Förslaget föreslår skyldighet för samtliga medlemsstater att inneha minimilager av oljeprodukter motsvarande 90 dagars nettoimport eller 70 dagars förbrukning, beroende på vilken volym som är störst. Förslaget innebär en anpassning till IEA:s beräkningsmetoder och ger gemenskapen möjlighet att agera samfällt på en aktion beslutad av IEA. Förslaget innebär att medlemsstaterna kan inrätta en central lagringsenhet med ensamt mandat att handla olja för beredskapslagren. Ekonomiska aktörer som åläggs lagringsskyldighet föreslås rätten att delegera lagringsskyldigheten till den centrala lagringsenheten, eller till annan kommersiell aktör. Förslaget ger också medlemsstater möjligheten att oåterkalleligt förpliktiga sig att hålla definierade volymer av specificerade produkter i statliga beredskapslager. Förslaget föreskriver frekvent rapportering för både beredskapslager och kommersiella lager. Kommissionen föreslås rätten att kontrollera beredskapslagren.
Regeringen stödjer förslaget om miniminivåernas storlek och anpassningen till IEA:s regelverk. Regeringen ser också positivt på förslaget om förbättrad tillförlitlighet i statistiken, liksom förslagen om stärkta kontroll-mekanismer. Regeringen ifrågasätter dock korrelationen mellan den höga rapporteringsfrekvensen och tillförlitligheten i statistiken. Regeringen är kritisk till att förslaget om utvärdering efter tre år indikerar införande av miniminivåer för statligt ägda beredskapslager med detaljstyrning på enskild produktnivå.
Det nu gällande direktivet om oljelagring (2006/67/EG) härstammar i allt väsentligt från ett direktiv från 1968. Nuvarande regler föreskriver oljelager motsvarande 90 dagars konsumtion.
Kommissionen presenterade 2002 ett meddelande (KOM(2002)488) med förslag för att trygga oljeförsörjningen och förbättra krisberedskapen. I meddelandet föreslogs att lagerhållningen öka från 90 till 120 dagars normal konsumtion, samt att i varje medlemsstat minst en tredjedel av dessa lager måste hållas av offentliga organ. Förslaget innebar också att Europeiska unionen gavs möjlighet att besluta om tilldelning av oljelagren. Det mycket långtgående förslaget avvisades av både Europaparlamentet och rådet.
I Europeiska rådets slutsatser från mars 2007 rörande den prioriterade energihandlingsplan bekräftades nödvändigheten av att förbättra försörjningstryggheten. Rådsslutsatserna påpekade försörjningstrygghetens betydelse i krissituationer och nödvändigheten av att förbättra gemenskapens mekanismer för oljelager och statistikutbyte. Europeiska rådet påpekade också den komplementära aspekten till IEA:s krismekanism.
Det nu aktuella direktivförslaget ingår som en del i den andra strategiska energiöversynen från den 13 november 2008.
Direktivförslaget motiveras främst med att medlemsstaterna har alltför olika mekanismer för beredskapslager och att det finns behov av att anpassa gemenskapens regelverk så att de möjliggör samlat agerande vid internationellt beslutade aktioner. Med införandet av miniminivåer och gemensamma kriterier för beredskapslagren, samt hur dessa administreras och rapporteras säkerställs lagrens tillgänglighet för gemensamma aktioner vid kriser. Oljelagring för krisberedskap regleras för IEA:s medlemsländer både av IEA:s och EU:s regelverk. Med direktivförslaget anpassa EU:s regelverk till IEA:s så att gemenskapen kan agera samfällt på internationella aktioner som beslutas av IEA.
Direktivet syftar till att upprätta regler som är grundade på solidaritet mellan medlemsstaterna, säkerställer hög säkerhetsnivå i oljeförsörjning, definierar minimilager av olja, samt inför mekanismer som krävs för att avhjälpa eventuella allvarliga brister.
Beredskapslager
Samtliga medlemsstater ska hålla beredskapslager motsvarande 90 dagars nettoimport eller 70 dagars konsumtion, beroende på vilken mängd som är störst. Beräkningarna utgår från genomsnittliga dagliga importen och konsumtionen föregående år. Nationella lagar för implementering av direktivet ska vara beslutade senast den 31 december andra året efter direktivet antagits
Central lagringsenhet
Om en medlemsstat ålägger ekonomiska aktörer lagringsskyldigheter bör medlemsstaten upprätta en s.k. central lagringsenhet. Den centrala lagringsenheten är den enda aktör med mandat att köpa och sälja från beredskapslagren. Bara en lagringsenhet tillåts per medlemsstat. Lagringsenheten får inte vara vinstdrivande och har som huvudsaklig uppgift att köpa och sälja oljelager i det egna landet. Lagringsenheten får anförtro kommersiella aktörer uppgifter kring administrationen av lagren. Medlemsstater får delegera befogenheter att hålla oljelager till annan medlemsstats centrala lagringsenhet.
Delegeringar som görs av ekonomiska aktörer
Varje medlemsstat som ålägger ekonomisk aktör lagringsskyldighet ska ge den ekonomiska aktören rätten att delegera lagringsskyldigheten till den centrala lagringsenheten i egen eller annan medlemsstat. Den ekonomiska aktören kan också delegera lagringsskyldigheten till annan ekonomisk aktör med överskottslager i den egna medlemsstaten.
Den centrala lagringsenheten är skyldig att ta emot alla förfrågningar om delegering av lagringsskyldighet från ekonomiska aktörer. En medlemsstats centrala lagringsenhet får inte vägra en delegering från en ekonomisk aktör som medlemsstaten ålagt lagringsskyldighet. Centrala lagringsenheten är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att kunna åta sig lagerhållningen.
Upprättande av särskilda lager
Varje medlemsstat ges möjlighet att oåterkalleligt förpliktiga sig att hålla ett oljelager, s.k. särskilda lager, vars volym definieras som antal konsumtionsdagar. Beredskapslagren kan utgöra en del av de särskilda lagren. För särskilda lager gäller högre säkerhetskrav på tillgänglighet, t.ex. måste de ägas av medlemsstaten eller dess centrala lagringsenhet och medlemsstaten måste säkerställa immunitet mot verkställighets-förfaranden.
Statistik och kommissionens kontroller
Medlemsstaterna ska varje månad upprätta och till kommissionen rapportera statistik om beredskapslager och särskilda lager. Medlemsstaterna ska också varje vecka lämna statistik om de kommersiella lagrens storlek. Kommissionen ska varje vecka offentliggöra sammanställning av de sammanlagda kommersiella lagrens storlek. Kommissionen kan när som helst utföra kontroller av beredskapslager och särskilda lager.
Samrådsgrupp
En samrådsgrupp med kommissionen som ordförande och representanter för medlemsstaterna ska medverka vid analysen av gemenskapens försörjningstrygghet.
Förfarande vid nödsituationer
Medlemsstaterna ska upprätthålla beredskapsplaner och vidta nödvändiga åtgärder för att deras myndigheter ska kunna ta oljelager i bruk vid nödsituationer. Vid ett internationellt (IEA) beslut om ibruktagande av oljelager kan medlemsstater fullgöra de plikter som följer av beslutet. Vid internationellt beslut har kommissionen också rätt att ålägga medlemsstaterna ibruktagande av oljelagren.
Vid nödsituation ska samrådsgruppen sammankallas och kommissionen fastställer huruvida det rör sig om ett allvarligt avbrott i oljetillförseln. Om allvarligt avbrott konstateras kan kommissionen ge tillstånd till ibruktagande av oljelager.
Påföljder
Medlemsstaterna ska fastställa ett påföljdssystem för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enighet med detta direktiv.
Kommittéförfarande
Kommissionen ska biträdas av en kommitté.
Direktivet kan få effekter på svensk lagstiftning, främst Lagen om beredskapslagring av olja och kol (Lag 1984:1 049). I den mån förändringar av lagstiftningen krävs kommer förändringarna vara av mindre omfattning.
Både Statens energimyndighet, som är tillsynsmyndighet för beredskapslagringen, och lagerhållarna bedöms få ökade krav på administration för tätare statistikrapportering samt upprättande av ett register över lagringsplatserna. Insatserna bedöms rymmas inom befintliga budgetramar. Den föreslagna utvärderingen av direktivet efter tre år kan möjligen resultera i bindande regler om statligt ägda beredskapslager och detaljregler för enskilda oljeprodukter. En sådan framtida revidering skulle kunna öka kostnaderna för lagerhållning påtagligt.
Enligt kommissionens konsekvensanalys (SEC(2008) 2858) blir förslagets konsekvenser för gemenskapens budget begränsade. Kostnader uppstår främst för administration, IT och eventuella revisioner eller inspektioner av beredskapslagren.
Regeringen är positiv till förslagens övergripande mål. Regeringen stödjer också förslagets princip om ett mer ambitiöst regelverk än dagens, samtidigt som medlemsstaterna ges stor frihet att utforma nationella regelverk som säkerställer de gemensamma målen.
Regeringen stödjer förslaget om beredskapslagrens storlek, liksom anpassningen till IEA:s regelverk och förslagen som möjliggör gemensamt agerande vid internationellt beslutade aktioner.
Regeringen anser att dagens svenska system med industrihållna lager fungerat väl och är kostnadseffektivt. Det är därför angeläget att inga ändringar görs vad gäller förslagets frivillighet beträffande inrättande av statliga beredskapslager eller införandet av ett centralt lagringsbolag med detaljregler för enskilda oljeprodukter. Detta gäller även för den utvärdering och möjliga revidering av direktivet som föreslås ske efter tre år.
Regeringen ser positivt på förslagen som syftar till förbättrad tillförlitlighet i statistiken, liksom förslaget att kommissionen ska kunna kontrollera beredskapslagren. Regeringen ifrågasätter dock kopplingen mellan tillförlitligheten i statistiken och den höga rapporteringsfrekvensen.
Medlemsstaternas ståndpunkter
De flesta medlemsstater väntas stödja direktivets allmänna målsättningar och förslagen som möjliggör ett samordnat förfarande i nödsituationer för att komplettera det av IEA förutsedda förfarandet. Flertalet väntas också välkomna förbättrat statistikunderlag och förstärkta kontroller av kommissionen.
CZ prioriterar försörjningstrygghetsfrågor och kommer att prioritera frågan under sitt ordförandeskap.
Ännu inte kända.
Direktivförslaget är ute på remiss och kommer att avslutas med ett remissmöte den 4 februari 2009.
EG-fördragets artikel 100, vilket innebär att rådet beslutar enhälligt och underrättar parlamentet om sitt beslut.
Kommissionen anser att målen inte kan uppnås tillräckligt väl av medlemsstaterna själva. Den inre marknaden medför att fördelarna av ibruktagande av lager i krissituationer inte begränsas till enskilt land. Alltför stora nationella olikheter i nödsystemens beredskap och tillförlitlighet minskar därför den gemensamma nyttan och kan resultera i parasitism. Regeringen anser att förslagen är proportionerliga då de i hög grad utgår från nuvarande system och medger samverkan med kommersiella lager, samt att medlemsstaterna kan anpassa lagringsform och organisation till de nationella förutsättningarna.
Behandlingen av det föreslagna direktivet förväntas påbörjas i rådet under våren 2009. Då direktivet inte kräver medbeslutande av Europaparlamentet förväntas behandlingen avslutas under 2009.
-