof. Riksbankssedlarne stannade hos folket och blefve länge
utelöpande såsom utgörande lagligt betalningsmedel, då de icke, såsom nu,
genast uppfångades af privatbankerna och sålunda droges ur den allmänna
rörelsen. Härigenom måste äfven det nuvarande strypsystcmet i väsendtlig
man upphöra och Riksbanken åter förvärfva det öfvervägande inflytande på
landets penningeaffärer, som satte Riksbanken i tillfälle att företrädesvis afse
allmänhetens fördel och på samma gång bereda sig sjelf en betydlig vinst,
samt slutligen förekomma det men för rörelsen, som uppkommer derigenom,
att ett så stort belopp Riksbankssedlar behöfver ligga i de enskilda bankernas
kassor, för att möta deras å vista förbindelser. Enligt sednaste Septemberrapporten
utgjorde dessa förbindelser tillsammans det betydliga beloppet af
77,556,937 R:dr 69 öre R:mt. Ett väsendtligt fel i den nuvarande bankorganisation
är i öfrigt. hela detta å vista system i ett så kapitalfattigt land
som Sverige.

I England, som väl onekligen är ett kapitalrikt land, ntgifver Englands
Bank omkring frdelar och de öfriga Bankerna endast cirka ij:del af den tillåtna
sedel-emissionen. Om sådant vore förhållandet äfven här, skulle troligen
det skrik om penningebrist upphöra, hvilket måste vara snart sagdt en oundviklig
följd af så högst betydliga å vista förbindelser, de enskilda bankerna
iklädt sig, och hvilka väl skulle kunna i väsendtlig män utbytas emot ett väl
ordnadt vexel-system eller ännu önskvärdare, om de enskilda bankerna, i stället
att uppsamla så betydliga depositionsbelopp, ville göra till sin uppgift att, såsom
en mellanhand uppköpa hypotheks-bankens och andra inhemska obligationer
för att med en måttlig vinst sälja dessa åt dem, som önskade deponera
eller säkert placera sina penningar. Härigenom skulle utan tvifvel de inhemska
obligationerna högst väsendtligt vinna i kredit och ett inhemskt fondsystem
småningom införas, hvilket på annat sätt icke torde blifva möjligt i ett så
kapitalfattigt land som Sverige. Sådant blefve äfven vida mer betryggande
för de enskilda bankerna sjelfva, i händelse af en alltför stor påtryckning för
infriande af deras egna förbindelser.

Att de enskilda bankerna genom det der nu antagna system, i stället
att gagna jordbruket och produktionen, tvärtom i väsendtlig män skadat dessa,
torde icke behöfva annat bevis, än att, enligt dessa bankers sednaste September-rapport,
de på depositionsräkning ega ett belopp af 23,177,167 R:dr 37
iire, hvilka säkerligen förut varit till största delen utlånta mot inteckningar och
nu i .stället användas för att understödja en förderflig konsumtionskredit och
fylla dess allt mer och mer stegrade behof, under det att den inhemska produktionen
lider af ett allt svårare betryck. Fonden häraf är, att exportören
måste i högst väsendtlig mån afsätta sina varor genom konsignationer till ut -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 221.

landningen, hvilket eger rum ej mindre i stor skala med vår trävaruexport,
utan till och med vid spanmålsexporten. Detta nedtrycker naturligtvis producenternas
pris och föranleder äfven för exportören en ganska betänklig risk.
För lic nom blir det alltid förenadt med större svårighet att icke säga omöjlighet
att erhålla förskotter i våra banker ä sina varor, då deremot i Preussen
och andra länder både spanmål och andra varor kunna belånas, hvarigenom
köparen eller producenten sättes i tillfälle både att spekulera och hålla på sin
vara, intill dess han derför kan erhålla antagligt pris eller anbud från andra
länder, som deraf äro i behof.

Med vårt bakvända banksystem inträder ett helt annat förhållande i
afseende å importören. Denne kan importera huru mycket obehöfliga varor som
helst, sälja eller utprångla dem på kredit, samt erhålla penningar på köparnes
accepter, ja de enskilda bankerna gå icke ens så långt den Svensk" producenten
till mötes, att de företrädesvis diskontera papper, som äro grundade
på försäljning inom landet af Svenska produkter, utan gynna alltjemt afsättningen
af utländska produkter eller kramvaror. Att sådant befrämjar eu öfverflödig
import och dito konsumtion, är lika oemotsägligt, som att produktionen
skulle uppmuntras, derest sådana papper, som afsåge förlager till densamma,
linge i bankerna ega företräde till belåning framför s. k. konsumtionspapper,
ehuru man ganska väl inser, att en sådan ordning icke kan inträda, så länge
de enskilda bankerna ega sedelutgifningsrätt och derigenom på ett så betänkligt
sätt och med stor egen vinst kunna trycka på Riksbanken.

Det ändamål, jag åsyftar med ofvanstående framställning i afsende å
enskilda bankernas förhållande till Riksbanken och allmänheten, är ingalunda
att föranleda någon panique och kan ej heller vara den, att nu föreslå upphörande
af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, enär de, på grund af lag,
erhållit oktrojer, hvilka ännu icke lupit till ända. Min afsigt är endast dels
att utfinna ett medel för minskning i någon män af ifrågavarande bankers sedelutgifning,
dels att åt Staten bereda någon ersättning för den betydliga förlust
i ränteinkomst Riksbanken lidit och måste fortfarande lida i följd af de
enskilda bankernas enorma sedelutgifning, hvilken räntevinst för närvarande,
med afdrag af en ringa bevillning, tillfaller ensamt de enskilda bankernas
aktie-egare.

Båda dessa ändamål föreställer jag mig kunna vinnas genom en förhöjd
beskattning å de enskilda bankerna i förhållande till deras sedelutgifning. I detta
hänseende upplyser den särdeles ansedda Engelska tidningen The Eeonomist
för den 12 i denna månad, att Bank of England, som nemligen icke är en
statsbank, utan den hufvudsakligaste sedelutgifvande banken i England, till Staten
erlägger eu skatt af omkring fulelar af deras nettobehållning på sedelutgifningen,
hvarför*'' nämnda tidning bestrider ett förslag, för hvilket för närva -

Motioner i Andra Kammaren, Nio 222.

rande agiteras i England, om inrättande af en statsbank för de förenade tre
rikena, hvilken ensam skulle eg a rättighet att utgifva sedlar; men ett sådant
bestridande sker hufvudsakligen på den grund, att genom en sådan förändring
Staten icke skulle deraf inbringas större nettobehållning än för närvarande samt
att de nuvarande sedelutgifvande Engelska bankerna äro så solida, att allmänheten
icke har något slags risk för inlösen med klingande mynt af de utaf
dern utgifna sedlar.

Af dessa skäl, och då Staten här endast har en högst ringa inkomst
af de enskilda bankerna med sedelutgifningsrätt, samt dessa, med en betydlig
uppoffring af Riksbankens vinst, tillgodonjuta alltför öfvcrdrifna fördelar i förhållande
till andra rörelsegrenar och i jemförelse med jordbruket och den
deraf fallande ringa inkomst, äro till eu ytterlig grad lågt beskattade samt dä
slutligen Staten för närvarande befinner sig i den ställning, att nya både direkta
och indirekta skatter måste påläggas, föreslår jag:

l:o att de nu oktrojerade enskilda bankerna med
sedelutgifningsrätt skola från och med 1868 erlägga en bevillning
utaf |:delar af sin nettobehållning på sedelutgifningen,
• hvaröfver noggrann kontroll skall föras, så att den bank,

som söker genom förvrängda uppgifter eller på annat sätt
undandraga sig den stadgade beskattningen, förklaras förlustig
sin oktroj och sedelutgifningsrätt; samt

2:o att Riksdagen må hos Kong). Maj:t anhålla,
att några nya oktrojer eller förlängning af de nuvarande
för sedelutgifvande banker icke vidare må beviljas.

Stockholm den 29 Januari 1867.

A. Medla.

N:o 222.

Af Herr Hedin: Om Dissa förändringar i grunderna för hypotheksinrätlningarne,
i ändamål att bilda ett inhemskt fondsystem.

En ibland de allmännast öfverklagade orsakerna till det betryck jordbrukaren
iråkat är svårigheten, att icke säga omöjligheten för honom att mot

äfven