I grönboken anför kommissionen att utvecklingen mot stora marknader leder till att otillbörliga affärsmetoder från ett fåtal närings-idkare kan med-föra att ett stort antal konsumenter lider samma eller likartad skada. Kom-missionen konsta-terar att kollektiva prövningsmöjligheter kan underlätta för konsu-menterna att få kompensation och dessutom motverka skadligt beteende och kon-kurrenssnedvridning på marknaderna. Kommissionen lämnar i grönboken förslag till fyra alternativ för åtgärder på EU-nivå när det gäller kollektiva prövningsmöjligheter.
För en närmare ståndpunkt i fråga om åtgärdsförslagen avvaktar regeringen synpunkter från berörda nationella intressenter.
Den 13 mars 2007 överlämnade kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén ett meddelande om EU:s strategi för konsumentpolitiken åren 20072013.1 I meddelandet konsta-terade kommissionen att EU:s inre marknad på ett avgörande sätt har bidragit till att klara av EU:s ekonomiska utmaningar och skapa fördelar för EU:s med-borgare. Enligt kommissionen måste dock konsumentdimensionen bli starkare för att den inre marknaden ska ge bättre resultat när det gäller konkurrens-kraft och innovation. För att stärka konsumenternas förtroende för den inre marknaden och få dem att känna trygghet inför att handla utanför den egna medlemsstaten aviserade kommissionen i meddelandet att den bl.a. kommer att överväga insatser när det gäller kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter, dels vid överträdelser av EG:s konkurrensregler, dels vid överträdelser av konsumentskyddsbestämmelserna. När det gäller kon-kurrens-området presenterade kommissionen i april 2008 en vitbok om skadestånd på grund av brott mot konkurrensreglerna2. I vitboken lämnade kommissionen bl.a. vissa förslag till kollektiva prövningsförfaranden för dem som drabbats av skada på grund av överträdelser av EG:s konkurrensregler. Som ett led i det aviserade arbetet i fråga om överträdelser av konsumentskyddsbestämmelser har kommissionen under första halvåret 2008 genomfört ett konsultations-förfarande bl.a. i syfte att kartlägga vilka medlemsstater som i sin nationella lagstiftning har system för kollektiv prövning och hur dessa system fungerar. Kommissionen har därefter, den 27 november 2008, presenterat grönboken om kollektiva pröv-ningsmöjligheter för konsumenter.
Kommissionen konstaterar att utvecklingen mot stora marknader och masskonsumtion leder till att otillbörliga affärsmetoder från en eller ett fåtal näringsidkares sida kan medföra att ett stort antal konsumenter lider samma eller likartad skada. Konsekvenserna av sådana otillbörliga affärsmetoder kan enligt kommissionen bli så vidsträckta att de snedvrider marknaderna.
Enligt kommissionen kan det vara svårt för enskilda konsumenter att driva igenom anspråk på ersättning genom individuella förfaranden. Kommissionen konstaterar att de hinder som en konsument i detta sammanhang ställs inför framför allt är risken för en lång och komplicerad rättsprocess liksom hotet om att tvingas betala höga rättegångskostnader. Detta gör sig särskilt tydligt gällande i fråga om gränsöverskridande konsumtion. Kollektiva prövnings-möjligheter, dvs. representativ talan, pilotmål eller grupprättegång, kan enligt kommissionen underlätta för konsumenterna att få kompensation och dessutom motverka skadligt beteende och konkurrenssnedvridning på marknaderna.
Den konsultation som kommissionen har genomfört visar att det i tretton av medlemsstaterna finns system som innebär att konsumenters anspråk mot näringsidkare kan prövas i olika typer av kollektiva förfaranden. Därutöver finns på EU-nivå en förordning om konsumentskyddssamarbete3, ett direktiv om förbudsföreläggande4 och två rekommendationer om alternativ tvistlösning5. Kommissionen konstaterar dock att de existerande verktygen för kompensation till konsumenterna inte fungerar på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. Sådana tvister som beror på att stora grupper av konsumenter har lidit skada till följd av näringsidkarnas otillbörliga affärsmetoder förblir enligt kommissionen ofta olösta. Kommissionen anser emellertid att kollektiva prövningsmöjligheter, i de fall sådana existerar, kan utgöra ett värdefullt komplement till annan tvistlösning genom att bidra till att begränsa den skada som konsumenterna lider.
Mot denna bakgrund och i syfte att främja en sund och väl fungerande detalj-handelsmarknad inom EU har kommissionen identifierat fyra alternativ för åtgärder på EU-nivå när det gäller kollektiva prövnings-möjligheter.
Som nämns ovan finns det i tretton av EU:s medlemsstater nationella system som innebär att kollektiva prövningsmöjligheter existerar i någon form. På EU-nivå finns instrument som enligt kommissionen skulle kunna medföra ökade möjligheter att hantera gruppanspråk i gränsöverskridande situationer och som antingen är på väg att införlivas i medlemsstaterna eller som kommer att träda i kraft inom kort. Det gäller medlingsdirektivet6, som ska införlivas under 2011, och småmålsförordningen7, som träder i kraft den 1 januari 2009.
Mot denna bakgrund föreslår kommissionen som ett första åtgärdssalternativ att ytterligare åtgärder på EU-nivå på området för kollektiva prövnings-möjligheter får invänta information om effekterna av de ovan nämnda nationella och gemen-skapsrättsliga lagstiftningsinstrumenten. Fördelarna med detta handlings-alternativ är enligt kommissionen att medlemsstater och näringsliv inte drabbas av ytterligare kostnader för införlivande av nya instrument. Enligt kommissionen är dock nackdelarna att rättsolikheten mellan medlemsstaterna i fråga om kollektiva prövnings-möjligheter består och att de konstaterade hindren mot den inre marknaden sannolikt inte undanröjs.
Som ett andra åtgärdsalternativ föreslår kommissionen att ett samarbete ska utvecklas mellan medlemsstaterna. Samarbetet ska syfta dels till att de medlemsstater som har nationella system för kollektiv prövning ska göra dessa system tillgängliga för konsumenter i andra medlemsstater, dels till att medlemsstater som inte har kollektiva prövningsmöjligheter ska införa sådana system. Enligt kommissionen kan detta åstadkommas genom antingen en rekommendation eller ett direktiv. Parallellt med detta kan en rekommendation fastställa ett antal riktmärken för sådana system som medlemsstaterna bör uppfylla.
I fråga om att göra de befintliga nationella systemen för kollektiv prövning tillgängliga för konsumenter i andra medlemsstater anför kommissionen följande. När det gäller system som innebär representativ talan skulle förslaget innebära att de behöriga nationella organ som är taleberättigade för konsumenters räkning också ska vara skyldiga att företräda konsumenter i andra medlemsstater än den egna. Behöriga nationella organ i en medlemsstat ska också ha möjlighet att väcka talan i en annan medlemsstat. I fråga om system för grupptalan ska det vara möjligt för konsumenter i andra medlemsstater än den där talan förs att ansluta sig till en grupptalan eller själva väcka en grupptalan. När det slutligen gäller pilotmål ska konsumenter från en annan medlemsstat än den där talan förs ha möjlighet att väcka en sådan talan. Verkan av sådana pilotmål ska också utsträckas till att gälla alla berörda konsumenter oavsett dessa konsumenters nationalitet eller bosättningsland.
Kommissionen anför vidare följande. Förslaget om att öppna befintliga system kan kombineras med tillskapandet av ett nätverk för samarbete mellan de organ som har talerätt när det gäller kollektiv prövning. Samarbetet inom ramen för ett sådant nätverk kan bestå av spridning av information om pågående kollektiva prövningar, insamling av anspråk, översättning av handlingar, information om nationella processregler samt förmedling av rättsliga biträden och rättslig expertis. I detta sammanhang anförs att en rättvis mekanism för fördelningen av processkostnaderna kan behöva införas. Medlemsstaterna kan också uppmuntras att erbjuda tillräckliga resurser till taleberättigade organ. För att lösa nätverkets uppgifter är ett alternativ att använda det redan existerande European Consumer Centres Network (ECC-Net). Ett annat alternativ är att tillskapa ett nytt nätverk särskilt för frågan om kollektiva prövningsmöjligheter.
I ett tredje åtgärdsalternativ föreslår kommissionen att en blandning av olika icke-bindande eller bindande instrument används för att hantera de huvudsakliga hinder som konsumenter ställs inför när de försöker driva igenom sina anspråk. Dessa hinder har av kommissionen identifierats som ansvar för rättegångs-kostnader, komplicerade och långa rättsprocesser samt bristande kunskap om de prövningsmöjligheter som existerar.
I fråga om åtgärder för att bemöta dessa problem föreslår kommissionen för det första följande. EU kan uppmuntra medlemsstaterna att tillskapa system för alternativ tvistlösning som kan hantera såväl nationella som gränsöver-skridande gruppanspråk. Detta kan ske antingen genom tillskapande av helt nya system eller genom anpassning av befintliga nationella förfaranden för alternativ tvistlösning. Befintliga nätverk såsom ECC-Net eller Financial Dispute Resolution Network (FIN-Net) kan utnyttjas för att hjälpa enskilda konsumenter att ansluta sig till de tvistlösningsmodeller som finns i andra medlemsstater än konsumentens egen. Det nu aktuella förslaget kan förverkligas antingen genom en rekom-mendation eller genom ett direktiv. Parallellt med detta kan kommissionen tillsammans med berörda intressenter utveckla en frivillig standardmodell för kollektiv alternativ tvistlösning som kan användas för intressenter som vill utveckla sådana tvistlösningsmodeller.
För det andra föreslår kommissionen att tillämpningsområdet för de nationella reglerna för att hantera tvistlösning i fråga om små anspråk (s.k. småmålsförfaranden) utvidgas så att dessa kan användas även för gruppanspråk såväl nationellt som i gränsöverskridande situationer. Kommissionen uttalar i denna del att en rekommendation med en övervakningsprocess kan vara ett lämpligt instrument.
Av bestämmelser i förordningen om konsumentskyddssamarbete följer att det finns ett EU-nätverk av tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna. De myndigheter som ingår i nätverket kan av andra myndigheter i nätverket begära att få ut den information som behövs för att utreda misstänkta överträdelser inom gemenskapen mot de regler som skyddar konsumenterna på den inre marknaden. Myndigheterna kan dessutom begära av varandra att dessa ska vidta alla nödvändiga tillsynsåtgärder för att se till att en överträdelse inom gemenskapen upphör eller förbjuds. Mot denna bakgrund föreslår kommissionen för det tredje följande. Bestämmelserna i förordningen om konsumentskydds-samarbete kan utvidgas så att de ger de aktuella myndigheterna en befogenhet att förelägga en näringsidkare som har gjort sig skyldig till överträdelse att ersätta de konsumenter som har lidit skada. Hur denna ordning ska tillämpas i detalj skulle överlämnas till medlemsstaterna. De frågor som i det sammanhanget måste övervägas rör bl.a. finansiering, bevisning, eventuella åtgärder om en närings-idkare inte följer ett föreläggande samt möjligheter att överklaga. Alternativt kan det nu sagda åstadkommas genom en rekommendation eller ett direktiv.
För det fjärde föreslår kommissionen att kommissionen ska uppmuntra näringslivet att utveckla självregleringssystem för att hantera konsumenters klagomål genom införande av uppförandekoder. Sådan klagomålshantering ska enligt kommissionen vara trovärdig, effektiv och föremål för oberoende tillsyn eller revision.
Slutligen föreslår kommissionen inom ramen för detta åtgärds-alternativ att konsumenternas medvetenhet i fråga om prövnings-möjlig-heter ska ökas genom informationsinsatser såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå.
Som ett fjärde åtgärdsalternativ föreslår kommissionen att icke-bindande eller bindande åtgärder genomförs på EU-nivå, i syfte att säkerställa att en möjlighet till kollektiv domstolsprövning finns i alla medlemsstater. Med ett sådant förfarande avses enligt kommissionen något av systemen för representativ talan, grupptalan eller pilotmål. De frågor som enligt kommissionen måste lösas inför antagandet av ett sådant instrument rör finansiering, förhindrande av oberättigade anspråk, talerätt, anmälningsprocess (s.k. opt-in) eller automatisk anslutning (s.k. opt-out) och fördelning av inprocessade medel. I fråga om finansiering är tänkbara lösningar enligt kommissionen att undanta kollektiva prövningar från domstolsavgifter, att sätta ett tak för rättegångskostnaderna, att ersätta kärandens rättegångskostnader med en andel av inprocessade medel och att låta privata eller offentliga fonder finansiera talan. När det gäller förhindrandet av oberättigade anspråk pekar kommissionen särskilt på domarens rätt att besluta om ett gruppanspråk är berättigat eller inte, godkännandet av de organ som är taleberättigade och principen om att den som förlorar målet ska betala motpartens rättegångskostnader. Kommissionen anför vidare att konsumenternas ställning kan stärkas om man ger talerätt till t.ex. konsumentorganisationer eller ombudsmän.
I fråga om valet mellan opt-in och opt-out gör kommissionen följande överväganden. System med opt-in kan å ena sidan vara besvärliga och kostnadskrävande för konsumenterna eftersom de innebär ett visst förberedande arbete med att bl.a. identifiera berörda konsumenter och utreda varje individuell skada. Det kan också vara svårt att samla ihop ett tillräckligt antal konsumenter. Å andra sidan innebär system med opt-in inte någon uppmuntrad risk för oberättigade anspråk. Med opt-out-lösningar undviks en del av de problem som kan följa av opt-in-system. Opt-out kan dock uppmuntra till överdrivet processande. Det kan också leda till att konsumenter blir bundna av domslut utan att vara medvetna om att det pågår en process.
När det gäller frågan om vilka domstolar som skulle ha behörighet i gränsöverskridande mål om gruppanspråk hänvisar kommissionen till bestäm-melserna om förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område8. I fråga om tillämplig materiell lag pekar kommissionen på att det kan komma att bli nödvändigt att införa nya lagvalsregler för de fall då en och samma talan om gruppanspråk omfattar konsumenter från ett flertal länder.
Med utgångspunkt i de fyra åtgärdsalternativen som föreslås ställer kommissionen följande frågor.
Vilken uppgift bör EU ha när det gäller kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter?
Vilket av de fyra alternativ som behandlas ovan är att föredra? Är det något alternativ som ni avfärdar?
Finns det vissa delar i de olika alternativen som ni samtycker till eller har en avvikande uppfattning om?
Finns det andra delar som bör ingå i det alternativ som ni föredrar?
Om ni föredrar en kombination av olika alternativ, vilka alternativ skulle i så fall ingå och vad skulle de omfatta?
Alternativ 2, 3 eller 4: Behövs ett bindande instrument eller föredrar ni ett icke-bindande instrument?
Kan frågan hanteras på annat sätt?
Kommissionen uppmanar berörda parter att lämna sina synpunkter på grönboken senast den 1 mars 2009.
Grupprättegång
Grupptalan kan föras vid svensk domstol i enlighet med lagen (2002:599) om grupprättegång. Grupptalan innebär att någon utan rättegångsfullmakt för talan för medlemmarna i en grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i rättegången och behöver inte medverka aktivt. En dom i processen gäller dock både för och mot alla som ingår i gruppen. Grupptalan kan väckas som enskild grupptalan, organisationstalan eller offentlig grupptalan. För att ha rätt att väcka enskild grupptalan ska käranden vara medlem i den grupp han eller hon vill företräda. Organisationstalan kan på konsument- och miljörättens områden väckas av ideella föreningar. I fråga om offentlig grupptalan har regeringen meddelat särskilda föreskrifter om talerätt. Enligt dessa föreskrifter får Konsumentombudsmannen och Naturvårdsverket väcka offentlig grupptalan.
En grupprättegång ska tillåtas endast om det finns gemensamma tvistefrågor, om grupptalan är det bästa tillgängliga processalternativet, om käranden är lämplig som företrädare för gruppen samt om vissa ytterligare särskilda processförutsättningar är uppfyllda. Grupptalan omfattar de gruppmedlemmar som har anmält till domstolen att de vill omfattas av kärandens talan (s.k. opt-in).
Rättegångsbalkens kostnadsregler för tvistemål gäller även i en grupprätte-gång, vilket innebär att den part som räknas som tappande part i ett tvistemål ska ersätta motpartens rättegångskostnader. Det innebär också att grupp-medlemmar som inte är parter saknar ansvar för rättegångskostnader. Vidare gäller att den som vill väcka grupptalan kan träffa avtal med ombudet om att arvodet i viss utsträckning ska bestämmas med hänsyn till utgången av tvisten (s.k. riskavtal).
Tvistemål om mindre värden
För tvistemål där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av ett basbelopp (s.k. förenklade tvistemål) gäller särskilda regler. Bland annat ska rätten som huvud-regel alltid bestå av en domare. Den vinnande parten kan vidare bara få en liten del av sina rättegångskostnader ersatta av den förlorande parten. Det sistnämnda innebär bl.a. att kostnader för ombud inte ersätts utöver vad som motsvarar kostnaden för rättslig rådgivning under en timme för varje instans.
Den 1 januari 2009 träder EG-förordningen om ett europeiskt småmåls-förfarande (småmålsförordningen) i kraft. Genom förordningen införs ett förfarande som syftar till att förenkla och påskynda handläggningen samt sänka kostnaderna i gränsöverskridande tvister om mindre värden. En dom i ett europeiskt småmål ska erkännas och kunna verkställas i alla medlemsstater utan några mellanliggande förfaranden. Det europeiska småmålsförfarandet varken ersätter eller harmoniserar nationella rättegångsförfaranden utan utgör ett alternativ till dessa i gränsöverskridande tvister om mindre värden. Förordningen är direkt tillämplig i Sverige. Vissa kompletterande bestämmelser i fråga om bland annat behörig domstol, vilka nationella regler som ska gälla när förordningen saknar reglering och vilka frister som ska gälla för vissa rättsmedel finns i lagen (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande9, som träder i kraft den 1 januari 2009.
Alternativ tvistlösning
Allmänna reklamationsnämndens verksamhet regleras i förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden. Till upp-gifterna hör att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan nyttighet som näringsidkaren har tillhandahållit konsumenten och rekommendera en lösning av tvisten. Nämndens rekommendationer är inte bindande. Enligt 3 § i instruktionen får nämnden pröva konsumenttvister mellan en grupp konsumenter och en näringsidkare, om konsumenternas anspråk mot näringsidkaren vilar på väsentligen likartade grunder, tvisterna rör förhållanden som får prövas av myndigheten och en prövning av tvisterna är motiverad från allmän synpunkt. Behöriga att göra anmälan är Konsumentombudsmannen och, om denne valt att inte göra en anmälan, en sammanslutning av konsumenter eller löntagare.
Möjlighet till särskild medling finns i Sverige inom ramen för domstols-förfarandet. Rätten kan besluta att utse en särskild medlare, om ett medlings-förfarande med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än ett förlikningsförfarande inför rätten. Eftersom kostnaderna för medlaren ska betalas av parterna är en förutsättning för beslut om medling att inte någon av parterna motsätter sig medling. En eventuell överenskommelse till följd av medlingen kan stadfästas av rätten och på så sätt bli verkställbar.
Medling kan också ske genom olika privata alternativ. Sådan medling skiljer sig från domstolsförfarande och skiljeförfarande genom att en överens-kommelse endast är bindande på avtalsrättslig grund. Stockholms handels-kammares medlingsinstitut har bl.a. till uppgift att bistå parter vid medling som anordnas helt eller delvis enligt institutets regler. Medlingen ska normalt vara avslutad inom två månader. Alla som deltar i medlingen har skyldighet att iaktta sekretess. Om parterna når en överenskommelse kan de utse medlaren till skiljeman och begära att denne fastställer förlikningsavtalet i en skiljedom. Därigenom kan resultatet av medlingen bli verkställbart.
Konsumentverket och Konsumentombudsmannen
Utöver de befogenheter som Konsumentombudsmannen har i fråga om att väcka offentlig grupptalan och att göra anmälan om grupptalan till Allmänna reklamationsnämnden, följer av bestämmelser i lagen (1997:379) om för-söksverksamhet avseende medverkan av Konsu-mentombudsmannen i vissa tvister att Konsu-mentombudsmannen, i en tvist mellan en konsument och en näringsidkare, får biträda konsumenten som ombud vid allmän domstol och hos Kronofogde-myndigheten. Detta gäller under förutsättning att tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns ett allmänt konsumentintresse av att tvisten prövas.
Grönboken innehåller fyra åtgärdsalternativ. Senare förslag kan komma att utgå från ett av alternativen eller från en kombination av dessa. De åtgärder som föreslås är allmänt hållna och kommissionen håller i flera fall öppet vilken form förslagen kan komma att få. Inriktningen på förslaget kommer enligt kommissionen i viss utsträckning att påverkas av responsen från berörda intressenter.
Mot denna bakgrund är det för tidigt att nu närmare analysera effekterna på gällande svensk rätt. Det kan dock konstateras att åtgärdsförslag 2, 3 och 4 alla kan tänkas påverka svenska regler, beroende på hur förslagen slutligen utformas.
Förslagen syftar till att stärka konsumenternas ställning och öka deras möjligheter att få ersättning för den skada de lider på grund av näringsidkares otillbörliga affärsmetoder, även i gränsöverskridande situationer. När det gäller några av åtgärdsalternativen kan dessa leda till att antalet mål i domstolarna ökar och att kostnaderna för Sveriges domstolar därmed ökar. En förväntad effekt av förslagen är dock att förekomsten av effektivare system för kollektiv prövning av anspråk på sikt kommer att leda till förbättrat beteende från näringsidkarnas sida och därmed till bättre fungerande marknader. En följd av detta bör vara att antalet mål om ersättning i domstolarna minskar. Eventuella initiala merkostnader bör därför kunna rymmas inom befintliga ramar.
Regeringen ställer sig allmänt sett positiv till åtgärder på EU-nivå som syftar till att ge konsumenterna förtroende för och bli aktiva på den inre marknaden. När det gäller den närmare ståndpunkten i förhållande till förslagen i grönboken vill regeringen dock avvakta synpunkter från berörda nationella intressenter.
Några deklarerade ståndpunkter förekommer inte ännu.
Institutionernas ståndpunkter är ännu inte kända.
Remissinstansernas ståndpunkter är ännu inte kända.
Det anges ingen rättslig grund för förslagen i grönboken. Rättsliga grunder kan dock tänkas finnas i följande artiklar.
Artikel 65 om juridiskt samarbete inom civilrätten.
Artikel 95 om tillnärmning av inhemska bestämmelser för att skapa en effektiv intern marknad.
Kommissionen anför att de existerande nationella och gemenskapsrättsliga instru-menten på det aktuella området inte fungerar tillfredsställande. Genom att som ett av fyra åtgärdsalternativ föreslå att någon ytterligare åtgärd på EU-nivå inte ska vidtas kan det dock inte sägas att kommissionen har deklarerat någon slutlig ståndpunkt i fråga om behovet av gemenskapsrättsakter i frågan. Frågan får än så länge anses öppen.
Justitiedepartementet har inbjudit berörda intressenter till ett samrådsmöte om grönboken den 20 januari 2009.
[1] | KOM(2007) 99 slutlig EU:s strategi för konsumentpolitiken 20072013. |
[2] | KOM(2008) 165 slutlig Vitbok om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrust-regler. Faktapromemoria 2007/08:FPM99. |
[3] | Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen. |
[4] | Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbuds-föreläggande för att skydda konsumenternas intressen. |
[5] | Kommissionens rekommendation 98/257/EG av den 30 mars 1998 om principer som skall tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol, och Kommissionens rekommendation 2001/310/EG av den 4 april 2001 om principer som skall tillämpas på extrajudiciella organ som deltar i reglering av konsumenttvister som görs upp i godo. |
[6] | Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område. |
[7] | Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande. |
[8] | Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. |
[9] | Prop. 2007/08:165, bet. 2008/09:CU6, rskr.2008/09:35, EUTL1999/2007 s. 1. |