Förslaget innehåller bestämmelser om vilken domstol som ska vara be-hörig att handlägga gränsöverskridande arvsfrågor och vilket lands lag som ska tillämpas. Vidare innehåller förlaget bestämmelser om erkännande och verk-ställighet av domar och officiella handlingar, som bygger på de bestämmel-ser som finns i Bryssel I-förordningen1. Förslaget innehåller också bestäm-melser om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, en legitimations-handling som visar vilka som ärver en viss person eller har rätt att ta hand om egen-domen och som ska gälla inom EU.
I dag finns det inte något EU-instrument om gränsöverskridande arvs-frågor. Medlemsstaterna tillämpar olika regler om bl.a. vilken lag som ska tillämpas och vilken domstol som är behörig. Olikheterna leder till pro-blem när flera medlemsstaters myndigheter är inblandade i samma ärende. Det är vanligt att det sker parallella förfaranden i flera medlemsstater, vilket är både tids- och kostnadskrävande. Det finns alltså ett reellt praktiskt behov av EU-regler på området. Regeringen välkomnar därför förslaget, som syftar till att förenkla hanteringen av gränsöverskridande arvsfrågor och öka förutsebar-heten för enskilda.
Ett EU-instrument om arv har efterfrågats under lång tid och finns med som en priori-terad fråga redan i handlingsplanen från Wien från 19982. Vid sitt möte i Tammerfors den 1516 oktober 1999 uttryckte Europeiska rådet stöd för principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra av-göranden som en viktig hörnsten i det rättsliga samarbetet på det civilrätts-liga området samt uppmanade rådet och kommissionen att anta ett åtgärds-program för att genomföra den principen.
Den 30 november 2000 antog rådet ett förslag till åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privat-rättens område. I programmet identifieras åtgärder som rör harmonisering av lagvalsregler som åtgärder som underlättar ömsesidigt erkännande av domar. Vidare föreskrivs i programmet att en rättsakt om arv och testa-mente ska utarbetas3.
Vid sitt möte i Bryssel den 45 november 2004 antog Europeiska rådet ett nytt program, det s.k. Haagprogrammet. I programmet framhålls behovet av att senast 2011 anta en rättsakt om arv, som bl.a. ska innehålla regler om tillämplig lag, behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden och ett europeiskt certifikat om arv samt en mekanism som möjliggör kännedom om förekomst av testamenten inom EU4.
Mot den bakgrunden lade kommissionen den 1 mars 2005 fram en grönbok om arv och testamente5. Ett år senare inrättade kommissionen en expert-grupp för frågor om äganderättsliga verkningar av äktenskap och andra samlev-nadsformer samt av arv och testamente inom EU, som har hållit möten under åren 200620086. Vidare anordnade kommissionen ett möte för nation-ella experter den 30 juni 2008.
Den 14 oktober 2009 lade kommissionen fram sitt förslag till förordning om arv. Frågan om registrering av testamenten omfattas inte av förslaget utan kommer att bli föremål för ett senare förslag.
Syftet med förslaget är att underlätta för den inre marknaden att fungera väl genom att avskaffa hindren för fri rörlighet för de personer som i dag kan ha svårt att hävda sina rättigheter i gränsöverskridande arvsärenden. Avsikten är att möjliggöra för personer bosatta inom EU att arvsplanera och att garantera en effektiv bevakning av rättigheter för arvingar, testaments-tagare, övriga an-höriga samt fordringsägare i dödsboet.
Förslaget innehåller bestämmelser om domstols behörighet (kap. II), till-lämplig lag (kap. III), erkännande och verkställig-het av avgöranden (kap. IV och V) samt regler om införandet av ett europeiskt arvsintyg (kap. VI). Där-utöver finns bestämmelser om förordningens tillämpningsom-råde och defini-tioner i förslagets första kapitel. I det avslutande sjunde kapitlet finns all-männa bestämmelser och slutbestämmelser.
Enligt förslaget ska förordningen tillämpas på alla civilrättsliga frågor som kan uppstå i samband med arv. Förordningen ska inte tillämpas på skatte-frågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor. Från förordningens tillämp-nings-område undantas vidare bl.a. frågor om personers rättsliga status eller familjeförhållanden i övrigt, dödförklaring, bodelning och bolagsrätts-liga frågor. Frågor om formkrav för testamenten omfattas inte heller av tillämp-ningsområdet.
Förslaget innehåller i princip inte några materiella bestämmelser om arv. I fråga om statens rätt till arv när arvinge saknas och fall när det inte går att fastställa vem som avlidit först föreslås harmonisering av medlemsstaternas materiella rätt då skillnader i nationell rätt bedöms kunna leda till motstridiga resultat eller till situationer som inte går att lösa.
Beträffande de frågor som regleras i förslaget till förordning föreslås att förordningen, i förhållandet mellan medlemsstaterna, ska ha företräde fram-för andra konventioner som medlemsstaterna är bundna av.
Domstols behörighet
Huvudregeln i förslaget till förordning är att domstolen i det land där den av-lidne hade hemvist vid dödsfallet ska vara behörig att handlägga frågor om arv. Den behöriga domstolen kan dock under vissa förutsättningar besluta att överföra ärendet till domstol i en annan medlemsstat, vars arvslag valts som tillämplig.
Förslaget reglerar när behörighet kan föreligga i övriga fall, s.k. subsidiär behörighet. Behörighetsfrågorna överlämnas således inte till någon del åt nationell rätt.
Vidare innehåller förslaget bestämmelser som innebär att domstol i den med-lemsstat där en arvinge eller testamentstagare har hemvist eller där egen-domen finns ska vara behörig i vissa särskilda situationer.
Tillämplig lag
Den lag som ska tillämpas på arvsfrågor ska som huvudregel vara lagen i det land där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet. Det innebär normalt att den domstol eller annan myndighet som ska handlägga arvsärendet får tillämpa sin egen lag.
Enligt förslaget kan en person också välja att lagen i den stat där han eller hon är medborgare ska vara tillämplig.
Den tillämpliga lagen ska styra hela arvet och reglerar bl.a. arvlåtarens kapa-citet, förverkande av arvsrätt och förskott på arv. Huvudregeln är att en och samma lag ska tillämpas på hela kvarlåtenskapen. Vissa undantagsregler finns dock. Bland annat hindrar inte den tillämpliga lagen att särskilda arvs-rättsliga bestämmelser tillämpas på vissa typer av fast egendom, företag eller andra kategorier av tillgångar med särskilda syften i ekonomiskt, familje-rättsligt eller socialt hänseende enligt lagen i den medlemsstat där egendom-en är be-lägen.
Förslagets lagvalsregler har universell karaktär, dvs. den lag som anvisas som tillämplig ska användas även om det är lagen i ett tredjeland.
Tillämpningen av en bestämmelse i den lag som pekas ut får vägras endast om en sådan tillämpning är oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public). Enligt förslaget kan en sådan situation inte anses föreligga enbart därför att bestämmelserna om laglott skiljer sig från dem som gäller i domstolslandet.
Erkännande och verkställighet
Förslaget innehåller bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar, som bygger på Bryssel I-förordningen men i viss mån anpassats till det arvsrättsliga sammanhanget. Utrymmet för att vägra erkänna eller verkställa en officiell handling är mer begränsat än vad gäller domar.
Europeiskt arvsintyg
För att gränsöverskridande arvsärenden ska kunna handläggas snabbt, billigt och effektivt inom EU införs i förslaget till förordning ett enhetligt formulär för ett europeiskt arvsintyg, ett dokument som ska gälla inom EU och med vilket arvingar, bout-redningsmän och testamentsexekutorer kan styrka sin behörighet att ta hand om dödsboets tillgångar. I förslaget regleras bl.a. vem som ska vara behörig att ut-färda sådana intyg, när det ska ske, vad ett sådant intyg ska innehålla samt intygets rättsverkningar.
Det ska inte vara obligatoriskt att använda ett europeiskt arvsintyg. Ett sådant intyg ersätter inte heller nationella förfaranden.
Allmänt om gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa
På arvsrättens område finns internationella regler i lagen (1937:81) om inter-nationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). IDL innehåller i huvudsak bestämmelser om tillämplig lag för rätten till arv och därmed sammanhäng-ande frågor, regler om svensk behörighet i arvsfrågor samt om erkännande och verkställ-ighet av ut-ländska avgöranden om bodelning efter makes död, arv eller testamente. IDL bygger på nationalitetsprincipen, som innebär att en persons rättsförhåll-anden bedöms enligt lagen i det land där han eller hon är medborgare.
IDL är inte tillämplig på nordiska dödsbon. I förhållande till övriga nord-iska länder gäller tre lagar lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. (NDL), lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Dan-mark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat döds-bo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Lagarna bygger på en konvention från 19347. Den nordiska ordningen bygger i allt väsentligt på hemvistprincipen, som innebär att hemvistlandets lag ska till-ämpas vid be-dömningen av en persons rättsförhållanden.
Enligt förslaget ska förordningen ha företräde framför konventioner som avser samma frågor som regleras i förordningen. För det fall uttryckligt för-behåll inte görs, skulle det innebära att 1934 års nordiska konvention förlorar sin betydelse i förhållande mellan Sverige och Finland.
Som tidigare nämnts finns det i dag inte några EU-regler på arvsrättens område. Förslaget rymmer många frågor som närmare behöver granskas och relateras till nuvarande internationellt privaträttsliga regler på området. Det är därför för närvarande endast möjligt att i stora drag redogöra för vilken effekt förslaget bedöms få på gällande svenska regler.
Behörig domstol
Regler om svensk domsrätt i utomnordiska fall finns i 2 kap. IDL. I 1 § sägs att boutredning, bodelning och arvskifte efter en person som hade hemvist här i landet ska äga rum enligt svensk lag. Det innebär att svensk domstol är behörig att förordna om egendomens avträdande till förvaltning av boutred-ningsman samt att utse skiftesman. Hade den avlidne inte hemvist i Sverige kan boet avträdas till förvaltning av boutredningsman om den avlidne var svensk medborgare eller hade egendom här i landet. Bodelning och arv-skifte ska även då ske enligt svensk lag vilket innebär att skiftesman får ut-ses -(2 §). Av IDL framgår också att boutredning enligt svensk lag efter en avliden som inte hade hemvist här i vissa fall är obligatorisk (3 § tredje stycket).
Vidare innehåller IDL en bestämmelse om svensk domstols behörighet att ta upp tvister om arv, testamente och efterlevande makes rätt i dödsbo (10 §). Sådan behörig-het finns om den avlidne var svensk medborgare eller hade hemvist här i landet eller om tvisten rör egendom som finns här. Undantag görs för det fall den avlidnes egendom i enlighet med bestämmelserna i lagen har överlämnats till en utländsk dödsboförvaltning för att genom dess försorg bli föremål för utredning, bodelning eller arvskifte. Svensk domstol har alltså i vissa situationer behörighet även om den avlidne hade hemvist i utlandet eller var utländsk medborgare.
När det gäller nordiska fall är huvudregeln att boutredning, bodelning och arvskifte efter i Norden bosatt nordisk medborgare ska äga rum i det land där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet. Om han eller hon hade hemvist i Sverige, sker förrättningen här i landet och anses omfatta all egendom både inom och utom Norden (19 och 20 §§ NDL). Även eventuella tvister ska i princip upptas av svensk domstol, men parterna har viss möjlighet att komma överens om att tvisten ska tas upp i en annan nordisk stat (22 §).
Förslaget till förordning, som bygger på hemvistprincipen, ligger i linje med vad som gäller enligt den nordiska regleringen samt i viss mån även med vad som gäller enligt den utomnordiska regleringen. När det gäller den senare regleringen kan förslaget få till följd att behörighet för svensk domstol inte kommer att föreligga i alla situationer som föreligger i dag.
Tillämplig lag
Enligt 1 kap. 1 § IDL ska rätten till arv bedömas enligt lagen i det land där den avlidne var medborgare vid dödsfallet. Undantag görs för arvsrätt till fast egendom, när det gäller särskilda regler för visst slag av sådan egendom enligt lagen i den stat där egendomen är belägen, t.ex. fideikommiss (1 kap. 2 §). I vissa fall är nationaliteten vid tidpunkten för en rättshandling avgör-anden för vilken lag som ska tillämpas (se bl.a. 1 kap. 3 §).
Bestämmelserna om tillämplig lag i NDL avser medborgare i andra nord-iska länder vilka hade hemvist i Sverige vid dödsfallet. På rätten till arv efter sådana personer tillämpas svensk lag. En arvinge eller testamentstagare, vars rätt berörs, har dock möjlighet att begära att den avlidnes nation-ella lag ska tillämpas, om den avlidne vid dödfallet inte hade hemvist i Sverige sedan minst fem år (1 §). NDL innehåller också särskilda bestämmel-ser om till-lämplig lag för vissa frågor som hör till arvs- och testamentsrätten, som bygger på hemvistprincipen (917 §§).
Någon regel om möjlighet att välja vilken lag som ska vara tillämplig finns varken i IDL eller NDL.
Förslaget innebär således att man inför en möjlighet för arvlåtaren att välja att lagen i det land där han eller hon är medborgare ska tillämpas.
Erkännande och verkställighet
I 2 kap. 12 och 13 §§ IDL finns bestämmelser om erkännande och verkställ-ighet av utländska domstolsavgöranden i tvister om bodelning efter makes död, arv eller testamente. Även avgöranden av andra myndigheter eller av särskilt förordnade skiftesmän om sådana bodelningar eller arvskiften ska erkännas. Sådana avgöranden kan, i likhet med vad som gäller avgöranden av svenska bodelningsförrättare eller skiftesmän, verkställas först sedan en part erhållit en exekutionstitel i form av en dom. För att ett utländskt avgör-ande ska erkännas eller verkställas krävs dock att vissa förutsättningar är uppfyllda. Bland annat får avgörandet inte avse egendom som skulle ha ingått i en bodelning eller ett arvskifte i Sverige. För att en utländsk dom ska kunna verkställas i Sverige måste förutsättningarna för erkännande och verk-ställighet först har prövats av Svea hovrätt (s.k. exekvaturförfarande).
Vad gäller nordiska förhållanden finns de centrala bestämmelserna i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privat-rättens område. Den nordiska regleringen på området har begränsats så att den avser avlidna som vid dödsfallet hade hemvist och var medborgare i något nordiskt land. Något exekvaturförfarande behövs inte för att nordiska arvsavgöranden ska kunna verkställas i Sverige. Ansökan om verkställighet görs hos Kronofogdemyndigheten, som kan vägra att erkänna eller verkställa ett avgörande i vissa fall (8 §).
Förslaget ligger i linje med vad som gäller enligt IDL, dvs. för att ett utländskt avgöranden ska kunna verkställas i Sverige krävs att det först har förklarats verkställbart. Utrymmet för svenskt erkännande av utländska av-göranden bedöms dock bli något större i och med förslaget. När det gäller de nordiska förhållandena innebär förslaget, i förhållande mellan Finland och Sverige, att arvsavgöranden kommer att bli föremål för exekvaturförfarande, om inte uttryckligt förbehåll görs.
Europeiskt arvsintyg
Bestämmelserna i förslaget till förordning om ett europeiskt arvsintyg har inte någon motsvarighet i gällande svensk rätt utan innebär att ett ny ordning införs.
Kommissionen konstaterar i sin konsekvensanalys att förslaget kan komma att leda till kostnadsbesparingar upp till ca 32% av de kostnader på fyra milj-arder euro som de rådande problemen med gränsöverskridande arvsärenden beräknats ge upphov till årligen, dvs. 1,3 miljarder euro. Arbetet med att anta och genomföra förslaget bedöms vidare kunna leda till kostnader, både på EU-nivå och i medlemsstaterna. Det skulle huvudsakligen röra sig om kostnader för det administrativa arbete som krävs för utarbetande av nödvändig lagstiftning.
När det gäller praktiserande jurister bedömer kommissionen att eventuella förändringar som föranleds av förslaget sannolikt kommer att bli små och gradvisa för de jurister som åtar sig arvsrättsliga ärenden.
Eftersom skatterätten uttryckligen undantas från tillämpningsområdet för den föreslagna förordningen kommer den föreslagna lösningen inte innebära några förändringar av medlemsstaternas nationella arvskatteregler. Enligt kommissionen skulle förslaget kunna få indirekta verkningar på omfattning-en av den arvsskatt som uppbärs av en given medlemsstat, men dessa skulle vara marginella.
De slutliga ekonomiska effekterna av förslaget kan i detta skede inte be-dömas med säkerhet. Eventuella budgetära konsekvenser bör dock kunna finansieras inom befintliga ramar (också för EU-budgeten).
Det blir allt vanligare att människor inom EU flyttar över gränserna och äger egendom i flera EU-länder, vilket leder till att antalet gränsöverskridande arvsärenden ökar. EU-medborgare involverade i sådana ärenden möts i dag av flera problem, bl.a. är det vanligt att parallella förfaranden om samma kvar--låtenskap sker i flera medlems-stater, vilket är både tids- och kostnads-krävande. Det finns alltså ett reellt praktiskt behov av EU-regler på området. Regeringen välkomnar därför att ett förslag till ett EU-instrument har lagts fram.
Vad gäller den rättsliga grunden för förslaget anser regeringen att det kan ifrågasättas om den är korrekt. Vissa delar av arvsrätten har familje-rättslig betydelse.
Regeringen avser verka för lösningar som motsvarar de behov som finns och som leder till att syftet med förslaget uppnås, dvs. att förenkla hanter-ingen av gränsöver-skridande arvsärenden och öka förutse-barheten och rätts-säker-heten för de som berörs av sådana ärenden.
Förslaget rör gränsöverskridande arvsfrågor och utgångspunkten för arbe-tet med förslaget bör vara att medlemsstaternas materiella rätt inte ska påver-kas.
Förslaget utgår från hemvistprincipen, medan svenska regler, såvitt avser utomnordiska förhållanden, i huvudsak bygger på nationalitets-principen. Den nordiska ordningen bygger däremot på hemvistprincipen. Ut-vecklingen inom den internationella privaträtten har gått mot att hem-vistet är avgörande för vilken domstol som ska vara behörig eller vilken lag som ska till-ämpas. En enskilds person-liga förhållanden anses ofta ha en starkare anknytning till det land i vilket han eller hon lever än till medborgar-skapslandet. Regeringen kan godta att för-slaget utgår från hemvistprincipen.
Förslaget rymmer flera komplicerade frågeställningar som kommer att kräva närmare granskning och över-väganden. Bland annat bör det analyseras om hemvistbe-greppet behöver förtydligas för att vara ett lämpligt anknyt-ningskriterium i sammanhanget. Vidare bör regleringen om ett europeiskt arvsintyg när-mare analyseras, bl.a. för att klarlägga förhållandet till nation-ella förfaran-den.
I förhandlingsarbetet avser regeringen att bevaka viktiga nordiska intressen.
Medlemsstaterna, som endast har lämnat preliminära ståndpunkter, ställer sig allmänt sett positiva till förslaget. Redan nu har flera medlemsstater dock haft synpunkter på den närmare utformningen av bestämmelserna och efter-frågat vissa klargöranden av juridiska begrepp som används. Syn-punkter har också framförts om att flera språk-versioner av förslaget, inklusive den engel-ska, är bristfälliga.
Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, vars yttrande man beslutat inhämta, har ännu inte behandlat förslaget. Båda dessa institutioner har dock i tidigare sammanhang uttalat stöd för antagandet av ett instrument på området.8
Förslaget har remitterats för synpunkter senast den 8 mars 2010.
Den rättsliga grunden för förslaget är artiklarna 67 och 81 i fördraget om EU:s funktionssätt, EUF-fördraget (artiklarna 61 c och 67.5 EG). Kommis-sionen anser inte att förslaget till förordning utgör åtgärder som rör familje-rätten. Det innebär att rådet inte ska besluta med enhällighet utan förslaget är föremål för medbeslutande-förfarande mellan Europaparlamentet och rådet i enlighet med artikel 294 i EUF-fördraget (tidigare artikel 251 EG).
Kommissionen anför beträffande subsidiaritetsprincipen att syftet med den föreslagna förordningen, dvs. fri rörlighet för personer, möjligheten för EU-medborgare att i förväg ordna upp sina internationella arvsförhållanden och skydd för arvingars, testamentstagares, övriga anhöriga eller fordringsägares rättigheter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan bättre kan uppnås genom en reglering av internationella arvsfrågor på EU-nivå. Regeringen delar kommissionens bedömning.
När det gäller proportionalitetsprincipen anför kommissionen att förslaget inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen. Förslaget harmo-niserar varken medlemsstaternas arvsrätt eller förmögenhetsrätt och påverkar inte heller medlemsstaternas regler om arvsskatt. Kommissionen framhåller att behovet av rättssäkerhet och förutsebarhet innebär att reglerna bör vara tydliga och enhetliga, vilket bäst uppnås genom en förordning. Regeringen delar kommissionens bedömning också i den frågan.
Förhandlingarna har nyligen inletts i rådsarbetsgruppen för arv. Behand-lingen av förslaget kommer med all sannolikhet att fortsätta under i vart fall hela 2010.
Fideikommiss: Innebär att en person på grund av en föreskrift i ett gåvobrev eller testamente innehar egendom med ett slags inskränkt dis-positionsrätt.
Exekvaturförfarande: Beslut som meddelats i ett särskilt förfarande och som innebär att ett utländskt avgörande får verkställas. Kontrollförfaranden inför verkställighet.
[1] | Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 16.1.2001, s.1, Celex 32001R0044). |
[2] | EGT C 19, 23.1.1999, s.1. |
[3] | EGT C 12, 15.1.2001, s.1. |
[4] | EUT C 53, 3.3.2005, s.1. |
[5] | KOM(2005) 65 slutlig. |
[6] | EUT C 51, 1.3.2006, s.3. |
[7] | Köpenhamnskonventionen den 19 november 1934 mellan Danmark, Island, Finland, Norge och Sverige om arv, testamente och bout-redning (SÖ 1935:17). |
[8] | Se Europaparlamentets resolution av den 16 november 2006, P6_TA (2006)0496 och Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 26 oktober 2005, EUT C 28, 3.2.2006, s.15. |