Regeringskansliet Faktapromemoria FPM 2003/04:72 |
||
Kommissionens tolkningsmeddelande om principen om ömsesidigt erkännande |
||
Utrikesdepartementet |
||
2004-03-10 |
||
Dokumentbeteckning |
||
Kommissionens tolkningsmeddelande att underlätta varors tillträde till en annans medlemsstats marknad: ömsesidigt erkännande i praktiken |
Enligt principen om ömsesidigt erkännande är grundregeln att en vara som är lagligen saluförd i en medlemsstat skall kunna säljas fritt i alla andra medlemsstater utan att behöva anpassas. Från denna grundregel finns vissa möjligheter till undantag som kan åberopas av en medlemsstat i syfte att skydda till exempel människors hälsa och miljön.
Kommissionen har kunnat konstatera att det råder stor osäkerhet bland såväl marknadsaktörer som myndigheter om vad principen innebär. Detta leder ofta till att marknadsaktörer avstår från att handla över gränserna alternativt anpassar sin vara till de nationella kraven.
Syftet med tolkningsmeddelandet är att klargöra vilka rättigheter marknadsaktörerna har enligt gemenskapsrätten. Meddelandet är även tänkt att fungera som en handledning för nationella myndigheter som har att avgöra huruvida en vara från ett annat EES-land uppfyller krav som ger en lika hög skyddsnivå som den som fastställs i den egna lagstiftningen.
Kommissionens avsikt är inte att tillföra nya skyldigheter och rättigheter utan snarare att redogöra för vad som enligt kommissionen följer av EG-rätten och EG-domstolens rättspraxis.
Sverige anser att principen om ömsesidigt erkännande är central för en fungerande handel på den inre marknaden och åtgärder i syfte att få till stånd en mer effektiv tillämpning av principen kan därför välkomnas.
Principen om ömsesidigt erkännande är en viktig del av en väl fungerande inre marknad. Den gör att den fria rörligheten för varor kan fungera även om det inte finns gemensamma harmoniserade regler inom unionen. Enligt denna princip får en medlemsstat inte förbjuda att en vara från ett EES-land saluförs på medlemsstatens territorium, även om denna vara är tillverkad enligt andra tekniska krav eller kvalitetskrav än de som medlemsstaten ställer i dess egna rättsordning. Undantag från principen kan göras för restriktioner som är motiverade enligt de skäl som anges i artikel 30 i EG-fördraget, eller av sådana tvingande hänsyn till allmänintresset som erkänts i domstolens praxis. Dessa skäl är bland annat skydd av människors hälsa och miljön. Medlemsstaten måste dessutom kunna visa att restriktionerna är nödvändiga för att uppnå dessa skyddssyften samt att restriktionerna står i proportion till den risk som föreligger. Detta innebär att en medlemsstat endast kan ställa krav på att en viss säkerhets- eller skyddsnivå skall uppfyllas, men aldrig att vissa specifika tekniska krav skall vara uppfyllda.
Kommissionen har tidigare konstaterat att många marknadsaktörer och nationella myndigheter fortfarande inte känner till principen om ömsesidigt erkännande. Eftersom marknadsaktörerna först och främst vill försäkra sig om snabbt tillträde till den nationella marknaden väljer de ofta att anpassa varan till de regler som gäller i den mottagande medlemsstaten, även om denna anpassning gör marknadstillträdet mer kostsamt. Samtidigt är myndigheterna, enligt kommissionen, tveksamma till varor som de inte känner till och som inte stämmer helt överens med de nationella tekniska föreskrifterna. Denna tveksamhet gör att de nationella myndigheterna ofta är alltför försiktiga och att de inte tillåter att varan saluförs eller uppställer krav som medföra att marknadstillträdet försvåras.
Kommissionen har tagit fram tolkningsmeddelandet för att råda bot på dessa problem. I meddelandet klargörs vilka rättigheter och skyldigheter marknadsaktörerna och de nationella förvaltningarna har i de fall då principen om ömsesidigt erkännande är tillämplig. Det är tänkt att fungera som en praktisk handledning som skall göra det möjligt för medlemsstaterna och för marknadsaktörerna att dra nytta av den fria rörligheten för varor inom de många näringsgrenar och områden som ännu inte är harmoniserade.
Som huvudregel gäller att myndigheternas kontroll av varor från andra EES-länder inte skall föregå marknadstillträdet. Följande punkter sammanfattar de skyldigheter och rättigheter som myndigheter och marknadsaktörer har enligt kommissionens tolkning av EG-rätten.
Kommissionen anser att ansvariga myndigheter skall
Införa klausuler om ömsesidigt erkännande i sin lagstiftning, dvs. uttryckliga bestämmelser om att en vara som är lagligen saluförd i ett annat medlemsland inte behöver uppfylla de nationella tekniska kraven i mottagarstaten, om kraven i länderna ger motsvarande skyddsnivå
Motivera beslut om saluföringsförbud med hänvisning till allmänintresset samt visa att en restriktion är nödvändig och står i proportion till det eftersträvade målet
Tydligt ange vilka delar av de nationella kraven som inte uppfylls
Ge marknadsaktören 20 dagar att inkomma med synpunkter på en preliminär bedömning
Inte stoppa saluförande innan ett skriftligt besked innehållande information om hur man överklagar delgivits marknadsaktören
Anmäla ett beslut om saluföringsförbud enligt produktsäkerhetsdirektivet, förordning om livsmedelslagstiftningen eller när ingen av dessa är tillämpliga enligt beslut 3052/95/EG
Ta fram tydliga regler som görs lättillgängliga för marknadsaktörerna, och ta fram information om vilka regler som gäller, och vilken myndighet som ansvarar för de tekniska reglerna och det ömsesidiga erkännandet, t.ex. i broschyrer för vissa produkter
Ta fram sammanställningar över vilka regler i andra medlemsstater som redan har bedömts som likvärdiga
Ange i lagstiftningen vilka intressen åtgärden är avsedd att skydda för att underlätta bedömningen av likvärdighet
Kommissionen anser att marknadsaktörerna på begäran, inom 20 arbetsdagar, skall förse den ansvariga myndigheten med följande
Information om varans egenskaper
Ett, eller flera exemplar av varan
Hänvisning till gällande bestämmelser i ursprungslandet samt översättning av dessa
Intyg från myndigheter och testorgan i ursprungslandet som styrker att varan uppfyller kraven i ursprungslandet samt översättning av dessa
Skyldigheten att ömsesidigt erkänna varor som är lagligen saluförda i andra medlemsstater följer av EG-rätten och av EG-domstolens praxis. Vad avser rent rättsliga skyldigheter och rättigheter tillför kommissionens tolkningsmeddelande inget nytt. I viss mån är dock rättslaget oklart och kommissionens meddelande måste i dessa delar ses som en partsinlaga.
Tolkningsmeddelandet beskriver dock vissa administrativa förfaranden vid tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Detta är i dagsläget inte specifikt reglerat, varken på gemenskaps- eller medlemslandsnivå.
Förslaget ryms inom befintlig budgetram.
Sverige anser att principen om ömsesidigt erkännande är central för en fungerande handel på den inre marknaden och åtgärder i syfte att få till stånd en mer effektiv tillämpning av principen är därför välkomna.
Även om tolkningsmeddelandet till stora delar består av en redogörelse av vad som redan i dag får anses följa av EG-rätten samt EG-domstolens praxis finns det behov av att närmare analysera och värdera de delar av meddelandet som berör områden där EG-domstolens praxis ger utrymme för olika tolkningar.
Organisationen i Sverige av de administrativa förfaranden som föreslås måste diskuteras fram i samråd mellan de myndigheter med flera som berörs.
Ej kända.
Ej kända.
Tolkningsmeddelandet har via Kommerskollegium remitterats till en rad myndigheter och branschorganisationer. Resultatet av denna remiss föreligger dock inte ännu.
Av Strategin för den inre marknaden, Prioriteringar för 2003-2006, framgår att kommissionen avser att inhämta synpunkter på meddelandet genom en bred remissomgång till samtliga intressenter i EU. I strategin har kommissionen även aviserat att man före utgången av 2004 planerar att ta fram ett förslag till EG-förordning rörande ömsesidigt erkännande.
Kommerskollegium har givits i uppdrag att samla in synpunkter på kommissionens tolkningsmeddelande. Uppdraget skall redovisas under våren 2004.