Näringsutskottets yttrande

2015/16:NU2y

 

Riksrevisionens rapport om ekonomiska risker för staten i fråga om gruvavfall

Till miljö- och jordbruksutskottet

 

Vid sitt sammanträde den 26 april 2016 beslutade miljö- och jord­bruks­utskot­tet att ge näringsutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens skrivelse 2015/16:165 Riksrevisionens rapport om ekonomiska risker för staten i fråga om gruvavfall och de motioner som kan komma att väckas med anledning av skrivelsen i de delar de berör näringsutskottets berednings­område.

Näringsutskottet begränsar sitt yttrande till de delar av skrivelsen som gäl­ler frågor som regleras i minerallagen (1991:45) samt över följdmotionerna 2015/16:3402 (V) yrkandena 3 och 4 och 2015/16:3408 (KD).

Näringsutskottet reslår att miljö- och jordbruksutskottet avstyrker de ak­tu­ella motionsyrkandena och att skrivelsen kan läggas till handlingarna. I sitt ställningstagande instämmer utskottet bl.a. i regeringens uppfattning att efter­behandlingskostnaderna även fortsättningsvis bör skattas i samband med mil­­prövningen och inte i samband med koncessionsprövningen. Vidare redo­­visar utskottet att det pågår en översyn av den s.k. mineralersättningen och oli­ka avgifter som belastar gruvnäringen och att det inte finns skäl för riksda­gen att föregripa regeringens fortsatta beredning av det underlag som denna översyn genererar.

I yttrandet finns två avvikande meningar (V, KD).

 

 

Utskottets överväganden

Skrivelsen

I skrivelsen redovisar regeringen sin bedömning av Riksrevisionens iakt­tagel­ser i rapporten Gruvavfall – Ekonomiska risker för staten (RiR 2015:20) och de åtgärder som regeringen avser att vidta med anledning av rekom­menda­tionerna. Utöver de delar av skrivelsen som faller inom miljö- och jord­bruks­utskottets beredningsområde rekommenderar Riksrevisionen att re­geringen överväger författningsändringar för att Bergsstatens prövning av bearbetnings­koncession enligt 4 kap. minerallagen (1991:45) även ska innefatta kostnader för avfallshantering och efterbehandling.[1] Riksrevisionens utgångspunkt är här att en lönsam gruvverksamhet förutsätter att fyndigheten även kan bära kost­nader för avfallshantering och efterbehandling av området. Frågor om så­dana kostnader ingår nu i stället i miljödomstolarnas prövning av ekonomisk säker­het för tillstånd för gruvverksamhet. Riksrevisionen noterar vidare att i de flesta fall där tillstånd till gruvverksamhet har beviljats har det inte krävts att den ekonomiska säkerheten har godkänts innan gruvverksamheten påbör­jas.

För att minska risken för att staten och därigenom skattebetalarna ska tving­as bekosta utgifter för efterbehandling anser Riksrevisionen att reger­ingen bör överväga författ­ningsändringar. Därigenom förtydligas att Bergs­sta­tens pröv­ning av bear­betningskoncession även ska innefatta kostnader för av­falls­hante­ring och efter­behandling.

Regeringen instämmer med Riksrevisionen i att utgångspunkten ska vara att en gruv­verksamhet ska bära sina kostnader för avfallshantering och efter­be­handling av området. Enligt regeringen är frågan om ekonomisk säkerhet för verksamheten dock svårbedömd även utifrån det underlag som finns vid pröv­ningen hos mark- och miljödomstolen, vilken kan äga rum flera år efter att bearbet­nings­koncession har beviljats (en bearbetningskoncession gäller som huvud­regel i 25 år). Under den tiden kan väsentliga förutsättningar för be­­döm­ningen av kost­na­der­na ha ändrats. Regeringen har svårt att se hur dessa kost­nader ska kunna beaktas med större säkerhet redan vid Bergsstatens pröv­ning av en ansökan om bear­betningskoncession.

Regeringen delar inte heller Riksrevisionens bedömning att en tidigare pröv­ning av dessa kostnader är mer ändamålsenlig än dagens. I syfte att mini­mera risken för att kostnader för efterbehandling och avfallshantering av gruv­verksamhet ska belasta staten eller skattebetalarna har de förän­dringar av lag­stiftningen som har genomförts under de senaste 15 åren bidragit till att förut­sätt­ningar­na för dagens gruvverksamhet har förändrats. Regeringen avser att även fort­sätt­ningsvis utvärdera och förbättra regelverken samt främja miljö­mässigt håll­bar hantering av gruvindustrins restprodukter och avfall.

Motionerna

Gruvindustrin är en strategiskt viktig näring för Sverige, sägs det inledningsvis i kommittémotion 2015/16:3402 av Jens Holm m.fl. (V). Motionärerna menar dock att en modernisering av det svenska samhället måste innebära att även gruv­näringen utvecklas i samklang med övriga delar av samhället. I lik­het med Riksrevisionen anser motionärerna att regeringen bör se över det gällande regel­verket för att förtydliga att Bergsstatens prövning av bear­betnings­kon­ces­sioner även ska innefatta kostnader för avfallshantering och efter­behand­ling. Ett tillkännagivande med den innebörden efterfrågas (yr­kan­de 3). Motio­närer­na anser att utöver miljöbalkens regelverk bör regeringen även se över de för­fatt­ningar som gäller Bergsstaten. Riksrevisionens granskning tydlig­gör att bris­ter kan uppstå med nuvarande regelverk samt att tidiga bedömningar av de totala kostnaderna i processen bör eftersträvas.

Motionärerna slår vidare fast att Sverige är ett mycket attraktivt land för mineralprospektörer. Ersättningen till staten och fastighetsägare vid eventuell gruvdrift är mycket liten i internationell jämförelse (2 promille av det beräk­nade värdet av de mineral som har brutits och som omfattas av koncessionen). Motionärerna anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgiften att se över regelverket för gruvnäringen, inklusive frågan om nivån på mineral­ersättningen, i syfte att skapa en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar mi­ne­­ralutvinning som främjar landsbygdsutvecklingen. Ett tillkännagivande med den inriktningen efterfrågas (yrkande 4).

I Kristdemokraternas kommittémotion 2015/16:3408 av Penilla Gunther m.fl. refereras Riksrevisionens iakttagelse att i de flesta fall där tillstånd till gruv­verksamhet har beviljats har det inte krävts att den ekonomiska säkerheten har godkänts innan gruvverksamheten påbörjas. Riksrevisionens utgångspunkt är att en lönsam gruvverksamhet förutsätter att fyndigheten kan bära även kost­nader för avfallshantering och efterbehandling av området, vilket i dag inte prövas när Bergsstaten tar ställning till en ansökan om bearbetnings­kon­cession. För att minska risken för att staten och därmed skattebetalarna ska tvingas bekosta efterbehandling anser motio­närerna att regeringen bör övervä­ga författningsändringar för att förtydliga att Bergsstatens prövning av en ansökan om bearbetningskoncession även ska innefatta kostnader för av­­­falls­hantering och efterbehandling. Tidigare ställda krav på ekonomiska sä­ker­heter kan, en­ligt motionärerna, också bidra till en sållning av aktörer som vill verka i gruv­branschen. De anser att om det redan vid ansökan om bearbet­nings­kon­cession klarläggs att ett företag kan betala för avfallshantering och efter­be­handling – och inte som nu i samband med prövningen av miljötillstånd en­ligt miljöbalken – kan statens kostnader minimeras. Motionärerna vill att riks­da­gen genom ett tillkännagivande ska framhålla mineralersättningens kopp­ling till frågor om finansiering av mark- och vattensaneringsåtgärder efter gruv­bryt­ning (yrkande 1).

Motionärerna framhåller vidare att det kan finnas behov av återställning även när endast prospektering har genomförts. Kvarlämnade borrhål får inte tillå­tas läcka ut gifter eller utgöra en risk för skada på människor eller djur. Kraven på och uppföljningen av återställning efter prospektering bör, enligt mo­tionärerna, därför skärpas. De vill att riksdagen ska framföra detta till reger­ingen genom ett tillkännagivande (yrkande 2).

Vissa kompletterande uppgifter

Malmbevisningen

Enligt 4 kap. 2 § 1 punkten minerallagen är en förutsättning för att en bear­bet­ningskoncession ska meddelas att en fyndighet som sannolikt kan till­godogöras ekonomiskt har blivit påträffad. För ändamålet finns riktlinjer ut­givna av dåvarande Statens industriverk i mitten av 1970-talet. Riktlinjerna inne­håller bl.a. uppgifter om hur det ska gå till att bedöma själva mineral­fyn­digheten och vilka kriterier som ska tillämpas, dvs. hur stor kännedom om en fyn­dighet som ska krävas och vilka uppgifter som är relevan­ta.

För att Bergsstaten ska kunna bedöma mineralfyndighetens ekonomiska vär­de krävs att ett omfattande underlag lämnas in. Den sökande ska kunna re­do­visa de resultat som undersökningsarbetet har lett till samt presentera öv­rigt bevismaterial. Detta inkluderar bl.a. analysprotokoll, mätningsresultat, geo­lo­giska och geofysiska kartor samt tekniska och ekonomiska utredningar.

För att en fyndighet ska anses vara ekonomiskt utvin­ningsbar – dvs. betrak­tas som malm – krävs det enligt riktlinjerna att det bär sig att starta en gruva med eventuell anrikningsverksamhet inom 25 år från det att ett beslut om kon­cession har meddelats.

Mineralersättning

Enligt grundlagen (2 kap. 18 § regeringsformen) är varje medborgares egen­dom tryggad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intres­sen. Att mineral kan brytas och tas till vara och att trygg försörjning ska­pas inom mineralbranschen har ansetts vara av sådant allmänt intresse. Grund­la­gens förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt har därför ansetts vara upp­fyllda.

I de båda motionerna omnämns den s.k. mineralersättningen. Denna ersätt­ning infördes i samband med vissa ändringar i minerallagen i mitten av 00-talet (prop. 2004/05:40, bet. 2004/05:NU8). Mineralersättning syftar till att upp­nå en bättre balans mellan exploatörer och markägare (7 kap. 7 § mineral­lagen). Ersättningen ska motsvara 2 promille av värdet av de mineral som om­fattas av koncessionen och som har brutits under året. Av ersättningen ska tre fjärdedelar tillfalla fastig­hetsägarna inom koncessionsområdet och en fjär­de­del staten. Bestämmelserna om mineralersättning gäller alla konces­sio­ner som har beviljats sedan maj 2005 och där gruvdrift pågår. Mineral­ersätt­ningen har ingen direkt koppling till den eventuella miljöskada som gruv­verk­sam­he­ten kan resultera i eller till finansiering av eventuella efter­behand­lings­åtgärder. De intäkter som tillfaller staten genom mineralersättningen redovisas i stället en­ligt gällande prin­ciper för sta­tens budgethantering mot inkomsttitel i budget­pro­­po­sitionen.

Av Sveriges geologiska undersöknings (SGU:s) årsredovisning för 2015 fram­går det att för brytningsåret 2015 var reglerna om mineralersättning till sta­ten och markägarna tillämpliga på sam­manlagt 16 bearbetningskon­ces­sio­ner. För den gruvbrytning som skedde under 2014 beslutade berg­mäs­taren om mine­ralersättningar i början av 2015. To­talt uppgick ersättningen till ca 7,4 mil­joner kronor med fördelningen ca 1,8 miljoner kronor till staten och ca 5,5 miljoner kronor till markägarna.

I budgetpropositionen för 2015 (prop. 2014/15:1 förslag till statens budget, finansplan m.m. s. 46) angav regeringen att den har för avsikt att medverka till att nya modeller skapas för att utveckla samhällets och gruvnäringens ansvar för att finansiera de inves­teringar som krävs för en miljömässigt hållbar gruvnäring och samhälls­utveck­ling. Regeringen avsåg i detta sammanhang att göra en översyn av det den kallade mineral­avgift och återkomma till riksdagen med förslag.[2]

Inom ramen för regeringens mineralstrategi fick Myndigheten för tillväxt­politiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys) sedermera i juli 2015 i uppdrag att kartlägga Sveriges attraktivitet som gruvland och vilka fak­torer som påverkar detta. I en delrapport skulle myndigheten redovisa hur ni­vån på mineralersättningen och andra avgifter enligt minerallagen påverkar Sveriges attrak­tivitet som gruvland. I uppdragsbeslutet återgav regeringen sitt ovan re­fe­rerade uttalande i finansplanen och angav att uppdraget till Till­växtanalys är en del i den översynen.

Den del av uppdraget som avsåg mineralersättningen och andra avgifter redo­visades i slutet av mars 2016 i promemorian Tillstånd och miljöprövning för att öppna gruvor – en internationell utblick (pm 2016:05). I promemorian kon­stateras det bl.a. att den svenska och den finska lagstiftningen, som ger mark­ägaren rätt till mineralersättning, är unika då markägarens rättigheter till mineralerna som regleras i gruvlagarna inte kan sägas vara helt klar. I prak­ti­ken har reglerna inneburit att marken där en gruva eventuellt kan etableras näs­tan alltid förvärvas av gruvbolaget. Vidare noteras det att det i flera länder förekommer system för att fördela de skatteintäkter och de avgifter som beta­las för prospektering och gruvdrift på flera nivåer lokalt, regionalt och natio­nellt.

Tidigare under 2016 avstyrkte näringsutskottet ett antal motionsyrkanden som på olika sätt gällde mineralersättningen eller avgifter som regleras i mine­rallag­stiftningen (bet. 2015/16:NU14). Bland dessa fanns ett yrkande som var lika­lydande med yrkande 4 i den nu aktuella motionen 2015/16:3402 (V). Ut­skot­tet såg ingen anledning för riksdagen att föregripa regeringens fort­satta be­red­ning av det ovan omnämnda underlag som Tillväxtanalys då nyligen ha­de presenterat.

Mineralprospektering – nya regler och miljöpåverkan

Våren 2014 beslutade riksdagen om vissa ändringar i minerallagen som bl.a. syf­tade till att underlätta för de berörda myndigheterna att be­vaka all­män­na intres­sen vid prospektering efter mineraltillgångar. Bland annat skärp­tes kra­ven på innehållet i de arbetsplaner som krävs innan under­sök­nings­arbete får inle­das. Lagändringarna trädde i kraft den 1 augusti 2014 (prop. 2013/14:159, bet. 2013/14:NU20).

När det gäller prospekteringens eventuella miljöpåverkan och behovet av efterbehandling bör erinras om att undersökningsarbete (prospektering) kan vara av mycket skiftande omfattning och karaktär. Det kan t.ex. bestå av seis­miska, radioaktiva, magnetiska eller elektriska mätningar, geologiska under­sök­ningar, diamantborrning, provtagning, blockletning, provdikes­gräv­ning, bort­tagande av jord och sprängning. Typen av undersökningsarbete och områ­dets karaktär är avgörande för om det krävs en anmälan till länsstyrelsen eller kommunen eller om det fordras tillstånd enligt miljöbalken. I den hän­delse till­stånd krävs kan detta på samma sätt som för annan gruvverksamhet – vill­koras med krav på att ekonomisk säkerhet ställs för de kostnader som kan upp­komma för att avhjälpa en miljöskada eller för andra återställ­ningsåtgärder som verksamheten kan motivera.

Avslutningsvis kan nämnas att regeringspartierna i den överenskommelse som har omnämnts tidigare i detta yttrande även har uttalat att miljökraven vid pros­pektering och provborrning ska skärpas. Enligt överenskommelsen kom­mer en analys av framkomliga vägar att göras inom Regerings­kansliet.

Utskottets ställningstagande

Sverige är en framträdande gruvnation. Prospektering efter och utvinning av mineral måste ske i samklang med såväl naturmiljön som det omgivande sam­hället. Näringen måste präglas av ett ageran­de som har såväl social och ekono­misk som miljömässig bärkraft. Minerallagen ska säkerställa ett effektivt nytt­jande av landets mineralresurser sam­tidigt som miljöbalken och de miljö­pröv­ningar som fastställs i balken och i underliggande författningar ska garan­tera att utvinning och prospektering sker på ett sätt som är förenligt med en am­bitiös miljöpolitik.

Utskottet delar regeringens och Riksrevisionens uppfattning att utgångs­punkten ska vara att en gruvverksamhet ska bära sina kostnader för avfalls­hantering och efterbehandling av området. Däremot anser utskottet inte att det är ändamålsenligt att väga in dessa kostnader i den lönsam­hets­bedömning som Bergsstaten gör i samband med prövningen av en ansökan om bearbetnings­kon­cession. I likhet med regeringen gör utskottet bedöm­ningen att det är svårt att se hur dessa kostnader ska kunna skattas och beaktas med nödvändig säker­­het redan i detta skede av prövningsprocessen. Vidare vill utskottet erinra om att Bergsstaten vid prövning av en ansökan om bearbetningskoncession vanli­gen inte har tillgång till uppgifter om var anrikningsverk, vägar eller upplag för gruvavfall ska pla­ce­ras. Bergsstaten har därför svårt att göra korrekta uppskattningar av kost­nader för avfallshantering och efter­be­hand­ling.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet därför att gällande ord­ning bibehålls, dvs. att efterbehandlings­kostna­derna skattas i sam­band med den efterföljande miljöprövningen – som kan genomföras flera år efter att själva bearbetnings­koncessionen har beviljats – och vägs in i under­laget för att bedö­ma storleken på de ekonomiska säkerheter som kan krävas med stöd av miljö­balken. I Riksrevisionens rapport refereras en synpunkt från Naturvårds­verket som går ut på att kostnader för efterbehandling av såväl av­fallsanlägg­ningar som övriga delar av området som påverkas av gruv­verksamheten bör vägas in i malmbevisningen. Verket menar att sådana kost­nader på ett realis­tiskt sätt bör vägas in i bedömningen av en gruvas lönsamhet så att omfatt­ningen av kostnaderna för efterbehandling inte blir en över­raskning vid till­ståndspro­cessen enligt miljöbalken. Utskottet förutsätter dock att den som an­­ker om en bearbetningskoncession har viss grundläggande kunskap om vad den efter­följande miljöprövningen omfattar och att det inom ramen för den­na kan komma att ställas krav på säkerhet för att täcka kostnader för efter­be­handling. Det befarade momentet av överraskning torde således utebli.

Huvudsyftet med kravet på ekonomisk säker­het är att samhället ska skyd­das från risken att behöva stå för kostnaden för avhjäl­pande i situationer där den ansvariga verksamhetsutövaren har gått i kon­kurs eller av annan anledning inte fullföljer sina skyldigheter enligt miljö­bal­ken. I såda­na situationer ska en ställd säkerhet finnas tillgänglig och kunna tas i anspråk. Den ekonomiska säkerheten ska beräknas så att det alltid finns till­räckliga medel tillgängliga för att efterbehandla området samt för andra återställ­nings­åtgärder som verksam­heten kan motivera. Länsstyrelsen utövar miljö­tillsynen inklusive tillsyn över de ställda säkerheterna, och kan under verksamhetens gång ompröva säker­hetens storlek om den bedömer att det är nödvändigt.

När det gäller det som anförs i motionerna om mineralersättningen hänvisar utskottet till att det pågår en översyn av denna ersättning och olika avgifter som belastar gruvnäringen, och Tillväxtanalys har nyligen presenterat ett un­der­lag i dessa frågor. I likhet med vad utskottet anförde tidigare i år när lik­nande motionsyrkanden bereddes ser utskottet ingen anledning för riks­da­gen att föregripa regeringens fortsatta beredning av det ovan omnämnda un­der­lag som Tillväxtanalys har redovisat. Yrkande 4 i motion 2015/16:3402 (V) och yrkande 1 i motion 2015/16:3408 (KD) bör därför av­styrkas. I det sist­nämn­da fallet är det för övrigt oklart för utskottet vad det efterfrågade till­känna­givan­det ska omfatta då det saknas motivering till för­slaget i motio­nen.

Avslutningsvis konstaterar utskottet att regeringspartierna har aviserat en skärp­ning av de miljökrav som ställs i samband med prospektering och att en analys av framkomliga vägar kommer att genomföras inom Regeringskansliet. En analys med denna inriktning torde även omfatta de krav som ställs på åter­ställning efter pros­pek­tering. Utskottet anser att utfallet av detta arbete bör in­väntas in­nan det finns skäl för riksdagen att agera med anledning av vad som efter­frågas i motion 2015/16:3408 (KD) yrkande 2.

Sammantaget innebär detta att utskottet föreslår att miljö- och jordbruks­ut­skottet avstyrker de ak­tuella motionsyrkandena och att skrivelsen läggs till hand­lingarna.

 

 

Stockholm den 26 maj 2016

På näringsutskottets vägnar

Jennie Nilsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jennie Nilsson (S), Lars Hjälmered (M), Åsa Westlund (S), Josef Fransson (SD), Per-Arne Håkansson (S), Helena Lindahl (C), Lise Nordin (MP), Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M), Anna Wallén (S), Mattias Bäckström Johansson (SD), Birger Lahti (V), Penilla Gunther (KD), Mattias Jonsson (S), Jörgen Warborn (M), Hanna Westerén (S), Gunilla Nordgren (M) och Maria Weimer (L).

 

 

 

Avvikande meningar

1.

Riksrevisionens rapport om ekonomiska risker för staten i fråga om gruvavfall (V)

 

Birger Lahti (V) anför:

 

 

Gruvnäringen är strategiskt viktig för Sverige. En modernisering av det svens­ka samhället, som möter de miljö- och klimatutmaningar som redan kan ses som påtagliga realiteter, måste dock innebära att även gruvnäringen ut­veck­­las i harmoni med övriga delar av samhället. Genom nya gruveta­bleringar skapas framtidstro i regioner som tidigare har drabbats av hög arbetslöshet och ut­flytt­ning. Samtidigt har gruvbrytning stor påverkan på miljö och omgivning. Mot nya exploateringar står många gånger andra intressen som måste tas på allvar. Detta ställer stora krav på att gruvnäringen tar till vara och värnar ge­men­sam­ma naturtillgångar, ligger i framkant när det gäller att använda miljö­vänlig teknik och tar ansvar för det lokala och regionala samhället. Detta inne­bär ock­så att stora krav måste ställas på lagstiftning och tillståndsgivande myndig­he­ter.

Jag och Vänsterpartiet anser att den svenska minerallagen är exceptionellt förmånlig för gruv- och prospekteringsbolag, samtidigt som alldeles för lite hänsyn tas till dem som påverkas av verksamheten. Ersättningen till staten och fastighetsägarna vid eventuell gruvdrift är i internationell jämförelse mycket liten. Den s.k. mineralersättningen uppgår till endast 2 promille av den brutna malmens värde. Jag och Vänsterpartiet anser att regeringen bör tillsätta en ut­red­ning som ser över regelverket för gruvnäringen, inklusive frågan om nivån på mineralersättningen, i syfte att skapa en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar mineralutvinning som främjar landsbygdsutvecklingen. Med hän­vis­ning till det anförda föreslår jag att miljö- och jordbruksutskottet tillstyrker yr­kan­de 4 i motion 2015/16:3402 (V).

Gruvbrytning medför ofrånkomligen negativ miljöpåverkan. I den nu aktu­ella skrivelsen står efterbehandlings- och gruvavfallsfrågor i fokus. En­ligt min uppfattning borde det vara en självklarhet att en lönsam gruv­verksamhet även ska kunna bära kostnader för avfallshantering och efter­behand­ling. Det är därför orimligt att skattebetalarna ska behöva bekosta nöd­vändiga åtgärder för efter­behandling. Jag anser därför att dessa frågor måste behandlas grund­ligare och tidigare i prövningsprocessen än i dag. För att minimera risken att verk­sam­hetsutövarna kommer undan sitt ansvar och för att principen förore­na­ren betalar ska gälla sluter jag även upp bakom det som anförs i den ovan­nämnda mo­tionen – och i Riksrevisionens gransk­nings­rapport – om att reger­ingen bör genomföra en översyn av gällande regelverk för att för­tydliga att Bergssta­tens prövning av bearbetningskoncessioner även ska inne­fatta kostna­der för av­falls­hantering och efterbehandling (yrkande 3).

Sammantaget innebär detta att jag anser att miljö- och jordbruksutskottet bör tillstyrka yrkandena 3 och 4 i motion 2015/16:3402 (V). Motion 2015/16:3408 (KD) bör avstyrkas.

 

 

2.

Riksrevisionens rapport om ekonomiska risker för staten i fråga om gruvavfall (KD)

 

Penilla Gunther (KD) anför:

 

 

Gruvnäringen är viktig för Sverige, men medför dessvärre ofrånkomligen oli­ka former av negativ miljöpåverkan. Emellanåt är det staten som via Na­tur­vårds­verket tvingas lägga resurser på att sanera efter gruvbolagens mine­ral­utvinning. För att möjliggöra finansiering av dylika insatser anser jag och Krist­demokraterna att den s.k. mineralersättningen bör höjas. Med inter­natio­nella mått mätt är den svenska mineralersättningen mycket låg och motsva­rar endast 2 promille av det beräknade värdet av de mineral som omfattas av kon­cessionen och som har brutits och uppfordrats inom koncessionsområdet under året. Av denna marginella andel får staten dessutom bara en fjärde­del. Sam­mantaget innebär detta att de saneringskostnader som staten tvingas bära inte alls täcks av intäkterna från mineralersättningen. Till saken hör också att de säkerheter som gruvbolagen ska avsätta för att täcka kostnader för efter­be­handling enligt Riksrevisionen inte i tillräcklig utsträckning minimerar ris­ker­na för att staten och därmed skattebetalarna ska behöva bekosta nödvän­dig efterbehandling av nedlagda gruvor.

Sammantaget innebär det sagda att jag sluter upp bakom det som sägs i motion 2015/16:3408 (KD) om att riksdagen i ett tillkännagivande bör fram­hålla mineralersättningens koppling till frågor om mark- och vattensa­nerings­åtgärder.

Jag och Kristdemokraterna instämmer även i det som sägs i motionen om att det kan finnas behov av återställningsinsatser även när endast någon form av prospekteringsrelaterad verksamhet har genomförts. Kvar­lämnade borrhål som läcker ut gifter eller som riskerar att skada männi­skor eller djur är exempel på negativa miljöeffekter efter prospektering. Jag anser att tillkännagivandet även bör innefatta en uppmaning till regeringen om att kraven på återställning efter prospektering bör skärpas.

Sammantaget innebär detta att jag anser att miljö- och jordbruksutskottet bör tillstyrka motion 2015/16:3408 (KD). Yrkandena 3 och 4 i motion 2015/16:3402 (V) anser jag bör avstyrkas.

Särskilda yttranden

Riksrevisionens rapport om ekonomiska risker för staten i fråga om gruvavfall (SD)

Josef Fransson (SD) och Mattias Bäckström Johansson (SD) anför:

 

 

Vi har ställt oss bakom utskottets ställningstagande att föreslå miljö- och jord­bruksutskottet att avstyrka de motionsyrkanden som gäller mineralersätt­ning­en med hänvisning till den pågående översynen av denna ersättning.

Vi vill här dock påminna om den grundläggande uppfattning som vi och Sve­rigedemokraterna har när det gäller vad som i förlängningen bör bli utfallet av denna översyn. I en reservation i utskottets mineralpolitiska betänkande (bet. 2015/16:NU14) har vi tidigare i år anfört att mineralersättningen bör refor­meras. Genom den nuvarande konstruktionen får staten en alldeles för li­ten andel av det värde som gruvnäringen genererar samtidigt som staten tving­as stå för tunga investeringar i bl.a. infrastruktur. Vi anser att det finns ett ömsesidigt intresse mellan staten och gruvnäringen i dessa frågor och att en reformerad mineral­ersättning skulle kunna göra det enklare för staten att be­driva en aktiv gruv- och mineralpolitik. Enligt vår uppfattning bör mine­ral­er­sätt­ningen höjas från nu­varan­de 2 promille till totalt 5 procent. Mark­ägarens andel bör kvarstå på den nuvarande nivån medan resterande del ska tillfalla staten. Vidare anser vi att statens andel ska placeras i en fond och öronmärkas för satsningar för att sti­mu­lera utveckling och sysselsättning på landsbygden.


[1] Bergsstaten är en myndighet med lång historia. Sedan 2013 är Bergsstaten en organisatorisk enhet inom myndigheten Sveriges geologiska undersökning (SGU). Bergsstaten leds av berg­mästaren som utses av regeringen.

[2] Begreppet mineralavgift torde syfta både mine­ralersättningen och på de avgifter som regleras i 14 kap. minerallagen.