Redogörelse till riksdagen

1999/2000:RB1

Årsredovisning för Sveriges riksbank

för räkenskapsåret 1999

1999/2000:RB1

Enligt 10 kap. 3§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank lämnar Riksbankens direktion bifogade redovisning för Riksbankens verksamhet under 1999. Redovisningen lämnas enligt samma lagrum till riksdagen, Riksdagens revisorer och riksbanksfullmäktige.

Direktionen föreslår

att riksdagen fastställer Riksbankens resultat- och balansräkning enligt förslaget.

Stockholm den 10 februari 2000

På direktionens vägnar:

URBAN BÄCKSTRÖM

/Kerstin Alm

I beslutet har deltagit Urban Bäckström (ordförande), Lars Heikensten (förste vice ordförande), Eva Srejber (andre vice ordförande), Villy Bergström, Kerstin Hessius och Lars Nyberg.

Föredragande har varit Henrik Gardholm.

Innehåll

Inledning 3

Penning- och valutapolitik 5

Penningpolitik 5

Guld- och valutareservsförvaltning 15

Riksbankens finansiella riskhantering 18

Betalningsväsende 20

Finansiell stabilitet 20

Finansiell infrastruktur 23

Kontantförsörjning 24

Internationellt samarbete 27

Internationella valutafonden 27

Europeiska unionen 28

Övrigt internationellt samarbete 31

Handlingsberedskap för EMU i den finansiella sektorn 33

Finansiell statistik 34

Förvaltningsberättelse 36

Verksamhet 36

Organisation 36

Personal 37

Resultat och ställning 38

Balans- och resultaträkning 39

Kommentarer 39

Redovisningsprinciper 40

Balansräkning 42

Resultaträkning 43

Noter 44

Femårsöversikt 50

Bilaga 1 Kalendarium 52

Bilaga 2 Remissyttranden 54

Bilaga 3 Dotterbolag . 55

AB Tumba Bruk 55

PSAB Pengar i Sverige AB 56

Bilaga 4 Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels

minne 58

1999/2000:RB1

Inledning

Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Enligt 9 kap. 12§ regeringsformen är Riksbanken rikets centralbank med ansvar för penningpolitiken. Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Ny lagstiftning från den 1 januari 1999

Den 25 november 1998 beslutade riksdagen om ny lagstiftning rörande Riksbanken, vilket innebär att Riksbanken från och med den 1 januari 1999 leds av en direktion som utsetts av fullmäktige. Fullmäktiges roll är att utse direktionsledamöter och att utöva kontroll över Riksbankens verksamhet.

Ledamöter i fullmäktige

I enlighet med övergångsbestämmelserna till den nya riksbankslagen valde riksdagen den 2 december 1998 elva fullmäktige i Riksbanken och elva suppleanter för fullmäktige i Riksbanken.

Till fullmäktigeledamöter utsågs Sven Hulterström, Johan Gernandt, Sinikka Bohlin, Jörgen Andersson, Kenneth Kvist, Mats Odell, Ingegerd Troedsson, Britt Bohlin, Peter Egardt, Kjell Nordström och Susanne Eberstein.

Till suppleanter utsågs Reynoldh Furustrand, Stephan Tolstoy, Carin Lundberg, Sven-Erik Österberg, Siv Holma, Göran Hägglund, Margaretha af Ugglas, Marianne Carlström, Hans Gustaf Wessberg, Lars U. Granberg och Barbro Andersson Öhrn.

Vid ett konstituerande fullmäktigesammanträde den 2 december utsågs Sven Hulterström till ordförande.

Till vice ordförande utsågs Johan Gernandt.

Ledamöter i direktionen

Den 17 december 1998 utsåg 1999 års fullmäktige sex ledamöter av Riksbankens direktion. Urban Bäckström utsågs till ordförande i direktionen och riksbankschef med en mandatperiod på sex år.

Lars Heikensten utsågs till förste vice ordförande och vice riksbankschef med en mandatperiod på fem år. Heikensten ansvarar för beredningen av penning- och valutapolitiken och har därutöver internationella uppdrag som ledamot av EU:s ekonomiska och finansiella kommitté och som riksbankschefens ställföreträdare i Internationella valutafonden, G10 och Europeiska centralbanken.

Eva Srejber, med en mandatperiod på fyra år, utsågs till andre vice ordförande och vice riksbankschef. Srejber ansvarar för beredningen och samordningen av internationella frågor, samordningen av den finansiella sektorns EMU-förberedelser samt intern och extern information. Srejber är riksbankschefens ställföreträdare i Bank for International Settlements och har även uppdrag inom den Europeiska centralbanken.

1999/2000:RB1

Villy Bergström, med en mandatperiod på tre år, är vice riksbankschef och ansvarar för beredningen av forsknings- och statistikfrågor.

Kerstin Hessius, med en mandatperiod på två år, är vice riksbankschef och ansvarar för beredningen av betalningsmedelsfrågor, intern revision och intern riskkontroll. Hessius har även ansvarat för Riksbankens arbete med att samordna den finansiella sektorns förberedelser inför millennieskiftet.

Lars Nyberg, med en mandatperiod på ett år, är vice riksbankschef och ansvarar för beredning av betalningssystemfrågor, Riksbankens bolag och remissfrågor. Nyberg har även internationella uppdrag med inriktning på tillsynsfrågor.

Lars Nyberg omvaldes den 9 december 1999 av fullmäktige med en mandatperiod på sex år.

1999/2000:RB1

Penning- och valutapolitik

1999 var ett år med god tillväxt, accelererande sysselsättning och låg inflation. Tillväxten bedöms ha uppgått till cirka 3,5 procent samtidigt som inflationstakten var låg.

Sedan sommaren 1993 när ekonomin bottnade efter den kraftiga nedgången har tillväxten i ekonomin i genomsnitt uppgått till cirka 3 procent och inflationstakten enligt KPI till 1,3 procent. Detta kan jämföras med andra halvan av 1980-talet då motsvarande tillväxtsiffra var 2,5 procent och inflationstakten 7,4 procent per år.

Penningpolitik

Målet för penningpolitiken är enligt riksbankslagen att upprätthålla ett fast penningvärde. Sedan januari 1993 har detta definierats som en inflationstakt på 2 procent. I början av 1999 preciserade Riksbankens nya direktion detta mål på följande sätt; målet för penningpolitiken är normalt sett att begränsa inflationen, mätt med konsumentprisindex, till 2 procent ±1procentenhet. I ett förtydligande konstaterade dock direktionen att det kan finnas skäl att avvika från denna regel t.ex. om inflationstakten påverkas av tillfälliga faktorer. Detta var fallet under 1999.

I praktiken innebar detta att penningpolitiken 1999 baserades på en bedömning av den underliggande inflationen, definierad som UND1X.

Framåtblickande penningpolitik

Penningpolitiken får störst effekt på inflationen först ett till två år framåt i tiden, varför Riksbanken måste basera sin politik på en bedömning av inflationsutvecklingen på denna tidshorisont. Penningpolitiken bedrivs normalt med hjälp av en enkel handlingsregel: om Riksbankens inflationsprognos ett till två år framåt i tiden visar att inflationen kommer att avvika från det uppsatta målet ändras reporäntan.

Handlingsregeln är emellertid inte mekanisk. Inflationsprognoser görs med betydande osäkerhet. Riksbanken arbetar därför också med osäkerhetsbedömningar. Förutom ett huvudscenario, som anger den mest sannolika inflationsutvecklingen, vägs ett antal riskscenarier in i den slutgiltiga bedömning som ligger till grund för penningpolitiken.

Det kan också finnas skäl att under vissa specifika omständigheter tolka beslutsregeln på ett mer flexibelt sätt. I ett förtydligande av penningpolitikens inriktning angav direktionen i februari 1999 två skäl att avvika från det uppsatta inflationsmålet.

Ett skäl är att konsumentpriserna ett till två år framåt påverkas av faktorer som inte bedöms få varaktig inverkan på inflationen. Sådana faktorer kan vara förändringar i hushållens räntekostnader eller av indirekta skatter och subventioner, som under en tid påverkar inflationsutvecklingen, men inte ger bestående effekter. Hänsyn till inverkan av tillfälliga faktorer av detta slag har tagits också tidigare vid politikens uppläggning. De inflationsbedömningar

1999/2000:RB1

som gjordes under 1999 för perioden ett à två år framåt påverkades tydligt av sådana tillfälliga faktorer. Riksbanken bortsåg från dessa tillfälliga faktorer och penningpolitiken 1999 baserades därför på en bedömning av UND1X-inflationen.

Ett annat skäl till att avvika från beslutsregeln kan vara att en snabb återgång till målet skulle ge upphov till stora realekonomiska kostnader. Det kan då finnas skäl att frångå tidshorisonten och försöka att återföra inflationen till målnivån mera gradvis. Under 1999 uppstod inte motiv till att avvika från beslutsregeln av detta skäl.

Viss inflationsuppgång mot slutet av året

Under 1999 uppgick den årliga genomsnittliga inflationen till 0,3 procent, mätt med KPI. Det innebär att den faktiska KPI-utvecklingen underskred det uppsatta prisstabilitetsmålet för penningpolitiken.1 I januari 1999 uppgick inflationstakten, mätt med tolvmånaderstal för KPI, till ­0,4 procent medan den i december hade stigit till 1,2 procent. Trenden för inflationen, mätt med KPI, var med andra ord stigande under 1999.

En huvudorsak till att KPI-inflationen blev låg 1999 var att den påverkades av sänkta räntekostnader för egnahemsägare samt sänkta indirekta skatter och subventioner.

Detta var tydligt identifierbara prisrörelser, som penningpolitiken enligt förtydligandet från februari 1999 varken kan eller bör motverka, så länge inflationsförväntningarna förblir opåverkade. Dessa tillfälliga faktorer dämpade konsumentprisutvecklingen under hela året, men effekten var starkast under första halvåret. Inflationen exklusive dessa effekter, dvs. den underliggande inflation mätt med UND1X, uppgick i genomsnitt till 1,5 procent 1999. Mätt på detta sätt låg alltså inflationen inom det definierade toleransintervallet.

Olika inflationsmått. (Samtliga beräknas månadsvis av Statistiska centralbyrån)

Konsumentprisindex (KPI) = Genomsnittlig prisutveckling för den privata konsumtionen.

Underliggande inflation (UND1X) = KPI exkl. hushållens räntekostnader för egnahem och direkta effekter av ändrade indirekta skatter och subventioner.

Inhemsk underliggande inflation (UNDINHX) = KPI exkl. importprisförändringar, ändrade räntekostnader och direkta effekter av ändrade indirekta skatter.

Harmoniserat konsumentprisindex (HIKP) = KPI exkl. räntekostnader för egnahem, bostadsrättsavgifter, viss hälso- och sjukvård, fastighetsskatt egnahem, avskrivningar egnahem, del av reparationer egnahem, lotteri, tips och toto, försäkringar egnahem samt tomträttsavgäld egnahem.

1999/2000:RB1

1För utvärderingen av den förda penningpolitiken under tidigare år hänvisas till den skriftliga redovisning Riksbanken lämnar till riksdagens finansutskott två gånger per år (se även Riksbankens inflationsrapporter).

I början av 1999 uppgick UND1X-inflationen till 1,0 procent i årstakt. Effekten av prisökningar inom tjänstesektorn dämpades vid denna tid av långsamt stigande varupriser. Successivt under året skedde dock ett omslag i prisutvecklingen på importerade varor. Tendensen till fallande priser ersattes med en tendens till måttligt stigande priser, vilket bidrog till att UND1X-inflationen i december hade stigit till 1,9 procent.

Den främsta orsaken till denna uppgång var kraftigt stigande oljepriser, men också prisökningar inom andra varugrupper. Vid årets ingång uppgick det internationella råoljepriset till knappt 11 USD/fat, medan priset vid årets slut var drygt 25 USD/fat. Högre oljepriser påverkar de svenska konsumentpriserna med en viss eftersläpning. Ungefär hälften av den sammantagna effekten uppkommer inom ett par månader, framförallt genom högre priser på bensin och eldningsolja. Priserna på dessa båda varor steg kraftigt under 1999, vilket bidrog till en ökning av tolvmånaderstalet för UND1X-inflationen med 0,6 procentenheter. Resterande priseffekt, via högre priser på insatsvaror, transporter m.m., bedöms påverka konsumentpriserna först efter ett till två år. En sådan påverkan förutsätter dock att denna oljeprisnivå visar sig långsiktigt hållbar, vilket inte bedöms som sannolikt.

Hur prisrörelser på olja ska behandlas ur penningpolitisk synvinkel är inte självklart. En oljeprisförändring kan i vissa fall ses som en utbudsstörning med i huvudsak tillfälliga effekter på inflationen och den bör i så fall tillmätas mindre betydelse vid penningpolitikens utformning.

Oljeprisuppgången under 1999 påverkades dock även av den förbättrade internationella konjunkturen. Det går heller inte att utesluta att oljeprisutvecklingen påverkar inflationsförväntningarna i ekonomin och prisbildningen i övrigt.

Inflationstakten för den inhemskt genererade inflationen, UNDINHX, som inte påverkas av dessa effekter fortsatte under 1999, liksom under 1998, att pendla kring 2 procent. I detta mått bortses från effekter av importpriser och

1999/2000:RB1

1999/2000:RB1

därmed från t.ex. oljeprisuppgången men också från en betydande del av de prisdämpande effekter som följer med ett ökande internationellt varuutbyte. Under andra halvåret dämpades dock ökningstakten i UNDINHX i samband med avregleringar på el- och telemarknaderna. Den sammantagna effekten av dessa avregleringar uppgick i december till omkring ­0,3 procentenheter.

Den svenska inflationen var 1999 lägre än i de flesta EU-länder. Den genomsnittliga inflationen enligt det internationellt harmoniserade konsumentprisindexet, HIKP, blev i Sverige 0,6 procent, medan genomsnittet för euroområdet var 1,1 procent.

Inflationsförväntningarna steg successivt under 1999 i takt med att konjunkturläget förstärktes och priserna steg i kölvattnet av främst oljeprisuppgången. Hushållens inflationsförväntningar på ett års sikt steg från 0,8 procent i januari till 1,6 procent i december. Förväntningarna för den genom

snittliga inflationen under de närmaste två respektive fem åren uppgick i mars till omkring 1,5 procent. Dessa medelfristiga och långsiktiga inflationsförväntningar närmade sig sedan, i takt med stigande inflationssiffror, inflationsmålet på 2 procent, där de föreföll stabiliseras i slutet av året.

Snabb internationell scenförändring

Vid 1999 års början var det internationella ekonomiska stämningsläget i många länder dämpat. Asienkrisen, som bröt ut under sensommaren 1997, fortsatte att påverka världsekonomin, liksom tillkommande ekonomiska problem i Ryssland i augusti 1998 och kollapsen för den amerikanska hedgefonden Long Term Capital Management i september 1998. BNP-tillväxten i OECD-området 1999 bedömdes stanna vid blygsamma 1,5 procent.

Framförallt fanns en betydande osäkerhet om läget på flera tillväxtmarknader. Exempelvis hade Latinamerika drabbats av problem i samband med en valutakris i Brasilien. Denna resulterade i att den brasilianska centralbanken i mitten av januari beslöt att låta sin valuta flyta fritt och i införandet av ett inflationsmål i juni 1999.

För flera OECD-länder fördes penningpolitiken i expansiv riktning under inledningen av 1999. I april sänkte den nyinrättade Europeiska centralbanken sin styrränta med 0,5 procentenheter.2 Räntesänkningar förekom också i Storbritannien under våren. Dessa räntesänkningar bidrog till att läget stabiliserades på de internationella finansiella marknaderna under våren, även om läget då fortfarande var oklart.

I USA var dock konjunkturen fortsatt stark.

Den amerikanska centralbanken hade redan under hösten 1998 sänkt sin styrränta i flera steg och under 1999 visade den rekordlånga amerikanska högkonjunkturen få tecken på att dämpas. Samtidigt fortsatte dock obalanserna att växa. Handelsbalansen fortsatte att försämras sedan importen ökat snabbare än exporten och hushållens sparkvot sjönk ytterligare eftersom konsumtionen stimulerades av bland annat sjunkande arbetslöshet och höga börskurser. Vissa tecken kunde dock skönjas mot årets slut på en avtagande aktivitetsnivå. Bland annat minskade konsumentförtroendet och bostadsinvesteringarna.

Tillväxten i den amerikanska ekonomin bidrog till en markant förstärkning av den internationella konjunkturbilden under loppet av året. Mest påtaglig var förbättringen i Japan där återhämtningen efterhand blev mer robust. Industriproduktionen överraskade positivt och Bank of Japans företagsbarometer Tankan visade under hösten på ljusare förväntningar i näringslivet. Återhämtningen i euroområdet förstärktes av stigande export och ett konsumentförtroende som låg kvar på historiskt sett hög nivå. Mot slutet av året hade bedömningen av tillväxten inom OECD-området reviderats upp till över 2,5 procent.

1999/2000:RB1

2Vid årsskiftet övertog den nya Europeiska centralbanken, ECB, ansvaret för penningpolitiken i euroområdet. Det primära målet för penningpolitiken i valutaunionen är prisstabilitet, definierad som en årlig ökning av konsumentpriserna på under 2 procent i euroområdet mätt med HIKP.

1999/2000:RB1

Den förbättrade världskonjunkturen bidrog till stigande internationella långräntor. Räntenivån för tioåriga statsobligationslån steg under 1999 med omkring 1,5 procentenheter i såväl USA som euroområdet. Denna markanta uppgång bör dock ses mot bakgrund av att Asienkrisen under 1998 drog ned långräntorna till "överdrivet" låga nivåer.

Utvecklingen innebar också ökad risk för att uppgången på sikt kunde leda till stigande inflationstryck. Flera centralbanker, som tidigare genomfört lättnader i penningpolitiken som ett svar på Asienkrisen och följdeffekter av denna, började därför lägga om politiken i mindre expansiv riktning. Detta gällde såväl den amerikanska som den europeiska centralbanken. ECB höjde styrräntan i början av november med 0,5 procentenheter.

De internationella valutarörelserna dominerades 1999 av en förstärkning av yenen och en försvagning av euron. Det sistnämnda resulterade i paritet mel

lan euro och dollar i början av december. Vid årets slut hade euron försvagats med 13 procent gentemot andra valutor (handelsvägt). Denna försvagning bör dock ses mot bakgrund av en förstärkning mot slutet av 1998 för de valutor som övergick i euron.

Stark inhemsk konjunktur

En stark inhemsk efterfrågan i Sverige under 1999 begränsade effekterna av den internationella osäkerheten under årets första hälft.

I takt med att denna osäkerhet reducerades klarnade bilden av en stabil och bred konjunkturuppgång.

Utrikeshandelsstatistiken indikerar att varuexporten 1999 steg med cirka 5 procent samtidigt som varuimporten endast ökade med cirka 2 procent. Den svaga importutvecklingen är förvånande med tanke på den starka inhemska efterfrågan. Sannolikt har tillväxten i den privata tjänstesektorn bidragit till denna utveckling eftersom privata tjänster i allmänhet har ett lågt importinnehåll. En annan tänkbar orsak till den svaga importutvecklingen är en minskning av lagerinvesteringar.

Utrikeshandelns volymutveckling bidrog till en förstärkning av bytesbalansen, medan prisutvecklingen verkade i motsatt riktning. Övriga delar av bytesbalansen förändrades endast i begränsad utsträckning. Överskottet i bytesbalansen 1999 beräknas därför ha uppgått till cirka 55 miljarder (2,5 procent av BNP), vilket innebar ett överskott av samma storleksordning som 1998.

Hushållens konsumtion fortsatte att stiga kraftigt under 1999. Framförallt var det konsumtionen av varaktiga varor som ökade. En rad gynnsamma faktorer bidrog till konsumtionsuppgången. Ökad sysselsättning, kraftig reallönetillväxt och låga räntenivåer var avgörande faktorer. Hushållens förmögenhetsställning stärktes också betydligt framför allt som en följd av att aktie- och småhusinnehav ökade i värde. Hushållens tilltro till både den egna och Sveriges ekonomiska situation var god.

1999/2000:RB1

Uppgången i hushållens totala konsumtionsutgifter hade sedan mitten av 1990-talet varit förhållandevis stark jämfört med utvecklingen av hushållens realinkomster. Detta avspeglades i en minskning av sparandets andel av den disponibla inkomsten och i en ökning av hushållens skuldsättning. Trots denna uppgång var hushållens bruttoskuld, som andel av den disponibla inkomsten, avsevärt mindre vid utgången av 1999 än under slutet av 1980-talet.

Investeringsuppgången fortsatte under 1999. Industrikonjunkturen utvecklades bra, även om osäkerheten om styrkan i uppgången tidvis var stor till följd av motstridiga indikatorer. Industrins investeringar fortsatte att öka om än i en något dämpad takt jämfört med 1998. Den procentuella ökningstakten i bostadsinvesteringarna var hög från en mycket låg utgångsnivå. Det totala antalet påbörjade nya lägenheter steg med cirka 40 procent jämfört med 1998, men med stora geografiska skillnader. Huvuddelen av ökningen avsåg bostadsbyggande i storstadsregioner. Lagerförändringarna bedöms ha gett ett negativt bidrag till BNP-tillväxten under 1999, även om millennieskiftets påverkan på lagren är svårbedömd.

Den starka sysselsättningsökning, som inleddes i början av 1998, fortsatte under 1999. Expansionen var koncentrerad till storstadsregioner och till privat tjänstesektor. Den öppna arbetslösheten föll successivt under året och uppgick vid årets slut till 5,3 procent av arbetskraften.

Mot slutet av 1999 uppstod på begränsade delar av arbetsmarknaden rekryteringsproblem. För ett trettiotal av landets kommuner rapporterades flaskhalsproblem.

Det var i huvudsak expansiva företag ­ främst inom verkstadsindustrin ­ som hade svårt att finna yrkesarbetare.

Ökningstakten i arbetsproduktiviteten bedöms ha varit 0,7 procent 1999, medan genomsnittet för föregående tre år var 1,7 procent.Det förefaller troligt att produktivitetsutvecklingen 1999 hämmades av den kraftiga sysselsättningsökningen och av att denna främst avsåg tjänstesektorn. Även om det är rimligt att vänta sig att sysselsättningen, särskilt i de sektorer som producerar privata tjänster, ökar också i framtiden, talar den kraftiga sysselsättningsuppgången 1999 för att den senaste tidens svagare produktivitetsutveckling är temporär. De långsiktiga ramar som gäller för penning- och finanspolitiken, avregleringar på olika marknader, ökad internationell konkurrens samt spridningen av informationsteknologin bör förstärka produktivitetsutvecklingen i framtiden.

Det successivt förbättrade konjunkturläget bidrog till en gynnsam utveckling av den offentliga sektorns sparande 1999, medan det strukturella överskottet minskade. Den offentliga sektorns totala sparande 1999 beräknas ha motsvarat 2,1 procent av BNP. Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld, som andel av BNP, minskade under året från 72 till 66 procent. Sverige tillhörde därmed de länder inom EU som uppvisade den snabbaste förbättringen av de offentliga finanserna.

Reporäntan sänktes ytterligare under våren

Under inledningen av 1999 förväntades de dämpade internationella konjunktur- och inflationsutsikterna medföra att inflationen i Sverige under de kom

1999/2000:RB1

mande två åren skulle bli något svagare än enligt bedömningen i inflationsrapporten i december 1998. Det bedömdes finnas betydande risk för att inflationstakten på ett à två års sikt skulle underskridas. Riksbanken beslöt därför den 11 februari att sänka reporäntan med 0,25 procentenheter till 3,15 procent samt in- och utlåningsräntorna med 0,5 procentenheter vardera till 2,75 respektive 4,25 procent .

I inflationsrapporten i mars 1999 konstaterades att den internationella prisutvecklingen till följd av Asienkrisen varit svagare än väntat, att den ekonomiska aktiviteten i euroområdet mattats av under vintern och att producentpriserna på världsmarknaden fortsatt att falla. Även om den inhemska efterfrågan förväntades stiga successivt var bedömningen i huvudscenariot att den underliggande inflationen, mätt med UND1X, skulle underskrida målet något. Därutöver bedömdes det finnas en viss nedåtrisk i inflationsbedömningen på grund av en sämre internationell konjunktur än vad som förutsatts i huvudscenariot. Mot denna bakgrund beslöt Riksbanken den 24 mars att sänka reporäntan med ytterligare 0,25 procentenheter till 2,9 procent.

Under våren uppreviderades prognosen för såväl den svenska som den internationella tillväxten samt för den underliggande inflationen i Sverige. Utöver den förändrade konjunkturbilden bidrog bland annat stigande oljepriser till denna upprevidering.

I den inflationsrapport som publicerades i juni 1999 bedömdes i huvudscenariot den underliggande inflationen, mätt som UND1X, uppgå till 1,9 procent på ett års sikt och 2,0 procent på två års sikt. Vidare gjordes bedömningen att den internationella riskbilden var symmetrisk; risken för en mer långvarig internationell konjunkturavmattning hade minskat.

De internationella konjunkturutsikterna fortsatte att förbättrats under sommaren och förhösten. Parallellt ändrades bedömningen av den inhemska efterfrågan i positiv riktning. I inflationsrapporten i början av oktober 1999 gjordes dessutom bedömningen att finanspolitiken skulle bli mer expansiv under 2000 och 2001 än vad som tidigare hade förutsatts. Resursutnyttjandet i ekonomin förväntades stiga, vilket bland annat bedömdes leda till något högre löneökningar under 2000 och 2001 än vad som antagits i föregående rapport. Sammantaget var bedömningen i oktoberrapporten av den underliggande inflationen på ett till två års sikt i stora drag oförändrad jämfört med föregående inflationsrapport. Emellertid bedömdes det finnas en viss uppåtrisk i inflationsutsikterna kopplat till framtida löneutveckling och den kraftiga konjunkturutvecklingen. Prognosen för UND1X-inflationen i huvudscenariot var 1,8 procent på ett års sikt och 2,1 procent på två års sikt. Rikbanken lämnade därför reporäntan oförändrad tills vidare.

Reporäntan höjdes i november

Bilden av ett tilltagande inflationstryck förstärkes av den information som presenterades under senare delen av oktober och i november. De internationella konjunkturutsikterna försköts i positiv riktning samtidigt som högre råvaru- och insatsvarupriser förväntades leda till ett något högre pristryck från omvärlden. Detta i kombination med att svensk ekonomi kommit längre

1999/2000:RB1

in i konjunkturuppgången medförde att Riksbanken den 11 november 1999 beslöt att höja reporäntan med 0,35 procentenheter till 3,25 procent. Denna höjning bedömdes skapa förutsättning att hålla reporäntan oförändrad under resten av året.

I inflationsrapporten i december var bilden av en stabil och bred svensk konjunkturuppgång oförändrad. Även om höjningen av reporäntan i november förväntades bidra till att dämpa aktiviteten något prognosticerades en BNP-tillväxt om 3,4, 3,7 respektive 3,3 procent för åren 1999­2001. Denna starka tillväxt förväntades under de kommande åren leda till kapacitetsrestriktioner som kan påverka prisutvecklingen. Liksom tidigare förväntades kronan komma att stärkas under kommande år, men denna förstärkning bedömdes ske i en något långsammare takt än i tidigare bedömningar.

I huvudscenariot förväntades den underliggande inflationen, mätt med UND1X, uppgå till 1,8 procent på ett års sikt och 2,2 procent på två års sikt.

Sammantaget bedömdes det finnas en viss uppåtrisk i inflationsbedömningen främst till följd av att inflationen kan komma att reagera snabbare och mer markant på den starka tillväxten i efterfrågan samt att det inte gick att utesluta en starkare importprisutveckling än i huvudscenariot. Med beaktande av denna riskbild bedömdes UND1X-inflationen bli ungefär 0,1 procentenheter högre än i huvudscenariot. Slutsatsen var att penningpolitiken framöver kunde behöva föras i mindre expansiv riktning om ekonomin utvecklas i linje med Riksbankens bedömning.

Det är Riksbankens ambition att agera på ett förutsägbart sätt. Sammantaget ändrade Riksbanken reporäntan vid tre tillfällen under 1999. Dessa beslut var alla väl i linje med vad marknaderna väntade sig och hade prissatt. De analyser och bedömningar som presenterades i inflationsrapporter, protokoll och i tal av direktionsledamöterna förefaller alltså ha bidragit till en relativt förutsägbar penningpolitik.

1999/2000:RB1

1999/2000:RB1

Sammanfattningsvis var 1999 ett år med god tillväxt, accelererande sysselsättning och låg inflation. Tillväxten bedöms ha uppgått till cirka 3,5 procent samtidigt som inflationstakten var låg, vilket innebar att ytterligare ett år lades till de föregående med en gynnsam ekonomisk utveckling. Sedan inflationsmålspolitiken inleddes 1993 har tillväxten i ekonomin i genomsnitt uppgått till 2,9 och inflationstakten till 1,3 procent. Detta kan jämföras med andra hälften av 1980-talet då motsvarande tillväxtsiffra var 2,5 procent och inflationstakten 7,4 procent per år.

Guld- och valutareservsförvaltning

Förutsättningar

Riksbanken skall enligt riksbankslagen hålla tillgångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld. Riksbankslagen tillåter vidare att dessa tillgångar placeras i statsobligationer, guld och andra lätt omsättningsbara tillgångar. Riksbanken håller en guld- och valutareserv av säkerhetsskäl samt för att kunna genomföra penning- och valutapolitiken.

Guld- och valutareservens fördelning och sammansättning

Guldreserven är en buffert avsedd att användas i extrema lägen då övriga tillgångar inte är användbara eller tillgängliga. Guldreserven är 185,4 ton. Valutareserven investeras enligt en beslutad fördelning3 i fyra olika valutor: amerikanska dollar, euro, brittiska pund och japanska yen. Valutareserven är vidare uppdelad i en investeringsportfölj och en likviditetsportfölj. Investeringsportföljen är en långsiktig obligationsportfölj där syftet är att generera högsta möjliga avkastning medan likviditetsportföljen är avsedd att täcka det kort

3Fördelningen är för närvarande 35 procent EUR, 35 procent USD, 15 procent JPY och 15 procent GBP, ±/3 procent.

fristiga likviditetsbehov som Riksbanken har för att kunna fullgöra sina åtaganden.

Därutöver har Riksbanken fordringar i särskilda dragningsrätter på IMF.

Det är främst genom att styra valutareservens känslighet för ränteförändringar som Riksbanken har möjlighet att påverka resultatet. Räntekänsligheten styrs av den genomsnittliga löptid valutareservens tillgångar placeras till. En längre löptid kan över tiden förväntas generera ett högre genomsnittligt resultat, detta sker dock på bekostnad av större fluktuationer i det kortsiktiga resultatet. Riksbanken har ett långsiktigt perspektiv i förvaltningen av Sveriges valutareserv varför en långsiktigt hög avkastning anses överordnad risken för kortsiktiga variationer i resultatet. Riksbanken har därför inriktat sig på att hålla förhållandevis hög räntekänslighet i valutareserven.

Marknadsutveckling under året kopplat till resultatet

Valutareservsförvaltningen genererade ränteintäkter på 5,4 miljarder kronor under året medan den sammantagna vinsten blev 3,8 miljarder kronor. Förutom ränteintäkter påverkar prisrörelser på valuta, räntebärande värdepapper och guld resultatet även om det i huvudsak är orealiserade vinster/förluster. Valutakurseffekten i valutareserven förbättrade resultatet med omkring 2 miljarder kronor och guldvärderingseffekten förbättrade resultatet med knappt 1miljard kronor under 1999. Priseffekten i värdepappersportföljen drog däremot ned resultatet med drygt 4 miljarder kronor.

Valutakursutveckling

Den svenska kronan stärktes under 1999 mot euron men försvagades samtidigt mot yenen, mot den amerikanska dollarn och mot pundet. Sammantaget bidrog växelkursutvecklingen till att värdet av valutareserven räknat i kronor steg, vilket innebar att Riksbankens resultat förbättrades.

Kronans utveckling mot de valutor som ingår i valutareserven avspeglade framförallt kursrörelserna på den internationella valutamarknaden. Störst påverkan på valutareserven fick kursrörelserna i yen och euro. Under 1999 återhämtade sig den japanska ekonomin något och BNP steg åter efter en period med fallande produktion. Det förbättrade förtroendet för den japanska ekonomin stärkte den japanska valutan. Det kapitalinflöde som blev följden av utländska investerares intresse för japanska aktier bedömdes av många vara en viktig faktor bakom yenens kraftiga förstärkning. Eurons försvagning under 1999 berodde troligen framförallt på att tillväxten i främst Tyskland utvecklades sämre än väntat. Samtidigt visade den rekordlånga amerikanska högkonjunkturen få tecken på att dämpas och dollarn fortsatte att stärkas något.

Ränteutveckling

Prisfall på den internationella obligationsmarknaden ledde till att marknadsvärdet av investeringsportföljen räknat i kronor minskade under 1999 vilket gav en orealiserad förlust. Den starka internationella konjunkturen var orsaken till uppgången i de internationella obligationsräntorna under andra hälf

1999/2000:RB1

ten av 1999 och vid årets slut låg de 1­2 procentenheter högre än i slutet av 1998.

Undantaget var de japanska räntorna, som trots en viss ljusning i den japanska ekonomin låg cirka en halv procentenhet lägre i slutet av 1999 än året innan.

Guldprisutveckling

Priset på guld har fluktuerat kraftigt under året. Efter Storbritanniens annonsering om försäljning av 415 ton guld den 7 maj sjönk guldpriset under de kommande månaderna med cirka 10 procent.4 Den 27 september presenterade eurosystemets centralbanker tillsammans med centralbankerna i Schweiz, Storbritannien och Sverige en överenskommelse om att begränsa framtida utförsäljning av guld. Denna annonsering ledde initialt till en kraftig prisuppgång. Guldpriset sjönk dock tillbaka under årets sista månader till den nivå som rådde vid årets inledning.

Marknadsrisk i valuta och guldreservsförvaltningen

Riksbanken har möjlighet att påverka resultatet av förvaltningen genom att styra räntekänsligheten i valutareserven. Den genomsnittliga löptiden kan som tidigare nämnts betraktas som ett mått på valutareservens känslighet för ränteförändringar. Valutareservens genomsnittliga löptid har under 1999 varit cirka fyra och ett halvt år.

Marknadsvärdet på de tillgångar som Riksbanken förvaltar exponeras kontinuerligt för marknadsfluktuationer i t.ex. växelkurser, räntor och guldpris. Riksbanken mäter löpande effekten av fluktuationernas inverkan på värdet genom Value-at-Risk (VaR) analyser vilka kompletteras med stresstester. Value-at-Risk är en statistisk metod som kombinerar tillgångarnas priskänslighet för förändringar med verkliga historiska fluktuationer. VaR uttrycker den maximala vinst/förlust som kan förväntas uppstå under en viss

1999/2000:RB1

4Priset i guld kvoteras i USD.

tidsperiod och för en given sannolikhetsnivå. Riksbanken använder sig av Historisk simulering5 och beräknar VaR över en månads horisont och med en konfidensnivå på 95 procent. Baserat på dessa antaganden uppgick guld- och valutareservens totala VaR per den 30 december 1999 till 3,5 procent.

Med stresstest värderas effekten på valuta- och guldreservens marknadsvärde av extrema och ofördelaktiga rörelser i, för reserven, betydelsefulla marknadsparametrar. Ett scenario där den svenska kronan stärks med 5 procent mot övriga valutor, samtidigt som marknadsräntorna generellt stiger med 1 procentenhet skulle leda till en negativ värdeförändring för valuta- och guldreserven om cirka 8 procent.

Riksbankens finansiella riskhantering

Finansiell verksamhet genererar finansiella risker och hanteringen av dessa risker är en del av verksamheten. En väl utvecklad riskhantering är en förutsättning för en effektiv och ändamålsenlig förvaltning. I Riksbankens verksamhet uppstår finansiella risker inom valutareservsförvaltningen, inom hanteringen av den inhemska portföljen och inom betalningssystemet. Här redogörs enbart för hanteringen av riskerna inom valutareservförvaltningen.

Ansvaret för styrning, kontroll och rapportering av Riksbankens finansiella risker finns på flera nivåer. Det yttersta ansvaret för Riksbankens verksamhet ligger hos direktionen. Berörda avdelningar ska hantera de risker som genereras i den egna verksamheten.

Beredningsgruppen för finansiella risker behandlar frågor som rör riskpolicy, risknivå, risklimiter och utvärdering. Andra viktiga funktioner för styrning, kontroll och rapportering av finansiella risker är kontrollfunktionerna inom respektive avdelning. Under året har Riksbanken fortsatt sitt arbete med att utveckla den finansiella riskhanteringen bland annat genom att inrätta en ny avdelning för riskkontroll. Riskkontrollavdelningen är oberoende från affärsverksamheten och rapporterar direkt till direktionen. Därutöver finns Riksbankens internrevision, som är en oberoende granskningsfunktion, direkt underställd direktionen.

Kreditrisk är risken för förluster till följd av att bankens motparter inte kan fullgöra sina åtaganden gentemot banken. För att begränsa Riksbankens motpartsrisker inom valutareserven används ett limitsystem som bland annat anger ratingkrav för godkända motparter och maximalt belopp som kan placeras på viss löptid hos motparten. Den aggregerade motpartslimiten är uttryckt som andel av valutareservens marknadsvärde. Emittentrisken begränsas genom att innehaven i valutareserven i huvudsak består av placeringar i statspapper och värdepapper i andra institutioner som anses förknippade med ytterst låg kreditrisk.

Likviditetsrisk är risken för att betalningsåtaganden inte omgående kan fullgöras. Riksbanken håller en sådan likviditetsnivå att betalningsberedskap för både löpande och oförutsedda betalningsåtaganden kan fullgöras. I syfte att ytterligare reducera likviditetsrisken placerar Riksbanken i flera valutor,

1999/2000:RB1

5Riksbanken använder sig av en metod som uppskattar VaR utifrån historisk volatilitet i tillgångspriser och med hänsyn till korrelationer mellan tillgångar och tillgångsslag.

geografiska områden och instrument för vilka det existerar stora och likvidamarknader.

Marknadsrisk är risken för förluster på tillgångar till följd av förändringar av räntor och valutakurser. Riksbanken hanterar ränterisken genom ett av direktionen fastställt intervall för valutareservens duration. Portföljernas duration kontrolleras dagligen. I den löpande verksamheten kompletteras durationsintervallet med andra risk- och positionsmått t.ex. Value-at-Risk (VaR)6. Valutarisken hanteras genom att Riksbankens placerar i fyra olika valutor med begränsad korrelation. Fördelningen mellan de olika valutorna är fast och förvaltas därmed inte aktivt.

Operativ risk är risken för oväntade förluster till följd av fel som uppstår i det interna arbetet. Exempel på operativa risker är bristande efterlevnad av externa och interna regelverk, felaktiga värderingsmodeller, ej tillförlitliga IT-system, uteblivna eller ej existerande kontroller. Riksbankens operativa risker begränsas främst genom interna regelverk och riklinjer samt genom tydliga och separerade ansvarsområden.

1999/2000:RB1

6VaR är en statistisk metod som uttrycker den maximala potentiella vinsten/förlusten som med viss sannolikhet kan uppstå under en viss tidsperiod.

Betalningsväsende

En av Riksbankens huvuduppgifter är att med riksbankslagens formulering "främja ett säkert och effektivt betalningsväsende". Riksbanken redovisar mot den bakgrunden regelbundet sin syn på utvecklingen i det finansiella systemet.

Riksbanken har också det praktiska ansvaret för genomförandet av stora betalningar (interbankbetalningar) och för kontantförsörjningen i samhället.

Finansiell stabilitet

Arbetet med att säkra stabiliteten i betalningssystemet har de senaste åren blivit allt viktigare. Det har sin grund både i de omfattande förändringar som skett i den finansiella sektorn och i de finansiella kriser som inträffat på flera håll i världen under 1990-talet. Riksbanken redovisar i rapporten Finansiell stabilitet två gånger om året sin syn på utvecklingen i det finansiella systemet och vad den innebär för stabiliteten.

Riksbankens sammantagna bedömning var i rapporterna att det svenska finansiella systemet är stabilt, men analysen visar vissa tecken på att en riskuppbyggnad skedde under 1999.

Ur Riksbankens perspektiv är den viktigaste aspekten de så kallade systemrisker som involveras. Med systemrisker menas risken att en störning i en del av systemet får effekter som helt eller delvis slår ut även andra delar av betalningssystemet. Dessa risker är i sin tur främst förknippade med stora betalningar mellan de banker, som utför och förmedlar den typen av betalningar. Bankerna är därmed de centrala företagen i betalningssystemet och det är därför dessa och i synnerhet de fyra stora svenska bankkoncernerna står i fokus för Riksbankens analys av det finansiella systemet.

Riksbankens analys av bankerna är uppdelad i tre huvudområden, vilka i princip motsvarar olika tidshorisonter.

Strategiska risker i banksektorn

Det första området, analysen av strategiska risker i banksektorn, innebär ett långsiktigt synsätt på risk där bankernas förmåga att skapa lönsamhet under överskådlig tid är i fokus. Svag intjäningsförmåga i bankerna riskerar att leda till ökat risktagande, vilket i sin tur kan leda till betydande förluster och ökad risk för betalningsinställelser. En långsiktigt låg lönsamhetsnivå kan även urholka bankernas finansiella motståndskraft och göra dem mer sårbara för olika störningar. Sammantaget bedömdes det svenska finansiella systemet som långsiktigt stabilt under 1999, även om det fanns vissa tecken på att en riskuppbyggnad skedde under året.

Bankerna uppvisade 1999 god lönsamhet som till stor del berodde på fortsatt låga kreditförluster. Kreditförlusterna skulle dock sannolikt öka vid en sämre allmän ekonomisk utveckling. Det fanns också en allmän tendens till ökade kostnader, vilket bidrog till att dämpa lönsamheten. En utmaning för

1999/2000:RB1

bankerna är att upprätthålla tillräckliga marginaler för att täcka förluster i sämre tider.

Strategiska frågor som ökad konkurrens, teknologisk utveckling och satsningar i Norden blir utslagsgivande för de svenska bankernas lönsamhet i ett längre perspektiv.

1999/2000:RB1

Kreditrisker i bankernas utlåning på medellång sikt

Det andra området som analyserades var kreditrisker i bankernas utlåning på medellång sikt. Riskerna för kreditförluster i banksektorn utvärderades här med hänsyn till bedömningar av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Under 1999 bedömdes risken för kreditförluster i bankerna som liten eftersom Sverige befann sig i en konjunkturuppgång. Utlåningen till både hushåll och företag ökade under året. Låga nominella räntor och stigande tillgångs-priser i kombination med den allt starkare konjunkturen bidrog till att hålla risken för kreditförluster nere. Det fanns dock tecken på en viss riskuppbyggnad i hushållssektorn genom att skuldsättningen ökade i förhållande till den disponibla inkomsten. Betalningsförmågan i hushålls- och företagssektorerna var emellertid generellt sett god även om sårbarheten för stigande räntor ökade under året.

1999/2000:RB1

Motparts- och avvecklingsrisker

Det tredje området, analys av motparts- och avvecklingsrisker, fokuserade på de kreditrisker som uppkommer i transaktioner mellan finansiella företag och som kan medföra mycket plötsliga förluster. De stora bankerna har normalt betydande exponeringar mot varandra i form av motparts- och avvecklingsrisker. I transaktioner mellan bankerna aktualiseras därmed risken för att problem hos en aktör sprider sig till andra.

Riksbanken började i juni 1999 att inhämta kvartalsvisa rapporter från storbankerna om vissa enskilda exponeringar. Resultatet visade att dessa exponeringar var så stora att bankerna skulle kunna få problem även vid enstaka motpartsfallissemang. De största exponeringarna fanns i valutahandeln. Posi

tivt var att bankerna under 1999 i viss mån förbättrade sin riskhantering på detta område genom att införa avvecklingslimiter och nettningsavtal med större motparter.

Finansiell infrastruktur

För att betalningar ska kunna förmedlas mellan olika aktörer i samhällsekonomin krävs, förutom betalningsmedel, en teknisk och administrativ apparat ­ en infrastruktur ­ där betalningsuppdragen genomförs. Till infrastrukturen räknas de system som gör det möjligt att ingå och genomföra affärer med finansiella tillgångar. Infrastrukturen omfattar därmed marknadsplatser där finansiella tillgångar handlas, clearingsystem där betalningsuppdrag sammanställs, och s.k. avvecklingssystem där ägande- och panträtter avseende finansiella tillgångar registreras och slutgiltigt överförs. Normalt är det enbart vissa finansiella företag som har tillträde till betalningssystemets infrastruktur.

Privatpersoner och företag måste därför vända sig till dessa när de behöver använda sig av systemet.

RIX-systemet

Alla transaktioner i svenska kronor, som gör att en bank får ett krav på en annan bank eller blir skyldig att betala till en annan bank, regleras slutligt i Riksbankens elektroniska RIX-system. RIX-systemet är därmed knutpunkten i det svenska betalningssystemet. De flesta banker och betalningsinstitut (t.ex. bankgirot och postgirot) samt Riksbanken själv har ett konto i RIX-systemet.

Under 1999 dominerade två stora processer arbetet med RIX-systemet. Dels startade från årskiftet 1998/99 betalningsavveckling i euro, dels lades omfattande resurser ned på att testa och förbereda systemet inför millennieskiftet. Inför starten av Target (se nedan) utökades öppettiderna i RIX-systemet till kl. 07.00­18.00.7 De förlängda öppettiderna i kombination med ökad känslighet för störningar i system och kommunikation innebar att funktioner för övervakning och drift av systemet behövde förstärkas. Utvecklingsresurser koncentrerades för att säkerställa en kontinuerligt hög tillgänglighet samt för att förbättra reservrutiner i händelse av störning.

Under 1999 vidtogs också åtgärder för att minska behovet av likviditet i systemet, bland annat genom att deltagande banker justerade tidsschemat för avveckling. Fortsatta åtgärder för att ytterligare reducera likviditetsbehovet förbereddes.

Target-systemet

I samband med starten av EMU:s tredje steg infördes ett nytt EU-gemensamt betalningssystem, Target, där Riksbanken deltar. Eftersom Target endast

1999/2000:RB1

7Efter att ha varit i funktion ett halvår tidigarelades emellertid stängningstidpunkten för krondelen av systemet, K-RIX, till kl. 17.00 på deltagarnas begäran.

genomför betalningar i euro delade Riksbanken i januari 1999 upp RIX-systemet i två separata delar, K-RIX för kronor och E-RIX för euro. Target är uppbyggt som ett decentraliserat nätverk, där de femton nationella centralbankerna i EU samt ECB ingår. Via de nationella centralbankerna binder Target samman cirka 5000 kommersiella banker inom EU i ett gemensamt betalningssystem.

Syftet med Target är i första hand att skapa förutsättningar för att bedriva en gemensam penningpolitik inom EMU-området. Target ger emellertid också en helt ny möjlighet för bankerna att snabbt och säkert genomföra framförallt stora eurobetalningar. Target fungerar därmed som alternativ till traditionella betalningar via korrespondentbanker. Deltagare i Target kan sända och ta emot såväl gränsöverskridande som inhemska eurobetalningar. Genom Target kan eurobetalningar genomföras i realtid, dvs. några sekunder. Betalningar via korrenspondentbank tar normalt minst två dagar.

Gränsöverskridande betalningar i Target nådde på några veckor upp till 30000 betalningar och ett belopp mellan 300 och 400 miljarder euro per dag. Denna nivå har sedan i stort sett bibehållits.

Sveriges utnyttjande av Target är volymmässigt cirka 1procent och beloppsmässigt cirka 2 procent.

Värdepappersavveckling

Värdepappersaffärer avvecklas när värdepapper byter ägare och betalning genomförs. Värdepappersavveckling bedrivs i Sverige av VPC AB. Avvecklingen genomförs på ett sådant sätt att värdepapper förs över till nya ägare vid samma tidpunkt som betalningen sker. Värdepappersavvecklingen har också betydelse direkt för Riksbanken. Betalningarna för värdepappersaffärerna sker genom Riksbankens betalningssystem RIX och Riksbanken tar säkerhet för de krediter som lämnas. Riksbanken deltar därför i arbetet med att vidareutveckla systemet. Riksbanken har under 1999 tillsammans med VPC arbetat med att utveckla nuvarande avvecklingssystem för penningmarknaden i syfte att få en effektivare koppling mellan VPC:s system och RIX.

Kontantförsörjning

Riksbanken svarar för landets försörjning av sedlar och mynt. I uppgiften ingår att se till att det finns sedlar och mynt i tillräcklig omfattning för samhällets behov, med sådan säkerhet och kvalitet att tillverkning och spridning av förfalskade sedlar och mynt försvåras samt att allmänheten har förtroende för kontanter som betalningsmedel.

Riksbanken svarar för utformningen av sedlar och mynt inklusive säkerhetsdetaljer. Detta görs i samarbete med AB Tumba Bruk som är helägt av Riksbanken. För att tillgodose kontantbehovet upphandlar sedan Riksbanken sedlar och mynt av AB Tumba Bruk. Lagerhållning av sedlar och mynt sker såväl centralt som på beredskapslager i landet så att sedlar av rimlig kvalitet till rätt mängd av rätt valör kan levereras till rätt plats vid rätt tid.

1999/2000:RB1

Riksbanken ansvarar också för destruktion av utsorterade, förslitna sedlar samt inlösen av ogiltiga och skadade sedlar. För att få underlag för beslut i frågor om upphandling, distribution och lagerhållning av sedlar och mynt följer och utvärderar Riksbanken kontantflödena i samhället samt övervakar att kontanthanteringen utvecklas mot ökad effektivitet och säkerhet. En ytterligare uppgift är att sprida information i samhället om utvecklingen när det gäller sedlar och mynt.

Omstrukturering av betalningsmedelsavdelningen

Under 1999 har betydande förändringar genomförts inom Riksbanken avseende kontantförsörjningen. Betalningsmedelsavdelningen (BMA) har omstrukturerats och huvuddelen av verksamheten har överförts till ett av Riksbanken helägt bolag, PSAB Pengar i Sverige AB.

Bolaget, som startade sin verksamhet den 1 juni 1999, består av Riksbankens tidigare kontorsrörelse och omfattar den verksamhet som kontoren bedriver gentemot bankerna och posten.

Premieobligationsverksamheten avvecklades i samband med bolagiseringen och Riksbankens kassor stängdes för allmänheten.

Avsikten med förändringen är dels att renodla Riksbankens roll som tillsynsmyndighet, dels att öka incitamenten för effektivisering av kontantmarknaden.

PSAB har ensamrätt att hålla del av Riksbankens kontantlager och att förmedla kontanttransaktioner från banksystemet till bankernas konton i Riksbanken (RIX). Det åligger PSAB att agera konkurrensneutralt och icke diskriminerande gentemot kunder och andra aktörer. Riksbanken har en tillsyns- och övervakningsroll gentemot PSAB, som är reglerad i särskilt avtal.

Genom förändringen har antalet anställda i Riksbanken minskats kraftigt. Före förändringen hade BMA drygt 300 årsarbetare. Den nya BMA har 25 årsarbetare. Inom PSAB arbetar 239 personer.

Övriga händelser under 1999

Demonetarisering av äldre sedlar

Den 1 januari 1999 blev ett antal sedlar ogiltiga som betalningsmedel. Det avsåg 1965 års sedelserie samt 1 000-kronorssedeln från 1976, den blå 500-kronorssedeln från 1985 och 10-kronorssedeln (jubileumstian) från 1968. Under inledningen av året inlöstes en stor mängd av dessa sedlar, men trots det var vid årets slut fortfarande ett betydande belopp utestående.

Millennieskiftet

Milleniumskiftet innebar för kontantförsörjningen i första hand ett krav att tillse att kontantreserver skulle finnas för en eventuellt ökad efterfrågan. Därför makulerades inga sedlar under 1999. Ökningen av utelöpande sedelmängd fortsatte i samma takt som under de senaste åren. Sedelmängden var som

1999/2000:RB1

störst strax före jul då över 94 miljarder kronor i sedlar var ute i cirkulation. Motsvarande värde för 1998 var 83 miljarder kronor.

I förberedelsearbetet inför år 2000 var det viktigt för Riksbanken att övervaka allmänhetens förtroende för bankväsendet. Oro hos allmänheten för att bankerna inte skulle klara av eventuella problem skulle ha kunnat leda till extrem kontantefterfrågan. Riksbanken arbetade därför under 1999 på olika sätt aktivt med saklig informationsgivning, bland annat i form av en informationsbroschyr. Millennieskiftet förflöt lugnt både med avseende på systemstabilitet och kontantförsörjning. Inga allvarliga störningar har hittills rapporterats. Uppgången i sedelefterfrågan i slutet på året går sannolikt endast i mycket begränsad omfattning att hänföra till hamstring.

Falska sedlar

De senaste åren har ungefär 1 000 falska sedlar per år hittats i cirkulationen. Under 1999 har emellertid antalet falska sedlar mer än fördubblats.

För att underlätta tidig upptäckt av falska sedlar har Riksbanken intensifierat informationen om hur man känner igen en äkta sedel.

Falska sedlar utgör dock fortfarande en mycket liten del av de nästan 300miljoner sedlar som finns i cirkulation.

1999/2000:RB1

Internationellt samarbete

Det övergripande temat för det globala finansiella samarbetet under 1999 var förbättringar av det internationella finansiella systemets funktion i ljuset av erfarenheterna från de senaste årens kriser. Diskussioner på detta tema har lett till nyinrättade grupperingar som Financial Stability Forum (FSF) och Tjugogruppen (G20), där Sverige inte ingår.

Riksbanken har deltagit i diskussionerna främst inom ramen för Internationella valutafonden (IMF), Bank for International Settlements (BIS) och samarbetet mellan industriländerna i Tiogruppen (G10). Riksbanken deltar i dessa organ som centralbank och därmed expertorganisation vad gäller finansiella frågor. Riksbanken företräder då svenska intressen.

Internationella valutafonden

Internationella valutafonden har som uppgift att verka för ett stabilt monetärt system och kan ge de 182 medlemsländerna temporär finansiering vid betal-ningsbalansproblem och svåra ekonomiska kriser. Vid sådan finansiering måste länderna vidta åtgärder för att komma till rätta med obalanserna i ekonomin. Sverige samarbetar i IMF med de övriga nordiska länderna och de baltiska staterna och representeras i IMF:s exekutivstyrelse av en gemensam exekutivdirektör8. Sveriges synpunkter på de ärenden som beslutas om i exekutivstyrelsen utarbetas av Riksbanken i samråd med Finansdepartementet.

Övervakning, utlåningsfaciliteter och finansiella resurser

Arbetet inom IMF var under 1999 främst inriktat på att förbättra organisationens förmåga att övervaka det internationella finansiella systemet, i syfte att förebygga uppkomsten av kriser. Ökad transparens samt lånemöjligheter före krisutbrott för länder med sund ekonomi är två delar i det förebyggande arbetet. Standarder för transparens inom finanspolitiken samt inom penningpolitiken och den finansiella stabilitetspolitiken har utvecklats och IMF har på försöksbasis börjat använda dessa vid sina årliga utvärderingar av medlemsländerna. IMF håller också på att bygga upp ett system för övervak-ning av den finansiella stabiliteten i medlemsländerna. Som ett steg i strävan mot ökad öppenhet har IMF uppmuntrat medlemsländerna att medge offentliggörande av rapporterna från de årliga utvärderingarna. Rapporten om Sverige är offentliggjord.

IMF:s finansiella bas förstärktes i januari 1999 då beslutet från 1998 om en höjning av insatskapitalet, de s.k. kvoterna, trädde i kraft. I samband med detta återbetalades de bilaterala medel som bl.a. Sveriges riksbank ställt till IMF:s förfogande under 1998 inom ramen för kreditarrangemangen GAB och NAB. Dessa arrangemang används för att förstärka IMF:s resurser vid kriser

1999/2000:RB1

8Danmark innehade exekutivdirektörsposten 1998­99.

Finland besätter posten 2000­2001 enligt gällande rotationsordning.

som hotar stabiliteten i det globala finansiella systemet och hade aktiverats till förmån för Ryssland och Brasilien.

Riksbanken garanterar forsatt tillsammans med ett antal andra industriländer utlåning från BIS inom ramen för det av IMF stödda finansieringspaketet för Brasilien. Riksbankens kreditgaranti omfattar 300 miljoner US dollar. Riksdagen beslöt under våren 1999 att Riksbanken skulle få en statsgaranti för sin del av kreditgarantin till BIS.

Riksbankens åtagande inom lånearrangemanget "Second Line of Defence" för Sydkorea kvarstår, även om det bedöms som osannolikt att det kommer att aktiveras.

IMF:s mjuka utlåning för u-länder

Under året har IMF arbetat intensivt med att få till stånd en uppgörelse om finansiering av IMF:s mjuka utlåning till u-länder.9 I september 1999 beslutades dels att genomföra en förstärkning av IMF:s/Världsbankens initiativ för skuldlättnad avseende de fattigaste och mest skuldsatta u-länderna10, dels hur kostnaderna för detta samt för subventionerna av räntan på fondens strukturanpassningslån11 fortsatt skulle finansieras. Finansieringen avses delas mellan IMF och bilaterala (lån)givare. Fortfarande krävs ett antal nationella beslut innan den nya faciliteten kan träda i kraft.

IMF har på senare tid fört fram olika önskemål om bidrag från Riksbanken till den mjuka utlåningen. Enligt Riksbanken är den lagliga grunden för en sådan medverkan från Riksbankens sida oklar. Riksbanken har därför hemställt att regeringen ska lämna ett förslag till riksdagen om att riksbankslagen ska ändras så att det blir klart att Riksbanken under vissa förutsättningar får medverka i finansieringen även av IMF:s mjuka utlåning.

Europeiska unionen

Under 1999 fortsatte Riksbanken att delta i samarbetet med övriga centralbanker inom Europeiska unionen (EU). Riksbanken var även, vid sidan av Finansdepartementet, representerad i EU:s ekonomiska och finansiella kommitté och i Ekonomisk-politiska kommittén, som bland annat ska främja samordningen av ländernas ekonomiska politik. Vidare deltog Riksbanken i Ekofinrådets två informella möten. Riksbanken deltog även i EU-samarbetet genom sin representation i Kommissionens rådgivande bankkommitté (BAC), samt i kommittéer inom Kommissionens statistikbyrå Eurostat.

1999/2000:RB1

9Den mjuka utlåningen är utlåning till subventionerad ränta och är endast avsedd för u-länder.

10Det s.k. HIPC-initiativet (HIPC ­ Heavily Indebted Poor Countries).

11Enhanced Structural Adjustment Facility (ESAF) förlängs sålunda för perioden 2001­2005 men ska enligt beslut vid Interimskommitténs möte hösten 1999 byta namn till Poverty Reduction and Growth Facility (PRGF).

Samarbete mellan EU:s centralbanker

Införandet av euron i EMU:s tredje steg präglade samarbetet mellan central-bankerna i EU under året. Eurosystemet är samlingsnamnet för ECB och de nationella centralbankerna i euroområdet.

ECB-rådet, som utgörs av medlemmarna i Europeiska centralbankens (ECB) direktion och centralbankscheferna i de länder som infört euron, fattar beslut om utformningen av eurosystemets penningpolitik. Riksbanken ingår inte i ECB-rådet, då Sverige inte deltar i EMU:s tredje steg.

I och med att Sverige inte deltar i valutaunionen berördes Riksbanken inte direkt av starten av den gemensamma penningpolitiken. Riksbankens innehav av värdepapper i de nationella valutor som från årsskiftet 1998/99 uppgick i euron konverterades dock enligt de fastställda omräkningskurserna, och Riksbankens deltagande i det EU-gemensamma betalningssystemet Target föranledde nya procedurer för att bl.a. kunna bevilja krediter i euro under dagen till svenska deltagare och för att hantera de säkerheter som ställs för sådana krediter.

Riksbanken ingår i ECB:s allmänna råd. Bland rådets uppgifter ingår bland annat att stärka samordningen av penningpolitiken mellan eurosystemet och de utanförstående länderna. Allmänna rådet bidrar härutöver till vissa av ECB-rådets uppgifter, t.ex. inom statistikområdet, men har inte någon beslutsrätt i dessa frågor. Alla centralbanker i EU bidrar vidare till ECB:s bevakning av utvecklingen i de offentliga finanserna i medlemsländerna samt i övervakningen av förbudet mot centralbanksfinansiering och förmånsbehandling i finansieringen av offentliga utgifter. ECB underströk vikten av en fortsatt konsolidering av de offentliga finanserna inom EU. ECB:s årsrapporter behandlar utvecklingen inom hela EU, och Riksbanken deltog i utarbetandet av en sådan rapport under våren 1999.

Till stöd för samordningen inom Europeiska centralbankssystemet (ECBS) har ECB-rådet inrättat fjorton kommittéer där representanter för de nationella centralbankerna ingår. Dessa kommittéer sammanträder i olika konstellationer och Riksbanken inbjuds att delta när frågor inom allmänna rådets kompetensområde behandlas.

EU:s ekonomisk-politiska samordning och övervakning

Utöver samordning och övervakning av den ekonomiska politiken i medlemsländerna, dominerades arbetet i Ekofin-rådet, vars överläggningar i första hand bereds av Ekonomiska och finansiella kommittén, under året av internationella finansiella strukturfrågor samt av de prioriteringar som lagts fast av EU-ordförandeländerna Tyskland och Finland (den europeiska sysselsättningspakten, koordinering av den ekonomiska politiken inom EU/EMU, skattepolitiskt samarbete samt utvecklingen av den inre marknaden för finansiella tjänster).

De elva euroländerna träffas separat i samband med Ekofin-rådets möten för att diskutera eurorelaterade frågor. Denna s.k. Euro-11-grupp har under året även fortlöpande följt utvecklingen i varandras ekonomier och successivt fått en ökad betydelse för samordningen av ländernas ekonomiska politik.

1999/2000:RB1

Under de senaste åren har en rad processer för koordinering av den ekonomiska politiken inom EU etablerats.

Under hösten arbetade Ekonomiska och finansiella kommittén och Ekofin-rådet med en översyn av strukturerna för koordinering av den ekonomiska politiken med en tydlig ambition att minska överlappningen mellan de olika processerna samt att ytterligare stärka de allmänna riktlinjernas centrala roll i övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken. Europeiska rådet ställde sig vid sitt möte i Helsingfors i december 1999 bakom Ekofin-rådets rapport om detta.

De allmänna riktlinjerna

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i EU och medlemsländerna kan ses som en övergripande finansplan för unionen. De utarbetas årligen av kommissionen och antas sedan av Ekofin-rådet efter diskussion i Europeiska rådet. 1999 års riktlinjer gav betydligt mer detaljerade och länderspecifika rekommendationer än tidigare års riktlinjer. Riktlinjerna pekade också på behovet av att stärka koordineringen mellan aktörerna med ansvar för olika politikområden inom ramen för fortsatt självständighet för ECB och de nationella centralbankerna vid utformningen av penningpolitiken.

Stabilitets- och tillväxtpakten

För att förhindra att ett enskilt EU-land får problem med sina offentliga finanser och för att säkerställa en varaktig konvergens mellan EU-ländernas ekonomier upprättades stabilitets- och tillväxtpakten 1998. Pakten ställer bland annat krav på att länderna ska uppnå nära balans eller överskott i sina offentliga finanser på medellång sikt. Till grund för övervakningen på detta område ligger de stabilitets- och konvergensprogram som EU-länderna ska presentera en gång per år. Ekonomiska och finansiella kommittén och Ekofin-rådet bedömde en omgång sådana program under årets första månader och konstaterade att budget- och skuldläget hade förbättrats ytterligare i de flesta EU-länder under 1998. Flertalet länder bedömdes nå paktens medelfristiga budgetmål om nära balans eller överskott i de offentliga finanserna till 2002. Samtidigt poängterade Ekofin-rådet att de flesta länderna behövde anstränga sig ytterligare för att skapa marginaler för oförutsedda händelser samt för att klara framtida kostnader till följd av Europas åldrande befolkning.

Sysselsättningspakten

Sysselsättningspakten sammankopplar Luxemburgprocessen (om arbetsmarknaden) och Cardiffprocessen (om strukturreformer på varu-, tjänste- och kapitalmarknaderna) med den makroekonomiska dialogen, som lanserades under det tyska ordförandeskapet. Inom ramen för denna dialog diskuteras ekonomisk-politiska frågor mellan aktörer med ansvar för olika politikområden, inklusive centralbankerna, regeringarna och arbetsmarknadens parter. Den första dialogen ägde rum i november 1999. Riksbanken representerar, enligt en särskild överenskommelse, under ett år centralbankerna i de fyra utanförstående länderna. Avsikten är att hädanefter träffas två gånger per år.

1999/2000:RB1

Övrigt internationellt samarbete

Bank for International Settlements

Bank for International Settlements (BIS) har till uppgift att främja samarbete mellan centralbanker.

BIS fungerar som utredningsorgan och diskussionsforum för medlemsbankerna. BIS utför också finansiella transaktioner för centralbankernas räkning och fungerar därtill som sekretariat för vissa G10-kommittéer. Riksbankschefen valdes under 1999 till president och ordförande i BIS styrelse för en treårsperiod.

Tiogruppen

Tiogruppen (G10)12 utgör ett informellt forum för internationellt ekonomiskt samarbete. Den har sitt ursprung i en överenskommelse om att ställa resurser till IMF:s förfogande för att avhjälpa betalningsbalanskriser som kan hota stabiliteten i det internationella monetära systemet. Denna överenskommelse kallas "General Arrangements to Borrow" (GAB). Samarbetet inom G10 bedrivs både mellan medlemsländernas centralbanker och mellan centralbanker och finansministerier. Den svenske finansministern var under 1999 ordförande i G10:s grupp av ministrar och centralbankschefer.

Arbetet inriktades under 1999 på att åstadkomma bättre lösningar av uppkomna internationella finansiella kriser. Diskussionerna rörde framförallt olika sätt att konstruktivt involvera den privata sektorn. Bland annat diskuterade G10 i samarbete med ett stort antal finansiella institutioner möjliga förändringar på obligationsmarknaderna i syfte att finna strukturer som underlättar en ordnad omförhandling av statsskuld vid en finansiell kris.

På uppdrag av G10-ländernas centralbankschefer lade Baselkommittén för banktillsyn i mitten av året fram ett förslag till reformerade kapitaltäckningsregler för banker. Förslaget bereddes vidare genom inhämtande av synpunkter från den finansiella sektorn, och parallellt inleddes ett arbete med att precisera olika delar av förslaget. Kommittén för betalningssystem arbetade under året med frågor kring massbetalningssystem och avvecklingsrisker i samband med valutahandel och utarbetade principer för hur betalningssystem för stora betalningar ska vara uppbyggda. Eurocurrency-kommittén bytte namn till Kommittén för det globala finansiella systemet och diskuterade under året främst olika systemfrågor i kölvattnet av de senaste årens finansiella kriser.

1999/2000:RB1

12I G10 ingår elva länder: Belgien, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA.

Financial Stability Forum och G20

I början av 1999 beslutade samarbetsgruppen för de sju stora industriländerna (G7), att skapa ett nytt forum för att främja finansiell stabilitet, Financial Stability Forum (FSF)13. FSF ska svara mot det behov av informationsutbyte och samordning mellan olika nationella tillsynsmyndigheter och tillsynsmyndigheter för olika finansiella branscher som kriserna påvisat. BIS-chefen är ordförande i FSF och BIS tillhandahåller även sekretariatet. För att driva arbetet framåt har ett antal arbetsgrupper bildats. Sverige har inte någon reguljär plats i forumet, men Riksbanken deltar i en av undergrupperna som representant för Baselkommittén för banktillsyn.

G7 beslutade i september 1999 att bjuda in ett antal s.k. tillväxtmarknader till ytterligare ett forum, G2014, för att diskutera internationella finansiella frågor.

Bakgrunden till detta är att tillväxtmarknaderna har fått allt större betydelse för stabiliteten i det internationella finansiella systemet och att G7-länderna ville ha en informell grupp för diskussion med dessa länder. Sverige har ingen egen plats i gruppen men representeras genom att EU:s ordförandeland deltar i mötena. Från svensk sida har Riksbanken stött ansträngningarna för att fördjupa samarbetet med tillväxtmarknaderna men betonat vikten av en central roll på detta område för IMF, där praktiskt taget alla världens länder är representerade och där ett kontinuerligt samarbete äger rum.

Teknisk assistans

Teknisk assistans syftar till att hjälpa andra länder att bygga upp sakkompetens på olika områden. Riksbanken bidrar både bilateralt och genom insatser inom ramen för IMF/G10-samarbetet och EU-TACIS med att höja kompetensen hos andra centralbanker i typiska centralbanksfunktioner. Assistansen har främst getts till tidigare planekonomier och länder under utveckling. Efterfrågan på Riksbankens bilaterala tekniska assistans har fortsatt att öka under 1999. I synnerhet gäller detta inom området penningpolitik med inflationsmål. På detta område har Riksbanken särskild sakkunskap som är värdefull för det växande antal länder som nyligen börjat tillämpa eller överväger att i framtiden tillämpa denna typ av penningpolitik. Intresset har även ökat när det gäller hanteringen av bankkriser.

1999/2000:RB1

13FSF består av Australien, Frankrike, Hongkong, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Singapore, Storbritannien, Tyskland och USA. De viktigaste internationella finansiella institutionerna (IMF, Världsbanken, BIS och OECD) är också representerade. Vidare deltar representanter för de mest centrala grupperingarna för regelfrågor och tillsyn samt vissa centralbankskommittéer.

14G20 består av Argentina, Australien, Brasilien, Frankrike, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Kanada, Korea, Kina, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Storbritannien, Sydafrika, Turkiet, Tyskland och USA. Vidare ingår ordförandena för EU-rådet, ECB, Utvecklingskommittén och Internationella monetära och finansiella kommittén samt de högsta cheferna för IMF och Världsbanken.

Handlingsberedskap för EMU i den finansiella sektorn

Enligt ett riksdagsbeslut från december 1997 ska Sverige hålla dörren öppen för att senare införa euron som valuta i Sverige, bland annat genom att fortsätta arbetet med nationella praktiska förberedelser så att en eventuell framtida övergång till euro kan genomföras på ett bra sätt. De nationella praktiska förberedelserna koordineras inom regeringskansliet av Finansdepartementet och omfattar områdena näringsliv, finansiell sektor, offentlig sektor, juridik och medborgarfrågor.

Riksbanken samordnar euroförberedelserna i den finansiella sektorn och samarbetet går under beteckningen SIFS (Samråd och Information med den Finansiella Sektorn). SIFS består av en styrgrupp och sex undergrupper. SIFS styrgrupp15 leds av Riksbanken och där diskuteras frågor som rör de praktiska euroförberedelserna i den finansiella sektorn som helhet.

I undergrupperna ingår sakområdesexperter från Riksbanken och olika delar av den finansiella sektorn. Arbetet i SIFS undergrupper har nära koppling till det arbete som sker i Riksbankens interna organisation för EMU-förberedelser. Sex av åtta interna projektområden har en motsvarighet i en SIFS-undergrupp: räntestyrningssystemet, betalningssystemet, sedlar och mynt, statistik, juridik och information.

Inom ramen för SIFS-samarbetet utarbetades två lägesrapporter under 1999. I den ena behandlas bland annat Riksbankens nya ställning och roll i Europeiska centralbankssystemet, samt de eurotjänster som den svenska finansiella sektorn erbjudit sedan årsskiftet.

I den andra lägesrapporten presenteras en övergripande analys av den svenska finansiella sektorns ledtider för att klara en omställning till euro vid ett eventuellt svenskt deltagande i valutaunionen. Ledtiderna varierar mellan olika aktörer, bland annat beroende på hur komplexa datasystem som används och i vilken utsträckning lag- och regeländringar behövs. Flera aktörer, inklusive Riksbanken, OM Stockholmsbörsen, VPC och Riksgäldskontoret, klarar en stor del av de tekniska och praktiska förändringar av verksamheten som måste genomföras före själva inträdet inom ett år från ett svenskt beslut om deltagande.

För Riksbankens del återstår en rad anpassningsåtgärder inför ett eventuellt deltagande i valutaunionen. Exempelvis måste Riksbankens räntestyrningssystem anpassas till eurosystemets krav. Detsamma gäller Riksbankens betalningssystem RIX, redovisningssystemet, statistikinsamlingen och det legala ramverket. En fråga som särskilt studerats är ledtiderna för att introducera sedlar och mynt i euro i Sverige, som är en av de trånga sektorerna för den slutliga övergången till euron som legalt betalningsmedel.

1999/2000:RB1

15I SIFS styrgrupp ingår representanter från Bankföreningen, Bankgirocentralen, OM Stockholmsbörsen, VPC, Riksgäldskontoret, Finansbolagens Förening, Fondhandlareföreningen, Fondbolagens Förening, Försäkringsförbundet och Finansinspektionen. Dessutom är Finansdepartementets eurokoordinator och ordföranden i Bankföreningens eurostyrgrupp ständigt adjungerade.

Finansiell statistik

Inom Riksbanken sker en omfattande produktion av finansiell statistik. Statistiken täcker områden som finansiella institut och marknader samt betalningsbalans. Statistiken ger möjlighet att analysera dels hur olika faktorer påverkar de finansiella marknadernas utveckling, dels hur förändringar i regelverk och nya instrument påverkar penningpolitikens genomslag och stabiliteten i betalningssystemet. Statistiken används därför som underlag i penningpolitiken och i Riksbankens bevakning av det finansiella systemets stabilitet.

Statistiken är också viktig för externa användare när det gäller att följa och bedöma utvecklingen på de finansiella marknaderna. Även Statistiska centralbyrån använder Riksbankens statistik. Betalningsbalansuppgifterna är ett viktigt underlag vid sammanställningen av nationalräkenskaperna.

Statistiken har ökat i komplexitet och de datamängder som måste hanteras växer. Detta kräver ett mer kvalificerat arbetssätt i produktionen av statistiken. Ökat behov av metod- och redovisningskunnande samt ökad användning av IT-verktyg är uttryck för detta.

En höjning av kompetensnivån inom statistikområdet har inletts och kommer att fortsätta.

Ökad tyngd har lagts vid kvalitetsarbetet i statistikproduktionen. Ett pilotprojekt har genomförts där en ny arbetsmetod för kvalitetsarbetet har prövats.16 Arbetet fortsätter med att strukturera och skapa en strategi för hela kvalitetsarbetet.

Europeiska unionen, EU/Europeiska centralbanken, ECB

Förberedelsearbetet inom statistikområdet inför ett eventuellt svenskt inträde i valutaunionen har under 1999 inriktats på att inventera och planera nödvändiga åtgärder inför ett sådant inträde. Inventeringen visade att ett betydande anpassningsarbete återstår på finansmarknadsstatistikens område, bland annat vad gäller rapportering av underlag för och beräkning av kassakrav. Riksbanken har dock redan tidigare lagt ned ett betydande arbete på att anpassa sin statistik eftersom statistiksystem tar lång tid att ställa om. ECB behöver statistik också för uppföljning av de länder som inte deltar i valutaunionen.

Samverkan inom statistikområdet styrs av artikel 5 i ECBS-stadgan. Där anges att samtliga medlemsländer, oavsett om de deltar i valutaunionen eller inte, ska sträva efter att ställa om sina statistiksystem till den gemensamma standard som gäller vid rapportering till ECB.

Eurostat

Riksbanken deltar också i arbetet inom Eurostat. Harmoniseringsarbetet där är i första hand inriktat på bytesbalansens olika delar. Förberedelser inför de förändringar som införandet av den gemensamma valutan och eurosedlar kommer att innebära är en viktig del i detta arbete.

1999/2000:RB1

16TQM (Total Quality Management).

Internationella valutafonden, IMF

Internationella valutafonden, IMF, har fastställt en särskild statistikstandard, Special Data Dissemination Standard, SDDS. Ett 40-tal länder, däribland Sverige, har anslutit sig till denna. Under 1999 beslutades om en utökning av kraven enligt denna standard i två väsentliga avseenden.

Ny statistik rörande statens och Riksbankens likviditetsposition i utländsk valuta ska redovisas på månadsbasis. Riksbanken kommer att publicera sådana uppgifter från mars 2000.

Statistik för samtliga de serier som ingår i SDDS ska redovisas på en officiell web-plats. Riksbanken införde i januari 2000 på sin hemsida en ny statistikportal "svensk ekonomisk och finansiell statistik", med aktuell statistik och länkar till de statistikproducerande myndigheterna.

Bank for International Settlements, BIS

Bank for International Settlements, BIS, bankstatistik, där insamlingen för Sveriges del sköts av Riksbanken, har under 1999 utökats. Större tonvikt har lagts på statistik som ger underlag för bedömningar av stabiliteten och riskerna i det finansiella systemet. En övergång till kvartalsvis rapportering från de finansiella instituten infördes under 1999.

1999/2000:RB1

Förvaltningsberättelse

Verksamhet

Riksbankens verksamhet regleras av 9 kap. 12 och 13§§ regeringsformen, 8kap. 6§ riksdagsordningen samt av riksbankslagen. Riksbanken är enligt 9 kap. 12§ regeringsformen "rikets centralbank och en myndighet under riksdagen".

Riksbanken har ansvaret för penningpolitiken. Enligt 1 kap.

2§ lagen (1988:1385; senast ändrad 1999:1258) om Sveriges riksbank ska målet för Riksbankens verksamhet vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Det viktigaste penningpolitiska instrumentet för att uppnå detta är reporäntan. Direktionens beslut under 1999 om förändringar av reporäntan framgår av det penning- och valutapolitiska kalendariet (se bilaga 1). Utan att åsidosätta det lagstadgade målet om fast penningvärde bör Riksbanken enligt propositionen 1997/98:40 därtill stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.

Riksbanken ska också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken gör det genom att övervaka betalningssystemet samt genom att svara för översynen av betalningsmedelsförsörjningen i samhället. I juni 1999 övergick verksamhetsområdet distribution och lagerhållning av kontanter samt fastigheter för denna verksamhet till PSAB Pengar i Sverige AB som är ett nybildat, helägt dotterbolag till Riksbanken. Det är fortsatt dock endast Riksbanken som har rätt att ge ut sedlar och mynt. Fullmäktige bestämmer enligt riksbankslagen utformningen av de sedlar och mynt som Riksbanken ger ut.

Riksbanken får, i enlighet med riksbankslagen, uppställa kassakrav gentemot finansinstitut i penningpolitiskt syfte genom beslut i enskilda fall. För närvarande uppställer Riksbanken inga kassakrav.

Riksbanken samarbetar internationellt främst inom IMF, BIS/G10 och EU och bedriver en omfattande produktion av finansiell statistik. Riksbanken utfärdar, i enlighet med riksbankslagen, föreskrifter om skyldighet att lämna de uppgifter till Riksbanken som behövs för Riksbankens statistikinsamling.

Riksbanken bedriver sin verksamhet vid huvudkontoret i Stockholm. Betalningsmedelsförsörjningen bedrevs fram till och med den 31 maj 1999 förutom vid huvudkontoret vid tio riksbankskontor och åtta depåer.

Organisation

Enligt 9 kap. 12§ regeringsformen leds Riksbanken av en direktion. Direktionen består av sex ledamöter. Under 1999 avhölls 34 direktionssammanträden. Fullmäktige utser direktionens ledamöter och utövar kontroll över Riksbankens verksamhet. Fullmäktige består av elva ledamöter, med lika många suppleanter. Under 1999 har fullmäktige sammanträtt vid 12 tillfällen.

Fullmäktige beslutar om direktionsledamöternas löne- och övriga anställningsvillkor samt medgivande om kortare karenstid än ett år för avgående direktionsledamot.

1999/2000:RB1

Fullmäktige leder verksamheten vid fullmäktiges egen revisionsenhet samt lämnar förslag till disposition av Riksbankens vinst till riksdagen. Fullmäktige beslutar också om arbetsordningen i Riksbanken. Arbetsordningen anger Riksbankens övergripande organisation och reglerar vissa lednings- och beslutsfrågor. Direktionen bestämmer genom närmare föreskrifter om organisationen mer i detalj.

Fullmäktige väljer för en tid av sex år sex heltidsanställda ledamöter att ingå i direktionen. Fullmäktige utser ordförande i direktionen, som samtidigt ska vara chef för Riksbanken, samt minst en vice riksbankschef.

Fullmäktiges ordförande samt vice ordförande får närvara vid direktionens sammanträden med yttranderätt men utan förslags- och rösträtt.

Ärenden som inte avgörs av fullmäktige avgörs av direktionen. Direktionen leder Riksbanken och beslutar i alla penningpolitiska frågor. Besluten fattas kollegialt av direktionen. Direktionen kan besluta att vissa ärenden får avgöras av riksbankschefen eller någon annan tjänsteman i Riksbanken. Ledamöterna får inte söka eller ta emot instruktioner när de fullgör penningpolitiska uppgifter. Inför viktiga penningpolitiska beslut ska Riksbanken informera det statsråd som regeringen utser.

Direktionen fastställer enligt den nya riksbankslagen Riksbankens budget och lämnar den till riksdagen, Riksdagens revisorer och fullmäktige för kännedom. Direktionen avger också till dessa instanser en årsredovisning för det föregående räkenskapsåret. Direktionen lämnar dessutom minst två gånger om året en skriftlig redogörelse till riksdagens finansutskott om penningpolitiken.

Riksbanken är per den 31 december 1999 indelad i 15 avdelningar. Dessutom finns det en administrativ stab. Under hösten 1999 bildades en ny avdelning, Riskkontrollavdelningen, i syfte att fokusera på riskuppföljning avseende valutareservsförvaltningen. Varje avdelning leds av en avdelningschef. Avdelningscheferna beslutar eller delegerar beslutsrätt inom sitt verksamhetsområde. De ska även se till att ärenden som ska beslutas av direktionen bereds och föredras. Som ett komplement till linjeorganisationen finns avdelningsövergripande grupper för beredning av bankgemensamma frågor.

Personal

Vid utgången av 1999 var 466 personer anställda i Riksbanken. Motsvarande antal vid utgången av 1998 var 754 personer. Minskningen beror på bildandet av dotterbolaget PSAB. Av de anställda per den 31 december 1999 var 47 procent kvinnor och 53 procent män. Åldersstrukturen vid utgången av 1999 visar att andelen anställda som är mellan 31 och 40 år har ökat något medan andelen anställda mellan 51 och 65 år har minskat jämfört med 1998. I övrigt är åldersstrukturen oförändrad jämfört med tidigare.

Personalomsättningen har ökat jämfört med 1998. Under 1999 rekryterade Riksbanken 73 personer externt och 38 internt. Både externa och interna rekryteringar har ökat jämfört med 1998. Av de 43 personer som slutade under 1999 slutade 31 på egen begäran, 11 pensionerades och en slutade på grund av arbetsbrist.

1999/2000:RB1

4 Riksdagen 1999/2000. 2 saml. RB1

Rättelse: S. 42 rad 6 Står: 3707 Rättat till: 13707 och rad 26 Står: 28 765 Rättat till:

228 765

1999/2000:RB1

Resultat och ställning

Riksbankens resultat för 1999 uppgick till 3 925 mkr.

Riksbankens totala balansomslutning ökade under 1999 med 14 391 mkr och uppgick per 1999-12-31 till 228 765 mkr.

För ytterligare redogörelse för Riksbankens resultat och ställning hänvisas till avsnittet Balans- och resultaträkning.

Balans- och resultaträkning

Kommentarer

Riksbankens uppställningsform för balans- och resultaträkningen har förändrats jämfört med tidigare år. Genom förändringen har transaktionerna med de penningpolitiska motparterna tydliggjorts samt huruvida Riksbankens tillgångar och skulder är relaterade till hemmahörande i eller utanför Sverige. Begreppet "hemmahörande" tar sikte på var motparten bedriver sin verksamhet. Förändringen ökar dessutom jämförbarheten med andra centralbanker i Europa.

Kommentar till balansräkningen

Balansräkningens totala omslutning ökade med 14391 mkr under 1999. Nedan redogörs för väsentliga händelser som påverkat balansräkningen under 1999.

Den elfte allmänna översynen av medlemsländernas insatskapital i IMF resulterade i att Riksbankens insatskapital höjdes med 781,5 miljoner SDR (9133 mkr) till 2395,5 miljoner SDR (27995 mkr). Insatskapitalhöjningen medförde att kreditarrangemangen General Arrangements to Borrow (GAB) och New Arrangements to Borrow (NAB) återbetalades under 1999. Dessa arrangemang aktiverades av IMF under 1998 till förmån för Ryssland och Brasilien.

Posten "Huvudsakliga refinansieringstransaktioner" varierar utifrån banksystemets behov av likviditet. Riksbanken har under 1999 försett banksystemet med likviditet genom regelbundna repotransaktioner.

Vid bildandet av dotterbolaget PSAB Pengar i Sverige AB (PSAB) lämnade Riksbanken ett egendomstillskott på 279 mkr bestående främst av fastigheter och maskiner. Även ett kontanttillskott lämnades uppgående till 140 mkr.

Posten "Utelöpande sedlar och mynt" varierar utifrån samhällets behov av denna typ av betalningsmedel. Normalt är den utelöpande sedelmängden störst vid årsskiften, bland annat beroende på ökad omsättning i handeln.

Vinstdispositionen avseende 1998 års resultat beslutades av riksdagen enligt fullmäktiges förslag, vilket innebar att 7600 mkr inlevererades till statsverket, 10639 mkr överfördes till dispositionsfonden och resterande del av 1998 års resultat, 3624 mkr, överfördes till resultatutjämningsfonden.

Kommentar till resultaträkningen

Riksbankens resultat för 1999 uppgick till 3925 mkr (21 863 mkr).

Ränteintäkterna uppgick för 1999 till 8347 mkr, vilket är något lägre än 1998 års ränteintäkter.

Under 1999 har räntorna i USA, Tyskland och Storbritannien huvudsakligen stigit och i Japan har de sjunkit. Totalt har detta medfört en negativ priseffekt för den utländska rörelsen på 4183 mkr. I Sverige har räntorna stigit

1999/2000:RB1

under året, vilket medfört en negativ priseffekt för den inhemska rörelsen på 2145 mkr.

Av den totala priseffekten på 6328 mkr avser 6215 mkr orealiserat resultat.

Under 1999 har kronan stärkts gentemot euron och försvagats gentemot de övriga valutorna i valutareserven, vilket sammantaget resulterat i en positiv valutakurseffekt på 2038 mkr.

Guldvärderingseffekten för 1999 uppgick till 940 mkr och består av orealiserat resultat avseende 1999 års marknadsvärdeförändring av guldinnehavet.

En procent högre/lägre värdepappersräntor per balansdagen skulle försämrat/ förbättrat resultatet (priseffekten) med ca 5 900 mkr och 10 procent starkare/ svagare krona skulle försämrat/förbättrat resultatet (valutakurseffekten) med ca 13800 mkr.

Risktagandet i valutareservsförvaltningen begränsas av limiter fastställda av direktionen vilka bland annat reglerar i vilka valutor och motparter tillgångarna får placeras.

Redovisningsprinciper

Riksbankens balans- och resultaträkning har upprättats enligt riksbankslagen med tillämpning av Bokföringsinstruktion för Riksbanken fastställd av direktionen. Redovisningsprinciperna har ej ändrats under 1999.

Värderingsprinciper

Riksbankens marknadsnoterade tillgångar redovisas i balansräkningen till gällande marknadsvärde. De övriga tillgångarna samt skulderna redovisas till anskaffningsvärde alternativt till nominellt belopp. Fordringar och skulder i utländsk valuta värderas till balansdagens köpkurs. I marknadsvärdet för räntebärande tillgångar och skulder ingår upplupen ränta.

Realiserade och orealiserade vinster och förluster i valuta gottskrivs eller belastar rörelseresultatet netto under posten "Nettoresultat av finansiella transaktioner". I denna post ingår också värdering av eventuellt förekommande terminsposition samt realiserade och orealiserade kursvinster respektive kursförluster på värdepapper.

Redovisning av affärshändelser

Affärshändelser redovisas per den tidpunkt då risker och rättigheter övergår mellan parterna. För transaktioner på penning- och obligationsmarknaden samt valutamarknaden innebär detta att affärsdagsredovisning tillämpas. Inlånings- och utlåningstransaktioner, inklusive transaktioner avseende så kallade äkta repor, redovisas på likviddag.

1999/2000:RB1

Redovisning av repor

Med repa avses ett avtal om försäljning av tillgångar såsom värdepapper och guld där säljaren samtidigt förbinder sig att återköpa motsvarande tillgångar till ett överenskommet pris vid en framtida tidpunkt. Dessa avtal redovisas som lånetransaktioner i stället för att påverka värdepappers- eller guldinnehavet.

De tillgångar som Riksbanken lämnar som säkerhet vid inlåningsrepor redovisas fortsatt i balansräkningen och värderas enligt de regler som gäller för Riksbankens övriga värdepappers- och guldinnehav. Belopp motsvarande erhållen köpeskilling redovisas som skuld och de överförda tillgångarna redovisas inom linjen.

Tillgångar som Riksbanken erhåller vid utlåningsrepor redovisas ej i balansräkningen eftersom de är att betrakta som säkerhet för lån.

Belopp motsvarande erlagd köpeskilling redovisas som en fordran.

Skillnaden mellan repans båda likvidbelopp (avista och termin) periodiseras över repans löptid.

Redovisning av materiella anläggningstillgångar

Riksbankens materiella anläggningstillgångar är bokförda till anskaffningsvärde och skrivs av enligt plan. Nedskrivningar görs där värdeminskning bedömts varaktig. Avskrivningstiden på byggnader är 50 år och på övriga fastighetsanläggningar 5­15 år. Avskrivningstiden för inventarier är 3­7 år. Personalkostnader hänförliga till egenutvecklade IT-investeringar inräknas i vissa fall i anskaffningsvärdet för tillgången.

1999/2000:RB1

Balansräkning

Tillgångar, mkr 1999-12-31 1998-12-31

Guld Not 1 14 774 13 834

Fordringar i utländsk valuta på

hemmahörande utanför Sverige

Fordringar på IMF Not 2 12 949 13 707

Banktillgodohavanden och värdepapper. Not 3 125018 108 705

137 967 122 412

Utlåning i svenska kronor till

penningpolitiska motparter Huvudsakliga refinansierings-

transaktioner Not 4 45 596 41 581 Finjusterande transaktioner Not 5 ­ 2 240

Utlåningsfacilitet Not 6 37 25

45 633 43 846

Värdepapper i svenska kronor utgivna av hemmahörande i Sverige Not 7 28 998 32 842

Övriga tillgångar

Materiella anläggningstillgångar Not 8 354 720 Finansiella tillgångar Not 9 767 367 Derivatinstrument Not 10 13 30 Förutbetalda kostnader och

upplupna intäkter Not 11 5 12

Övriga tillgångar Not 12 254 311

1 393 1 440

Summa tillgångar 228 765 214 374

Skulder och eget kapital, mkr 1999-12-31 1998-12-31

Utelöpande sedlar och mynt

Sedlar Not 13 94 237 82 288 Mynt Not 14 4 213 3 980

98 450 86 268

Skulder i svenska kronor till penningpolitiska motparter

Inlåningsfacilitet Not 15 257 84 Finjusterande transaktioner Not 16 4 200 ­

Övrig inlåning Not 17 ­ 1 595

4 457 1 679

Skulder i svenska kronor till hemmahörande utanför Sverige Not 18 156 230

Skulder i utländsk valuta till hemmahörande i Sverige Not 19 2 018 ­

Skulder i utländsk valuta till hemmahörande utanför Sverige Not 20 5 256 3 641

Motpost till särskilda dragningsrätter som tilldelats av IMF Not 21 2 899 2 838

Övriga skulder

Upplupna kostnader och

förutbetalda intäkter Not 22 2 7

Fondlikvidskulder Not 23 ­ 208

Övriga skulder Not 24 69 370

71 585

Resultatutjämningsfond och eget kapital

Resultatutjämningsfond Not 25 51 046 47 422

Eget kapital Not 26 60 487 49 848

111 533 97 270

Årets resultat 3 925 21 863

Summa skulder och eget kapital 228 765 214 374

Inom linjen förda poster, se not 37.

1999/2000:RB1

Resultaträkning

Mkr 1999 1998

Ränteintäkter Not 27 8 347 8 781 Räntekostnader Not 28 ­393 ­448 Nettoresultat av finansiella

transaktioner.. Not 29 ­3 350 14 026

Erhållna utdelningar Not 30 36 33

Övriga intäkter Not 31 70 153

Summa intä

kter 4 710 22 545

Personalkostnader Not 32 ­271 ­302

Övriga administrationskostnader Not 33 ­182 ­181

Avskrivningar på anläggningstillgångar. Not 34 ­69 ­74

Sedel- och myntkostnader Not 35 ­138 ­117

Övriga kostnader Not 36 ­125 ­8

Summa kostnader ­785 ­682

Årets resultat 3 925 21 863

1999/2000:RB1

Noter

Mkr

Not 1

Guld

1999-12-31 1998-12-31

Kvantitet

Uns (miljoner) 5,96 5,96 Pris

US-dollar/uns 290,91 287,40

Kronor/US-dollar 8,52 8,08

Bokfört värde, mkr 14 774 13 834

Riksbanken innehar 5,96 miljoner uns (troy/oz) guld vilket motsvarar 185,4ton.

Not 2

Fordringar på IMF

1999-12-31 1998-12-31

Särskilda dragningsrätter 2 662 3 341

Reservposition i IMF 10 085 9 015

Utlåning under GAB ­ 371

Utlåning under NAB ­ 906

Övriga fordringar 124 ­

Upplupen ränta 78 74

Summa 12 949 13 707

Riksbankens innehav av särskilda dragningsrätter uppgår till 228 miljoner SDR. Sveriges totala insatskapital (kvoten) i valutafonden på 27995 mkr (2395,5 miljoner SDR) nettoredovisas med valutafondens konto för svenska kronor under posten reservposition i IMF.

Den elfte allmänna översynen av medlemsländernas insatskapital i IMF resulterade i att Riksbankens insatskapital höjdes med 781,5 miljoner SDR (9133 mkr). Inbetalningen gjordes i japanska yen och svenska kronor. Insatskapitalhöjningen medförde att utlåningen under GAB och NAB återbetalades i mars.

Posten övriga fordringar avser medel som placerats på ett temporärt konto i avvaktan på ett slutligt ställningstagande med utgångspunkt i kommande lagstiftning.

Not 3

Banktillgodohavanden och värdepapper

Denna post består till övervägande del av utländska statspapper och statsgaranterade värdepapper samt därutöver av tillgodohavanden i utländska banker såsom deposits och nostrokonton. Värdepappren är denominerade i US dollar, euro, brittiska pund och japanska yen.

Under denna post redovisas även Target/ E-RIX saldon netto.

Not 4

Huvudsakliga refinansieringstransaktioner

Under denna post redovisas Riksbankens regelbundna penningpolitiska repotransaktioner.

Not 5

Finjusterande transaktioner

Under denna post redovisas dagslån vars syfte är att finjustera likviditeten i det finansiella systemet så att dess nettoställning i de stående faciliteterna (K-RIX kontona) som helhet är nära noll.

Not 6

Utlåningsfacilitet

Under denna post redovisas lån över natten till bankerna på deras K-RIX konton i Riksbanken.

Not 7

Värdepapper i svenska kronor utgivna av hemmahörande i Sverige

Riksbankens innehav av värdepapper i svenska kronor utgivna av hemmahörande i Sverige består av statsskuldsväxlar, statsobligationer samt ett mindre antal övriga obligationer.

1999/2000:RB1

Not 8

Materiella anläggningstillgångar

1999-12-31 1998-12-31

Fastigheter

Anskaffningsvärde 305 784

Ackumulerade avskrivningar ­111 ­267

Bokfört värde fastigheter 194 517

Maskiner och inventarier

Anskaffningsvärde 351 527

Ackumulerade avskrivningar ­191 ­324

Bokfört värde maskiner och inventarier 160 203

Summa 354 720

Efter överföring av tio fastigheter till PSAB under 1999 kvarstår tre fastigheter i Riksbankens ägo vid utgången av 1999.

Not 9

Finansiella tillgångar

1999-12-31 1998-12-31

Aktier och andelar

AB Tumba Bruk

860 000 aktier à nominellt 100 kr 43 43

PSAB Pengar i Sverige AB

150 000 aktier à nominellt 100 kr 400 ­

Swift

13 aktier à nominellt 5 000 BEF 0 0

BIS

16 021 aktier à nominellt 2 500 guldfranc 267 267

Europeiska centralbanken

5 % av 2,7 % av totala andelsbeloppet 57 57

Summa 767 367

Aktier och andelar värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet på balansdagen. Under 1999 har aktieinnehavet i PSAB skrivits ned med 19 mkr.

Not 10

Derivatinstrument

Under denna post redovisas marknadsvärdet avseende ränteterminspositionen.

Not 11

Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter

Under denna post redovisas förutbetalda kostnader och upplupna intäkter som ej avser räntebärande tillgångar och skulder.

Not 12

Övriga tillgångar

Denna post består främst av personallån till anställda i Riksbanken.

Not 13

Sedlar

De utelöpande sedlarna fördelar sig på följande valörer:

1999-12-31 1998-12-31

1 000 kronor 46 791 40 999

500 kronor 35 006 29 211

100 kronor 9 702 9 431

50 kronor 1 008 955

20 kronor 1 417 1 355

10 kronor 233 251

5 kronor 80 86

94 237 82 288

1999/2000:RB1

5 Riksdagen 1999/2000. 2 saml. RB1

Rättelse: S.

50 rad 19­20 kolumn 2 och 5 ändrade siffror

Not 14

Mynt

De utelöpande mynten fördelar sig på följande valörer:

1999-12-31 1998-12-31

10 kronor 1 561 1 444

5 kronor 953 901

2 kronor 8 9

1 kronor 938 880

0:50 kronor 221 208

Minnesmynt 532 538

4 213 3 980

Not 15

Inlåningsfacilitet

Under denna post redovisas inlåning över natten från bankerna på deras K-RIX konton i Riksbanken.

Not 16

Finjusterande transaktioner

Under denna post redovisas inlåning i form av dagslån vars syfte är att finjustera likviditeten i det finansiella systemet.

Not 17

Övrig inlåning

Under denna post redovisas belopp motsvarande erhållen köpeskilling avseende marknadsvårdande repor.

Not 18

Skulder i svenska kronor till hemmahörande utanför Sverige

Under denna post redovisas konton i svenska kronor som Riksbanken håller för andra centralbankers och internationella organisationers räkning.

Not 19

Skulder i utländsk valuta till hemmahörande i Sverige

Under denna post redovisas konton i utländsk valuta som Riksbanken håller för Riksgäldskontorets räkning.

Not 20

Skulder i utländsk valuta till hemmahörande utanför Sverige

Belopp motsvarande erhållen köpeskilling i utländsk valuta avseende inlåningsrepor redovisas under denna post.

Not 21

Motpost till särskilda dragningsrätter som tilldelats av IMF

Under denna post redovisas Riksbankens skuld motsvarande de särskilda dragningsrätter som tilldelats av IMF. Den ackumulerade tilldelningen uppgår till 246,5 miljoner SDR.

Not 22

Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter

Under denna post redovisas upplupna kostnader och förutbetalda intäkter som ej avser räntebärande tillgångar och skulder.

Not 23

Fondlikvidskulder

Fondlikvidskulder avser köpeskilling avseende köpta värdepapper där betalning ännu ej erlagts. Vid årsskiftet 1999/2000 fanns inga värdepappersaffärer där betalning ej erlagts.

Not 24

Övriga skulder

Posten övriga skulder består främst av leverantörsskulder och semesterlöneskuld.

Not 25

Resultatutjämningsfond

Resultatutjämningsfonden har sedan 1988 hanterats enligt riktlinjerna för Riksbankens vinstdisposition.

1999/2000:RB1

Not 26

Eget kapital

Eget kapital utgörs av:

1999-12-31 1998-12-31

Grundfond 1 000 1 000

Reservfond 500 500

Dispositionsfond

Vinstdisposition 45 863 34 800

Uppskrivning av guldinnehav 12 686 12 686

Uppskrivning av anläggningstillgångar 203 627

Uppskrivning av BIS-aktier 235 235

60 487 49 848

Riksbanken ska enligt riksbankslagen ha en grundfond och reservfond uppgående till 1000 mkr respektive 500 mkr samt en dispositionsfond. Dispositionsfondens storlek regleras inte i riksbankslagen men används sedan 1988 enligt riktlinjerna för Riksbankens vinstdisposition som fastställdes samma år. Därutöver används dispositionsfonden till att föra uppskrivningsbelopp vid uppskrivning av tillgångar.

Under 1999 har omföring gjorts mellan posterna uppskrivning av anläggningstillgångar och vinstdisposition med 424 mkr till följd av årets av- och nedskrivningar samt avyttringar av anläggningstillgångar.

Förändringen av posterna resultatutjämningsfond, eget kapital och årets resultat förklaras av nedanstående tabell:

Resultatut- Eget Årets Totalt

jämningsfond kapital resultat

Saldo vid årets ingång 47 422 49 848 21 863 119 133

Inleverans till statsverket ­7 600 ­7 600

Överföring till

Resultatutjämningsfond 3 624 ­3 624 0

Dispositionsfond 10 639 ­10 639 0

Årets resultat 3 925 3 925

Saldo vid årets utgång 51 046 60 487 3 925 115 458

Not 27

Ränteintäkter

1999 1998

Utländska värdepapper 5 382 4 718

Inhemska värdepapper 1 790 2 433

Huvudsakliga refinansieringstransaktioner 1 142 1 584

Övrigt 33 46

8 347 8 781

Posten innefattar främst kupongräntor samt erhållen ränta från de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna.

Not 28

Räntekostnader

1999 1998

Utländska skulder 365 404

Inhemska skulder 28 44

393 448

Räntekostnader består främst av räntor på inlåningskonton i Riksbanken.

1999/2000:RB1

Not 29

Nettoresultat av finansiella transaktioner

1999 1998

Priseffekt

utländska värdepapper ­4 183 2 511

inhemska värdepapper ­2 145 1 830

Valutakurseffekt 2 038 9 685

Guldvärderingseffekt 940 ­

­3 350 14 026

Priseffekten innefattar realiserade och orealiserade kursvinster respektive kursförluster på värdepapper.

Valutakurseffekten innefattar realiserade och orealiserade resultat avseende tillgångar och skulder i utländsk valuta.

Guldvärderingseffekten innefattar orealiserat resultat avseende marknadsvärdeförändring av guldinnehavet under 1999.

Not 30

Erhållna utdelningar

Utdelning har erhållits från AB Tumba Bruk och BIS med 9 mkr respektive 27 mkr.

Not 31

Övriga intäkter

Övriga intäkter avser främst ersättningar avseende kontanthanteringstjänster under årets första fem månader. Därefter övergick denna verksamhet till PSAB.

Not 32

Personalkostnader

1999 1998

Löner och förmåner 157 165

Pensionskostnader 33 32

Sociala avgifter 57 66

Övrigt 24 39

271 302

Löner och förmåner till de sex ledamöterna i direktionen uppgick under 1999 till 9mkr.

Riksdagens förvaltningsstyrelses föreskrift (RFS 1996:4) om tillämpningen av förordningen om statliga chefspensioner m.m. tillämpas normalt för direktionens ledamöter.

För en av direktionsledamöterna har Riksbanken under året i stället betalat en pensionspremie till ett försäkringsinstitut om 19 000 kr/månad, eftersom de krav på ålder och chefsanställning som ställs i chefspensionsförordningen inte skulle ge denna direktionsledamot rätt till någon förmån enligt förordningen.

Fullmäktige har beslutat att under den lagstiftade karensperioden, efter anställningens upphörande, ska direktionsledamöterna i princip erhålla full lön för anställning utan tjänstgöringsskyldighet, dock med avräkning för eventuell inkomst av annan tjänst under tiden.

Under posten övrigt ingår reglering av semesterlöneskuld på 6 mkr avseende personal som gick över från Riksbanken till PSAB vid bolagiseringen den 31 maj 1999.

Riksbankens personalkostnader skulle varit ca 27 mkr högre 1999 om bolagiseringen ej genomförts under året.

Not 33

Övriga administrationskostnader

1999 1998

Information, representation 13 11

Transport, resor 18 18

Konsulter, övriga tjänster 47 23

IT-drift 44 36

Ekonomipris 13 13

Övrigt 47 80

182 181

1999/2000:RB1

I informationskostnaden ingår kostnader för Riksbankens löpande publikationer (inflationsrapport, finansiell stabilitetsrapport, årsredovisning, årsbok, kvartalstidskrift m.fl.) särskilda informationsprojekt, personaltidningen Bancoposten m.m.

Posten övrigt består främst av kontors- och fastighetsdriftskostnader.

Not 34

Avskrivningar på anläggningstillgångar

Under denna post redovisas planenliga avskrivningar avseende de materiella anläggningstillgångarna.

Not 35

Sedel- och myntkostnader

Av totala kostnaden för sedlar och mynt på 138 mkr avser 89 mkr sedlar och 49 mkr mynt.

Not 36

Övriga kostnader

Posten övriga kostnader avser främst nedskrivning med 88 mkr av fastigheter vilka överfördes vid bildandet av PSAB. Dessutom ingår nedskrivning med 19 mkr avseende aktieinnehavet i PSAB.

Not 37

Inom linjen förda poster

Ställda säkerheter

Värdepapper motsvarande ett marknadsvärde på 4 089 mkr har ställts som säkerhet i samband med utländska värdepappersrepor.

Värdepapper motsvarande ett marknadsvärde på 51 mkr har ställts som marginalsäkerhet.

Guld motsvarande ett marknadsvärde på 9 361 mkr har lånats ut, varav 1 269 mkr i form av guldrepor.

Ansvarsförbindelser

Riksbankens pensionsförpliktelse, beräknad av pensionsinstitut, uppgick till 346 mkr, varav 18 mkr avser personal som 1999 gick över till PSAB och 8 mkr avser personal som 1971 gick över till Tumba Bruk.

Avtal om leasing av hemdatorer för Riksbankens personal har ingåtts 1998 med option att köpa datorerna efter tre år till då gällande marknadsvärde.

Åtaganden

Avtal om korfristigt ömsesidigt valutastöd med centralbankerna i Danmark, Norge och Island uppgående till 1 000 miljoner EUR.1

Avtal under GAB och NAB avseende kreditarrangemang för IMF uppgående till högst 859 miljoner SDR.1

Borgensförbindelse för utlåning från Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) till Brasilien.

Borgensförbindelsen avser Riksbankens (Sveriges) andel vilken uppgår till högst 300 miljoner USD.1 Riksdagen beslöt under våren 1999 att Riksbanken skulle få en statsgaranti för sin andel. Statsgarantin omfattar perioden fram till 2002 då utestående lån ska vara återbetalda.

Åtagande att låna ut maximalt 312,5 miljoner USD1 till Sydkorea inom ramen för en andra försvarslinje (second line of defence).

Utestående ränteterminer med positivt värde uppgick nominellt till 4583 mkr (7962 mkr) med ett marknadsvärde på 29 mkr (38 mkr). Ränteterminer med negativt värde uppgick nominellt till 2 400 mkr (2176 mkr) med ett marknadsvärde på 16 mkr (8 mkr).

Avtal där Riksbanken garanterar värdet på de svenska statsobligationer, statsskuldväxlar och bostadsobligationer som används som säkerhet för intradagskrediter mellan affärsbankerna och centralbankerna inom euroområdet.

Till en begränsad krets av befattningshavare som gått över till anställning i PSAB har Riksbanken gjort en utfästelse om möjlighet till återgång till tjänstgöring i Riksbanken så länge bolaget huvudsakligen ägs av Riksbanken. Om aktiemajoriteten övergår till annan eller andra ägare gäller motsvarande utfästelse i högst två år efter ändringen av ägarmajoriteten.

Åtagande mot Nobelstiftelsen att årligen ställa medel till förfogande för att utdela ett pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

1 Omräkningskurser till SEK per 1999-12-31:

EUR 8,56, SDR 11,69, USD 8,52.

1999/2000:RB1

Femårsöversikt

I femårsöversikten presenteras balans- och resultaträkningarna i enlighet med nu gällande redovisningsprinciper.

Balansräkning, mkr

1999/2000:RB1

Bilaga 1

1999-12-31 1998-12-31 1997-12-31 1996-12-31 1995-12-31

TILLGÅNGAR

Guld 14 774 13 834 10 825 11 933 12 289

Fordringar i utändsk valuta på

hemmahörande utanför Sverige

Fordringar på IMF 12 949 13 707 9 242 6 454 6 773

Ecu-fordran på ECB/EMI ­ ­ 10 598 10 578 11 764

Banktillgodohavanden och

värdepapper 125 018 108 705 70 212 122 275 151 815

137 967 122 412 90 052 139 307 170 352

Utlåning i svenska kronor till

penningpolitiska motparter

Huvudsakliga refinansierings-

transaktioner 45 596 41 581 36 216 ­ ­

Finjusterande transaktioner ­ 2 240 4 090 9 402 2 602

Utlåningsfacilitet 37 25 27 236 6

45 633 43 846 40 333 9 638 2 608

Värdepapper i svenska kronor ut-

givna av hemmahörande i Sverige 28 998 32 842 53 088 59 045 71 025

Övriga tillgångar

Materiella anläggningstillgångar 354 720 700 693 642

Finansiella tillgångar 767 367 475 475 221

Derivatinstrument 13 30 1 3 36

Förutbetalda kostnader och upplupna

intäkter 5 12 ­ ­ ­

Övriga tillgångar 254 311 221 189 8 257

1 393 1 440 1 397 1 360 9 156

SUMMA TILLGÅNGAR 228 765 214

374 195 695 221 283 265 430

SKULDER OCH EGET

KAPITAL

Utelöpande sedlar och mynt

Sedlar 94 237 82 288 78 986 77 135 73 064

Mynt 4 213 3 980 3 809 3 656 3 596

98 450 86 268 82 795 80 791 76 660

Skulder i svenska kronor till

penningpolitiska motparter

Inlåningsfacilitet 257 84 130 461 658

Finjusterande transaktioner 4 200 ­ 790 ­ 439

Övrig inlåning ­ 1 595 1 041 1 007 198

4 457 1 679 1 961 1 468 1 295

1999/2000:RB1

Bilaga 1

1999-12-31 1998-12-31 1997-12-31 1996-12-31 1995-12-31

Emitterade skuldcertifikat ­ ­ ­ 32 040 75 142

Skulder i svenska kronor till

hemmhörande utanför Sverige 156 230 286 287 246

Skulder i utländsk valuta till

hemmahörande i Sverige 2 018 ­ ­ ­ ­

Skulder i utländsk valuta till

hemmahörande utanför Sverige 5 256 3 641 322 1 567 3

Motpost till SDR som tilldelats av IMF 2 899 2 838 2 641 2 448 2 457

Övriga skulder

Derivatinstrument ­ ­ 34 634 ­

Upplupna kostnader och förutbetalda

intäkter 2 7 ­ ­ ­

Fondlikvidskulder ­ 208 ­ ­ ­

Övriga skulder 69 370 541 321 18 324

71 585 575 955 18 324

Resultatutjämningsfond och

eget kapital

Resultatutjämningsfond 51 046 47 422 46 993 42 419 28 149

Eget kapital 60 487 49 848 45 442 40 678 44 338

111 533 97 270 92 435 83 097 72 487

Årets resultat 3 925 21 863 14 680 18 630 18 816

SUMMA SKULDER OCH EGET

KAPITAL 228 765 214 374 195 695 221 283 265 430

Resultaträkning, mkr

1999 1998 1997 1996 1995

Ränteintäkter 8 347 8 781 9 991 13 335 24 701

Räntekostnader ­393 ­448 ­639 ­5 076 ­10 818

Nettoresultat av finansiella transaktioner ­3 350 14 026 5 812 10 797 5 359

Erhållna utdelningar 36 33 26 22 25

Övriga intäkter 70 153 144 126 119

Summa intäkter 4 710 22 545 15 334 19 204 19 386

Personalkostnader ­ 271 ­302 ­270 ­273 ­255

Övriga administrationskostnader ­ 182 ­181 ­147 ­138 ­153

Avskrivningar på anläggningstillgångar ­ 69 ­74 ­68 ­61 ­61

Sedel- och mynt kostnader ­ 138 ­117 ­164 ­89 ­94

Övriga kostnader ­ 125 ­8 ­5 ­13 ­7

Summa kostnader ­ 785 ­682 ­654 ­574 ­570

Årets resultat 3 925 21 863 14 680 18 630 18 816

Kalendarium

4 januari

Riksbanken fastställer referensräntan diskontot till 1,5 procent, en sänkning med 0,5 procentenheter.

12 februari

Riksbanken beslutar sänka reporäntan med 0,25 procentenheter samt in- och utlåningsränta med vardera 0,5 procentenheter.

Reporäntan sätts därmed till 3,15 procent, inlåningsräntan till 2,75 procent och utlåningsräntan till 4,25 procent.

25 mars

Riksbanken beslutar sänka reporäntan från 3,15 procent till 2,90 procent.

1 april

Riksbanken fastställer referensräntan diskontot till 1,0 procent, en sänkning med 0,5 procentenheter.

22 april

Av protokollet från direktionssammanträdet 22 april framgår att beslutet att hålla reporäntan oförändrad på 2,90 procent inte var enhälligt. Förste vice riksbankschefen Lars Heikensten reserverade sig mot beslutet och förordade att reporäntan skulle sänkas

1 juni

Riksbanken fastställer referensräntan diskontot till oförändrat 1,0 procent.

12 augusti

Av det publicerade protokollet från direktionssammanträdet den 12 augusti framgår att beslutet att hålla reporäntan oförändrad på 2,90 procent inte var enhälligt. Vice riksbankscheferna Kerstin Hessius och Eva Srejber reserverade sig mot majoritetens uppfattning att hålla reporäntan oförändrad och förordade att reporäntan skulle höjas.

1 oktober

Riksbanken fastställer referensräntan diskontot till 1,5 procent, en höjning med 0,5 procentenheter.

5 oktober

Av det publicerade protokollet från direktionssammanträdet framgår att beslutet att hålla reporäntan oförändrad på 2,90 procent inte var enhälligt. Vice riksbankscheferna Kerstin Hessius och Eva Srejber reserverade sig mot majoritetens uppfattning att hålla reporäntan oförändrad och förordade att reporäntan skulle höjas. Eva Srejber reserverade sig också mot beslutet att fastställa inflationsrapporten.

11 november

Riksbanken beslutar att höja reporäntan från 2,90 procent till 3,25 procent.

11 november

Av det publicerade protokollet från direktionssammanträdet den 11 november framgår att beslutet att höja reporäntan från 2,90 procent till 3,25 procent inte var enhälligt. Vice riksbankschefen Villy Bergström reserverade sig mot beslutet att höja reporäntan och anförde att reporäntan skulle hållas oförändrad.

1999/2000:RB1

Bilaga 1

Remissyttranden

Remissyttranden avgivna av Riksbankens direktion under 1999.

25 februari

Slutbetänkandet Redovisning och aktiekapital i euro (SOU 1998:136).

Avgivet till Justitiedepartementet.

11 mars

Betänkandet Medling och lönebildning (SOU 1998:141).

Avgivet till Arbetsmarknadsdepartementet.

24 mars

Förbättrade förutsättningar för värdepapperisering (Ds 1998:71).

Avgivet till Finansdepartementet.

2 juni

Yttrande över Banklagskommitténs delbetänkande (SOU 1998:160).

Avgivet till Finansdepartementet.

23 september

AP-fondernas organisation och placeringsregler i det reformerade pensionssystemet (Ds 1999:38). Avgivet till Finansdepartementet.

21 oktober

Riktlinjer för statsskuldens förvaltning under år 2000.

Avgivet till Finansdepartementet.

8 december

Banklagskommitténs delbetänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m.

(SOU 1999:82).

Avgivet till Finansdepartementet.

1999/2000:RB1

Bilaga 2

Dotterbolag

AB Tumba Bruk

AB Tumba Bruk är ett helägt dotterbolag till Riksbanken. Verksamheten innefattar tillverkning av bomullsbaserat sedel- och säkerhetspapper samt tryckta sedlar. I företaget ingår även Myntverket i Eskilstuna.

Tumba Bruk tillgodoser Riksbankens behov av sedlar och mynt och verkar i övrigt på den internationella marknaden. Branschen karaktäriseras av överkapacitet som förväntas öka bland annat som en följd av övergången till euron inom eurosystemet.

Under 1999 fortsatte planenligt det omstruktureringsarbete som startade 1996 i syfte att stärka företagets konkurrenskraft på en hårdnande internationell marknad genom renodling av verksamheten med fokusering mot marknadsområdena sedelpapper och tryckta sedlar. Under första kvartalet 1999 avvecklades produktionen av skraplotter och säkerhetspapper för lotttillverkning. Avvecklingen av lotteriverksamheten tillsammans med omstruktureringsarbetet har inneburit att antalet anställda minskade under 1999. Resultatet efter finansnetto har förbättrats med 58 mkr jämfört med föregående år.

Ekonomisk översikt

Mkr 1999 1998 1997 1996 1995

Omsättning 425,0 479,6 439,0 341,5 367,5

Rörelseresultat ­1,8 ­62,7 15,4 ­30,9 ­12,7

Resultat efter finansiella poster 0,0 ­58,4 21,4 ­21,8 1,8

Balansomslutning 385,1 419,9 477,2 430,2 468,0

Sysselsatt kapital 290,2 324,6 350,9 349,4 362,2

Justerat eget kapital 275,2 309,9 335,9 340,8 309,9

Investeringar i anläggningar 29,8 87,2 28 31,9 53,8

Utdelning 8,6 8,6 4,3 4,3 4,3

Räntabilitet på sysselsatt kapital, % 0,3 neg 6,2 neg 0,8

Räntabilitet på JEK, % 0,0 neg 4,6 neg 0,4

Soliditet, % 71 66 72 77 75

Antal anställda 345 410 382 378 381

Styrelse

Nyberg, Lars, ordförande

Berg, Bengt Åke

Bergstedt, Lennart

Carlsson, Hans

Dahlsten, Gunnar

Ericsson, Bernt

Eriksen, Kersti

Bektesevic, Bajram, arbetstagarrepresentant

Dafthagen, Mats, arbetstagarrepresentant

1999/2000:RB1

Bilaga 3

Verkställande direktör

Bergstedt, Lennart

AB Tumba Bruk

147 82 Stockholm

Tfn 08-578 695 00, fax 08- 578 698 00

webbadress: www.tumbabruk.se

PSAB Pengar i Sverige AB

PSAB Pengar i Sverige AB, som är ett av Riksbanken helägt dotterbolag, startade den 1 juni 1999 då fastigheter och verksamhet i Riksbankens lokala kontorsrörelse överfördes till bolaget. Fastigheterna, som ingår i ett dotterbolag till PSAB, är under försäljning. PSAB svarar för merparten av de uppgifter med den praktiska kontanthanteringen som tidigare utfördes av Riksbankens betalningsmedelsavdelning (BMA). PSAB erbjuder sålunda tjänster och produkter inom kontanthantering såsom äkthetskontroll, kvalitetssortering och dagskasseuppräkning.

Bolaget hanterar också in- och utlämning av kontanter visavi bankerna och Posten, vilket resulterar i krediteringar och debiteringar på dessas konton i Riksbanken.

PSAB har 239 anställda och har verksamhet i Luleå, Härnösand, Falun, Stockholm, Örebro, Karlstad, Linköping, Jönköping, Växjö, Mölndal och Malmö. Huvudkontoret är beläget i Tumba. Därutöver finns åtta depåer.

Ekonomisk översikt (Tabellen avser moderbolaget)

Mkr 1999

Omsättning 68,8

Rörelseresultat ­33,4

Resultat efter finansiella poster ­31,5

Balansomslutning 420,2

Sysselsatt kapital 403,9

Justerat eget kapital 388,1

Investeringar i anläggningar 7,5

Utdelning ­

Räntabilitet på sysselsatt kapital, % neg

Räntabilitet på JEK, % neg

Soliditet, % 92

Antal anställda 239

Styrelse

Nyberg, Lars, ordförande

Hagberg, Lennart

Malm, Gunnar

Eriksen, Kersti

Ehrlund, Kjell, arbetstagarrepresentant

Selin, Per, arbetstagarrepresentant

1999/2000:RB1

Bilaga 3

Verkställande direktör

Malm, Gunnar

PSAB Pengar i Sverige AB

Box 185

147 23 TUMBA

Tfn 08-578 69 900, fax 08-578 69 930

1999/2000:RB1

Bilaga 3

Riksbankens pris i ekonomisk

vetenskap till Alfred Nobels minne

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap utdelades 1999 till professor Robert A. Mundell för banbrytande insatser inom internationell ekonomi, som blivit aktuella bland annat på grund av bildandet av EMU.

Priset, som instiftades i samband med Riksbankens trehundraårsjubileum 1968, delas varje år ut till den eller de personer som inom ekonomisk vetenskap utfört ett arbete av den framstående betydelse som avses i det av Alfred Nobel den 27 november 1895 upprättade testamentet. Kungliga Vetenskapsakademin utser pristagare enligt samma principer som gäller för Nobelprisen och samma prissumma betalas ut av Riksbanken.

Priset tilldelades 1999 kanadensaren Robert A. Mundell, professor vid Columbia University, New York, USA, för "hans analys av penning- och finanspolitik under olika växelkursregimer, samt hans analys av optimala valutaområden".

Trots att Mundells forskning är flera decennier gammal har den blivit alltmer aktuell i takt med att handel och kapitalströmmar har blivit allt friare. Han har inspirerat en hel generation forskare och även institutioner som Internationella valutafonden, IMF.

Mundells första banbrytande insats var att bättre koppla växelkurser och handel till ekonomisk politik, framförallt i den så kallade Mundell-Flemming-modellen. I det enklaste fallet av modellen, där kapitalet rör sig helt fritt, innebär en fast växelkurs att penningpolitiken är helt verkningslös, fastlåst vid kravet på att hålla växelkursen, medan endast finanspolitiken kan påverka tillväxten. Flytande växelkurs gör däremot omvänt finanspolitiken i detta teoretiska fall verkningslös. Högre statsutgifter höjer bara efterfrågan på pengar, därmed räntan och växelkursen, varpå exporten faller. Penningpolitiken kan däremot sänka växelkursen och öka exporten och tillväxten.

Mundell utvecklade också teorier om hur obalanser i handeln på lång sikt jämnas ut.

Mest aktuell är dock Mundell för sin teori från 1961 om "optimala valutaområden". 1999 var ju det år då ett nytt valutaområde, euroområdet, bildades. Mundells teori pekade först på fördelarna med en gemensam valuta, sänkta transaktionskostnader (exempelvis växlingskostnader) och minskad valutaosäkerhet. Mest originell var dock analysen av nackdelarna. Om ett land i valutaområdet ensamt upplever en nedgång, i regel genom en så kallad asymmetrisk störning, måste reallönerna anpassas nedåt, annars hotar arbetslöshet. Gör de inte det föreslog Mundell ett alternativ, att arbetskraften flyttar bort från det drabbade området till övriga delar av valutaområdet. Dessa idéer har sedan breddats av andra ekonomer och utgör nu kärnan i debatten om bland annat EMU.

1999/2000:RB1

Bilaga 4

Priset har utdelats varje år från och med 1969 enligt följande:

1969 R. Frisch och J. Tinbergen

1970 P. Samuelson

1971 S. Kuznets

1972 J.R. Hicks och K.J. Arrow

1973 W. Leontief

1974 G. Myrdal och F.A. von Hayek

1975 L. Kantorovich och T.C. Koopmans

1976 M. Friedman

1977 B. Ohlin och J . Meade

1978 H.A. Simon

1979 T.W. Schultz och A. Lewis

1980 L.R. Klein

1981 J. Tobin

1982 G. Stigler

1983 G. Debreu

1984 R. Stone

1985 F. Modigliani

1986 J.M. Buchanan

1987 R.M. Solow

1988 M. Allais

1989 R. Haavelmo

1990 H. Markowitz, M. Miller och W. Sharpe

1991 R. Coase

1992 G.S. Becker

1993 R.W. Fogel och D.C. North

1994 J.C. Harsanyi, J.F. Nash och R. Selten

1995 R.E. Lucas, Jr.

1996 J.A.. Mirrlees och W. Vickrey

1997 R.C. Merton och M.S. Scholes

1998 A. Sen

1999 R. A. Mundell

1999/2000:RB1

Bilaga 4

Stockholm den 10 februari 2000

Urban Bäckström Lars Heikensten Eva Srejber

Riksbankschef Förste vice riksbankschef Andre vice riksbankschef

Villy Bergström Kerstin Hessius Lars Nyberg

Vice riksbankschef Vice riksbankschef Vice riksbankschef